Korsriddare, den heliga Graal

Jakten på den heliga Graal

Graalen, som samlade upp Jesu blod, ger enligt legenden evigt liv. Tempelriddare, arkeologer och äventyrare har jagat kristendomens största skatt i århundraden – men kanske står den fullt synlig i Valencia.

Graalen, som samlade upp Jesu blod, ger enligt legenden evigt liv. Tempelriddare, arkeologer och äventyrare har jagat kristendomens största skatt i århundraden – men kanske står den fullt synlig i Valencia.

Cesar Manso/Scanpix & Shutterstock

Vinden sliter i John Bowers långa, gröna rock medan den medelålders britten travar fram och tillbaka över kul­len Glastonbury Tor i södra ­England. Med van blick undersöker Bowers marken efter håligheter och spår av vatten som kan avslöja hålrum under Glastonburys frodiga gräs.

Bowers har tillbringat många hundra dagar på den 158 meter höga kullen. Den före detta busschauffören är övertygad om att den heliga Graal ligger gömd i Glastonbury Tor. I åratal har han och tusentals andra graaljägare letat kring Glastonbury.

Denna mytiska kulle, som blev berömd i berättelserna om kung Artur, har blivit ett dragplåster för äventyrare med ett enda mål: att hitta kristendomens mest mytomspunna föremål.

Backe, Glastonbury Tor

Höjden Glastonbury Tor nämns i keltisk mytologi och i flera av myterna om kung Artur.

© Eugene Birchall

Enligt traditionen är den heliga Graal den bägare som Jesus drack ur vid den sista måltiden. Därefter användes bägaren för att samla upp Kristi blod medan han hängde på korset.

Eftersom den heliga Graal innehåller res­ter av det pulserande blodet från Guds son besitter bägaren enligt legenden magiska krafter och bringar sin ägare rike­dom, lycka och evigt liv.

Därför har man letat efter bägaren i snart 2 000 år, och de mest uthålliga skattjägarna menar att den ska finnas flera tusen kilometer från det dammiga och soliga Jerusalem – de kastar hoppfulla blickar mot det frodiga och kyliga klimatet i södra England.

Det kan verka underligt att den heliga Graal under en tid då långa resor över havet var ovanliga och riskfyllda skulle hamna så långt från Golgatakullen där Jesus korsfästes. Men för graaljägarna finns förklaringen i gamla myter och texter samt inte minst hos en av Bibelns mindre kända personer: Josef från Arimataia.

Den sista nattvarden

Den heliga Graal försvann efter den sista nattvarden, men fanns möjligen i Jerusalem på 600-talet.

© Fine Art Images/Heritage Images/Getty Images

Hemligheten finns i evangelierna

Enligt Nya Testamentet var Josef en förmögen man som fick romarnas tillåtelse att ta ned den korsfäste Jesus och begrava honom på sin egen gravplats. Josef nämns i alla fyra evan­ge­lierna och kan ha varit farbror till Jesus.

Skildringar säger att Josef samlade upp Jesu blod i en bägare efter att soldaten Longinus stuckit honom i sidan med sin lans.

Även om bloduppsamlingen inte är omnämnd i samtida källor kan historien mycket väl vara sann, eftersom den judiska traditionen omkring år 0 föreskrev att kroppen helst skulle begravas hel, inklusive den dödes blod.

Så om Jesus blev stucken som Bibeln berättar skulle det ur ett historiskt perspektiv ha varit naturligt för hans apostlar att försöka rädda så mycket blod som möjligt.

Omedelbart efter korsfästelsen hamnade kulten kring Jesus i motvind. Romarna, som hade intagit Palestina, såg inte med blida ögon på nya religiösa rörelser i det oroliga området och kristna ledare antingen flydde eller tillbringade en tid i fängelse. Enligt Bibeln hände detta även Josef från Arimataia.

Jesus lyfts ner från korset

Josef fick lov att ta ner Jesus från korset och begrava honom i en grav i klipporna utanför Jerusalem.

© Shutterstock

När Josef blev fri bestämde han sig för att lämna Palestina, där det hade blivit omöjligt att sprida den kristna tron. Graaljägare gissar, utan tillstymmelse till bevis, att Josef ville föra den heliga Graal i säkerhet så långt från Palestina som möjligt – i Glastonbury i England. Detta trots att resan för 2 000 år sedan var både farlig och tidskrävande.

Om man leker med tanken är valet av England som Josefs tillflyktsort faktiskt inte helt ologiskt. Bibeln beskriver Josef som en rik köpman, och i den egenskapen kan han ha gett sig ut på långväga handelsresor till exempelvis England.

Glastonbury i Somerset i södra England ligger naturligt längs farleden söderifrån och har varit en helig plats under flera årtusenden. För en köpman på flykt skulle det heliga området i romarrikets utkant ha varit en naturlig plats att gömma kristendomens viktigaste heliga föremål.

Människor sörjer vid den döde Jesus

Innan Jesus begravdes fick han enligt Johannesevangeliet ett stick med ett spjut i sidan för att man skulle vara säker på att han var död. Det sägs att blodet som rann ut ur Jesus samlades upp och bevarades.

© Thoughtco.com/Getty

Den framlidne brittiske universitetslektorn Gordon Strachan, som studerade historierna om den heliga Graal ingående, identifierade flera spår som han hävdade tyder på att Josef har varit i Glastonbury. Det mest slående är att en rad stenmonument av samma typ finns i såväl ­Glastonbury som Mellanöstern.

Dessutom finns det ett sammanträffande vad gäller namn: Josef föddes sannolikt på en plats i Israel kal­lad Ayalon – påfallande likt ”Avalon”, som är en gammal beteckning för Glastonburyområdet. Men likartade namn och stenmonument är de enda samband som man kan hitta mellan den heliga Graal, ­Josef, Israel och England.

Kopp
© Shutterstock

Jesu blod samlades upp i en bägare

Som fysiskt föremål vid den sista måltiden är den heliga Graal en kopp eller bägare. Bägaren användes då Jesus delade vin med sina lärjungar. Samma bägare, eller en liknande, användes för att samla upp frälsarens blod när han hängde på korset.

Fat
© Shutterstock

Medeltida romaner framställde Graal som ett fat

I de medeltida graalromanerna från 1100- och 1200-talet beskrivs den heliga Graal flera gånger som en tallrik eller ett fat. Graalen är ett ytterst värdefullt föremål i romanerna, ofta i rent guld och täckt med dyrbara ädelstenar. Enligt legenden ska den också besitta magiska egenskaper.

Sten
© Shutterstock

Graalen var förknippad med de vises sten

En utbredd före­ställning på medeltiden var att den heliga Graal gav visdom, insikt och evigt liv. De vises sten hade samma egenskaper, och i vissa berättelser kunde den omvandla vanliga metaller till guld. I flera historier blandades de båda föremålen samman till ett.

Blod
© Shutterstock

Författare spekulerar kring heligt blod

I Da Vinci-koden av Dan Brown är den heliga Graal inte ett föremål utan Jesus efterlevande i nedstigande led. Dan Brown har lånat idén från boken Heligt blod, helig Gral, som kom ut 1982. Boken är dock baserad på spekulationer, och teorierna stöds inte av några historiska källor.

Mystisk buske blommar vid jul

Inte nog med att det saknas skriftliga källor som nämner den heliga Graal, det saknas även arkeologiska spår efter Josef från Arimataia i England. Så graaljägare måste i första hand sätta sin tillit till myter och skrock.

Legenden berättar att då Josef nådde Glastonbury växte en hagtornsbuske plötsligt upp som ett tecken på att han hade kommit till en plats som var utvald av Gud. Sant är i alla fall att en speciell typ av hagtorn än idag växer i och omkring Glastonbury, och ingen annanstans.

Till skillnad från vanlig hagtorn blommar arten två gånger om året: vid jul och runt påsk. Växtens ovanliga beteende är lite av ett mysterium men kan ha med områdets milda klimat att göra. Flera försök att med hjälp av sticklingar få arten att växa på andra platser har misslyckats.

Om vi köper resonemanget om att Josef faktiskt nådde Glastonbury, skulle han förmodligen ha begravt den heliga Graal vid Glastonbury Tor. Det är en markant kulle som reser sig över området och som sedan kelternas tid har förknippats med heliga krafter. Detta är anledningen till att skattjägare i över 100 år har grävt i jorden på kullen i södra England.

Duva, män bugar, död riddare

I myterna om kung Artur söker riddaren Galahad i åratal efter den heliga Graal – till slut hittar han den och väljer kort därefter att dö.

© Tate Gallery

Sökandet har pågått i århundraden

År 33

Jesus dör. Den sista nattvarden, som enligt Bibeln ägde rum kvällen före korsfästelsen, blir startskottet för legenden om den heliga Graal – bägaren som Jesus och lärjungarna ska ha druckit ur vid den sista måltiden.

År 256

Den heliga Graal befinner sig enligt legenden i Rom tillsammans med flera andra kristna reliker från Heliga landet. År 256 beordrar romarna att alla reliker ska lämnas ut, men den heliga Graal räddas i sista stund.

År 500

Kung Artur i England skickar ut sina riddare för att hitta den heliga Graal. Myten berättar att den stals från Glastonbury och fördes till en annan kung, varpå sir Galahad och hans anhängare måste återerövra den.

År 1180

Den första romanen om den heliga Graal skrivs av den franske författaren Chrétien de Troyes. Romanen beskriver Graal som ett skimrande föremål som försvinner under mystiska omständigheter.

År 1437

Bägaren Santo Cáliz kommer till Valencia där den fortfarande förvaras. Santo Cáliz härstammar förmodligen från Jesu tid och är den mest sannolika kandidaten i jakten på den äkta Graal.

År 1982

Boken Heligt blod, helig Gral ges ut. Boken lanserar teorin om att den heliga Graal inte är ett fysiskt föremål utan Jesus ättlingar i nedstigande led. Idén följs upp i Dan Browns bästsäljare Da Vinci-koden.

Handlare lurade pressen

Grävandet nådde sin kulmen omkring år 1900, då skattjägare gjorde stora ansträngningar för att bokstavligt talat gå till botten med saken.

Genombrottet kom 1906, då den excentriske spannmålshandlaren Wellesley Tudor Pole fick en uppenbarelse som visade att den heliga Graal skulle ligga på botten av en brunn nära Glastonbury Tor.

I brunnen fann Pole och hans medhjälpare på ett närmast gudomligt sätt en gammal bägare i blått glas dekorerad med små kors. Föremålet undersöktes av arkeologer och präster, som inte kunde avvisa att det verkligen var den heliga Graal.

”Flera närvarande var övertygade om att detta var bägaren som i hemlighet smugglades bort en natt för nästan 19 sekel sedan.” Mark Twain, 1907.

Den 20 juli 1907 presenterade en uppspelt Wellesley Tudor Pole sin Graal för världspressen, som häpet betraktade bägaren från Jesu korsfästelse.

I flera månader var fyndet en sensation, men sakta avtog euforin. Efter att ha varit med på en visning skrev den berömde författaren Mark Twain en syrlig rapport:

”Jag är glad över att ha fått uppleva denna halvtimme, på sätt och vis unik i mitt liv. Flera närvarande var övertygade om att detta var bägaren som i hemlighet smugglades bort en natt för nästan 19 sekel sedan, efter att universums skapare hade offrat sitt liv på korset.” Och Twain gav den gode Poles fynd ytterligare ett par ord på vägen:

”Den äkta bägare som den obefläckade sir ­Galahad sökte med ridderlig uppoffring på kung Arturs tid. Den sällsamma mugg som furstar hade gett sitt liv för att finna. Här var den alltså. Uppgrävd av en spannmålshandlare utan vare sig spillt blod eller andra omkostnader. Och uppenbarligen krävdes ingen själslig renhet hos upphittaren utöver den genomsnittliga renheten hos en spannmålshandlare. Inte ens ett förnämt namn behövdes. Ingen sir Galahad. Ingen sir Bors de Ganis. Ingen sir Lancelot. Bara en enkel herr Pole.”

Brunn, Chalice Well

Chalice Well ligger vid foten av Glastonbury Tor. Arkeologer har funnit både flintyxor från stenåldern och keramik från järnåldern nära brunnen.

© Shutterstock

Wellesley Tudor Poles bägare visade sig också i slutänden vara en förfalskning. I januari 1908 förklarade en forskarpanel – som bestod av bland annat experter på glas – efter noggranna undersökningar att det upphittade föremålet var ”förhållandevis modernt”.

Ytterligare efterforskningar avslöjade att bägaren hade köpts i Bordighera i Italien på 1890-talet och lagts ned i brunnen av en annan excentrisk man, doktor John Goodchild.

Under 1900-talet följde flera utgrävningar, inte minst av klosterruinen Glastonbury Abbey nära Glastonbury Tor, där arkeologerna mellan 1904 och 1979 genomförde minst 36 utgrävningar. Dessa avslöjade viktiga detaljer om klostrets historia, men ingen helig Graal.

Även Chalice Well, en annan brunn i närheten av kullen, har undersökts utan resultat, men utgrävningar visar att brunnen har använts i över 2 000 år.

Samtidigt har vattnet från Chalice Well en svagt rödaktig färg, som enligt myten är en påminnelse om Jesu blod. Vetenskapliga undersökningar har dock visat att den röda färgen beror på avlagringar i källans underjordiska flöde.

Eftersom den heliga Graal inte hittats i Glastonbury kan förklaringen – förutom den uppenbara orsaken att den aldrig har existerat – vara att den heliga reliken försvann tillsammans med tempelriddarnas skatt. Enstaka spår tyder nämligen på att tempelriddarna under en tid faktiskt ägde en relik som bröderna påstod var den heliga Graal.

Tempelriddare var nära Graalen

Ryktena säger att riddarna letade ihärdigt efter den heliga Graal under Tempelberget under ordens första år i Jerusalem. Berget ligger nära de platser där Jesus intog den sista nattvarden och korsfästes.

Om den heliga Graal inte fördes till England av Josef från Arimataia var Tempelberget den mest sannolika platsen att hitta den gömda reliken på.

År 1867 upptäckte den engelske armékaptenen Charles Warren hemliga tunnlar under berget, som möjligtvis har grävts av tempelriddarna.

Tunnlarna kan vara ett vittnesbörd om brödernas arkeologiska verksamhet, och Warren drog slutsatsen att jakten på den heliga Graal och andra reliker kan ha varit den egentliga anledningen till att riddarna ville ha sitt högkvarter på Tempelberget, som till och med gav namn åt orden.

”Mellan kyrkan på Golgata och avrättningsplatsen ligger ett kapell där Herrens bägare står.” Pilgrimen Arculf, 600-talet.

Tempelriddarnas möjligheter att hitta den heliga Graal i Palestina får emellertid stöd av endast en historisk källa: pilgrimen Arculf, som på 600-talet reste runt i Mellanöstern och beskrev sina upplevelser.

Från Tempelberget skrev han följande: ”Mellan kyrkan på Golgata och avrättningsplatsen ligger ett kapell där Herrens bägare står. Han välsignade bägaren med sina egna händer och gav den till apostlarna då han åt tillsammans med dem dagen före sina lidanden. Arculf såg bägaren och vidrörde den med sin egen hand. Alla stadens invånare samlas kring den med stor hängivenhet.”

Det finns emellertid inga andra källor som nämner en Graal i Mellanöstern efter 600-talet, så antingen ljuger Arculf eller också har reliken gömts undan eller gått förlorad.

Boktryck, man, böcker

Chrétien de Troyes böcker skrevs innan boktryckarkonsten uppfanns, så de fick kopieras för hand.

© Bibliothèque nationale de France

Gåtfull författare uppfann romanen

Den heliga Graal nämndes för första gången i litteraturen omkring år 1180, då den franske författaren Chrétien de Troyes skrev historier om en juvelprydd Graal som riddaren Perceval gav sig iväg för att hitta.

Berättelserna inspirerade fler författare, och graalromanerna blev medeltidens Harry Potter. Längre historier blev på modet och Chrétien kan kallas för den moderna romanens fader.

Medan graaltemat blev allmänt känt, är författaren till den ursprungliga berättelsen en mystisk figur. Historikerna vet inte mycket om Chrétien, men hans språk har spårats till området kring staden Troyes, vilket har gett skribenten hans efternamn. Forskarna är inte säkra på varifrån han fick sin inspiration till graalberättelsen, men flera av de gamla grekiska klassikerna, såsom Homeros Iliaden, hade precis översatts till franska på 1150-talet, och Chrétiens sätt att skriva tyder på att han hade läst de antika texterna.

Enorma skatter försvann spårlöst

Om riddarna verkligen fann den heliga Graal i Jerusalem, skulle det vara logiskt om de valde att föra bägaren till Västeuropa i början av 1100-talet, vilket också är den period då den heliga Graal första gången förekommer i den medeltida litteraturen.

Vid slutet av 1100-talet uppstod en litterär modevåg som startades av den franske författaren Chrétien de Troyes, som skrev berättelser där en helig Graal med magiska egenskaper stod i centrum.

Många andra författare tog efter, och historierna om den heliga Graal blev något av medeltidens bästsäljare. Många fina familjer i Europa hade praktfullt inbundna graalromaner stående i bokhyllan.

Ädelstenar

Riddarna har troligen ägt mängder av rubiner och safirer, som kan ligga begravda med den heliga Graal.

© Shutterstock

Ryktena om riddarna som väktare av den heliga Graal cirkulerade också flitigt under medeltiden. Om historierna är sanna försvann den heliga Graal tillsammans med resten av tempelriddarnas skatter i samband med gripandena av ordens ledare 1307.

Historikerna vet med säkerhet att orden var förmögen, bland annat tack vare donationer från fromma stormän och furstar. De skänkte generösa summor till orden som tack för dess insatser för att försvara kris­ten­do­men i Heliga landet.

Dessutom tjänade orden stora summor på omfattande finansiell verksamhet då riddarna förvarade värdesaker mot betalning och inte minst erbjöd stora lån till regenter med penningproblem. Gemensamt för tempelriddarnas skat­­ter är att allihop försvann spårlöst när riddarna greps 1307.

Kung Filip IV av Frankrike, som förmodligen stod bakom konspira­tio­nen mot orden, hoppades säkert på att hitta kistor fulla med skatter i ordens hus och fästningar runtom i Västeuropa. Men det enda han hittade var tempelriddare.

Roger Lhomoy, tunnel

Vaktmästaren Roger Lhomoy lade flera år på att gräva trånga gångar under slottet i Gisors.

© Lesavoirperdudesanciens.com

Vaktmästare hittar tempelriddarskatt

Tempelriddarnas skatt fördes aldrig ut ur Frankrike, utan lämnades kvar på slottet Gisors nordväst om Paris. Där hittade Roger Lhomoy enorma rikedomar 1946.

År 1929 anställdes Roger Lhomoy som vaktmästare och guide på slottsruinen Gisors. De långa ensamma kvällarna på slottet ägnade Lhomoy åt en privat utgrävning – antagligen eftersom han hade hört rykten om en tempelriddarskatt.

Gisors hade under en period tillhört orden, och en legend berättar att riddarna förde en skatt i säkerhet på slottet innan orden år 1307 anklagades för kätteri.

Till slut, efter flera års hårt slit med hacka och spade, kom Roger Lhomoy 1946 fram till ett hemligt rum. Enligt vaktmästaren innehöll rummet 19 stora tempelriddarkistor och 30 skrin med guld, mynt och ädelstenar – riddarnas skatt.

Dessvärre har ingen annan än Roger Lhomoy sett skatten. Efter sin upptäckt kontaktade han lokala myndigheter, som inledde efterforskningar. Brandmännen som skickades ut för att undersöka saken hittade emellertid bara ett snårigt system av håligheter och sidogångar grävda av Lhomoy.

Gångarna var trånga och dåligt stöttade och såg ut att kunna rasa när som helst. Av rädsla för sina liv vågade männen inte ta sig ända ned.

Där kunde historien ha tagit slut, men Lhomoy träffade senare författaren Gérard de Sède, som blev intresserad och 1962 skrev en framgångsrik bok om hela affären, Les templiers sont parmi nous (”Tempelriddarna finns ibland oss”).

Boken väckte på nytt intresset för slottsruinen i Gisors och till slut beordrade den franske kulturministern André Malraux att en stor undersökning skulle genomföras, först av en grupp arkeologer och senare av en grupp soldater från armén. Varken arkeologer eller soldater lyckades dock hitta minsta lilla skatt.

Efter en månads arbete drog arkeologerna slutsatsen att det inte kunde finnas något stort rum under slottet. Om det verkligen hade existerat en hemlig skattkammare skulle den ha hittats.

Dessutom är det anmärkningsvärt att Roger Lhomoy inte kunde visa upp så mycket som en fingerring från den påstådda skatten.

Om vaktmästaren verkligen hade hittat något borde han ju rimligen ha tagit med sig en souvenir. Så om Gisors rymmer en skatt, har den inte hittats av Roger Lhomoy.

Mystisk bägare från Jesu tid

Den heliga Graal skulle med all säkerhet ha gömts undan om den verkligen fanns i riddarnas ägo. Orden kunde inte acceptera att mista kristenhetens viktigaste relik. Vart den i så fall kan ha tagit vägen är ett mysterium.

Kanske existerar den ännu, eftersom åtskilliga kyrkor och kloster hävdar att de har den äkta Graalen. Över 200 olika koppar, kannor och bägare påstås vara den heliga Graal – men få kyrkor har varit villiga att låta forskare undersöka relikerna.

Ett av få undantag är katedralen i Valencia, där reliken Santo Cáliz finns utställd i ett sidokapell. Santo Cáliz är en enkel, mörkröd skål av halvädelstenen agat.

Själva skålen är omkring sju centimeter hög och nio centimeter bred och har skurits ut ur ett stycke agat. Foten är prydd med juveler och försedd med arabiska skrivtecken, men tecknens innebörd är omdiskuterad.

Graal, kopp

Skålen i Valencia betraktas av många spanska katoliker som Jesu ursprungliga Graal.

© Jl FilpoC

Foten har med all säkerhet tillkommit på medeltiden, men forskarna tror att själva skålen är mycket äldre.

Agat är svår att datera, men utifrån tillverkningstekniken menar historikerna att skålen är omkring 2 000 år gammal. Mer exakt har den spanske professorn Antonio Beltrán daterat skålen till mellan år 100 och år 50 före Kristus, och hantverket tyder på att den med stor sannolikhet är tillverkad i en palestinsk eller egyptisk verkstad.

Så skålen i Valencias katedral kommer faktiskt med stor sannolikhet från Kristi tid – till skillnad från nästan alla övriga reliker med en påstådd anknytning till Jesus.

Trots åldern är den tidigaste referensen till Santo Cáliz från 1134, då skålen nämns i en förteckning över föremålen i klostret San Juan de la Peña och beskrivs som den bägare ”i vilken Kristus utgöt sitt blod”. I ett dokument från 1399 står det att klostret överlämnade reliken till kung Martin av Aragonien i utbyte mot en kanna av guld.

Aragoniens kungar tycks ha hyst ett särskilt intresse för den heliga Graal. Historikerna vet nämligen att en annan kung, Jakob II, år 1322 skrev till Egyptens sultan och bad ”att få bägaren som Jesus drack ur vid sin sista måltid”. Jakob II gav även amnesti åt ett antal tempelriddare efter utrensningen 1307.

Jesus med Graal

På spanska målningar av Jesus har den heliga Graal från Valencia ingått i flera hundra år, som i renässansmålaren Vicente Juan Masips tavla från cirka 1550.

© Museo del Prado

Förmodligen är spekulationerna bara önsketänkande. Men de hoppfulla kan åberopa en populär legend som berättar att Santo Cáliz fördes till Rom av Petrus under det första århundradet och sedan lämnades vidare till den sedermera helgonförklarade diakonen Laurentius av påve Sixtus II år 256.

Laurentius fick reliken smugglad till hemstaden Valencia, och därifrån kom skålen till slut till klostret San Juan de la Peña. Än idag vallfärdar pilgrimer till Santo Cáliz och reliken har beundrats av flera påvar. Benedictus XVI använde Santo Cáliz under en mässa i ­Valencias katedral år 2006.

Den heliga Graal vid det runda bordet

Enligt legenderna om kung Artur visade den heliga Graal sig för riddarna kring det runda bordet i en uppenbarelse.

© Gallica Digital Library

Det vet historikerna med säkerhet:

  • Historier om den heliga Graal dyker upp under 1100-talet.
  • Flera av historierna beskriver tempelriddarna som Graalens väktare.
  • Tempelriddarna ägde hundratals gods och gårdar samt en enorm förmögenhet.
  • Nästan inga tillgångar återfanns, när riddarna greps 1307.
  • Många tempelriddare flydde, bland annat till Spanien och Portugal.
  • Mindre fynd av mynt har gjorts, men ingen tempelriddarskatt.

Graalen var kungligt blod

Santo Cáliz är antagligen dagens trovärdigaste kandidat till att vara den äkta heliga Graal – om Graal verkligen är ett fysiskt föremål. Enligt en teori är den heliga Graal nämligen varken en bägare eller ett fat, utan begreppet skulle helt enkelt syfta på Jesu ättlingar.

Teorin som många känner till från Dan Browns bästsäljare Da Vinci-koden går ut på att Jesus var gift med Maria Magdalena – en kvinna som enligt Bibeln var med vid korsfästelsen.

Teorin säger att Maria var gravid och flydde till Frankrike efter att Jesus hade avrättats. Där födde hon en flicka som blev anmoder till den merovingiska kunga­ätten. Släkten förlorade tronen på 700-talet men levde vidare och finns än i dag.

Sista nattvarden

Är det i själva verket Maria Magdalena och inte Johannes, som sitter till vänster om Jesus på Leonardo da Vincis målning ”Nattvarden”? Det är en av teorierna i “Da Vinci-koden”.

© Santa Maria delle Grazie

Teorin om att den heliga Graal i själva verket är en kungaätt bygger bland annat på antagandet att den franska beteckningen för Graal ska ha blivit missuppfattad. Den heliga Graal kan skrivas som ”san greal” (helig graal) på medeltidsfranska.

Men enligt denna teori hör ”g” egentligen till det första ordet, så att namnet ska läsas annorlunda och blir ”sang real” (kungligt blod).

Hemliga anspelningar på Jesu äktenskap skulle enligt teorin finnas i flera olika litterära och konstnärliga verk, inte minst i Leonardo da Vincis berömda målning Nattvarden.

I denna är personen på Kristi högra sida inte aposteln Johannes, utan Maria Magdalena. Figuren har feminina drag, och det ”V” som bildas av Jesus och Maria skulle vara en anspelning på Marias livmoder och hennes graviditet.

V-formen är samtidigt en hänvisning till den heliga Graal. Om den feminina figuren flyttas till Jesu vänstra sida, kommer personens huvud att vila på Jesu axel, vilket vore naturligt för äkta makar.

Leonardo da Vinci

Leonardo da Vinci uppges ha varit stormästare i den hemliga organisationen Sions Priorat. Det finns dock inga bevis för teorin.

© Web Gallery of Art

Jesu kungliga blodslinje påstås skyddas av en mystisk organisation vid namn Sions Priorat. Organisationen grundades i Jerusalem 1099 och kort därefter stiftades Tempelherreorden som en militär gren av rörelsen.

Genom historien har prioratet haft en imponerande lista av stormästare, inklusive vetenskapliga och konstnärliga celebriteter som Claude Debussy, Isaac Newton och Leo­nardo da Vinci. I egenskap av stormästare ska Leonardo da Vinci ha känt till sanningen och därför målat Nattvarden som han gjorde.

Teorin är inte Dan Browns egen. Författaren har lånat tankarna från boken Heligt blod, helig Gral, som gavs ut första gången 1982 och blev en internationell bästsäljare. Bokens teori om den heliga Graal fick ännu fler anhängare efter att Dan Brown skickat ut sin huvudperson Robert Langdon på jakt efter reliken.

Författare hittade på

Problemet är bara det att praktiskt taget ingenting i teorin håller. Genom grundlig research har i synnerhet franska forskare plockat isär teserna från Heligt blod, helig Gral.

Inga spår av Jesu blodslinje existerar i historiska källor, och inget talar för att Maria Magdalena kom till Frankrike. Konsthistoriker avvisar också att hon skulle förekomma på målningen Nattvarden. Johannes avbildas vanligtvis med feminina drag, och om personen skulle vara Maria saknas Johannes, eftersom det bara finns tretton personer på målningen.

Inte ens ordleken där ”san greal” (helig graal) blir till ”sang real” (kungligt blod) håller. Den heliga Graal skrevs under medeltiden bara som ”Graal”. Och på medeltidsfranska hette blod inte ”sang” utan ”sanc”, där ”c” uttalas som ”k”.

Sions Priorat grundades inte så tidigt som 1099. Organisationen existerar visserligen men instiftades först den 7 maj 1956 i den franska staden Annemasse, nära gränsen till Schweiz, som en intresseförening för hyresgäster med syfte att bekämpa fastighetsspekulationer.

Teorin om den heliga Graal som Jesu blodslinje tycks av allt att döma vara påhittad, men jakten på den fysiska Graal fortsätter oförtröttligt i Glastonbury och på andra platser. Graaljägare har inte gett upp hoppet om att hitta reliken eller tempelriddarnas skatt, som kan ligga begravd under någon gammal fästning någonstans i Europa.

Kanske dyker den heliga Graal upp en vacker dag och skänker sin ägare lycka och framgång. Men till dess är det framför allt en person som tjänat på myten om den heliga Graal: Dan Brown.

Historiens, største, Troja
© HISTORIE

Historiens största gåtor

Denna artikel kommer från bokserien ”Historiens största gåtor”. Varje band går på djupet med mysterier om allt från tempelriddarna till nazisternas ockulta värld.

Se mer på: www.varldenshistoria.se/gator