Kampen om Tempelberget

Kung David valde ut Tempelberget

Keramikfynd i den östra delen av Jerusalem visar att området var bebott redan 4000 år före Kristi födelse.

På 1800-talet före Kristus levde folkgruppen kanaanéerna där, omgivna av en kraftig stadsmur.

Fästningen höll stånd i 800 år, tills is­rae­­li­­ternas kung David intog staden och gjorde den till huvudstad i ett rike som enligt Bi­beln för­enade Israels tolv stammar.

Historikerna har ännu inte funnit några bevis för att kung David har levt – men Bibeln berättar att han ville visa sin tacksamhet gentemot Gud, som hade lovat honom att kungadömet skulle bestå i evig tid.

Efter erövringen hittade ­kungen norr om Jerusalem en höjd, där han ville anlägga en helgedom.

Davids svärfar Saul var Israels förste kung.

Före hans tid hade israeliterna levt i lösa sammanslutningar utan egentlig ledare.

David ville knyta ihop stammarna genom att bygga ett tempel och ena dem i dyrkan av en gemensam gud. Kungen byggde sitt maktanspråk på ett nära samröre med sin gud.

David hann dock aldrig bygga templet – det uppfördes av hans son och efterträdare Salomo.

Av det första templet finns inget kvar, men Gamla Testamentet berättar att det var enkelt och gjort av sten och trä.

Inuti byggnaden placerade Salomo förbundsarken – den stora kista som ska ha innehållit stentavlorna med tio Guds bud, som Gud enligt Bibeln gav till Mose, när judarna utvandrade från Egypten.

Om judarna levde i enlighet med dessa budord, lovade Gud att hålla sin hand över dem i tid och evighet.

Många troende ansåg därför att det var Guds straff som drabbade dem, när babylo­nier­nas kung Nebukadnessar II år 586 eller 587 före Kristus intog Jerusalem och förstörde templet.

Kungen skicka­de befolkningen i exil i Babylon (i det som i dag är Irak).

Tempel skulle imponera på judarna

Först nästan 50 år senare – år 539 före Kristus – fick judarna lov att återvända hem.

De började genast uppföra ett nytt tempel, som stod färdigt år 515 före Kristus.

De följande århundradena lydde Jerusalem under olika regionala makter, och år 63 före Kristus erövrades staden av den romerske härföraren Pompejus.

Därmed blev Tempelberget en bricka i spelet mellan Rom och judarna.

De politiska manövrerna kom judarna till godo omkring år 20 före Kristus, när Herodes – en lydkonung installerad av romarna – beslutade sig för att vinna sina undersåtars gunst och samtidigt imponera på romarna genom att bygga ut det befintliga templet i Jerusalem.

Bygget blev verkligen något att skryta med. För att göra plats för det enorma nya templet fick Herodes nämligen bygga ut det ursprungliga Tempelberget.

Flera ton jord och sten transporterades till höjden, så att han kunde anlägga den nya, mycket större Tempelplatsen.

För att hålla den nykonstruerade höjden på plats omgavs den av en mur, som än i dag ger området dess form.

Under det första århundradet efter Kristi födelse blev judarna alltmer missnöjda med de romerska härskarna, och till slut gjorde de uppror.

Romarna svarade med att jämna hela staden med marken och riva templet.

Muslimer övertog de heliga platserna

Efter det låg Tempelberget öde under lång tid.

Det kristna Bysantinska riket, som tog över kontrollen över romarrikets östra delar, valde att behålla ruinerna som en påminnelse om judarnas nederlag.

Området bebyggdes igen först när en muslimsk armé erövrade Jerusalem år 637.

Muslimerna kallade berget Haram al-Sharif (den heliga fristaden), och det hade stor religiös betydelse för dem.

Islams grundare, profeten Muhammed, hade enligt traditionen genomfört en nattlig himmelsfärd till Guds rike från Tempelberget.

Efter erövringen byggde muslimerna därför en helgedom på platsen, och kallade den Klippdomen (även kallad Klippmoskén).

År 705 uppförde de ännu en helgedom, al-Aqsa-moskén, i Tempelbergets sydvästra hörn.

Korsriddare i Davids fotspår

Många kristna i Europa tyckte inte att det var rätt att muslimerna hade tagit över det heliga Tempelberget, där Jesus predikat en gång i tiden.

Dessa känslor utnyttjade påven Urban II och den katolska kyrkan, när han år 1095 kallade till heligt krig för att befria Jerusalem från de otrogna muslimerna.

Den 15 juli 1099 lyckades det, när Jerusalem föll till korsfarararmén.

Soldaterna massakrerade stadens invånare och plundrade Tempelbergets helgedomar.

Klippdomen gjordes om till en kristen kyrka, medan al-Aqsa-moskén fick det nya namnet Templum Salomonis – Salomos tempel.

Korsfararna såg sig som arvtagare till det bibliska Jerusalem och gjorde vad de kunde för att radera minnet av de muslimska och bysantinska härskarna.

Tempelmur blev brännpunkt

De kristnas glädje blev kortvarig.

Den 2 oktober 1187 lyckades den muslimske härföraren Saladin återerövra Jerusalem.

Han avlägsnade genast det kors som korsfararna hade satt upp på Klippdomen, och ersatte det med en förgylld halvmåne.

Med undantag för åren 1229–1239, då kristna korsfarare tog kontroll över staden igen, stannade Tempelberget kvar i muslimsk ägo fram till 1900-talet.

När första världskriget slutade 1918 såg världen plötsligt helt annorlunda ut.

Det muslimska Osmanska riket, som sedan 1517 hade härskat över Jerusalem och Tempelberget, kollapsade, och det väldiga rikets delar sattes under administration av krigets västeuropeiska segrare.

Storbritannien fick det så kallade palestinska mandatområdet, som omfattade bland annat Jerusalem.

Läget i staden blev snabbt spänt, eftersom förföljelse i Europa fick många judar att emigrera till de gamla judiska områdena.

Lokala palestinier protesterade kraftigt mot invandringen, och de båda grupperna stötte ofta samman intill Tempelberget, som snabbt blev en stridsfråga.

En lag från Osmanska rikets tid förbjöd judar att ställa upp bänkar, stolar och andra konstruktioner vid Klagomuren (den sista kvarvarande resten av det gamla templet från Herodes tid).

När en grupp judar i september 1928 öppet bröt mot den gamla lagen genom att ställa upp skärmar för att skilja kvinnor och män åt under bönen, fick brittiska styrkor ingripa.

Incidenten ledde till handgemäng mellan britter och judar, och året därpå eskalerade konflikten, som kom att kosta 133 personer livet.

Efter andra världskriget försökte FN dela mandatområdet mellan palestinier och judar, men händelseutvecklingen sprang om diplomaterna.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel av David Ben-Gurion och nationalrådet.

Östra Jerusalem med Tempelberget fortsatte dock att kontrolleras av muslimer, tills israelerna erövrade området under sexdagarskriget i juni 1967.

Folken fortsätter att slåss

Tempelberget ligger nu på mark kontrollerad av Israel, men styrs i enlighet med ett avtal ända från Saladins tid av ett muslimskt råd – kallat waqf.

Rådet har bland annat nekat arkeologer tillåtelse att gräva på Tempelberget – bortsett från en kort period på 1930-talet.

På 1990-talet tillät rådet dock att stora mängder jord avlägsnades under renoveringen av en moské, och att forskare fick tillgång till jorden.

sraeliska arkeologer protesterade, eftersom de anser att palestiniernas vägran att tillåta utgrävningar på berget beror på att de inte vill erkänna före­koms­ten av ett judiskt tempel.

Konflikten om rätten att gräva ut bleknar dock i jämförelse med områdets väpnade konflikter.

Efter Ariel Sharons besök på Tempelberget i februari 2000 dog cirka 2000 personer på båda sidor, innan ett fredsavtal ingicks 2005.

Avtalet har inte stoppat oroligheterna helt, och varje år dödas flera hundra i kampen om den lilla kullen i Jerusalem.

Striden om Tempelberget är inte över.

Det första templet hyste förbundsarken

Cirka 950 f.Kr.

Kung David hann aldrig resa något tempel. I stället stod hans son och efterträdare Salomo för bygget.

Enligt Bibeln var Salomos tempel en smal, långsträckt byggnad.

Ingången var placerad på östra sidan, mot den uppåtgående solen, och murarna var byggda av stora, tillhuggna stenar med träbjälkar mellan.

Träet gav murarna flexibilitet, så att de bättre kunde stå emot områdets relativt frekventa jordskalv.

I templet ska Salomo ha förvarat förbundsarken, som innehöll sten­tavlorna med tio Guds bud, som Mose ska ha fått av Gud.

Judarna miste religiöst fäste

587 f.Kr..

År 587 före Kristus intogs Jerusalem av den babyloniske kungen Nebukadnessar II, som rev templet.

En stor del av judarna togs som fångar och skickades i exil till huvudstaden Babylon (i nuvarande Irak).

Fångenskapen upphörde år 538 före Kristus, när perserkungen Kyros besegrade det babyloniska riket.

Judarna var övertygade om att Gud svikit dem för att de syndat mot hans bud. Väl hemma uppförde de därför ett nytt tempel, så att de kunde tillbe Gud som de skulle.

Herodes utvidgade andra templet

Cirka 20 f.Kr.

Den judiske kung Herodes, som regerade i Judeen från 37 före Kristus till sin död 33 år senare, ville bli omtyckt och berömd. Därför genomförde han ett stort byggprogram.

Herodes var Roms lydkung i Judeen från 37–4 före Kristus.

Han ansträngde sig för att ställa sig in sig hos romarna – till exempel hyllade han år 27 före Kristus kejsar Augustus genom att döpa om staden Samaria till Sebaste (ett grekiskt namn för Augustus).

Herodes ville dock även vara omtyckt av Jerusalems judar.

Utöver fästningen Masada, hamnanläggningen Caesarea Maritima och palatset Herodium påbörjade kungen därför en genomgripande renovering och utbyggnad av stadens tempel år 20 före Kristus, och arkitekter från Rom, Grekland och Egypten kallades dit för att hjälpa till.

Bygget stod troligen färdigt först på 60-talet efter Kristus, men judarnas glädje blev kort.

Under ett uppror mot romarna (år 66–70) förstördes templet.

Muhammed reste till himlen från Tempelberget

År 621

Islam och Jerusalem knöts samman på allvar när profeten Muhammed, enligt traditionen, anlände till den heliga staden tillsammans med ärkeängeln Gabriel.

Enligt den muslimska traditionen reste ­Muhammed och ärkeängeln Gabriel år 621 till Tempelberget mitt i Jerusalem.

Staden var då i persiska händer, vilket får forskarna att tolka berättelsen som en ­andlig drömresa snarare än en verklig fysisk resa.

Från tempelplatsen steg Muhammed till himlen på en Buraq, ett bevingat sagodjur, som är lite mindre än en åsna.

Profeten passerade sju himlar och mötte på sin färd bland annat de bibliska personerna Jesus, Noa, Elias och Abraham.

När Muhammed nådde fram till Gud, fick han höra att muslimer framöver skulle be 50 gånger om dagen.

Det lovade Muhammed, men på vägen tillbaka mötte han Mose, som föreslog att han skulle vända om och förhandla med Gud om ett mindre antal böner.

Muhammed gjorde så, och Gud gick till slut med på fem böner per dag.

”För var och en av er som trofast och hängivet utför dessa fem böner, kommer de att räknas som 50 böner”, lovade profeten sina anhängare.

Bönen blev ett fast inslag i den muslimska tron. Händelsen kallas av muslimer Isra (nattresa) och Mi'raj (himmelsfärd).

Historien nämns endast kort i Koranen, men ingår även i de så kallade haditherna, som enligt traditionen återger Muhammeds ord och gärningar.

Efterträdare erövrade Jerusalem

637

Under Muhammeds ledarskap lade muslimska styrkor under sig Mellanöstern med stormsteg – och erövringarna fortsatte även efter profetens död.

När Umar år 634 övertog rollen som kalif ­kontrollerade muslimska styrkor både nuvarande Irak och delar av Bysantinska riket.

I november år 636 samlade Umar sina styrkor ­utanför Jerusalem, som belägrades i fem månader.

Belägringen och kapitulationen i april året därpå gick relativt oblodigt till, eftersom muslimerna föredrog att svälta ut invånarna i stället för att gå till attack.

Saladin ville återta Jerusalem

1174

År 1174 – 75 år efter att de kristna erövrat Jerusalem – blev den kurdiske härföraren Saladin sultan av Egypten.

Hans mål var att återerövra den heliga staden. Med hjälp av både diplomati och militär makt enade han därför de muslimska folkslagen under sig.

Inför de erövrade framstod sultanen som en hårdför, men from och rättvis härskare.

De samlades därför bakom Saladin i kampen för att den heliga staden Jerusalem åter skulle stå under muslimsk kontroll.

Den 4 juli 1187 krossade sultanens armé korsfararna i slaget vid Hattin, och i oktober samma år gav Jerusalem upp till Saladin.

Korsfararna fick lov att lämna ­staden oskadda mot en lösesumma.

Jesu död gjorde Jerusalem till kristendomens centrum

År 30

För de kristna blev Jerusalem efter korsfästelsen av Jesus religionens heligaste plats, men muslimska erövrare tog ifrån dem kontrollen över staden.

Enligt evangelierna dömdes Jesus cirka år 30 till döden genom korsfästelse i Jerusalem. Avrättningen ägde rum på kullen Golgata, och Jesus begravdes i närheten.

Korsfästningen gjorde staden helig för Jesu följare, som efter hans död spred hans lära i Medelhavsregionen.

På 320-talet besökte den romerske kejsaren Konstantin den stores mor Helena Jerusalem.

Liksom sin son var hon kristen, och hon bad honom därför anlägga en kyrka på den plats där Jesus korsfästes och begravdes.

Konstantin uppförde den så kallade Gravkyrkan, som trots all förstörelse under årens lopp står kvar än i dag.

Kyrkan ligger i Jerusalems ursprungliga stadsdel, vilket har förbryllat forskarna – för romarna genomförde inga avrättningar ­innanför stadsmuren.

Tyska arkeologer hävdade dock år 2012 att de funnit bevis för att stadsmuren på Jesu tid låg på en annan plats, och att Golgata låg utanför Je­ru­sa­lem.

Oavsett vilket blev staden från 300-talet i allt högre grad ett pilgrimsmål för kristna.

År 638 intogs staden dock av en muslimsk armé.

De kristna fick leva kvar i staden, men de skulle buga inför de muslimska moskéerna och imamerna, de fick inte ­missionera, och antalet pilgrimer som tilläts i staden begränsades kraftigt.

Motdraget kom först år 1095, då påve Urban II uppmanade Europas kristna krigare att ”ta korset” och bege sig till Jerusalem.

Resultatet blev det första korståget, som år 1099 ­återtog staden från muslimerna.

Vapen och avtal säkrar fred på Tempelberget

I dag försöker utövare av den judiska, den muslimska och den kristna tron dela på den heliga platsen – övervakade av israeliska soldater.

Tempelberget ligger i dag på område kontrollerat av Israel, och tillgången till de muslimska helgedomarna på berget styrs av israelerna.

För att komma upp måste besökare först passera ett antal kontroller, som bemannas av beväpnade israeliska soldater.

Vid orolig­heter kan israelerna skärpa kontrollen – bland annat genom att sätta upp kameror och metalldetektorer.

Själva Tempelberget administreras av Jerusalems waqf, en muslimsk stiftelse, som tar hand om både religiösa och världsliga frågor.

Övergripande religiösa frågor hanteras av den så kallade stormuftin, en person utsedd att ansvara för heliga muslimska platser i staden.

De heliga platserna på Tempelplatsen omgärdas av många regler och bestämmelser som besökare måste följa.

Till­träde till området för icke-muslimer är till exempel begränsat, och endast ­muslimer får lov att be på platsen.

De stränga reglerna har införts av både den israeliska staten och det muslimska rådet för att det ska finnas tydliga rikt­linjer, som ska minska spänningarna mellan de olika religiösa grupper som använder området.

Avtalen och bestämmelserna garanterar Tempelbergets status som en helig muslimsk plats, samtidigt som kristna och judar har rätt att besöka området.

Förbudet för judar att be har emellertid väckt ilska under årens lopp och det utgör i dag en av den israelisk-pales­tinska konfliktens ”heta” frågor.