IKONOKLASMEN: Bildstorm satte Konstantinopel i brand

I Konstantinopel, Bysantinska rikets huvudstad, var invånarna livrädda och rådvilla. Enorma mängder pimpsten flöt omkring i Egeiska havet och blockerade Dardanellerna, sundet som var Konstantinopels livlina till havet och Europa.

Bysantinerna var redan hårt trängda av muslimernas segerrika arméer och vulkanutbrottet förstärkte känslan av att undergången var nära.

Kejsaren Leo III visste precis varför det farliga utbrottet drabbade just hans rike. Den kokande galla som slungades ut ur jordens innanmäte var Guds vrede. Och kejsaren kände dessutom till orsaken: bysantinernas ohämmade dyrkan av alla de tusentals bilder av Jesus, Jungfru Maria och otaliga helgon som fanns både i kyrkorna och i privata hem.

Leo hävdade att ikondyrkan var ett helgerån – om man skulle tolka Bibelns tio bud bokstavligt. Och det ansåg Leo att man skulle, och förbjöd genast all tillverkning och tillbedjan av ikoner.

Därmed startade kejsaren en av kristendomens mest segdragna ideologiska strider, som på sikt skulle komma att dela Bysantinska rikets invånare i två läger och bidra till brytningen mellan den östliga och den västliga kyrkan.

Bilderna drog olycka över Bysans

Den ikondyrkan som kejsar Leo ville sätta stopp för hade sina rötter i kristendomens barndom. Seden hade kopierats från romarna som hade statyetter eller målningar av sina husgudar i hemmet. Porträtten målades med färgpigment blandat med varmt vax som ströks ut på en träplatta i tunna lager.

I takt med att kristendomen bredde ut sig ersattes de romerska husgudarna med ikoner av kristna gestalter, som precis som sina föregångare hedrades med tända ljus och rökelse.

I synnerhet invånarna i Bysantinska riket var övertygade om att ikonerna hade övernaturliga krafter. Bysantinerna trodde att en del av den avbildades helighet fördes över till porträttet när det målades, och att de kunde skapa kontakt genom böner.

En irländsk munk som besökte Konstantinopel på 600-talet kunde bland annat berätta om en bysantinsk soldat som hade en liten helgonikon med sig när han drog ut i krig. Han hade pratat med bilden ”som om helgonet själv varit där”.

Och när soldaten mot alla odds överlevde kriget, var han säker på att detta måste ha varit helgonets förtjänst. På ett liknande sätt var invånarna i Konstantinopel helt övertygade om att det var en ikon av jungfru Maria som år 626 på ett mirakulöst sätt hade jagat bort en fientlig armé bestående av närmare 100 000 man. Staden fick därefter tillnamnet ”Theotokoupolis” – staden som skyddas av Guds moder.

Men när kejsar Leo III kom till makten år 717 stod det helt klart att undrens tid var förbi. Gång på gång besegrades den bysantinska hären av den nya maktfaktorn i Mellanöstern: de muslimska araberna.

Enligt kejsar Leo måste nederlagen bero på att Gud nu stödde araberna och var emot de kristna – och han förmodade att detta berodde på ikonerna. Det andra av Tio Guds bud lyder nämligen: ”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden.”

Och visst var ikonerna gudabilder? Det menade i alla fall kejsaren och hans rådgivare. Detta kunde förklara varför Gud hjälpte muslimerna. Inom islam var nämligen alla bilder av Gud, Muhammed och andra profeter förbjudna. De mest religiösa tillät inte ens bilder av människor och djur.

Den bysantinske kejsaren var övertygad om att han måste kopiera arabernas bildförbud för att få Guds stöd i kampen mot dem. Vulkanutbrottet vid Thera­ år 726 gav honom en direkt anledning att agera. Nu skulle han rensa ut alla oheliga ikoner ur sitt rike.

Kejsarens order utlöste revolt

Leo satte igång direkt. Det första han gjorde var att ta bort den stora Kristusmosaik som hängde över ceremoniporten till palatset i Konstantinopel.

Kejsarens agerande väckte bestörtning i hela huvudstaden, och rasande invånare drabbade samman med kejsarens soldater i ett försök att skydda mosaiken – men förgäves.

Leo III var orubblig och krävde att alla religiösa bilder i kyrkorna skulle tas ned – och inte bara bilder av Kristus: ”Kejsaren utfärdade ett dekret om att det inte fick förekomma ikoner av helgon, martyrer eller änglar; enligt honom var de alla förbannade”, skriver Georgios Kedrenos från Konstantinopel senare.

Kejsar Leos antagonister anklagade honom för att bränna ikoner på stora bål och för att avrätta alla som protesterade.

Det är omdiskuterat ifall Leo verkligen gick så hårt fram, men säkert är att när rikets högste religiöse ledare – patriarken Germanos – protesterade mot kejsarens ikon-korståg, blev han till mångas bestörtning omedelbart avskedad. Leo hade bestämt sig för att det hädanefter skulle vara han som hade sista ordet – inte kyrkan.

Ikonförbud stoppade västvärlden

Leos angrepp på de populära ikonerna fick ännu större konsekvenser utanför Konstantinopel. I Grekland, som lydde under Bysantinska riket, gjorde kejsarens trupper uppror. Det slogs emellertid snabbt ned.

Värre blev reaktionen i Rom, där påven Gregorius II fördömde dekreten om att förbjuda de religiösa porträtten. Kyrkan i väster hade förvisso inte samma djupa förhållande till ikoner som bysantinerna hade, men även här ville de kristna behålla bilderna.

Gregorius II samlade sina biskopar till ett möte och kallade därefter Leos förbud för kätteri: ”Och han rustade sig mot kejsaren som mot en fiende”, konstaterade en av påvens krönikeskrivare.

Leo blev rasande över bristen på stöd och på grund av kätterianklagelserna sände han år 732 en flotta mot Rom. Men angreppet slutade i fiasko: flottan sjönk i en storm. Kontroversen hade skadat relationen mellan den bysantinske kejsaren och den västliga kyrkan svårt.

När germanska langobarder hotade att inta Rom år 739 vägrade kejsar Leo att hjälpa romarna. I stället tvingades den nye påven, Gregorius III, be frankernas kung Karl Martell om hjälp med hänvisning till att han som kristen ”kommer att lyda våra order och försvara Guds kyrka och hans utvalda folk”.

Från den dagen var de frankiska kungarna påvens främsta försvarare – inte kejsaren i Bysantinska riket.

Ikonmålare avrättades

Kejsar Leo III avled år 741. Två år tidigare hade han besegrat araberna i det avgörande slaget vid Akroinon i västra Anatolien. Kejsarens anhängare såg segern som ett bevis för att bysantinerna återfått Guds stöd genom bildförbudet.

Leos efterträdare, kejsar Konstantin V, gick därför ännu hårdare fram. Ikonerna var bara målade träbitar, ”värdelösa, precis som de målare som gjort dem”, löd argumentet.

Men de som ville ha tillbaka ikonerna insisterade på att de vackra bilderna och de historier som skildrades gav tillgång till det gudomliga – inte minst för en befolkning där de allra flesta inte kunde läsa, och där många inte blev tillräckligt berörda av symboler som ett kors eller ett lamm som symboliserade Jesus.

Konstantin lyssnade inte på deras argument. På 750-talet införde han ett totalförbud mot all nytillverkning av religiösa porträtt. Huvudstadens finaste mosaiker av helgon, skapade i den pampiga kyrkan Hagia Sofia, revs nu ned och ersattes med stora kors. Till och med helgonstatyerna kastades ut.

Samtidigt drog Konstantin igång en klappjakt på alla så kallade ikonoduler – bilddyrkare. Många höga ämbetsmän och personer inom armén avrättades, och de munkar som målade ikoner förföljdes: ”Vissa straffades med exil, andra dödades, piskades eller fick magen uppskuren”, enligt en bysantinsk källa.

Ett av offren var munken Stefan den yngre, som var en av de starkaste motståndarna mot kejsarens ikonförbud. Munken kastades i fängelse men vägrade ändå acceptera kejsarens förbud. Som straff släpades han genom Konstantin­opels gator av kejsarens soldater – som därefter slog ihjäl honom med påkar.

Samtidigt brändes ikoner på bål, illuminerade handskrifter skars i småbitar så att de kätterska bilderna försvann, och kyrkväggar med fresker eller mosaiker täcktes med puts eller kalk för att ingen längre skulle kunna se den förbjudna konsten bakom beläggningen.

I dag vet historikerna inte hur mycket konst som egentligen gick förlorad under den bysantinska bildstriden, men konstaterar att det i dag inte finns några bysantinska ikoner som är äldre än från mitten av 700-talet.

All forskning hämmas dock av att senare makthavare låtit förstöra alla dokument som ikonoklasterna – bildstormarna – skrivit. Konstantin V såg till att kampen mellan de båda lägren blev brutal och oförsonlig. År 775 dog han, hatad och fruktad av många. Han lämnade efter sig ett rike som var mer splittrat än någonsin tidigare.

Kejsarinna tog egen väg

Bildstriden dämpades tillfälligt när Konstantin V:s efterträdare dog år 780. Hans änka, Irene från Aten, tog över makten som förmyndare åt sin minderårige son. Det var en nödlösning, och många av ikonoklasterna var emot hennes regim.

De försökte sig på en kupp, men Irene lyckades avvärja den i sista stund. För att skaffa sig en starkare position i kampen om makten bestämde hon sig därefter för att vinna ikonodulernas (bilddyrkarnas) stöd genom att åter tillåta religiösa ikoner.

Bland det första hon gjorde var att sätta tillbaka den Kristusmosaik som kejsar Leo III hade rivit ned ungefär 50 år tidigare. Samtidigt utfärdade hon ett dekret om att alla nya kyrkor skulle förses med ikoner, och att alla de personer som förvisats under förföljelserna skulle få återvända hem.

Västliga kristna lämnade bysantiner

År 802 avsattes kejsarinnan Irene efter drygt 20 år vid makten. Bildstriden blossade genast upp igen och Kristusmosaiken ovanför ceremoniporten blev ännu en gång det första offret. Förföljelserna mot bilddyrkarna nådde sin kulmen under Theofilos, som kom till makten år 829.

Han blev den siste ikonfientlige kejsaren. Det sägs att han gifte sig med den unga Theodora, som trots förbudet mot ikoner hade flera sådana på sitt rum i palatset.

En dag när hon satt och bad framför ikonerna blev hon tagen på bar gärning av en tjänare, som skvallrade hos kejsaren. Theodora lyckades dock övertyga kejsaren om att hon bara hade lekt med dockor.

Sedan Theofilos avlidit år 842 kallade Theodora rikets biskopar till ett möte, och de enades om att häva förbudet mot religiösa bilder. Den 10 mars 843 blev ikoner officiellt tillåtna, med motiveringen att det inte var själva bilden utan den avbildade personen som vördades. Alltså stred detta inte mot det bibliska budordet.

Året därpå helgonförklarades kejsarinnan Theodora för sina extraordinära insatser. Därefter försökte man under flera år reparera skadorna efter mer än 120 år av oavbruten bildstrid.

På många platser räckte det med att man tog bort ett lager puts eller kalk för att få fram de gamla målningarna, men på andra ställen måste man måla helt nya ikoner.

En av skadorna visade sig dock vara omöjlig att reparera. De bysantinska kejsarnas kamp mot religiösa ikoner hade ökat avståndet till den kristna kyrkan i väster. År 800 hade påven i Rom tagit konsekvensen av detta och krönt frankernas kung Karl den store till romersk kejsare.

Därmed visade påven att den bysantinske kejsaren inte längre var arvtagare till det romerska imperiet. En lång och oåterkallelig process hade satts igång, och år 1054 vände de kristna i väst slutligen sina trosfränder i öster ryggen.