Isabella I kristnade Spanien med våld

Muslimerna i Granada blev visserligen lovade att få fortsätta att utöva sin religion, men det var bara en tidsfråga innan regentparet skulle svika det löftet.

Först ville de lösa judefrågan en gång för alla. Den judiska befolkningen, som funnits i området sedan romartiden, ställdes inför ett ultimatum: konvertera till kristendomen eller lämna landet.

Men inte heller de som valde att låta döpa sig gick säkra. De levde i ständig fruktan för att ställas inför inkvisitionen, en religiös domstol som hade till uppgift att avslöja och bestraffa alla avsteg från den katolska läran.

Drottning Isabella I av Kastilien, som var en mycket skicklig regent, lyckades stärka centralmakten i det splittrade rike hon ärvt.

Genom äktenskapet med Ferdinand av Aragonien lade hon grunden till ett enat Spanien. Samtidigt genomförde hon en omfattande etnisk och religiös rensning.

Utdrivningen av judarna fick återverkningar i hela Europa, och den spanska inkvisitionen kom i århundraden framöver att bedriva klappjakt på alla som ansågs avvika från den rätta katolska tron.

Tog över sin halvbrors tron

Isabella föddes år 1451 som dotter till kung Johan II av Kastilien och Leon. Hon var bara tre år när fadern dog och efterträddes av hennes halvbror, kungens son från ett tidigare äktenskap, Henrik IV.

Den nye kungen förblev länge barnlös och gick därför under öknamnet ”Henrik den impotente”.

När hans andra hustru slutligen nedkom med en dotter var den allmänna uppfattningen att barnet var ett resultat av drottningens förhållande med en kammarherre vid namn Beltrán de la Cueva.

Flickan kallades Johanna ”la Beltraneja” och många ansåg att hon som förmodad oäkting inte hade rätt till kronan. Vid Henriks död 1474 fanns det därför två tronpretendenter: Johanna och kungens halvsyster Isabella.

Tjugotreåriga Isabella tog resolut saken i egna händer. Redan dagen efter Henriks död lät hon utropa sig till drottning utan att invänta att frågan om tronföljden skulle avgöras på juridisk väg.

Hennes make Ferdinand var arvtagare till det angränsande kungadömet Aragonien. Paret hade gift sig 1469 – mot kung Henriks uttryckliga vilja – och trots att de var monarker över var sitt rike kom de att fungera som samregenter över praktiskt taget hela nuvarande Spanien.

Gick hårt fram

Isabellas handlingskraftiga maktövertagande ledde till ett fem år långt krig mot Portugal, som stödde de grupper som ville se Johanna som drottning.

Ferdinand gjorde en stor insats som befälhavare i striderna, och 1479 slöts en fred till Isabellas fördel.

Det rike hon nu tog över var splittrat. Både hennes far och halvbror hade varit betydligt mer intresserade av falkjakt och nöjesliv än av regeringsarbete, så många av Kastiliens adelsmän och religiösa ordnar styrde sina områden som egna små kungadömen.

Den första stora utmaningen var därför att stärka kronans makt. Isabella lät riva många av adelsmännens borgar och avkrävde dem höga skatter.

Hon införde en mer enhetlig lagstiftning och valde sina rådgivare och ämbetsmän utifrån utbildning och duglighet i stället för att gynna personer med fina adelstitlar.

Isabella var djupt troende, och med religionen som enande faktor inledde hon tillsammans med Ferdinand ett krig på alla plan mot avvikelser från vad de uppfattade som den rena katolska tron.

Levde sida vid sida

Ända sedan den romerska tiden fanns det en stor judisk befolkning i de spanska områdena. På 700-talet hade halvön invaderats av muslimska berber och araber från Nordafrika, morerna.

Under långa perioder levde kristna, muslimer och judar i en tämligen harmonisk samvaro. Det fruktbara utbytet mellan grupperna gjorde städer som Cordoba, Toledo och Granada till viktiga centrum för kultur och vetenskap.

Efter hand som de kristna återtog makten över stora delar av landet ökade dock spänningarna mellan de olika grupperna. Värst utsatta var judarna.

De utgjorde den mest välutbildade och ekonomiskt mest framgångsrika minoriteten och väckte därför avundsjuka hos den kristna befolkningen.

Under medeltiden inträffade flera regelrätta massakrer på judar och det stiftades ett stort antal lagar som begränsade deras rättigheter.

De fick inte lov att bära vapen, inte bo var de ville, inte utöva vissa yrken och var tvungna att bära särskilda igenkänningsbrickor.

För att slippa diskriminering valde alltfler judar att konvertera till kristendomen. Många gifte in sig i kristna familjer och uppnådde höga befattningar vid hovet samt inom kyrkan och den statliga förvaltningen.

Fyra av Isabellas biskopar och flera av hennes kungliga sekreterare kom till exempel från omvända judiska familjer.

Jagade kättare

Bland de så kallade gammalkristna fanns det en utbredd misstro mot dessa så kallade conversos, som ofta anklagades för att i hemlighet utöva sin gamla religion.

Efter upprepade angrepp på judar och nykristna i ett flertal spanska städer ansåg Isabella att något måste göras. År 1478 anhöll regentparet om påvens tillstånd att upprätta inkvisitionsdomstolar i Kastilien.

Inkvisitionen var ingen ny uppfinning, den första hade grundats i Frankrike redan på 1200-talet för att avslöja kristna kättarrörelser. Då hade emellertid direktiven utgått från kyrkan i Rom.

Nu gav påven Isabella och Ferdinand befogenhet att själva hålla i tyglarna. Den spanska inkvisitionen kom därför att drivas som en statlig institution.

Tortyr och avrättningar

Inkvisitionen medförde en veritabel terrorvåg av angiveri, tortyr, framtvingade bekännelser och avrättningar.

Det räckte att någon påstod att en konverterad jude hade ätit kött på en fredag (de kristnas fastedag) eller ertappats sysslolös och finklädd på en lördag (den judiska sabbaten, då inget arbete fick utföras) för att han eller hon skulle ställas inför den fruktade domstolen.

Bland de allvarligaste brotten som tillskrevs de nykristna var att vanhelga nattvardsbrödet eller röva bort och döda kristna barn för att använda dem i påstådda offerriter.

Lindriga förseelser straffades i regel med botgöring av olika slag, medan allvarligare brott ledde till dödsstraff.

Den som vägrade erkänna brändes levande på bål, medan ett erkännande kunde mildra domen till avrättning genom hängning innan kroppen brändes.

Även konverterade muslimer, så kallade morisker, ställdes inför inkvisitionen, men inledningsvis i mindre utsträckning.

Eftersom de ofta inte innehade lika höga positioner i samhället betraktades de inte som ett lika stort hot mot de gammalkristnas intressen.

Isabella och Ferdinand såg som sitt mål att ena hela Spanien till en kristen nation. Det enda område som fortfarande var under muslimskt styre var kungadömet Granada, där nasriderna härskade sedan 1200-talet.

Gick till anfall

År 1482 inledde regentparet ett anfallskrig, under vilket de successivt erövrade städerna i det moriska riket. Sedan Konstantinopel fallit för osmanerna 1453 fruktade hela Europa den islamiska expansionen.

Många befarade att de spanska morerna skulle få hjälp av sina turkiska trosfränder. Därför lät påven Isabella ta ut en extra ”korstågskatt” för att bekosta kriget.

Striderna mot en gemensam fiende bidrog till att stärka samhörigheten mellan de kristna från olika spanska regioner. Detta kommenterades av en italienare som besökte fronten 1487: ”Vem hade trott att galicierna, de vilda asturierna och Pyrenéernas okunniga invånare, män som varit vana vid fruktansvärda våldsdåd och gräl vid minsta anledning, kunde umgås så vänskapligt inte bara med varandra, utan också med män från Toledo och La Mancha och de sluga och avundsjuka andalusierna! Alla lever tillsammans som i en stor familj, i harmonisk lydnad mot överheten.”

Efter tio långa år av blodiga strider, belägringar och en lång rad ingångna och brutna avtal tvingades slutligen den muslimske emiren Boabdil till kapitulation den 2 januari 1492.

Utvisade långivare

Enligt ett edikt som utfärdades den 31 mars 1492 i Alhambra fick de judar som vägrade konvertera till kristendomen fyra månader på sig att lämna landet.

Traditionellt har utdrivningen av judarna tillskrivits Isabellas religiösa renhetssträvan, men bakom beslutet låg även ekonomiska motiv.

Judarna fick inte ta med sig vare sig silver eller guld, vilket gjorde att staten kunde lägga beslag på deras rikedomar.

Både kungahuset och många av landets aristokrater hade stora lån hos judiska bankirer, skulder som man nu blev av med på ett behändigt sätt, samtidigt som judiska affärsverksamheter kunde förvärvas för en spottstyver.

Tio år senare landsförvisades även Kastiliens muslimer, trots regentparets tidigare löfte om att det skulle råda religionsfrihet i landet.

Isabella och Ferdinand hade nu uppnått sitt mål att skapa ett helt och hållet kristet land. Deras förhoppning var att på sikt förena sina båda kungadömen under samma regent.

Detta byggde dock på att man hade en manlig tronarvinge, eftersom Aragonien inte tillät kvinnlig tronföljd. Hoppet stod därför till Johan, den enda pojken av deras fem barn.

Men trots att Ferdinand och Isabella arrangerade en rad lysande äktenskap för barnens räkning kom det följande decenniet att präglas av sorger och förluster.

Äldsta dottern Isabella dog i barnsäng 1498. Samma år avled sonen Johan i en febersjukdom. ”Deras majestäter gör sitt bästa för att dölja sin sorg, men vi kan alla se att de har drabbats av ett förkrossande slag”, skrev en iakttagare.

Vid slutet av 1400-talet engagerade sig Ferdinand alltmer i utrikespolitiken. Medan han var involverad i krig på den italienska halvön vacklade Isabellas hälsa.

De tragiska dödsfallen i familjen hade tagit henne hårt och det sägs att hon aldrig tog av sig sina sorgkläder efter de två äldsta barnens död.

Isabella avled den 26 november 1504. I sitt testamente uttryckte hon sin önskan att begravas tillsammans med Ferdinand ”så att våra kroppar under jorden må symbolisera och åtnjuta den närhet vi gladde oss åt i livet”.

Betraktades som sinnessjuk

Det blev äldsta dottern Johanna som ärvde Kastiliens krona. Hon betraktades dock som sinnessjuk och spärrades in i en fästning, medan hennes make Filip av Habsburg och Burgund inträdde som regent.

Vid hans död 1506 efterträddes han av Ferdinand, som styrde Kastilien i dotterns ställe fram till sin död 1516.

Om Johanna verkligen var psykiskt sjuk eller om hon föll offer för politiska intriger är fortfarande en omdiskuterad fråga.

Säkert är dock att hon hölls inspärrad till sin död 1555 och har gått till historien som Juana la Loca (Johanna den vansinniga).

Kort efter Isabellas död gifte Ferdinand om sig i förhoppning om att få en manlig tronarvinge. Hans nya hustru födde en son, men pojken dog kort efter födseln.

När Ferdinand avled den 23 januari 1516 begravdes han bredvid sin Isabella i Granadas katedral.

Året därpå landsteg Johannas och Filips sjuttonårige son Karl i Spanien för att göra anspråk på arvet efter sin mormor och morfar.

Han var uppvuxen hos faderns släkt i Flandern och kunde inte ett ord spanska. Under hans styre förenades Kastilien och Aragonien till en nation.