Missionär straffades för sin kärlek
35 år gammal gav sig Lovisa Engvall iväg för att missionera bland muslimer i Kina. Omvändandet gick uselt, och inte blev det bättre när Lovisa förälskade sig i en muslimsk tjänare.
Lovisa Engvall i uigurisk kappa och som nyutexaminerad barnmorska.
J_ag var föraktad, utstött. Ett ondt, som man ej kunnat bli af med.”_
Den som skriver så i ett brev hem till Sverige är min mormors kusin Lovisa Engvall. Året är 1914 och hon skriver i förtvivlan och hoppas att mottagaren ska förstå och acceptera vad hon gjort och varför. Hennes kärlek till en muslim var en skam som aldrig skulle försvinna i missionskamraternas ögon.
Historien börjar fjorton år tidigare, år 1900, när Lovisa reser från Värmland till ökenlandskapet Östturkestan i nuvarande nordvästra Kina för att missionera. Hon är 35 år gammal och har en två år lång utbildning bakom sig. Hon har läst engelska och geografi, kan spela gitarr och har gått en sjukvårdskurs.
Hon har övat på att predika och är full av förtröstan och styrka. Däremot kan hon inte ett ord av den turkiska dialekt som talas i landet hon är på väg till.
Uppfostrad i Missionsförbundet
Lovisa är uppvuxenstrax utanför Karlskoga. Hennes mormor, kallad Mor i Vall, bildade Värmlands första missionsförsamling. Lovisa, hennes syskon och alla kusiner är uppfostrade i missionsförbundet. Hon har gått i söndagsskola, arbetat för syföreningen och hon har lärt sig att vartenda öre ska gå till frälsningsverksamheten.
Resan mellan Stockholm och Kashgar i Östturkestan (numera Xinjiang, ett autonomt område i nordvästra Kina) tar tre månader. De åker båt, tåg och till sist till häst. Den sista etappen
som går över bergen från ryska Osj (i nuvarande Kirgizistan) till Kashgar är livsfarlig. Det är en karavanled, på bergsstigar så smala att man inte kan mötas. Varje karavanledare räknar med att minst en person och flera hästar kommer att falla och lämnas kvar att dö.
Hästarna är lärda att gå så nära branten som möjligt eftersom lasten annars skulle skrapas mot bergssidan. Lovisa som sitter i damsadel ser ner på sina fötter som svävar över branten. Men hon lyckas hålla sig lugn – även när hennes häst faller omkull.
Lovisas barndomshem utanför Karlskoga.
Ingen framgång i Kashgar
Ursprungsbefolkningen kallas uigurer. Staden Kashgar ligger i en oas, vid kanten av Taklamakanöknen. Missionsstationen ligger utanför muren som omgärdar staden. Uigurernas hus är byggda av lera och halm med flera små fönsterlösa rum som öppnas in mot en gård. Men missionärernas hus är byggda av trä, har fönster av glas och vedspisar som fraktats över bergen från Ryssland.
När Lovisa kommer fram till Kashgar tror hon att hon ska predika och möta nyfrälsta kristna. Hon hoppas på att se dop, höra vitklädda barn och kvinnor sjunga psalmer. Men i Östturkestan möter hon och de andra missionärerna ett kompakt motstånd.
Lovisa får inte predika eftersom hon är kvinna, och dessutom ogift. Hon försöker hålla skola med barnen, men klarar inte det. I breven hem till sin syster Kristina skriver hon att det beror på att hon inte agar barnen. De uiguriska eleverna får stryk var dag – av Lovisas kollega på missionsstationen.
Börjar slåss i söndagsskolan
Lika illa går det när Lovisa ska ha söndagsskola för kvinnorna i Kashgar. Hon skriver i ett brev att hennes elever börjar slåss när en av kvinnorna kastar lera på en annan. Lovisa berättar att uigurerna gärna vill ha mat, men vägrar ta emot Ordet.
”Du skulle se den skara trasvargar, som kommer för att få mat, i dag var det väl omkring 60 o 70 stycken. De äro så glada när de bli mätta och ropar räkmät (barmhärtighet) Choda räkmät, Guds barmhärtighet, med mera liknande uttryck, så de äro alla mycket Gudfrucktiga och nedkalla Guds
väl-signelse över oss, men om de mena mycket med det vet jag ej de äro lika kvicka till att svärja och för banna.”
Sjukvården blir räddningen
Men det är en sak som Lovisa kan riktigt bra och som uppskattas av lokalbefolkningen: sjukvård. Hon har gått en utbildning i detta, visserligen kort, men tillräcklig för att klara av de mest akuta fallen.
Lovisa Engvalls strapatsrika liv.
Varje morgon när Lovisa öppnar portarna till missionsstationen väller patienterna in. Det är benbrott, brännskador eller andra olycksfall. Syfilis och struma är vanliga sjukdomar.
Dessutom får Lovisa arbeta som barnmorska, men bara när en förlossning dragit ut på tiden och man fruktar för kvinnans liv. Många gånger hämtas hon inte till den födande kvinnan förrän allt hopp är ute. I första hand tar uigurerna till lokala metoder, som att dela en levande höna i fyra delar och begrava en bit i vart hörn av huset, för att kvinnan ska öppna sig lättare.
D-vitaminbrist
För Lovisa måste det vara svårt att gång på gång få bistå en kvinna i nöd och veta att hon inte kommer att belönas med ett nyfött barns späda skrik. Hon skriver hem till sin syster och klagar. Hon menar att hennes patienter gifts bort alltför unga. Dessutom har flera av kvinnorna rakitis, som orsakas av D-vitaminbrist, för att de inte vistas utomhus och för att de för det mesta är beslöjade.
Missmodet sprider sig bland missionärerna i Kashgar. Det hjälper inte att de försöker övertyga sig själva och varandra att snart, snart kommer en omvälvning. Snart, ska de få se resultat av sina strävanden.
Fem muslimer omvänds
Under de år Lovisa arbetar i Kashgar döps endast fem muslimer som kristna. Av dessa blir en mördad av sin familj, en försvinner och en annan vallfärdar till Mecka. De två som förblir kristna, lever inne på missionsstationen under dödshot.
Ett annat problemär att missionärerna inte kommer överens sinsemellan. Man kallar varandra syster och bror, men i det dolda gror avundsjuka och illvilja. Dessutom har de problem med hälsan, Lovisa har ont i magen och kräks ofta.
Utbildar sig till barnmorska
Efter sex år får hon ledigt för att resa hem och vila upp sig. Hon använder tiden till att hälsa på sin syster Kristina, som då vistas i London. Där får hon också möjlighet att utbilda sig till barnmorska ”med rätt att använda vassa instrument”.
Dessa instrument delar ett barn mitt itu vid tvärlägen eller trånga bäcken. Om möjligt väntade man tills barnet dött, men om moderns liv var i fara fick man offra barnet.
På väg till Kashgar år 1900. Lovisa är kvinnan med ljust förkläde.
Missämja på missionsstationen
När Lovisa återvänder till Kashgar år 1910 har utbildningen gett henne en ny självsäkerhet som sjukvårdare. Hon bistår med vård medan hennes manliga kamrater försöker predika och undervisa. I breven hem berättar Lovisa om de andra missionärerna, om bröllop och om sitt arbete. Hon antyder att hon känner sig utanför.
”Jag känner mig så trött att jag önskar att jag snart finge resa hem också. Det är ännu 3 år kvar.”
Historien vänder när Lovisa får en ny tjänare, TochtAchon. Han är muslim, gift och har en liten son som heter Mehmet. Hon nämner TochtAchon första gången i ett brev sommaren 1910:
”Nu har jag bråk med min tjänare han skall fara åt Indien säger han. Han tog sig en hustru till medan han var i Jarkend det är det vanliga med dem att när de får gå sysslolösa så äro de på något ondt. Den hustrun han har här är nog mycket lat vill ej koka lite the åt honom en gång utan bara vill ha fina kläder hon har guldörhängen när hon är fin, men gossen som hon har låter hon vara så svart och smutsig som hälst.”
Kärleken spirar
En gäst hos den engelske konsuln i Kashgar beskriver TochtAchon som ”stilig och omtyckt”. Men Lovisa själv nämner aldrig hans utseende eller ålder. Hon skriver egentligen mer om hans son Mehmet.
”Min tjänares pojke är inne ibland han är en treflig liten gosse. Medan vi voro i Jarkend blef han så mager och tyst att han knapt är sig lik. Nu försöker jag få honom lite lifligare och fetare igen.”
Men i hemlighet har en kärleksaffär mellan Lovisa och TochtAchon tagit sin början.
År 1912 skickar kamraterna på missionsstationen ett brev till styrelsen i Stockholm. De menar att Lovisa är alltför kamratlig, till och med intim, med TochtAchon. De anklagar henne för att vara förälskad i honom. En av kamraterna säger att han sett Lovisa och TochtAchon ligga på golvet och kyssas.
Lovisa klädd i traditionell uigurisk kappa. Lösflätorna och hatten bars traditionellt bara av männen.
Lovisa sänds hem
Trots att Lovisa nekar till anklagelserna så beslutar missionsrådet att hon ska sändas hem omedelbart. Hon vägrar, att resa under vintern är livsfarligt. Men hon går med på att resa så snart våren kommit.
I ett brev berättar hon hur dessa sista månader på missionsstationen känns. Det är nu hon upplever sig som ”…ett utstött ondt, som man ej kunnat bli af med”. Under hela vintern är hon ignorerad, utfrusen av sina kamrater. Hon lever och arbetar omgiven av människor som öppet visar att de föraktar henne. Men hon får arbeta med de sjuka på samma sätt som tidigare – i sjukstugan är hon oumbärlig.
Dödshot
Även TochtAchon drabbas, han tvingas att flytta ut från missionsstationens område. Om nätterna klättrar Lovisa över muren, förklädd till uigurisk kvinna, för att tillbringa några timmar hos sin älskare. TochtAchon lever under dödshot, eftersom han gett sig i lag med en kristen kvinna.
Lovisa börjar tänka att kamraterna vill se henne dö på hemvägen. Hon också får veta att en av dem, Sigrid, skrivit hem till vänner i Nora och varnat dem för att låta Lovisa tala i missionshuset. Lovisa har ingenstans att ta vägen. Så en dag i maj 1913, ger hon sig iväg mot Ryssland. Hon skriver några rader hem till systern Kristina.
”Du har nog af tidningarna sett att jag skall få resa hem. … här har varit så mycket bråk och tråkigheter att jag (ej) står ut längre. Jag får nästan alltid vara ensam nu, det var jag förut med. Ibland känner jag som om jag ej skulle kunna uthärda.”
Ett av många brev där Lovisa skrev känslosamt om sitt liv hem till systern Kristina.
Ett år i Osj
Lovisa kommer aldrig hem. Det dröjer två år innan någon hör av henne igen. I hemlighet har TochtAchon ridit efter henne tillsammans med sin son Mehmet.
De möts i staden Osj längs med Sidenvägen i det dåvarande Ryssland (nuvarande Kirgizistan) och under ett år lever de i hemlighet hos en släkting till TochtAchon. Sedan beger de sig mot staden Kucha som ligger på Sidenvägens norra gren i Östturkestan, nuvarande nordvästra Kina.
Läkarmottagning i Kucha
Lovisa öppnar en läkarmottagning i staden. Hon förlöser kvinnor, syr ihop sår och behandlar både akuta och kroniska sjukdomar. Hon tar kontakt med missionärerna på sin gamla station och lyckas genom dem köpa medicin och instrument. Hon försörjer TochtAchon och Mehmet med sitt arbete och hon börjar skriva hem till sin syster Kristina igen.
Nu är tonen i breven en annan än i Kashgar. Lovisa är nöjd, hon känner att hon gör nytta även om hon inte vågar predika. Men efter några år får hon ett nytt problem. Mehmet, som blivit tonåring, är lat, oärlig och röker hasch – ibland i sällskap med sin far.
”Mehmet har ej bättrat sig. I 3 veckor har han gått som andra tiggare här
i staden. Jag såg honom i dag, han har pantsatt allt i klädväg som kunde pantsättas och är nästan naken i kölden. Jag sade honom att jag ej behöver honom, utan han kan gå som han är. Han är 14 år han kan börja arbeta.”
Relationen med TochtAchon tar slut när Lovisa får veta att han gift sig på nytt.
”Undrar om du fått brevet, däri jag talade om att TochtAchon tagit sig hustru på äkta Muhammedanskt vis. Så fick jag reda på rätta förhållandet och då gav jag honom slut.”
Upptäcktsresanden Sven Hedin (mitten) var en av dem som besökte Lovisa i Kucha.
Vill öppna missionsstation
Trots detta andas hennes brev tillförsikt och yrkesstolthet. Hon berättar att hon är staden Kuchas bästa läkare. Hon tjänar så bra med pengar att hon kan lägga på kistbotten och hon har stora planer. Lovisa vill öppna en egen missionsstation i Kucha och 1923 reser hon tillbaka till missionsstationen i Kashgar för att kunna förverkliga drömmen.
De gamla kamraterna som behandlat henne så illa tar nu emot henne med öppna armar. De behöver nämligen hjälp i sjukstugan. Där är arbetsbelastningen lika hård som när Lovisa reste tio år tidigare. Men hon inser att kamraterna är mot planerna på en ny missionsstation, och hon anar att det beror på henne. Ännu är hon inte fri från skammen.
Återvänder till Kucha
Hon får en personlig upprättelse när borgmästaren i Kucha skriver till henne och bönar om att hon ska komma tillbaka och sköta sjukvården i staden. Hon återvänder våren 1925.
Där finner hon att TochtAchon och Mehmet har sålt och pantsatt allt de ägde. De röker hasch hela dagarna och är smutsiga och trasiga. Även den här gången tar hon hand om dem. TochtAchon får en ny hustru och öppnar ett stånd där han säljer tyg. Lovisa sparar pengar för att köpa en tomt, hon har inte gett upp drömmen om en missionsstation.
Lovisa lever flera år i Kucha i lugn och ro. Uigurerna uppskattar henne, men hon har också kinesiska patienter. Hon får besök av upptäcktsresanden Sven Hedin, diplomaten Gunnar Jarring och den skotske missionären Hunter.
Inbördeskrig i Xingjian
Men 1932 blir det inbördeskrig i Xingjian. Tunganer, kineser som omvänts till islam, intar staden. Lovisa står bakom en springa i sin port och ser dem komma, män som klätt sig i vita kläder – redo att döda för sin tro. De tar de kinesiska kvinnorna till fånga och omvänder dem genom våldtäkt, de dödar alla män som vägrar säga Allah Akbar.
Lovisa till häst, 65 år gammal.
Börjar hemresan
Men inte någon vågar ge sig på stans bästa läkare, Lovisa. Så länge inbördeskriget varar är det ingen i Sverige som hör av henne. Men när freden kommer efter två år fungerar också postgången. Lovisa skriver:
”Gud har i alla fall under hela tiden bevarat mig lugn. Och min bön är att ja inte må svika min Mästare vad som än komma må.”
Nu beslutar missionärerna i Kashgar att det dags att låta Lovisa resa hem. Hon är gammal, nästan sjuttio år. Hon har problem med sitt hjärta och orkar inte lika mycket som förr. Två av dem reser till Kucha för att hämta henne och motvilligt följer hon med dem.
”Sedan det blivit varmt är ja riktigt kry men så är det varje sommar och nu kommer ja hem till vintren.”
TochtAchon följer med på resan, nu är han hennes beskyddare. Han hjälper henne och står utanför hennes dörr när hon sover middag. Hans yngre son Roze Emet har konverterat till kristendomen och bor sedan några år på missionsstationen. När han presenterar sin hustru och sin döpte son blir Lovisa lycklig.
Lovisa begravs i Moskva
1935 rider Lovisatillbaka den långa farliga vägen hon kom på, över bergen till Ryssland och mot Sverige. Livskamraten TochtAchon rider med sällskapet fram till ryska gränsen. Där tar de ett sista farväl.
En missionär berättar i ett brev att Lovisa var glad och stark ända tills avskedet från TochtAchon. Då tappade hon livslusten. På tågresan hem blir hon allt tröttare och sämre och kommer aldrig fram till Sverige. Hon begravs i en omärkt grav i Moskva.
Hemma i Sverige lägger hennes syster Kristina de två hundra breven från henne i en resväska där de ligger orörda i femtio år. När jag, hennes kusins dotterdotter, får läsa dem, får de mig att både skratta och gråta. Jag blir full av beundran över min modiga släkting som fick betala så dyrt för sitt livs kärlek.
Publicerad i Släkthistoria 7/2016