Shutterstock

Kampen om Tempelberget

Kullen i Jerusalems gamla stadsdel täcker inte mer än en halv kvadratkilometer, men dess betydelse är enorm. I århundraden har judar, muslimer och kristna kämpat om Tempelberget, som de alla betraktar som en helig plats.

Stenar, stolar och sopor flyger genom luften mot de israeliska säkerhetsstyrkorna, när de torsdagen den 28 september år 2000 eskorterar den israeliske oppositionsledaren Ariel Sharon ned från Tempelberget i Jerusalem.

Soldaterna väljer att använda tårgasgranater och gummikulor för att skingra den rasande palestinska folkmassan.

En kort stund tidigare har Sharon från Tempelplatsen förkunnat: ”Tempelberget är i våra händer, och det kommer att förbli i våra händer. Tempelberget är judendomens heligaste plats, och det är varje judes rätt att besöka det”.

Uttalandet provocerar Jerusalems muslimska invånare, och dagen därpå kastar en grupp unga palestinier sten mot de bedjande vid Klagomuren, en av judendomens heligaste platser.

Israeliska säkerhetsstyrkor svarar med skarpa skott och dödar fyra unga män.

Därmed eskalerar ett nytt palestinskt uppror mot staten Israel – andra intifadan.

Under de följande fem åren sätter ­Israel in stridsvagnar och helikoptrar, medan de palestinska rebellerna svarar med stenar och självmordsbomber.

De våldsamma sammanstötningarna är emellertid inget nytt på Tempelberget.

Kullen mitt i Jerusalem är förmodligen historiens mest omstridda område.

Tre världsreligioner – judendomen, kristendomen och islam – har i mer än två årtusenden kämpat bittert om rätten till den lilla fläcken mark.

Jerusalem

Staden fick betydelse, när kung David gjorde den till sin huvudstad kring år 1000 före Kristus. Stadsmuren omgav den gamla stadskärnan.

Herodes tempel

Uppförandet av det andra templet påbörjades av kung ­Herodes cirka år 20 före Kristus. Det stod färdigt först omkring 80 år senare.

Tempelberget

Enligt den tidiga judendomen var Guds ande närvarande just här. Därför var området heligt.

Kung Davids Grav

Enligt judisk ­tradition ligger kung David begravd här. De flesta arkeologer och historiker är skeptiska till denna tolkning, men för många judar är platsen helig.

Kung David valde ut Tempelberget

Keramikfynd i den östra delen av Jerusalem visar att området var bebott redan 4000 år före Kristi födelse.

På 1800-talet före Kristus levde folkgruppen kanaanéerna där, omgivna av en kraftig stadsmur.

Fästningen höll stånd i 800 år, tills is­rae­­li­­ternas kung David intog staden och gjorde den till huvudstad i ett rike som enligt Bi­beln för­enade Israels tolv stammar.

Historikerna har ännu inte funnit några bevis för att kung David har levt – men Bibeln berättar att han ville visa sin tacksamhet gentemot Gud, som hade lovat honom att kungadömet skulle bestå i evig tid.

Efter erövringen hittade ­kungen norr om Jerusalem en höjd, där han ville anlägga en helgedom.

Davids svärfar Saul var Israels förste kung.

Före hans tid hade israeliterna levt i lösa sammanslutningar utan egentlig ledare.

David ville knyta ihop stammarna genom att bygga ett tempel och ena dem i dyrkan av en gemensam gud. Kungen byggde sitt maktanspråk på ett nära samröre med sin gud.

David hann dock aldrig bygga templet – det uppfördes av hans son och efterträdare Salomo.

Av det första templet finns inget kvar, men Gamla Testamentet berättar att det var enkelt och gjort av sten och trä.

Inuti byggnaden placerade Salomo förbundsarken – den stora kista som ska ha innehållit stentavlorna med tio Guds bud, som Gud enligt Bibeln gav till Mose, när judarna utvandrade från Egypten.

Om judarna levde i enlighet med dessa budord, lovade Gud att hålla sin hand över dem i tid och evighet.

Många troende ansåg därför att det var Guds straff som drabbade dem, när babylo­nier­nas kung Nebukadnessar II år 586 eller 587 före Kristus intog Jerusalem och förstörde templet.

Kungen skicka­de befolkningen i exil i Babylon (i det som i dag är Irak).

Tempel skulle imponera på judarna

Först nästan 50 år senare – år 539 före Kristus – fick judarna lov att återvända hem.

De började genast uppföra ett nytt tempel, som stod färdigt år 515 före Kristus.

De följande århundradena lydde Jerusalem under olika regionala makter, och år 63 före Kristus erövrades staden av den romerske härföraren Pompejus.

Därmed blev Tempelberget en bricka i spelet mellan Rom och judarna.

De politiska manövrerna kom judarna till godo omkring år 20 före Kristus, när Herodes – en lydkonung installerad av romarna – beslutade sig för att vinna sina undersåtars gunst och samtidigt imponera på romarna genom att bygga ut det befintliga templet i Jerusalem.

Bygget blev verkligen något att skryta med. För att göra plats för det enorma nya templet fick Herodes nämligen bygga ut det ursprungliga Tempelberget.

Flera ton jord och sten transporterades till höjden, så att han kunde anlägga den nya, mycket större Tempelplatsen.

För att hålla den nykonstruerade höjden på plats omgavs den av en mur, som än i dag ger området dess form.

Under det första århundradet efter Kristi födelse blev judarna alltmer missnöjda med de romerska härskarna, och till slut gjorde de uppror.

Romarna svarade med att jämna hela staden med marken och riva templet.

Muslimer övertog de heliga platserna

Efter det låg Tempelberget öde under lång tid.

Det kristna Bysantinska riket, som tog över kontrollen över romarrikets östra delar, valde att behålla ruinerna som en påminnelse om judarnas nederlag.

Området bebyggdes igen först när en muslimsk armé erövrade Jerusalem år 637.

Muslimerna kallade berget Haram al-Sharif (den heliga fristaden), och det hade stor religiös betydelse för dem.

Islams grundare, profeten Muhammed, hade enligt traditionen genomfört en nattlig himmelsfärd till Guds rike från Tempelberget.

Efter erövringen byggde muslimerna därför en helgedom på platsen, och kallade den Klippdomen (även kallad Klippmoskén).

År 705 uppförde de ännu en helgedom, al-Aqsa-moskén, i Tempelbergets sydvästra hörn.

Klippdomen

Al-Aqsa-moskén

Korsriddare i Davids fotspår

Många kristna i Europa tyckte inte att det var rätt att muslimerna hade tagit över det heliga Tempelberget, där Jesus predikat en gång i tiden.

Dessa känslor utnyttjade påven Urban II och den katolska kyrkan, när han år 1095 kallade till heligt krig för att befria Jerusalem från de otrogna muslimerna.

Den 15 juli 1099 lyckades det, när Jerusalem föll till korsfarararmén.

Soldaterna massakrerade stadens invånare och plundrade Tempelbergets helgedomar.

Klippdomen gjordes om till en kristen kyrka, medan al-Aqsa-moskén fick det nya namnet Templum Salomonis – Salomos tempel.

Korsfararna såg sig som arvtagare till det bibliska Jerusalem och gjorde vad de kunde för att radera minnet av de muslimska och bysantinska härskarna.

Tempelmur blev brännpunkt

De kristnas glädje blev kortvarig.

Den 2 oktober 1187 lyckades den muslimske härföraren Saladin återerövra Jerusalem.

Han avlägsnade genast det kors som korsfararna hade satt upp på Klippdomen, och ersatte det med en förgylld halvmåne.

Med undantag för åren 1229–1239, då kristna korsfarare tog kontroll över staden igen, stannade Tempelberget kvar i muslimsk ägo fram till 1900-talet.

När första världskriget slutade 1918 såg världen plötsligt helt annorlunda ut.

Det muslimska Osmanska riket, som sedan 1517 hade härskat över Jerusalem och Tempelberget, kollapsade, och det väldiga rikets delar sattes under administration av krigets västeuropeiska segrare.

Storbritannien fick det så kallade palestinska mandatområdet, som omfattade bland annat Jerusalem.

Läget i staden blev snabbt spänt, eftersom förföljelse i Europa fick många judar att emigrera till de gamla judiska områdena.

Lokala palestinier protesterade kraftigt mot invandringen, och de båda grupperna stötte ofta samman intill Tempelberget, som snabbt blev en stridsfråga.

En lag från Osmanska rikets tid förbjöd judar att ställa upp bänkar, stolar och andra konstruktioner vid Klagomuren (den sista kvarvarande resten av det gamla templet från Herodes tid).

När en grupp judar i september 1928 öppet bröt mot den gamla lagen genom att ställa upp skärmar för att skilja kvinnor och män åt under bönen, fick brittiska styrkor ingripa.

Incidenten ledde till handgemäng mellan britter och judar, och året därpå eskalerade konflikten, som kom att kosta 133 personer livet.

Efter andra världskriget försökte FN dela mandatområdet mellan palestinier och judar, men händelseutvecklingen sprang om diplomaterna.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel av David Ben-Gurion och nationalrådet.

Östra Jerusalem med Tempelberget fortsatte dock att kontrolleras av muslimer, tills israelerna erövrade området under sexdagarskriget i juni 1967.

Gravkyrkan

Enligt kristen tradition står ­kyrkan på den plats där Jesus begravdes.

Via Dolorosa

Namnet betyder ”Sorgens väg” och anger den väg Jesus gick med korset. Forskarna är oeniga om rutten, men traditionellt har de ansett att startpunkten låg vid Antoniafästningen norr om Tempelberget.

Getsemane

Trädgården där Jesus och lärjungarna övernattade natten innan korsfästelsen.

Oljeberget

Enligt kristendomen steg Jesus till himlen från bergets topp.

Folken fortsätter att slåss

Tempelberget ligger nu på mark kontrollerad av Israel, men styrs i enlighet med ett avtal ända från Saladins tid av ett muslimskt råd – kallat waqf.

Rådet har bland annat nekat arkeologer tillåtelse att gräva på Tempelberget – bortsett från en kort period på 1930-talet.

På 1990-talet tillät rådet dock att stora mängder jord avlägsnades under renoveringen av en moské, och att forskare fick tillgång till jorden.

sraeliska arkeologer protesterade, eftersom de anser att palestiniernas vägran att tillåta utgrävningar på berget beror på att de inte vill erkänna före­koms­ten av ett judiskt tempel.

Konflikten om rätten att gräva ut bleknar dock i jämförelse med områdets väpnade konflikter.

Efter Ariel Sharons besök på Tempelberget i februari 2000 dog cirka 2000 personer på båda sidor, innan ett fredsavtal ingicks 2005.

Avtalet har inte stoppat oroligheterna helt, och varje år dödas flera hundra i kampen om den lilla kullen i Jerusalem.

Striden om Tempelberget är inte över.

Judarna

Enligt Bibeln ledde Mose israeliterna ut ur Egypten, där de hållits som slavar av farao.

Längs vägen gav Gud Mose två stentavlor med tio Guds bud. Om israeliterna följde buden skulle Gud alltid ta hand om dem, lovade Herren Mose.

Omkring år 1000 före Kristus intog israeliternas kung David staden Jerusalem och gjorde den till sin huvudstad.

En profet berättade att Gud skulle skänka kungen och hans ättlingar riket för evigt.

Av tacksamhet beslutade David att bygga ett tempel till Guds ära i staden.

©

Tio Guds bud höll ihop israeliterna

Cirka 1400–1200 f.Kr.

Arkeologiska fynd visar att många av de tidiga israeliterna tillbad bilder av flera gudar – en sedvänja de hade svårt att ge upp.

Den stora uppgörelsen med judarnas polyteism kom kring 1400–1200 före Kristus.

Enligt Andra Mosebok skedde det när Mose tog emot tio Guds bud på Sinaiberget.

Redan i det första budet står det att israeliterna fick ha endast en gud.

De övriga buden är enkla grundregler, som är praktiska när ett gemensamt samhälle ska byggas upp.

Det första templet hyste förbundsarken

Cirka 950 f.Kr.

Kung David hann aldrig resa något tempel. I stället stod hans son och efterträdare Salomo för bygget.

Enligt Bibeln var Salomos tempel en smal, långsträckt byggnad.

Ingången var placerad på östra sidan, mot den uppåtgående solen, och murarna var byggda av stora, tillhuggna stenar med träbjälkar mellan.

Förbundsarken ska ha förvarats i en kista av akaciaträ, som stod i templets inre.

© Balage Balogh, Archeology Illustrated

Träet gav murarna flexibilitet, så att de bättre kunde stå emot områdets relativt frekventa jordskalv.

I templet ska Salomo ha förvarat förbundsarken, som innehöll sten­tavlorna med tio Guds bud, som Mose ska ha fått av Gud.

Judarna miste religiöst fäste

587 f.Kr..

År 587 före Kristus intogs Jerusalem av den babyloniske kungen Nebukadnessar II, som rev templet.

En stor del av judarna togs som fångar och skickades i exil till huvudstaden Babylon (i nuvarande Irak).

Förbundsarken försvann, när Salomos tempel revs. Kanske tog erövrarna med sig den till Babylon som krigsbyte.

© Bridgeman Images

Fångenskapen upphörde år 538 före Kristus, när perserkungen Kyros besegrade det babyloniska riket.

Judarna var övertygade om att Gud svikit dem för att de syndat mot hans bud. Väl hemma uppförde de därför ett nytt tempel, så att de kunde tillbe Gud som de skulle.

Herodes utvidgade andra templet

Cirka 20 f.Kr.

Den judiske kung Herodes, som regerade i Judeen från 37 före Kristus till sin död 33 år senare, ville bli omtyckt och berömd. Därför genomförde han ett stort byggprogram.

Herodes var Roms lydkung i Judeen från 37–4 före Kristus.

Han ansträngde sig för att ställa sig in sig hos romarna – till exempel hyllade han år 27 före Kristus kejsar Augustus genom att döpa om staden Samaria till Sebaste (ett grekiskt namn för Augustus).

Herodes ville dock även vara omtyckt av Jerusalems judar.

Utöver fästningen Masada, hamnanläggningen Caesarea Maritima och palatset Herodium påbörjade kungen därför en genomgripande renovering och utbyggnad av stadens tempel år 20 före Kristus, och arkitekter från Rom, Grekland och Egypten kallades dit för att hjälpa till.

Bygget stod troligen färdigt först på 60-talet efter Kristus, men judarnas glädje blev kort.

Under ett uppror mot romarna (år 66–70) förstördes templet.

Portarna

Ingången var enligt den romersk-­judiske ­historieskrivaren Josefus 15 meter hög och 7,5 meter bred. Endast judar fick lov att passera genom porten.

Det heliga

Här stod menoran, templets stora sjuarmade ljusstake samt så kallade skådebröd – heliga bakverk, som endast prästerna fick äta.

Det allra heligaste

Endast översteprästen hade tillträde till detta rum, som han gick in i en gång per år vid jom kippur – den judiska försoningsdagen.

Ingångar

Tio ­portar ledde in till templets innergårdar.

Prästernas gård

Området var förbehållet präster. Här stod ett altare, där de brände offerrökelse, samt marmorbord, där offerdjuren slaktades.

Murarna

Tempelkomplexets murar var byggda av kalksten från ett närbeläget stenbrott. De tyngsta stenarna vägde mer än 100 ton.

Männens gård

Hit hade endast judiska män tillträde.

Kvinnornas gård

Hit hade både judiska kvinnor och män tillträde.

De spetälskas kammare

En del av Kvinnornas gård var förbehållen spetälska.

Nasariternas kammare

Här ­tillagade nasariterna – israelitiska män som gjorde tempeltjänst som munkar – sina offermåltider.

Yttergården

Här fanns en stor marknad med bodar, där besökare bland annat kunde köpa mat, offerdjur och växla pengar.

Muslimerna

I Koranen förekommer många av de personer och händelser som även nämns i Bibeln – muslimer betraktar till exempel både Jesus och Mose som stora profeter.

Jerusalem spelar också en stor roll i islam, och under de första åren vände Muhammed och hans anhängare sig mot staden, när de bad.

Först när profeten och hans följe flyttade från Mekka till Medina ändrade de böneriktningen till att peka mot Mekka.

I synnerhet Tempelberget var heligt för ­muslimerna, eftersom Muhammed sades ha besökt det.

Muhammed reste till himlen från Tempelberget

År 621

Islam och Jerusalem knöts samman på allvar när profeten Muhammed, enligt traditionen, anlände till den heliga staden tillsammans med ärkeängeln Gabriel.

Enligt den muslimska traditionen reste ­Muhammed och ärkeängeln Gabriel år 621 till Tempelberget mitt i Jerusalem.

Staden var då i persiska händer, vilket får forskarna att tolka berättelsen som en ­andlig drömresa snarare än en verklig fysisk resa.

Från tempelplatsen steg Muhammed till himlen på en Buraq, ett bevingat sagodjur, som är lite mindre än en åsna.

Profeten passerade sju himlar och mötte på sin färd bland annat de bibliska personerna Jesus, Noa, Elias och Abraham.

Sagodjuret Buraq, som Muhammed red på, visas ofta med ett kvinnohuvud.

© Imageselect

När Muhammed nådde fram till Gud, fick han höra att muslimer framöver skulle be 50 gånger om dagen.

Det lovade Muhammed, men på vägen tillbaka mötte han Mose, som föreslog att han skulle vända om och förhandla med Gud om ett mindre antal böner.

Muhammed gjorde så, och Gud gick till slut med på fem böner per dag.

”För var och en av er som trofast och hängivet utför dessa fem böner, kommer de att räknas som 50 böner”, lovade profeten sina anhängare.

Bönen blev ett fast inslag i den muslimska tron. Händelsen kallas av muslimer Isra (nattresa) och Mi'raj (himmelsfärd).

Historien nämns endast kort i Koranen, men ingår även i de så kallade haditherna, som enligt traditionen återger Muhammeds ord och gärningar.

Efterträdare erövrade Jerusalem

637

Under Muhammeds ledarskap lade muslimska styrkor under sig Mellanöstern med stormsteg – och erövringarna fortsatte även efter profetens död.

När Umar år 634 övertog rollen som kalif ­kontrollerade muslimska styrkor både nuvarande Irak och delar av Bysantinska riket.

I november år 636 samlade Umar sina styrkor ­utanför Jerusalem, som belägrades i fem månader.

Belägringen och kapitulationen i april året därpå gick relativt oblodigt till, eftersom muslimerna föredrog att svälta ut invånarna i stället för att gå till attack.

Kedjedomen

Byggnaden anlades för att hysa de skatter som samlats in för att betala för uppförandet av Klippdomen.

Klippdomen är islams tredje heligaste plats

691

Helgedomen byggdes av kalif Abdal-Malik åren 688–691 på den plats där Muhammeds himmelsfärd ska ha ägt rum.

På grund av kopplingen till profeten betraktas byggnaden som islams tredje heligaste plats efter Mekka och Medina.

Al-Aqsa-moskén byggdes på bysantinernas soptipp

705

Under den arabiska umayyaddynastin byggdes ett bönehus på Tempelberget ut till en stor moské.

Det krävde dock att platsen ­röjdes. De kristna bysantinerna – som tidigare styrt staden – hade nämligen använt området som soptipp.

Saladin ville återta Jerusalem

1174

År 1174 – 75 år efter att de kristna erövrat Jerusalem – blev den kurdiske härföraren Saladin sultan av Egypten.

Hans mål var att återerövra den heliga staden. Med hjälp av både diplomati och militär makt enade han därför de muslimska folkslagen under sig.

Innan sin död i Damaskus år 1193 skänkte Saladin en stor del av sin förmögenhet till sina undersåtar.

© Shutterstock

Inför de erövrade framstod sultanen som en hårdför, men from och rättvis härskare.

De samlades därför bakom Saladin i kampen för att den heliga staden Jerusalem åter skulle stå under muslimsk kontroll.

Efter slaget vid Hattin avrättade Saladin över 200 tempelriddare och johanniter.

© Bridgeman Images

Den 4 juli 1187 krossade sultanens armé korsfararna i slaget vid Hattin, och i oktober samma år gav Jerusalem upp till Saladin.

Korsfararna fick lov att lämna ­staden oskadda mot en lösesumma.

Kristna

Jesus hade enligt Bibeln rört sig i Jerusalems judiska tempel sedan barnsben, och som tolvåring sa han åt sina föräldrar att han var Guds son.

När han ­predikade skedde det ofta på Tempelberget.

Enligt traditionen ska Jesus på domens dag stiga ned från himlen och kliva in på Tempelplatsen igen.

Jesu död gjorde Jerusalem till kristendomens centrum

År 30

För de kristna blev Jerusalem efter korsfästelsen av Jesus religionens heligaste plats, men muslimska erövrare tog ifrån dem kontrollen över staden.

Enligt evangelierna dömdes Jesus cirka år 30 till döden genom korsfästelse i Jerusalem. Avrättningen ägde rum på kullen Golgata, och Jesus begravdes i närheten.

Korsfästningen gjorde staden helig för Jesu följare, som efter hans död spred hans lära i Medelhavsregionen.

Jesus skulle enligt Bibeln själv bära sitt kors till avrättningen på Golgata.

© Getty Images

På 320-talet besökte den romerske kejsaren Konstantin den stores mor Helena Jerusalem.

Liksom sin son var hon kristen, och hon bad honom därför anlägga en kyrka på den plats där Jesus korsfästes och begravdes.

Konstantin uppförde den så kallade Gravkyrkan, som trots all förstörelse under årens lopp står kvar än i dag.

Kyrkan ligger i Jerusalems ursprungliga stadsdel, vilket har förbryllat forskarna – för romarna genomförde inga avrättningar ­innanför stadsmuren.

Tyska arkeologer hävdade dock år 2012 att de funnit bevis för att stadsmuren på Jesu tid låg på en annan plats, och att Golgata låg utanför Je­ru­sa­lem.

Oavsett vilket blev staden från 300-talet i allt högre grad ett pilgrimsmål för kristna.

År 638 intogs staden dock av en muslimsk armé.

De kristna fick leva kvar i staden, men de skulle buga inför de muslimska moskéerna och imamerna, de fick inte ­missionera, och antalet pilgrimer som tilläts i staden begränsades kraftigt.

Motdraget kom först år 1095, då påve Urban II uppmanade Europas kristna krigare att ”ta korset” och bege sig till Jerusalem.

Resultatet blev det första korståget, som år 1099 ­återtog staden från muslimerna.

De kristna återanvände moskéerna

År 1099

© Shutterstock

Klippdomen

Korsriddarna tog över den nästan 400 år gamla, muslimska helgedomen och byggde om den till kyrka.

De kalkade bland annat över muslimernas vägg­mosaiker och skrev kristna verser på ytorna.

I grottan under klippan inreddes ett rum där kristna kunde bekänna sina synder.

För att utesluta allt tvivel om byggnadens nya religiösa funktion försåg korsfararna byggnaden med ett stort guldkors uppe på kupolen.

De kristna tillät emellertid särskilt högt ­uppsatta eller betydelsefulla ­muslimer att komma in i kyrkan.

© Shutterstock

Al-Aqsa-moskén

Under de första nitton åren efter erövringen hyste moskén ­korsfararriket Jerusalems kungar.

Där­efter gjordes byggnaden om till ­högkvarter för Tempelherreorden.

Namnet på orden kom av att medlemmarna kallade byggnaden för ”Salomos tempel” – en referens till kung Salomos tempel på platsen.

Allt som påminde om att byggnaden en gång varit en muslimsk moské togs bort.

Dess inre delades dessutom upp i flera rum, där riddarna bodde.

Korsfararna gjorde även tillbyggnader – till exempel ett vapenhus och ett spannmålsförråd.

Åttioåtta år efter det första korståget tog muslimerna över staden från de kristna.

© Bridgeman Images

Förlusten av den heliga staden utlöste flera kristna angrepp

Andra korståget (1147–1150)

Korsfararstaten Edessa föll år 1144 till muslimer, och ett europeiskt återerövringsförsök misslyckades.

Triumfen fick muslimerna att tro att de kristna i Jerusalem kunde besegras.

Tredje korståget (1189–1192)

Efter Saladins återerövring av Jerusalem år 1187, inledde påven ett nytt korståg.

Striderna mellan Rikard Lejonhjärta av England och Saladin slutade med en kompromiss: Muslimerna behöll staden, men kristna pilgrimer fick tillträde till dess helgedomar.

Fjärde korståget (1202–1204)

Endast tio år efter freden med Saladin inleddes ett nytt korståg.

Stadsstaten Venedig skulle forsla dit styrkorna, men korstågets ledare kunde inte betala.

Korsfararna plundrade den kristna storstaden Konstantinopel. Händelsen fick påven att blåsa av korståget.

Femte korståget (1213–1221)

De kristna lyckades erövra den egyptiska staden Damietta vid Nilens mynning.

Korsfararna erbjöds Jerusalem av sultan al-Kamil, Saladins brorson, för att ge upp Damietta – men den egyptiska stadens rika handelsliv var en för stor frestelse.

Efter 20 månaders gräl om makten fick de kristna dock ge upp både Damietta och Jerusalem.

Nutid

När staten Israel utropades år 1948 hade den nya nationen ännu inte kontroll över Tempelberget.

Det befann sig nämligen i den delen av Jerusalem som hörde till Jordanien.

År 1967 erövrade ­Israel emellertid östra Jerusalem i det så kallade sexdagarskriget.

För första gången sedan korsfarartiden var Tempelberget inte ­muslimskt. Saken var emellertid långtifrån utagerad, för världssamfundet erkänner inte territorieförändringar som uppnåtts genom krig.

Både palestinier och israeler gör anspråk på berget.

Vapen och avtal säkrar fred på Tempelberget

I dag försöker utövare av den judiska, den muslimska och den kristna tron dela på den heliga platsen – övervakade av israeliska soldater.

Tempelberget ligger i dag på område kontrollerat av Israel, och tillgången till de muslimska helgedomarna på berget styrs av israelerna.

För att komma upp måste besökare först passera ett antal kontroller, som bemannas av beväpnade israeliska soldater.

Vid orolig­heter kan israelerna skärpa kontrollen – bland annat genom att sätta upp kameror och metalldetektorer.

Själva Tempelberget administreras av Jerusalems waqf, en muslimsk stiftelse, som tar hand om både religiösa och världsliga frågor.

Övergripande religiösa frågor hanteras av den så kallade stormuftin, en person utsedd att ansvara för heliga muslimska platser i staden.

De heliga platserna på Tempelplatsen omgärdas av många regler och bestämmelser som besökare måste följa.

Till­träde till området för icke-muslimer är till exempel begränsat, och endast ­muslimer får lov att be på platsen.

De stränga reglerna har införts av både den israeliska staten och det muslimska rådet för att det ska finnas tydliga rikt­linjer, som ska minska spänningarna mellan de olika religiösa grupper som använder området.

Avtalen och bestämmelserna garanterar Tempelbergets status som en helig muslimsk plats, samtidigt som kristna och judar har rätt att besöka området.

Förbudet för judar att be har emellertid väckt ilska under årens lopp och det utgör i dag en av den israelisk-pales­tinska konfliktens ”heta” frågor.

Israels styrkor hade 1967 över 800 stridsvagnar.

© Government Press Office of Israel/Assaf Kutin

Fortsatta konflikter efter andra världskriget