Judas: Förrädaren som ingen förlåter

Skälet var att han efter en utlandsvistelse några år tidigare valt att spela för en annan svensk klubb. Uttalandet fälldes i affekt och togs sedan tillbaka, men det visar på kraften i namnet.

Även den uslaste förrädare har emellertid anhängare – det visar historien om Judas.

Under kristendomens första århundraden hade han en egen församling, och han hyllades i en skrift som kallas för Judasevangeliet. I texten står det att han var den viktigaste av alla Jesu lärjungar.

Kort före sin martyrdöd på korset ska Jesus i ett förtroligt samtal dem emellan ha sagt att Judas överträffade alla andra i skaran av lärjungar.

Judas var noga utvald

Trots att Judas namn används så flitigt som skällsord vet religionshistorikerna i dag påfallande lite om Nya Testamentets fallne lärjunge. Hans tillnamn – Iskariot – är troligen en hänvisning till att han kom från staden Ke­rioth i södra Judeen.

Hur Judas blev en av lärjungarna framgår inte av Bibeln, men Jesus valde sina följare med stor omsorg.

Av berättelserna framgår det att Jesus på gud­omligt vis viss­te vem han skulle vända sig till. På samma sätt visste de som var utvalda att de skulle följa honom.

Bibeln berättar hur Jesus mötte bröderna Andreas och Simon (senare kallad Simon Petrus), som var i färd med att fiska i Kinneretsjön. Han bad dem att lägga ifrån sig fiskenäten.

”Kom och följ mig. Jag ska göra er till människofiskare”, sa han.

Enligt evangelisten Matteus (kapitel 4, vers 19–20) lämnade bröderna både fisket och sina familjer för att följa honom.

Judas figurerar omkring fyrtio gånger i evangelierna, och i likhet med de andra lärjungarna slog han följe med predikanten Jesus, som lärde upp dem.

”Han utsåg tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna”, som det står att läsa i Markusevangeliet (kapitel 3, vers 14–15).

Judas försnillade pengar

På Jesu tid var de judiska områdena Judeen och Galileen ockuperade av romarna, som inte lade sig i hur människor i provinsen Palestina levde – men å andra sidan tyngde invånarna med skatter, som gjorde hela släkter utarmade.

Många unga män som berövats alla sina framtidsutsikter anslöt sig till de kringvandrande predikanter som vid den tiden strövade runt i landet. Männen lämnade sina familjer och avsade sig sitt eventuella arv. I stället fann de gemenskap i sekten, där de levde tillsammans och delade på allt.

Även Jesu lilla skara fungerade så, och rollen som ansvarig för gruppens pengar tillföll Judas.

Upplysningen om hans uppgift är en av de väldigt få detaljer som Bibeln ger om Judas – och det enda syftet är att beskriva hans usla karaktär. Lärjungen stal nämligen ur kassan!

Evangelisten Johannes berättar att Jesus och lärjungarna före den ödesdigra påskfesten omkring år 30 var inbjudna till en middag i Betania, som i dag är en förstad till Jerusalem. Inför måltiden smorde en kvinna Jesu fötter med väldoftande olja.

Handlingen var ett traditionellt tecken på hängivenhet, men Judas ansåg att kvinnan slösade med oljan, och blev upprörd.

”... och huset fylldes med doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sa: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’” skriver den mest Judas-fientlige evangelisten, Johannes:

”Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit.” (Johannesevangeliet, 12, 3–6).

För den girige Judas räckte det emellertid inte längre med småpengar.

Judas förrådde Jesus för trettio silvermynt

När Jesus red in i Jerusalem på en åsna för att fira pesach (den judiska påsken), gav han sig medvetet in i en strid med stadens judiska överstepräster. Redan dagen efter sin ankomst drev Jesus ut försäljarna från templets förgård, och sedan predikade han för befolkningen för att varna för de skriftlärda.

Judas visste att översteprästerna i templet var ordentligt trötta på den religiöse bråkmakaren – och såg en möjlighet att tjäna en rejäl hacka.

”Han gick till översteprästerna och offi­cerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem”, skriver Lukas (22, 4).

Översteprästerna gav Judas trettio silvermynt – ingen stor summa i antikens Jerusalem, för de pengarna kunde han köpa en slav eller en liten jordlott – men Judas var nöjd.

”Från det ögonblicket sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom.” (Matteus, 26, 16).

Tillfället yppade sig, när Jesus och lärjungarna åt nattvard på skärtorsdagen.

”Sannerligen, en av er ska förråda mig”, förkunnade Jesus enligt Matteus (26, 21). Som för att avleda misstankarna frågade Judas fromt:

”Det är väl inte jag, rabbi?”

Judas visste att Jesus senare tänkte gå till Getsemane för ett be. Därför lämnade han sällskapet tidigt och hämtade de män som skulle gripa Jesus.

Medan Jesus bad somnade lärjungarna flera gånger. När han väckte dem för tredje gången, var det med skrämmande nyheter: ”Här kommer han som ska förråda mig.” (Markus, 14, 42).

Innan Jesus hann avsluta meningen, klev Judas fram och hälsade på honom med en kyss. Den kärleksfulla gesten var det överenskomna tecknet – och män beväpnade med käppar och svärd klev fram ur mörkret.

De grep Jesus och tog med honom för att förhöras först av övers­teprästerna och sedan av Jerusalems romerske prefekt, Pontius Pilatus, som dömde honom till döden.

Silvermynten fick Judas ingen glädje av. Medan Jesus dog på korset på lång­fredagen slutade Judas sitt liv i skam. Han ångrade vad han gjort och gick till templet för att ge tillbaka mynten.

”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod”, jämrade sig Judas, men översteprästerna svarade: ”Vad angår det oss? Det är din sak.”

I förtvivlan kastade Judas in pengarna i templet. Översteprästerna plockade upp dem, men vägrade att lägga dem i templets kassa. Det var blodspengar.

Judas tog konsekvensen av sin skuld: ”och gav sig av därifrån och gick bort och hängde sig”. (Matteus, kapitel 27).

Kampen om den rätta läran

Enligt Nya Testamentet återuppstod Jesus på tredje dagen (påskdagen) och visade sig för lärjungarna. De följande fyrtio dagarna ägnade Guds son åt att sprida sin lära, innan han steg upp till himlen.

Men tiden räckte inte till för att grunda en färdig religion, och under de följande decennierna uppstod en uppsjö av tolkningar av Jesu ord och handlingar.

Personer som mött Frälsaren – eller bara hört talas om honom – hade alla sin bild av den kristna läran. En av dem var Simon med tillnamnet ”magern”.

Omkring år 60 väckte han uppmärksamhet med sina mirakel (eller trollerikonster) i staden Samaria norr om Jerusalem. Invånarna var så imponerade att de kallade honom ”Guds kraft”.

Jesu lärjungar hade döpt de första invånarna i staden. Därför kom lärjungarna Petrus och Johannes för att lägga sina händer på de döpta.

Simon insåg snabbt att lärjungarna med den helige Ande förfogade över ett trick som var mycket mer spektakulärt än något som han behärskade, och han försökte köpa Anden: ”Ge denna makt åt mig också, så att den jag lägger mina händer på får helig ande.”

Enligt Apostlagärningarna (8, 18-21) avvisade lärjungen Petrus honom: ”Förbannelse över dig och dina pengar, om du tror att du kan köpa Guds gåva.”

Orden var mer profetiska än Petrus kunde ana, för Simon magern betraktas av religionshistorikerna som den första kända så kallade gnostikern. Ordet kommer av grekiskans gnosis och betyder insikt eller vishet.

Gnostikerna hade med sin särskilda insikt räknat ut att det måste finnas två gudar:

• Gud från Gamla Testamentet, som hade skapat jorden. Eftersom denne gud hade skapat en så fördärvad värld full av orättvisa, svält och sjukdom, måste han vara ond, hävdade gnostikerna.

• Den andre, den sanne guden, hade skapat universum. Gnostikerna strävade efter att lämna sina jordiska höljen för att nå denna upphöjda gud.

Liksom lärjungarna under åren efter Jesu död lyckades sprida sin lära i delar av Palestina, Turkiet och Grekland, vann även gnostikerna anhängare. Och en del av dem hade plats för Judas i sin tro.

Judas återuppstod som Jesu vän

Gnostikernas uppgift var att bekämpa den onde guden och allt han hade skapat. Till det hörde de tio budorden, som bland annat förbjöd judarna att äta fläskkött, mörda och bedriva hor.

Enligt gnostikernas logik var budorden i princip en arsenal av vapen som de kunde använda mot den onde guden – så de mest rabiata gnostikerna åt fläskkött, dödade människor och ägnade sig åt sexorgier för att nå gud.

I Tanakh (judarnas version av Gam­la Testamentet) fann gnostikerna allierade i kampen mot den onde skaparguden; till exempel ormen som frestade Eva i Paradiset, eller Kora, som försökte göra uppror mot Mose, när judarna flydde från slaveriet i Egypten.

Den förrädiske Judas hade en särskild plats hos gnostikerna, eftersom han hjälpte Jesus att lämna sitt jordiska hölje. Många gnostiska sekter sökte sig till den stora egyptiska hamnstaden Alexandria, som försåg Rom med spannmål.

Sedan kung Ptolemaios tid (omkring 280 f.Kr.) hade staden hyst ett universitet och ett gigantiskt bibliotek. I Alexandria vimlade det därför av lärda, som välkomnade alla nya filosofiska tankar.

I hamnstaden fick gnostikerna vara i fred, medan kristendomen var splittrad: det hade inte gått mer än drygt hundra år sedan Jesu död, och hans anhängare verkade vara splittrade i en uppsjö av oförsonliga sekter och fraktioner, som skrev sina egna evangelier och bekämpade varandra.

Vad som verkligen var ord från Jesu mun, och vad som var påhittat, blev alltmer oklart.

Vid samma tid började församlingarna välja sina första präster och biskopar, och en av dem åtog sig uppgiften att räd­da den rätta läran: Irenaeus, som var biskop i Lugdunum (i dag Lyon) skrev omkring år 180 verket Mot heresierna.

I det räknade han upp flera hundra grupper – bland andra karpokratianerna, som tillbad en bild av Jesus, som de påstod hade målats av självaste Pontius Pilatus. Irenaeus verk nämner även den rabiata, gnostiska sekten kainiterna, som tillbad brodermördaren Kain från Gamla Testamentet.

”De påstår att en ängel uppmuntrar dem till alla slags syndiga och avskyvärda handlingar”, skrev Irenaeus.

Biskopen ansåg att Kains anhängare fick inspiration till denna livsstil från den fallne lärjungen Judas:

”De hävdar att Judas, förrädaren, visste något, att han till skillnad från de andra kände till sanningen och därför tog på sig hemligheten med förräderiet. De säger att allting i himlen och på jorden har förlösts. Som stöd för sin tes citerar de en uppdiktad historia, som de kallar Judasevangeliet.”

Irenaeus beskrivning av evangeliet är ett av de få spår som religionshistorikerna har efter kulten kring Judas, som vände upp och ner på tron genom att dyrka den värste förrädaren inom kristendomen.

Trots kyrkans skarpa var­ningar lyckades kainiterna värva nya anhängare. Ända in på 300-talet fick biskopen i Salamis på Cypern, Epipha­nius, varna för deras inflytande:

”De hävdar att Judas kände till allt om dessa saker. De ger även intryck av att han var en av familjen. Han hade enligt dem nått de högre nivåerna av insikt. De gick så långt att de har gett ut en skrift, som de kallar Judasevangeliet.”

Spelet är slut, Judas

Först mot slutet av 300-talet tystades de kätterska gnostikerna med hjälp av hot och dödsdomar.

Som ett sista försök att rädda sin tro grävde gnostikerna ner sina skrifter i Egyptens öken eller i grottor.

Ett exemplar av Judasevangeliet hamnade i en gravkammare utanför byn Qarara tjugofem mil söder om Alexandria. Där skulle det dyrbara manuskriptet ligga tills världen var redo att förstå Judas.

Men den dagen kom aldrig, och snart fanns det ingen som mindes gömstället.

Under de följande femton århundradena intog Judas rollen som kristendomens värste skurk. Leo I, som satt på påvestolen vid 400-talets mitt, beskrev Judas som ”den ondskefullaste och mest olycksalige man som någonsin har levt”.

Under medeltiden var Judasfiguren ett vanligt motiv på kalkmålningar och i passionsspel – de kyrkliga dramer som ­visade Jesu lidande och död.

I den italienske författaren Dante Alighieris verk Den gudomliga komedin – en berättelse om himlen, helvetet och skärselden skriven på 1300-talet – befinner Judas sig i helvetets allra nedersta del.

Inget tydde på att Judas förräderi någonsin skulle kunna förlåtas, men så kom nyheten som ingen förväntat sig.

Det förlorade Judasevangeliet återfanns

Den 9 april 2006 publicerade tidskriften National Geographic utan förvarning delar av det förlorade Judasevangeliet.

Under flera år hade experter restaurerat och översatt de ömtåliga pa­py­rus­­arken från grottan i Qarara – och äntligen kunde Judas komma till tals:

”Detta är det hemliga budskap som Jesus gav åt Judas Iskariot under en pe­riod om åtta dagar, tre dagar innan han firade den judiska påsken”, löd inledningen till evangeliet.

De år som Jesus hade tillbringat med sina lärjungar som kringvandrande predikant nämner texten endast i förbifarten.

Det avgörande är vad som hände mellan Jesus och Judas under de sista dagarna.

Enligt evangeliet valde Jesus ut honom för att få ta del av en särskild visdom.

Till skillnad från de andra lärjungarna, som Jesus gör narr av, känner Judas nämligen Jesu sanna natur – han vet att Jesus har kontakt med det gudomliga.

Och Jesus svarar: ”Gå med mig, bort från de andra, så ska jag inviga dig i rikets mysterier.”

Jesus bad Judas om hjälp med sin död

Under samtalen berättar Jesus om en ”stor och osynlig ande, som inga ögon har sett, inget hjärta har förstått, och som ännu inte kallats vid namn.”

Han låter Judas förstå att människor ända sedan Adam och Eva har iklätt sig kroppen som ett jordiskt hölje, som lever under en begränsad tid.

Endast den som har visdomen och känner till mysterierna, kan frigöra sig från detta köttsliga hölje för att bli till ren ande.

Jesus är redo att lämna sin jordiska kropp, men för att bli förlöst behöver han Judas. Uppgiften ska ge Judas en särställning bland lärjungarna.

”Du kommer att överträffa dem alla, för du kommer att offra den människa som jag har iklätt mig”, säger Jesus, som alltså ser på sin död med sinnesro.

Att andra inte kommer att hylla Judas handling gör Jesus ingen hemlighet av.

”Du kommer att förbannas”, säger han. I en dröm ser Judas hur han stenas av de övriga lärjungarna.

Evangeliet slutar med att Judas lämnar Jesus för att gå till templet.

Där möter han några skrivare, som frågar honom om han inte är en av Jesu lärjungar:

”Därefter fick Judas pengar och överlämnade honom till dem.”

Judas föråddes av sitt eget evangelium

Judasevangeliets uppdykande 2006 var en sensation.

Många betraktade det som en alternativ bibel, som skulle bidra till en ny förståelse av Jesu lära och påskens dramatiska hän­­delser.

Men det var något som skavde:

Omnämnandet av den insikt som Judas påstods ha haft, och att Jesu kropp var ett förgängligt hölje, visade att det rör sig om en gnostisk skrift.

Därför kunde inga av Jesu ord tillskrivas något värde.

När nyhetens behag hade lagt sig var Judas tillbaka i sin gamla roll – som de senaste två årtusendenas värsta skurk.