Israel fyller 75 år: Landet uppstod ur kaos i Mellanöstern

Och eftersom det judiska samfundet alltid känt ett band till Palestina, där judar­na enligt Gamla Testamentet hör hemma, ville de flesta att det nya hemlandet skulle ligga just där.

Invandringen påbörjades och åren 1882 till 1914 slog sig cirka 37000 judar ned i Palestina. Efter ryska revolutionen 1917 kom det ännu fler och när det brittiska mandatet började år 1920 hade 80000 judar bosatt sig i ”det heliga landet”.

Tre år tidigare hade britterna i den så kallade Balfourdeklarationen lovat judarna ett ”nationellt hem” i Palestina för att tillförsäkra sig deras stöd under första världskriget.

Men för att bevara ett gott förhållande till araberna,­ såg sig britterna tvingade att begränsa invandringen.

Araberna gjorde uppror

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland och den utbredda antisemitismen i Östeuropa blev situationen emellertid komplicerad. Trycket­ mot gränserna ökade.

Med stöd från sionistiska organisationer kom tusen­tals judar illegalt till Palestina – de transporterades i gamla utrangerade fartyg som tagit ombord fem-tio gånger så många passagerare som de var byggda för.

Åren 1937 till 1940 anlände totalt 24000 illegala immigranter. För många av dem var fartygen en sista chans att komma undan förföljelserna i Europa. Nu hade den judiska befolkningen i ­Palestina ökat till nästan 450000.

Araberna som redan bodde i Palestina kände sig trängda och gjorde uppror. Sam­tidigt var England plågsamt medvetet om att stödet från araberna­ var viktigt i ett kommande krig mot nazisternas Tyskland. De ville till varje pris lägga locket på det pyrande missnöjet i ­Palestina.

Vitboken skulle stoppa konflikt

Den brittiska regeringen lanserade i maj 1939 en ny strategi för Palestina, den så kallade ”1939 års vitbok”.

Den möttes av misstro och rase­ri bland judarna eftersom den ”otve­tydigt” förkunnade att ”en judisk stat i Palestina inte är en del av vår politik”.

Dessutom inskränkte vit­boken kraftigt judars rätt att köpa mark i området och satte ett tak på 15.000 judiska immigranter per år under de följande fem åren.

I synnerhet ledarna i Jewish Agency kände sig lurade och förrådda. Det judiska organet hade bildats år 1929 som ett slags lokalt råd för de judiska invandrarna. Det stod för markförsäljning, drev sjukhus och skolor och administrerade de impopulära immigrationsreglerna.

Ordföranden David Ben-Gurion hade bott i Palestina i många år och tillhörde vänster­flygeln bland sionisterna.

Han förespråkade samarbete med britterna och hade alltid litat på att Storbritannien skulle uppfylla löftet om ett ”nationellt hem” åt judarna. Med vitboken fick sig tilliten en svår knäck och britterna blev en hatad fiende.

Redan före den brittiska planen hade Jewish Agency organiserat en milis, Haganah (”försvaret”) som kämpat mot araberna på 1930-talet.

Ursprungligen var den en sammanslutning av något hundratal privata vakter som mot en mindre ersättning bevakade judiska egendomar. Men efter hand som konflikten mellan judarna och araberna tilltog, växte­ gruppen explosionsartat.

Efter vitboken satte det judiska samfundets ledare in Haganah mot britterna. Angreppen var koncentrerade till mål som hade direkt anknytning till den förhatliga invandringspolitiken.

Förutom immigrationskontor gav sig Haganah även på skepp från kustbevakningen som hade i uppgift att hålla uppsikt över de illegala immi­grantfartygen. Milisen försökte även sabotera skepp som skulle trans­portera avvisade immigranter till Mauritius.

Irgun gick till angrepp

Från första början fick Haganah konkurrens av gruppen Irgun som grundats av utbrytare från Haganah och som leddes av den karismatiske ­Vladimir Ze’ev Jabotinsky.

Tålamod var ingenting för Jabotinsky, som under sin uppväxt i Östeuropa hade upplevt judeförföljelserna på nära håll.

Han ansåg att en självständig judisk stat endast kunde byggas med vapen­makt och han hamnade snart i opposition mot den dominerande linjen inom det officiella judiska samfundet.

Samtidigt retade det honom att Jewish Agency favoriserade Arbetarpartiets unga medlemmar när man delade ut immigrations­tillstånd.

Jabotinsky hade redan år 1923 bildat en egen ungdomsorganisation, Betar, men till skillnad från Ben-Gurion var Jabotinsky inte intresserad av att rekrytera amatörer. Han ville ha soldater. Och i Betars hemliga läger fick de unga både militär och politisk träning.

Samtidigt inrättade Jabotinsky en egen avdelning för illegal invandring och började chartra fartyg. Irgun reagerade direkt på britternas nya strategi. Samma dag som den offentliggjordes angrep milisen en brittisk-styrd radiostation.

Attentat mot elverk, telefonlinjer och postkontor följde. Irgun utförde även ett attentat mot chefen för den avdelning inom brittiska polisen som granskade­ milisernas aktiviteter – en terror­aktion som väckte stark vrede bland britterna.

Britterna fick hjälp av miliserna

Snart överskuggade större händelser emellertid konflikten kring strategiplanen: den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut och det ändrade spelreglerna i Palestina en tid. De judiska miliserna hamnade i ett dilemma: Skulle de fortsätta angreppen mot britterna eller stödja dem i kampen mot Hitler?

Haganah löste problemet, åtminstone på papperet, genom att förkunna att ”vi ska utkämpa kriget mot Hitler som om vitboken inte fanns, och bekämpa vitboken som om det inte vore krig”.

Många Haganah-medlemmar deltog aktivt i kriget på brittisk sida och tillsammans med britterna mobiliserade­ de ett judiskt elitförband, Palmach, som kunde sättas in mot viktiga mål i regionen. Även Irgun tog efter och samarbetade med britterna.

Men Avraham Stern hade inte mycket till övers för den strategin. Han kom från Polen och hade fram till andra världskriget haft en hög befattning inom Irgun.

Stern förenade hängivenhet med intellektuell för­fining. Han hade studerat klassiska språk och litteratur i Florens, skrev dikter och gick alltid propert klädd i slips och kavaj. Han var även mycket intresserad av skjutvapen och hade varit med och grundat skriften ”Pistol” – den första skjutvapen­manualen på hebreiska.

År 1940 lämnade han Irgun i protest mot att milisen gjort uppehåll i terrordåden. Britterna var en större fiende än Hitler, menade Stern. Han bildade en egen milis, Lehi.

Den specialiserade sig på personlig terror i form av lönnmord på brittiska soldater och poliser samt judiska ”kollaboratörer”. För att kunna köpa vapen och finansiera sina aktioner utförde gruppen rån i fullt dagsljus.

I januari 1942 drabbades en bank som ägdes av den judiska fackföreningsrörelsen Histadrut. De anställda vägrade att lämna ifrån sig pengarna och Lehi sköt ihjäl två banktjänstemän. Britterna kom snart mördarna på spåren men milisen bombade polishuset och dödade de flesta i den grupp som arbetade med fallet.

Efter detta inledde britterna en intensiv jakt på Avraham Stern som en månad senare greps i en garderob i en lägenhet. Poliserna förde honom till högkvarteret och ringde till Geoffrey Morton, en av de poliser som överlevt Lehis bombning.

Han skickade iväg de övriga poliserna så att han och en annan polis blev ensamma med Stern. Efter ett tag bars milisledaren, blödande från ett skottsår i huvudet, ut på gatan där han dog. Morton hävdade att Stern hade försökt fly genom fönstret.

Jaktsäsongen börjar

För Lehi blev Avraham Sterns död snarare en början än ett slut. Många lockades och fascinerades av myten om den unge martyren och milisen saknade aldrig frivilliga till sina blodiga aktioner.

Två av dessa, 22-årige Eliahu Hakim och 23-årige Eliahu Bet-Zouri, gjorde sig ett namn i mandatområdets blodiga historia när de sköt ihjäl Walter Guinness, den brittiske Mellanösternministern, i Kairo.

De två ynglingarna som snart greps ångrade ingenting: ”Vi kämpar för vår frihet. Om vi tar till vapen är det bara för att vi har blivit tvungna till det”, förklarade Hakim.

Guinness var personlig vän till Winston Churchill och premiärministern blev rasande. I ett tal till parla­mentet bad han om att rättvisa skulle skipas snarast och på ett sätt som skulle statuera exempel. Kort därefter avrättades Hakim och Bet-Zouri genom hängning.

Efter attentatet mot Guinness inledde britterna en klappjakt på både Lehi och Irgun. Från Haganah och Jewish Agency fick britterna fullt stöd för kampanjen, som gavs kodnamnet ”Jaktsäsongen”.

De hjälpte till med att förfölja Irgun medan de i stort sett ignorerade Lehi som de ansåg vara för extrem för att utgöra något politiskt hot mot Ben-Gurion och de andra traditionella ledarna i det judiska samfundet.

Under den här perioden, som varade fram till juni 1945, avlägsnades Irgun- och Lehi-anhängare från skolor och arbetsplatser. Mer än tusen personer utlämnades till britterna, misstänkta för att vara terrorister. Många utsattes för tortyr av Haganah­soldater.

Irgun hämnades aldrig. Sedan 1942 hade gruppen letts av Mena­chem Begin, en polsk jurist som gjort komet­karriär inom milisen. Begin var fast besluten att inte låta ”Jakt­säsongen” utvecklas till inbördeskrig.

Snart dog kampanjen ut av sig själv när Haganah-medlemmar började skämmas över vad de sysslade med. Samtidigt kunde de själva konstatera att Storbritannien inte tycktes­ ha några planer på en judisk stat.

Attentatet mot King David Hotel

Besvikelsen hos Haganah och Jewish Agency växte ytterligare när den nye brittiske premiärministern Clement Attlee och hans regering i snabb takt övergav de pro-sionistiska­ löften de avgivit före valet.

Tillsammans med Irgun och Lehi bildade Haganah nu ”den judiska motståndsrörelsen” som genomförde en rad terroraktioner. Den blodigaste var attacken mot King David Hotel den 22 juli 1946.

King David Hotel i Jerusalem var i slutet av 1940-talet samlingspunkt för den brittiska administrationen. Här hade generalkommissarien sitt kontor och i en tillbyggnad höll den brittiska militärpolisen till.

Hotellet omgavs av taggtråd och kring byggnaden hängde ett nät som skyddade mot handgranater. Resten av hotellet var samlingspunkt för stadens societet. Här smuttade brittiska ladies­ på cocktails medan diskreta servitörer bar fram delikatesser som tillagats av schweiziska kockar.

Just köket var King David Hotels akilleshäl. Genom köksingången lycka­des de judiska terroristerna få in sju stora mjölkspannar fyllda med sprängämnen i hotellet. De placerade dem intill de bärande pelarna i den sydvästra delen av byggnaden och lämnade snabbt platsen.

I generalkommissariatet började staben resa sig för att gå på lunch och i restaurangen höll en servitör just på att fylla fruktskålarna när byggnaden skakades av en våldsam explosion.

Klockan var 12.37 när alla eldrivna klockor i huset stannade. Väggarna blåstes ut och byggnaden rasade samman – våning för våning.

Genom ett inferno av skrik och ljudet av stålbalkar som böjdes och glas som krossades, raglade sårade människor ut ur resterna av byggnaden – täckta av blod och vitt damm.

Inte förrän den 4 augusti kunde myndigheterna överblicka förlusterna: 91 döda och 45 skadade.

Britterna lämnar Palestina

Aktionen hade planerats gemensamt av miliserna i den judiska motståndsrörelsen men Irgun stod för det praktiska utförandet.

När antalet förolyckade presenterades drog sig Haganah förfärade ur samarbetet. Därefter fortsatte miliserna var för sig kampen mot britterna.

Palmach, elitstyrkan som kämpat för britterna under andra världskriget, assisterade nu fartyg med illegala invandrare. Under de första månaderna 1947 angrep Irgun flitigt brittiska militärläger, konvojer och fordon – och i mars 1947 drabbades officersklubben i Goldschmidt House.

Efter en blodig sommar då två brittiska soldater blivit hängda som hämnd för avrättningarna av tre Irgunsoldater, kom den nyhet som terroristerna väntat på: Britterna tillkännagav att de tänkte lämna Palestina under 1948.

I november 1947 föreslog Förenta Nationerna en delningsplan för Pale­stina. Varken araberna eller judarna kunde acceptera förslaget och ett blodigt inbördeskrig bröt ut mellan de två grupperna. Båda sidor an­vände sig av terror mot civil­befolk­ningen och de judiska miliserna spelade än en gång en aktiv roll i striderna.

I april 1948 angrep Lehi och Irgun en arabisk by, Deir Yasin, på vägen mellan Jerusalem och Tel Aviv. Byn låg på en kulle och miliserna ansåg att den utgjorde ett allvarligt hot mot trafiken mellan judar­nas två stora städer.

Attacken blev en massaker där över hundra män, kvinnor och barn mördades. Händelserna bidrog till att skrämma upp den arabiska befolkningen och sätta i gång en massflykt från området.

Folke Bernadotte medlade

Staten Israel utropade sig självständig den 14 maj 1948 – dagen före britternas frånträde. Med självständigheten säkrade de ”traditionella” sionisterna, med Ben-Gurion i spetsen, sin plats vid makten. Haganah ombildades till att bli landets regul­jära armé som även omfattade Irgun och Lehi.

Bildandet av Israel innebar dock inte slutet på den judiska terrorn. Lehi hade förvisso lösts upp när Israel­ bildades men milisen spelade ännu en aktiv roll i Jerusalem.

Den gick till aktion när FN:s fredsmäklare Folke Bernadotte i september 1948 presenterade ett förslag till lösning av den israelisk-arabiska konflikten.

Förslaget gick ut på att FN skulle fastställa gränserna mellan arabiskt och judiskt territorium och säkra arabernas mänskliga rättigheter.

Dagen därpå sköts Bernadotte i Jerusalem av tre Lehi-medlemmar. Mordet på Bernadotte, som i slutet av andra världskriget varit med och befriat judar ur koncentrationsläger, visade att freden långt ifrån hade sänkt sig över Palestina.

Tvärtom hade en ny konflikt kring det heliga landet inletts.