Kyskhet, lydnad och fattigdom: Handbok satte nunnor på plats
Färgglada kläder och uppsluppet beteende är raka vägen till helvetet, menade den engelske biskopen Aldhelm på 700-talet. Han skrev en handbok åt traktens nunnor med regler för ett gudfruktigt liv.
Aldhelms bok skulle både utbilda nunnorna och se till att de inte glömde kyskhetslöftet.
För 700-talets engelsmän var de sinnebilden av ärbarhet och gudfruktighet. Men det var inte alla nunnor i London som lyckades hålla sig på dygdens smala stig.
Några av dem behövde uppenbarligen en hjälpande hand för att hålla sig ifrån jordelivets många frestelser.
Hjälpen kom i form av en liten bok som författades för cirka 1 300 år sedan. Boken – De laudes virginitatis (Till jungfrulighetens lov_)_ – skrevs av den anglosaxiske biskopen Aldhelm och överlämnades till ett litet nunnekloster i Barking Abbey i östra London.
Klostret lydde under Aldhelms biskopsdöme och han var troligen väl bekant med nunnorna.
Av allt att döma hade Aldhelm blivit så orolig över deras leverne att han sett sig tvungen att skriva handboken, i vilken han ivrigt försöker påminna nunnorna om hur viktig deras jungfrulighet är.
I biskopens handbok får nunnorna konkreta råd om hur de bör klä sig och uppföra sig när de vid sällsynta tillfällen befinner sig utanför klostrets trygga murar.
Till exempel ska de vara noga med att klä sig så att de inte drar till sig blickar från unga män.
”Om ni klär er pråligt och går ut bland folk för att dra till er uppmärksamhet, om ni får unga mäns blickar att hålla fast vid er, om ni drar till er de ungas suckar, och tänder den könsliga förväntans eld, då kan ni inte bli förlåtna som om ni hade haft ett kyskt och oskyldigt sinne”, förklarar den bekymrade biskopen.
Aldhelm var övertygad om att för mycket fokus på fysiska behov försvagade tron.
Nunnorna var alltför fåfänga
Resten av biskopens sedelärande text fortsätter i samma förmanande stil gentemot nunnorna.
Bland annat förklarar Aldhelm noga, på en av de första sidorna i boken, att förhållandet till Gud inte är tryggat bara för att nunnorna klär sig anspråkslöst och gör avkall på sina fysiska lustar.
Den ”oförstörbara kroppsliga jungfruligheten” ska nämligen kompletteras med ”andens kyskhet” om nunnorna vill slippa de ”otämjda impulserna av kroppslig lössläppthet”, berättar biskopen på latin med sirliga, handskrivna bokstäver.
Det är dock inte bara nunnornas kläder som Aldhelm oroar sig över. Han påpekar att även munkarnas kåpor är alltför iögonfallande:
”Jag skäms över att nämna den vågade och inbilska skamlöshet, och den oförskämda dumhet, som finns både hos de nunnor som bundit sig till ett kloster, och hos kyrkans män. Med mångfärgade klädedräkter och eleganta prydnader framhävs den fysiska framtoningen och kroppen utsmyckas lem för lem”, mullrar Aldhelm.
”Ett underverk av lärdom”
Nunnorna hade all anledning att ta biskopens hårda ord på allvar; förmaningarna kom från en man som var känd långt utanför Brittiska öarna.
Aldhelm var släkt med traktens kung, ansågs vara en synnerligen gudfruktig man och han var väl bevandrad i ämnen som astronomi, astrologi, navigation och romersk rätt.
Hans kunnande var så imponerande att den samtida kyrkohistorikern Beda kallar honom ”ett underverk av lärdom” i sina skrifter från 700-talet.
År 683 blev Aldhelm abbot i klostret Malmesbury och han förde klostrets tradition som lärdomscenter vidare.
Aldhelm hade lärt sig latin, grekiska och hebreiska för att kunna studera de gamla bibeltexterna.
Han hade med tiden skaffat sig sådana kunskaper i den kristna läran att han fick ett följe av lärjungar som troget levde enligt hans tolkning av kristendomen och samtidens moral.
Hans lågande predikningar var så medryckande och så övertygande att självaste påven Sergius I fick höra talas om honom. Påven Sergius inviterade honom sedan till Rom.
I Aldhelm fick kyrkan en i många avseenden mycket originell munk.
Till exempel ställde han sig ofta ute på gatorna och underhöll med dans, egenförfattade dikter och flöjtspelande för att fånga folkets uppmärksamhet.
När det samlats en skara nyfikna personer kring den udda munken slutade han spela och dansa, och började i stället predika på sitt vanliga sätt.
Kvinnor skulle lära sig läsa
Aldhelms mest anmärkningsvärda drag var emellertid att han inte gjorde skillnad mellan män och kvinnor.
I en tid då kvinnor var starkt förtryckta ansåg Aldhelm att båda könen i det stora hela var lika.
Därför skulle även nunnorna lära sig läsa och skriva precis som munkarna, konstaterade Aldhelm. Flera sentida historiker har kallat honom Englands förste feminist.
Och med sin bok De laudes virginitatis hoppades Aldhelm att han – trots den stränga tonen – skulle kunna motivera nunnorna i Barking Abbey att studera flitigare för att nå upp till männens nivå.
Aldhelms idéer förverkligades då han blev biskop år 705. Han blev överhuvud för ett antal nunnekloster och verkade ihärdigt för att de skulle göras till lärdomscentra för kvinnor.
I ett försök att rättfärdiga sina banbrytande tankar framhävde Aldhelm de många kvinnliga helgon som offrat livet för sin tro.
Och i De laudes virginitatis tog han även med biografier över de kvinnliga helgonen för att påminna nunnorna om de stora uppoffringar som deras trossystrar gjort genom tiderna.
Aldhelms arbete bar frukt. Hos nunnorna i Barking Abbey, som fick hans handbok, utbildades under medeltiden några av Englands första kvinnliga författare och diktare.