Druider

Kelterna firade halloween

Druider tände heliga bål, samhällets ledare stiftade landets lagar och gudarna tog emot människornas offer. Forskare menar att vår tids halloween har sina rötter i kelternas gamla kultfest samhain.

Druider tände heliga bål, samhällets ledare stiftade landets lagar och gudarna tog emot människornas offer. Forskare menar att vår tids halloween har sina rötter i kelternas gamla kultfest samhain.

Print Collector/Getty Images

Medan solen sakta går ner över fästningen på höjden Tlachtga på östra Irland närmar sig invånare från hela kungariket Meath andäktigt den heliga kultplatsen. Där uppe använder sig gamla män med långt skägg – iklädda långa kappor och med bladkransar i håret – av solens sista strålar för att lägga kornkärvar och nyslaktade husdjur på stora bål.

Irernas präster, druiderna, har bråttom. Gudarna är hungriga och de har bara en natt på sig. Samhain, ”sommarens död”, äger rum natten till den 1 november. Under denna tid suddas gränsen mellan gudarnas och människornas värld ut.

Med facklor i händerna får druiderna bålen att flamma upp i mörkret. Snart lyser samhainbålen upp natten. Svarta rökpelare stiger mot himlen. Gudarna har fått sina offer.

”Mycket dryftar gallerna också om himlakropparna och deras rörelser, om världsalltets och jordens storlek, om de odödliga gudarnas makt.” Julius Caesar, år 51 före Kristus

Så föreställer sig dagens historiker att samhain firades på Irland för länge sedan. Traditionen att tända offerbål på Tlachtga började enligt verket Foras feasa ar Éirinn (”Irlands historia”, från år 1634) under den mytomspunne kungen Túathal Techtmar, som på 100- eller 200-talet efter Kristus enade kungariket Meath på östra Irland.

Kungen lät uppföra fyra fästningar, bland dem Tlachtga, där druiderna ”samlades på samhainnatten för att ge alla gudar sina offer”.

Enligt skrifterna var det under denna natt strängt förbjudet att tända bål någon annanstans i riket. Den som bröt mot förbudet fick betala böter till kungen för att ha vanhelgat högtiden.

Julius Caesar struntade i högtiden

Samhain var en ljusfest som markerade övergången från sommar- och skördetid till den mörka, ofruktbara vintern. Trots att festen huvudsakligen är känd från Irland tror forskarna att även brittiska och galliska kelter firade samhain före kristendomens införande.

Antikens romerska och grekiska historiker förstod sig dock inte på kelterna och deras religiösa firande. I sin bok om gallerkrigen från år 51 före Kristus nämner härföraren Julius Caesar bara kort den keltiska religionen: ”Mycket dryftar gallerna också om himlakropparna och deras rörelser, om världsalltets och jordens storlek, om de odödliga gudarnas makt.”

Tlachtga

Höjden Tlachtga (”Jordspjut”), platsen för det heliga samhainfirandet, reser sig fortfarande över det irländska landskapet.

© Kieran Campbell

I en gallisk kalender från 100-talet efter Kristus, den så kallade Colignykalendern, nämns dock månadsnamnet samonios, som enligt forskare är besläktat med ordet samhain, som på nutida gaeliska även betecknar månaden november. Irländska myter och sägner är fulla av hänvisningar till högtiden. Enligt folktron smälte människornas värld under samhain samman med den övernaturliga världen, där gudarna, feerna och demonerna levde.

Kungen bjöd alla på fest

Festens mytologiska ursprung lär vara berättelsen om den impopuläre kungen Bres, som stod i maskopi med de mytiska varelserna fomorerna. Efter att irländarna hade besegrat fomorerna tvingades Bres, för att få behålla makten, lova folket välstånd och rikliga skördar.

Efter det blev samhainfirandet den enda gång på året då kungen bjöd in hela riket till gille och delade med sig av årets överskott till både gudarna och sina undersåtar. Den medeltida skriften Cath Crinna (”Slaget vid Crinna”) om den mytologiske kungen Cormac anger dock ett mer jordnära ursprung för samhain: ”Anledningen till att de möttes varje år var att ekollonen och frukterna hade mognat.”

Under de första århundradena efter Kristus var Irland ett lapptäcke av små och stora riken, vars härskare av allt att döma ledde egna samhainfiranden. Festen och ceremonierna hölls på en central plats i vardera rike.

”Gillesalen var lång och smal och borden stod uppradade längs väggarna, där ställningar med talrika hängare satt ovanför det ätande sällskapet.” Den irländske historikern Geoffrey Keating, 1600-talet

Samhain ägde rum natten till den 1 november, men deltagarna festade även tre dagar före och tre dagar efter den heliga tidpunkten. Enligt texten om kung Cormac kunde festligheterna i vissa fall pågå i en hel månad.

Förberedelserna inför festen tycks ha varit tidskrävande för de iriska kungarna, som under sommaren fick sörja för att tillhandahålla både offergåvor till gudarna och festdeltagarnas förplägnad. Enligt en legend tog det i kungariket Meath hela sju år att förbereda samhains festmåltid, vilket var anledningen till att kungen höll samhain endast vart sjunde år.

De iriska medeltidsskrifterna är visserligen kända för sina fantasifulla överdrifter, men flera forskare tror att samhain sannolikt inte anordnades varje år i samtliga riken. Enligt en teori påverkades frekvensen av värdens rang. Småkungar höll samhain för sina undersåtar varje år, medan provinskungar nöjde sig med vart tredje år. För mäktiga överkungar, som kungen av Meath, fick det räcka med vart sjunde år.

Kelterna markerade årets gång

Året delades in i fyra perioder och varje övergång markerades med en fest. Troligen anordnade kelterna flera mindre högtider till gudarnas ära, men man känner bara till fakta om de fyra stora.

Samhain, den 1 november

Från ljus till mörker
Festen markerade att den bördiga perioden tvingades ge vika för den mörka vintern. Kungen bjöd in folket till fest och druiderna offrade till gudarna och stiftade nya lagar.

Domarklubba
© Shutterstock

Imbolc, den 1 februari

Våren bjöds välkommen
Kelterna firade våren och fruktbarheten. På Irland förknippades festligheten med fruktbarhetsgudinnan Brigid, som i katolsk tid omtolkades som helgonet Brigida.

Brigida
© Shutterstock

Beltane, den 1 maj

Boskapen släpptes ut
Festen markerade sommarens ankomst. Heliga bål tändes och korna släpptes ut på bete, medan byggnader och gårdens djur dekorerades med gula blommor.

Betande ko
© Shutterstock

Lughnasadh, den 1 augusti

Redo för skörd
Denna högtid, uppkallad efter guden Lug, inledde skördesäsongen. Kelterna firade den bland annat med idrott och besök vid heliga brunnar. En tjur offrades för att säkra en god skörd.

Brunn
© Shutterstock

Vapensköldar prydde väggarna

Hela folket bjöds in till samhain, och i vissa delar av Irland riskerade den som inte kom att få plikta med livet. De flesta festligheterna både före och efter samhainnatten ägde rum i kungens stora festsal, som beskrevs av bland andra den iriske historikern Geoffrey Keating på 1600-talet: ”Gillesalen var lång och smal och borden stod uppradade längs väggarna, där ställningar med talrika hängare satt ovanför det ätande sällskapet. Mellan varje hängare satt en vapensköld.”

Enligt Keating följde kungens bordsplacering den sociala hierarkin. Varje man placerades i förhållande till sin rang och kvinnorna fick sitta i en egen sal. Adelsmännen satt under sina respektive sköldar vid väggen, medan krigarna placerades på andra sidan bordet. Druiderna satt vid bordsänden, sannolikt bredvid kungen.

Utskuren rovlykta

Pumpalyktorna är i dag en symbol för halloween, men i Europa har det historiskt funnits en tradition att skära ut rovlyktor.

© Rannpháirtí anaithnid

Kristendomen lade beslag på helgdagen

I dag sammanfaller halloween med den kristna helgdagen alla helgons dag, som ursprungligen inföll på sommaren – innan en påve bestämde sig för att ta över samhains datum.

Redan i den tidiga kyrkan var det inför en större kyrklig fest vanligt att hålla en nattlig mässa och be för de avlidnas själar. I samband med alla helgons dag den 1 november tände människor i medeltidens Europa ljus i husen för att leda själarna tillbaka till jorden. Fattiga gick även från dörr till dörr och erbjöd sig att be för en avliden i utbyte mot en så kallad själakaka, vilket anses vara ursprunget till halloweentraditionen bus eller godis, då barn går runt och ber om godis.

På samma sätt kan de utskurna pumpahuvudena antagligen härledas till de fattiga vandrarnas utskurna rovlanternor (rovlyktor). Trots det starka kristna inslaget tyder mycket på att halloween i högre grad härstammar från samhain.

När påve Bonifatius IV år 609 instiftade alla helgons dag inföll nämligen helgdagen den 13 maj. Först år 835 flyttade påve Gregorius IV den till den 1 november. Syftet lär ha varit att få bort sommarens pilgrimer från Rom samt att överskugga kelternas heliga kväll.

Impopulära snyltande skalder

Krigare och druider spelade huvudrollen under festligheterna. Bönderna hade exempelvis inga fasta platser. Kanske var de inte ens på plats i gillesalen i alla riken. För männen i salen handlade det huvudsakligen om att äta och dricka i dagar, bli berusade och berätta historier om hjältar från förr.

All underhållning var dock inte lika välkommen. Geoffrey Keating skriver att den iriske kungen Aodh omkring år 600 blivit så trött på de kringresande skalderna, som utnyttjade samhain för att få gratis kost och logi, att han övervägde att bannlysa dem från festen.

”Varje man som i samhainnatten inte befann sig i Emain Macha [festplatsen, red.] miste förståndet.” Ur Ulstercykeln, 700–1000 efter Kristus

Av munken Adomnán på 600-talet vet historikerna att irländarna utfodrade grisar i stora flockar på hösten, så att de var färdiga att slaktas inför samhain. Andra källor bekräftar att det ofta stod fläskkött på menyn under firandet – jämte rikliga mängder öl, mjöd och vin.

Enligt Ulstercykeln (nedtecknad mellan åren 700 och 1000 efter Kristus) bjöd den nordiriske kungen Conchobar mac Nessa på ”hundra fat av alla sorters festmjöd”.

I en irisk folkdikt beskrivs festmåltiden på liknande vis: ”Kött, öl, nötter, korv/hör lika mycket till samhain/som ett muntert lägerbål på en kulle/kärnmjölk, bröd och färskt smör.”

Demoner drev folk till vanvett

Till skillnad från glädjen och upptågen i gillesalen var det farligt att vistas utomhus under samhain, då demoniska krafter påstods lura i natten. I Ulstercykeln kan man läsa om hur illa det kunde gå i mörkret: ”Varje man som i samhainnatten inte befann sig i Emain Macha [festplatsen, red.] miste förståndet.”

För att stå på god fot med de högre makterna offrade kelterna under samhain bland annat säd och djur till gudarna, framför allt till den viktigaste keltiska guden Lug. Offren gjordes troligen genom de bål som druiderna tände på särskilda högar.

De iriska myterna vittnar bland annat om tyrannen Conand, som krävde att klanen Nemed vid varje samhain skulle avstå en tredjedel av sitt vete och sin mjölk till offren. Från Ulster finns exempel på offer av hästar och bland kelterna i Gallien var vita tjurar populära offerdjur. I de flesta keltiska områden tycks dock folk vanligen ha offrat grisar eller vildsvin.

Samhainfest

Trots att den ursprungliga samhainfesten försvann, levde traditionen att fira natten till den 1 november på Irland vidare.

© Daniel Maclise

Människor kunde även fira samhain genom att hedra gudabilder, till exempel på slätten Magh Slécht på Irland, där det i förkristen tid stod en figur av guden Crom Cruach. En icke namngiven kristen medeltidsskrivare varnade i textsamlingen Dindshenchas (”Kunskap om platser”) för hur avgudadyrkan kunde urarta: ”Så anlände även prins Tigernmas med Irlands män och kvinnor efter samhain för att hedra honom (figuren av guden Crom Cruach, red.) och kasta sig på marken framför honom. På så vis skadade de pannan, näsbenet, knäna och armbågarna så svårt att tre fjärdedelar av irländarna dog vid detta knäfall.”

Druiderna stiftade landets lagar

När de religiösa ceremonierna var över höll druiderna råd. På råden stiftades de lagar som skulle gälla för riket till nästa samhain. Kungens skrivare såg till att notera lagarna på kalvskinn. Om druiderna blev oense var de tvungna att diskutera sig fram till en kompromiss. Våld var nämligen förbjudet under samhain; alla orosstiftare lät kungen avrätta omedelbart.

Druider

Druiderna stod för det ceremoniella under den keltiska kultfesten samhain, från vilken dagens halloween antas härstamma.

© Print Collector/Getty Images

Efter samhainfirandet gick kelterna in i den mörka årstiden med fulla magar och på god fot med gudarna. När kristendomen kom smälte samhain samman med den katolska helgdagen alla helgons dag.

Det keltiska arvet lever dock vidare i exempelvis Bretagne, där de avlidna enligt folktron återvänder till de levandes värld den 1 november för att äta och värma sig. Även på Irland levde arvet från samhain vidare ända fram till 1800-talet, då tusentals utvandrande irländare förde den med sig till USA. Tron på samhainnattens demoniska krafter lever i dag vidare i halloween, som har spridits över hela världen.

LÄS MER OM SAMHAIN

Francoise LeRoux & Christian J. Guyonvarc’h, Die hohen Feste der Kelten, Arun, 2008