Attila får tillnamnet ”Guds straff”
När Attila kom ut ur de germanska skogarna och gick över Rhen trädde han in i det civiliserade och kristna Gallien med vägar, åkrar, handelsstäder och stora gods. Rutinmässigt började hunnerna plundra, förstöra och våldta.
Attila spred skräck hos den kristna, romersk-galliska befolkningen som betraktade honom som en man med övermänsklig styrka. De kallade honom ”flagellum Dei” – Guds piska – som straff för deras synder.
Det öknamnet tog Attila genast till sig: Om han var ett verktyg för de kristnas gud, kunde hans erövring av Gallien inte bara rättfärdigas politiskt med kravet på Honorias hemgift, den var även fullbordandet av deras guds avsikter.
Slaget på de Katalauniska fälten
Medan Attila belägrade den befästa staden Aureliani (Orléans) fick han nys om att Aëtius och Theoderik var på väg med sina arméer. Hunnerhären och den romersk-gotiska armén möttes på de Katalauniska fälten norr om staden Troyes.
De stridande parterna såg att ett backkrön på fälten var en viktig position att hålla. Romarna och västgoterna kom först upp på höjden och Attila skickade både ryttare och fotfolk mot dem. Men i motlutet förlorade både ryttarna och fotfolket fart och hunnerna tvingades tillbaka med stora förluster.
Hemma i lägret lät Attila sina spåmän – schamanerna – komma med förutsägelser. De spådde att en stor härförare skulle dö under slaget. Attila hoppades att det skulle bli Aëtius, som var en bättre härförare än Theoderik.
Men Attila räknade också med att han kunde förlora och förberedde ett stort bål som han tänkte kasta sig på om hunnerna förlorade. Döden på bålet var långt mer ärofylld än en förödmjukande fångenskap och sedan avrättning.
Goternas kung faller av hästen
Under striderna nästa dag träffades kung Theoderik av ett spjut och föll av hästen. Olyckligtvis red hans egna ryttare över honom så att han dog. Hans son Thorismund begravde honom nära slagfältet.
Nästa dag stod det klart att Attila inte kunde inta kullen. Han förberedde sig för försvarsstrid och förskansade sig bakom långa rader av hästvagnar och kärror som hans armé hade med sig på fälttåget.
Thorismund var ivrig att anfalla. Han ville hämnas sin far och göra slut på Attila en gång för alla, men Aëtius hade andra planer. Romarnas härförare visste att hunnerna redan var besegrade och han började tänka mera långsiktigt.
Västgoterna var en maktfaktor i Gallien – och därmed fortfarande hans fiender. Efter en seger över Attila kunde de få så mycket makt att de kanske skulle ta kontroll över hela Gallien.
Aëtius tog därför till list för att försvaga västgoterna. Han gjorde kungasonen Thorismund uppmärksam på att hans bröder snart skulle nås av nyheten om faderns död. Han rådde därför Thorismund att resa hem och kräva sin arvsrätt till kungatronen. Den äregirige kungasonen reste genast iväg med sin armé och sedan kunde Attila dra sig tillbaka, ut ur Gallien och hem till Ungern med resterna av sin här.
Genom sin list lyckades Aëtius upprätthålla maktbalansen i Gallien, för västgoterna skulle fortfarande vara beroende av honom om hunnerna en vacker dag kom tillbaka, och på så sätt bevarade Aëtius sin överhöghet i Gallien. Men det som gagnade Aëtius i Gallien, kom året därpå att slå hårt emot romarna på en annan front.
Det sista fälttåget för Attila
Attila hade för första gången förlorat ett stort slag. Förödmjukad återvände han till Ungern och började planera en invasion av Italien för att återupprätta sitt rykte som härförare. Kampen mellan hunnerna och romarriket var inte över ännu.
Följande sommar, år 452, dundrade Attilas horder fram genom nuvarande Slovenien och norra Italien. På sin väg mot Rom ödelade Attila stora handelsstäder hela vägen ner till nuvarande Milano.
Men det året hade skörden slagit fel i norra Italien och det rådde hungersnöd och sjukdomsepidemier i området. Hunnerhären fick därför svårt att skaffa fram proviant till sina tusentals krigare.
Påven kom till Attilas läger för att inleda fredsförhandlingar med honom. På grund av hungersnöden lät sig Attila lätt övertalas till att dra sig tillbaka till Ungern eftersom han redan hade vunnit en viktig seger: hans rykte som härförare hade återupprättats bland hans män. Än en gång hade romarna ingenting att sätta emot de framstormande hunnerna. Och de insåg hur lätt Italien kunde erövras – efter nästa skörd.
Hemma i Ungern valde Attila att gifta sig ännu en gång. Han hade redan ett flertal hustrur. Den här gången ingick han äktenskap med den germanska hövdingadottern Ildiko. Hon var en ung skönhet och detta blev ännu ett politiskt giftermål som skulle försäkra Attila om germanernas lojalitet.
Den 15 mars 453 firades bröllopet med stor fest i Attilas träpalats. Han drack friskt till långt inpå natten. När han drog sig tillbaka till brudsängen föll han i djup sömn, liggande på rygg.
Medan han sov fick han näsblod – möjligtvis en blodstörtning till följd av hans mångåriga och väldiga alkoholkonsumtion. Näsblod hade han ofta men till skillnad från tidigare tillfällen vaknade han inte den här gången, och därför rann blodet rakt ned i hans hals och lungor.
Nästa morgon hittades barbarernas kung i sin säng och den panikslagna bruden satt bredvid. De tillskyndande männen misstänkte genast Ildiko för att ha mördat deras kung, men sedan stammens vise män hade studerat omständigheterna var de övertygade om att Ildiko var oskyldig. Deras ledare hade drunknat i sitt eget blod.
Europa i upplösning efter Attila
Attilas många söner kunde inte enas om att regera det stora imperium som hunnerna skapat. De underkuvade germanska stammarna märkte snart hunnernas svaghet och slog sig fria. Därefter drog sig hunnerna tillbaka österut utan att lämna efter sig särskilt många spår i historien.
Inte heller det västromerska riket överlevde länge, bl.a. eftersom rikets största militära och politiska begåvning, Flavius Aëtius, mördades. Aëtius tänkte gifta bort sin son med kejsar Valentinianus dotter Placidia och därmed sätta sig i position till att överta kejsartronen. Men kejsaren satte stopp för planen genom att tillsammans med sina vakter knivhugga Aëtius. Det sägs att en diktare efter mordet sa till kejsaren: ”Min herre, du har just huggit av din högra hand.”
Med förlusten av härföraren började det västromerska rikets undergång. Riket var maktlöst gentemot de germanska kungarna som grundade en mängd självständiga och ständigt stridande kungadömen.
Bara det östromerska riket fanns kvar, under namnet Bysans. Det gick under på 1400-talet.