Om du äger något från en helig person – till exempel ett helgon – kommer det föremålets helighet att smitta av sig på dig. Ungefär så löd resonemanget, när kristna inledde en ivrig jakt på religiösa reliker i medeltidens Europa.
Kroppsdelar och ägodelar från helgon var kända för att åstadkomma mirakel, och föremål av det slaget kunde därför inbringa förmögenheter. Mest eftertraktade var reliker med anknytning till Guds son, Jesus Kristus. Därför var de i regel förbehållna furstar, kungar och andra mäktiga män.
”Om alla dessa bitar samlats ihop skulle de kunna fylla ett helt skepp.” Jean Calvin, fransk teolog och reformator, om de många träbitar som påstås komma från Jesu kors.
Alla kyrkor ägde en helig flisa
De mest åtråvärda av Kristusrelikerna var bitar av det kors som Jesus korsfästs på. Enligt flera kyrkohistoriker hade korset hittats på 300-talet av Helena, mor till den romerske kejsaren Konstantin den store.
Efter upptäckten dök det upp mängder av heliga träbitar runt om i Europa, och i dag påstår flera hundra kyrkor att de har bitar av korset.
Träbitarnas äkthet har aldrig dokumenterats, och reformatorn och teologen Jean Calvin konstaterade på 1500-talet att ”om alla dessa bitar samlats ihop skulle de kunna fylla ett helt skepp”.
Bitar av Jesu kors påstås finnas på flera håll i världen – denna bit finns i den kejserliga skattkammaren i Wien i Österrike.
Kyrkan förbjöd helig förhud
Andra anmärkningsvärda Jesusreliker är en törnekrona på museet Louvren i Paris, en liksvepning i en kyrka i Turin, ett okänt antal spikar från korsfästningen och den lans som Jesus stacks med på korset.
Gemensamt för alla relikerna är att forskarna inte entydigt kunnat dokumentera deras anknytning till Jesus.
Det gäller även för en av de mer annorlunda relikerna: Jesu förhud, som var så eftertraktad att omkring 18 exemplar var i omlopp under medeltiden. Ämnet var dock så känsligt att Vatikanen år 1900 förbjöd allt omnämnande av förhudsreliken.