Julevangeliet – fakta eller fria fantasier?

Lika säkert som amen i kyrkan kommer prästen under julgudstjänsten att läsa ur julevangeliet (Lukas, kapitel 2). Den stämningsfulla berättelsen gör fortfarande intryck så här över 2 000 år efter det att händelserna sägs ha inträffat, men stämmer evangeliet med de kunskaper som arkeologer, historiker och andra forskare har samlat på sig om den första julen i Betlehem?

Lukas skriver: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien.”

Alla barn vet att det är Jesu födelsedag vi firar den 24 december, men faktum är att Bibeln inte med ett enda ord nämner att Guds son kom till världen i december, och till och med födelseåret är omstritt.

Anledningen till att kristna världen över firar jul under årets sista månad är att kyrkofäderna på 300-talet fastslog Jesu födelse till den 25 december. Detta datum hade romarna avsatt till midvinterfesten, då de firade guden Sol Invictus.

Genom att högtidlighålla Jesu födelse just den dagen hoppades de kristna kunna tränga undan solguden – och det lyckades de göra. År 391 förbjöd kejsar Theodosius alla hedniska gudar i riket och gjorde kristendomen till den enda tillåtna religionen.

De historiska källorna bekräftar att Jesus var en verklig person, däribland den grekiske historikern Tallus år 55. År 73 skrev den syriske filosofen Mara bar Serapion om avrättningen av ”judarnas vise kung”. Vilket år Jesus kom till världen är dock oklart. Enligt vår tideräkning är det 2 022 år sedan, men munken Dionysius Exiguus, upphovsmannen till vår tideräkning på 500-talet, var något oprecis när han angav Jesu födelseår.

Julevangeliet kan dock ge en antydan med informationen att Jesus föddes i samband med att Augustus utfärdade sin förordning om skattskrivning.

Augustus, romerska rikets förste kejsare (27 före Kristus–14 efter Kristus), utfärdade förordningen för att han ville veta hur många undersåtar han hade, och därmed hur mycket skatt han kunde driva in.

Enligt evangelisten Lukas skedde det medan ståthållaren Quirinius tjänstgjorde i den romerska provinsen Syrien, vilket tyder på år 7 efter Kristus. I dag tror dock historikerna mer på evangelisten Matteus, som berättar att Jesus föddes en kort tid före kung Herodes död år 4 före Kristus – vilket skulle innebära att Jesus förvånande nog föddes fyra år före sin födelsedag.

Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Det är väldokumenterat att romarna genomförde flera skattskrivningar under åren kring Jesu födelse, men de historiska källorna nämner ingenting om att invånarna förväntades göra det i sin födelsestad. Kravet verkar ologiskt, eftersom det kunde medföra långa resor.

Mellan Nasaret och Betlehem i Judeen är det cirka tio mil, en relativt lång sträcka, oavsett om de resande tillryggalade den till fots eller på åsnerygg. För den höggravida Maria hade en sådan resa varit nästan oöverstiglig.

Den amerikanske bibelforskaren Bruce Chilton har tillsammans med arkeologen Aviram Oshri lagt fram en teori som löser resans utmaningar. De påpekar att det finns två städer med namnet Betlehem. Om Jesus föddes i Betlehem i Galileen behövde Maria bara rida drygt en mil från sin hemstad Nasaret.

De två forskarna är dock ensamma om sin teori, som inte heller har något stöd i den kristna traditionen.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

”Ett barn är fött i Betlehem”, sjunger vi högtidligt på julafton, men i det äldsta evangeliet, skrivet av Markus, kallas huvudpersonen ”Jesus från Nasaret”. Arkeologerna menar att Nasaret på Jesu tid var en provinsstad med högst 1 200 invånare.

Först några årtionden senare angavs Betlehem som Jesu födelseplats. Inom judendomen anges just Betlehem som kung Davids födelsestad, och profeter hade förutsagt att judarnas frälsare skulle födas där.

Som Josefs son var Jesus enligt Matteus kung Davids ättling i 14:e släktledet. Det finns de som tror att både Lukas och Matteus, likt en sorts antika spindoktorer, flyttade hans födelseplats från Nasaret till Betlehem för att göra Jesu roll uppenbar för alla.

Om Maria vet historikerna inte mycket. I de kristna texterna står det bara att Jesus var ”född av en kvinna” och att hon blev gravid som jungfru. Ingen känner till detaljerna om Jesu avlelse och evangelisterna är oense om förloppet.

Enligt Matteus och Lukas blev Maria gravid av den heliga Anden och var därför en kysk jungfru när hon födde Jesus. Johannes beskriver i stället Josef som far till Jesus.

Om vi bortser från möjligheten att ett mirakel inträffade kan berättelsen om jungfrufödseln skyla över följande scenarier: antingen att Maria och Josef hade sex innan de gifte sig och att barnet därmed var illegitimt, eller att Maria var otrogen mot Josef, vilket i den tidens samhälle innebar att Maria var en sköka. Oavsett vilket var Jesus i samhällets ögon då ett ”oäkta” barn, en horunge.

Ett tredje alternativ är att Maria blev våldtagen av en romersk soldat.

De kristna höll emellertid bestämt fast vid Marias jungfrulighet. Forskarna tror att evangelisterna hade ett starkt intresse av att sprida läran om en jungfrufödsel för att den gjorde Jesus så mycket mer trovärdig. I det antika romerska riket och Grekland fanns nämligen en föreställning om att stora personligheter blev till vid mötet mellan en gud och en jungfru.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.

Betlehem låg i den romerska provinsen Judeen mellan Medelhavet och Döda havet. Detta område hade ingen ekonomisk betydelse för Rom, så invånarna tilläts i hög grad sköta sig själva.

Det judiska samhället var tydligt uppdelat i underklass, medelklass och överklass. Herdarna, som sov utomhus på marken under en stor del av året, hade det sämsta arbetet. Tillsammans med småbönder, daglönare, fiskare och publikaner tillhörde de samhällets bottenskikt.

Fiskare kunde stiga till medelklassen om de ägde en båt. Överklassen utgjordes av exempelvis skriftlärde, som fungerade som både teologer och jurister.

Att herdarna var de första som fick kännedom om Frälsarens födelse beror troligen på att ordet ”herde” har en stark symbolisk kraft. Enligt Gamla Testamentet var David fåraherde, men slutade som judarnas kung. Han tog med andra ord ett mycket stort kliv uppför samhällsstegen.

Berättelsen om social klättring har uppenbarligen länge varit ett populärt tema, i lika hög grad för 2 000 år sedan som i dag, då ett tidningsbud sägs kunna bli president.

Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Vår bild är att Jesus kom till världen i ett stall, inte minst för att alla julkrubbor återger denna trygga och stämningsfulla scen med Maria, Jesusbarnet och Josef samt en åsna och en oxe.

Varken Lukas eller Matteus nämner emellertid någon åsna eller oxe. Djuren figurerar först i en text från 600-talet. Evangelisterna nämner inte ens att Jesus föddes i ett stall. Lukas och Matteus är dock eniga om att han lades i en krubba.

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.”

I julevangeliet kan det låta som om Betlehem var en stor stad med härbärgen och ett myllrande folkliv och att herdarna fick gå från hus till hus för att hitta det nyfödda barnet. Arkeologiska fynd visar dock att staden kring tiden för Jesu födelse var ett oansenligt samhälle med relativt få hus och högst 300 invånare. (I dag har staden omkring 28 000 invånare.)

Spår efter stadens invånare från biblisk tid hittades bland annat år 2016.

”Vi grävde ner till de tidiga lagren och vi har utan tvivel hittat krukskärvor från Jesu tid”, berättade arkeologen Shimon Gibson, som är professor vid University of North Carolina i USA.

På Jesu tid hade Betlehem ingen handelsmässig betydelse, så det gick inga karavanvägar genom staden. Historikerna ifrågasätter därför om det i staden över huvud taget fanns förutsättningar för att driva ett härbärge, inte minst för att den betydligt större staden Jerusalem låg bara nio kilometer därifrån.

En läsning av Lukas evangelium visar att han inte använde ordet ”härbärge”, utan ett ord som snarare betyder ”gästrum” eller ”viloplats”, nämligen det grekiska kataluma.

Under antiken hade husen på landsbygden bara ett stort rum, där både människor och djur vistades. Ett särskilt rum användes till gäster. Där kunde släktingar eller vänner bo under kortare eller längre perioder.

De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.

Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Här slutar Lukas berättelse om julens mirakel. Han är dock inte den ende av de fyra evangelisterna som berättar om Jesusbarnet. Även Matteus avhandlar ämnet. Historikerna tror att hans evangelium skrevs omkring år 85, cirka 15 år före Lukasevangeliet.

Matteus intresserar sig inte mycket för själva födelsen. Han berättar om tiden före, då Josef övervägde att lämna Maria, eftersom hon bar en annan mans barn. En ängel lyckades dock övertala honom att låta bli. En kort tid senare, i det andra kapitlet, låter Matteus de vise männen träda in på scenen.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”

Jesusbarnet fick besök av tre vise män (stjärntydare), det vet alla ... men vänta nu. Matteus skriver inte ”tre”, utan ”några”. Troligen har deras antal i den kristna traditionen angivits till tre för att de kom med de tre gåvorna guld, rökelse och myrra.

Vilka dessa män var är ovisst. Matteus berättar bara att de kom från öster för att tillbe judarnas nye kung.

Evangelierna är skrivna på grekiska, och det grekiska ordet för männen är magoi, som betyder ”astrologer”, det vill säga stjärntydare eller spåmän, som använde sina magiska insikter för att förutsäga och styra framtiden.

Deras namn, Melchior, Kaspar och Balthasar, kommer från en grekisk legend från omkring år 500 efter Kristus.

När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”

År 40 före Kristus utsåg senaten i Rom Herodes till kung över Palestina. Med romarnas hjälp erövrade han Jerusalem år 37 före Kristus, och under hela sin regeringstid var Herodes den store, som han kallades, romarnas lojale hantlangare i Mellanöstern.

Trots att han lyckades ena Palestina till ett stort rike, som under hans styre fick ett markant ekonomiskt uppsving, accepterades Herodes aldrig av sina undersåtar som en legitim judisk kung.

I sin iver att vinna popularitet lät han uppföra många byggnadsverk, däribland en ny hamn vid Medelhavet, Caesarea Maritima, borgen Masada vid Döda havet och en storstilad utbyggnad av Jerusalems tempel.

Pengarna skaffade han sig genom att driva in skatter, vilket inte gjorde honom populär bland invånarna. Herodes var också avskydd för att han använde våld och förtryck för att behålla makten. Även i sina närmaste relationer var han en tyrann. I ett anfall av svartsjuka lät Herodes avrätta sin hustru Mariamme, och av rädsla för uppror röjde han flera av sina anhöriga ur vägen, bland andra sina två söner med Mariamme.

Herodes blev alltmer paranoid under loppet av sin regeringstid. Hans sista levnadsår präglades också av sjukdom. Den judisk-romerske historikern Josefus berättar ingående om att Herodes led av feber, outhärdlig klåda, ständig smärta, svullna ben, inflammationer, andningsbesvär och kramper – och att det kröp ut maskar ur hans könsdelar.

Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.”

###Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje.

De vise männen följde stjärnan till Jesu krubba, men exakt vad var det männen såg på himlen?

Den frågan har astronomer diskuterat ända sedan dess, och naturligtvis studerat vetenskapligt. Stjärnornas och planeternas positioner på himlavalvet är ju förutsägbara, så astronomerna kan gå tillbaka i tiden och beräkna hur stjärnhimlen såg ut vid en viss tidpunkt.

Dessa beräkningar ger inte forskarna något belägg för att det skulle ha framträtt en starkt lysande stjärna över Betlehem. Historikerna känner dock till observationer som kinesiska vetenskapsmän gjorde år 5 före Kristus. De berättade om ett antal kometer, som skulle kunna ligga bakom berättelsen om stjärnan över Betlehem.

En rad stjärnfall eller en exploderande stjärna (en supernova) är också kandidater till vad som såg ut som en strålande stjärna ovanför Betlehem. Forskarnas bästa bud är dock att de vise männen såg ett kosmiskt möte, en så kallad konjunktion.

En konjunktion är en optisk villa som uppstår när två planeter, i det här fallet Venus och Jupiter, korsar varandras banor. Från jorden ser det då ut som om planeterna smälter samman till en enda starkt lysande punkt.

De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.”

Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

När Herodes märkte att han hade blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinnig, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna.

Alla bra historier behöver en skurk, och den rollen har Herodes tilldelats vid flera tillfällen. Många berättelser om mord och intriger har tillskrivits honom. I Nya Testamentet beskrivs kungen som grym, cynisk och sjukligt misstänksam mot alla som han befarade skulle störta honom från tronen.

Att Herodes verkligen organiserade landsomfattande barnamord för att komma åt Jesus är dock tvivelaktigt. Massakern nämns inte i någon annan källa, så de flesta forskare tror att den är uppdiktad. Om ett massmord på oskyldiga spädbarn verkligen hade ägt rum, så skulle det ha uppmärksammats i hela den antika världen.

Historien i Matteusevangeliet kommer sig eventuellt av det faktum att Herodes lät avrätta sina egna söner. Berättelsen om ett allomfattande mord på gossar är också känd från Gamla Testamentet. Matteus lät sig troligen inspireras av historien om lille Moses. Enligt Andra Mosebok skulle egyptierna döda alla nyfödda israelitiska pojkar, men Moses överlevde efter att ha satts ut i en korg på Nilen.

Sammantaget hittar forskarna alltså inte mycket information i vare sig julevangeliet eller Matteusevangeliet som kan bekräftas av samtida källor eller arkeologiska fynd. Bibeln är och förblir en fråga om tro.

Med Matteus får dock berättelsen om Jesusbarnet ett lyckligt slut. Maria och hans jordiske far Josef förde honom till Egypten, där den lilla familjen blev kvar tills Herodes var död. Hjälten överlevde och blev med tiden kristendomens centralgestalt – och anledningen till att många av oss snart kastar sig över den goda julmaten, dansar runt granen och delar ut julklappar.