Tårarna rinner nedför prinsessans kinder medan hon står och väntar på draken.
Hon har lämnats kvar i Libyska öknen av sin far, som tyngd av sorg har återvänt till sin stad Silene.
Endast dagliga människooffer kan hindra monstret från att angripa staden med sina giftiga utandningar, och prinsessan har valts ut genom lottdragning.
”Min Gud!” utbrister hon vid åsynen av en stolt riddare till häst.
Ryttaren bär ett rött kors på sin sköld och just när han visar sig dyker draken upp från sitt gömställe.
Riddaren tvekar inte, utan rider fram och spetsar monstret med sin lans.
Den dödsdömda prinsessan är lycklig och lånar gärna riddaren sitt skärp, som han använder för att binda monstret.
Tillsammans rider de tillbaka till Silene med det bundna, blödande monstret i släp.
Den modige riddaren presenterar sig som Georgius. Kungen lovar att skänka honom allt guld i världen om han bara ger draken dödsstöten.
En omtyckt motiv i medeltida kyrkokonst: Sankt Göran spetsar draken och räddar prinsessan av Silene.
Georgius har emellertid ett villkor för att rädda staden från monstret: Att de låter döpa sig och erkänner Jesus som deras sanna frälsare.
Kungen bugar sig och lovar att även bygga kyrkor och hjälpa de fattiga.
Rom skapade de första helgonen
Historien om Sanctus Georgius, Sankt Göran på svenska, är en av de mest kända helgonberättelserna.
Den härstammar från en samling medeltida legender, Legenda aurea från cirka år 1260, och är ett klassiskt exempel på ett helgons förmåga att besegra det onda och sprida Guds budskap.
Draken är så klart påhittad, men Sankt Göran har troligen historiska rötter.
Enligt den grekiske historikern Eusebios var han en ung romersk soldat från Kappadokien i nuvarande Turkiet.
I slutet av 200-talet steg han i graderna inom den romerska armén – tills det upptäcktes att han var kristen.
”De har samlat ben från avrättade förbrytare och gjort dem till gudar!” Historikern Eunapios, cirka 345–420
Sankt Göran slutade sina dagar som offer för kejsar Diocletianus, som på 300-talet jagade och avrättade medlemmar av den kristna kyrkan.
Om de kristna inte ville avsvärja sig sin kätterska religion tvingades de sätta livet till.
Vad kejsaren inte visste var att han bidrog till att skapa de första kristna helgonen, personer som av eftervärlden betraktades som särskilt heliga människor med en förbindelse mellan människa och Gud.
De äventyrliga helgonlegenderna skulle påminna de kristna om att de med Guds kärlek kunde besegra även de värsta plågor.
Med tiden blev helgonen så populära att de kristna började tillbe deras jordiska kvarlevor: ”De kristna har samlat ben från avrättade förbrytare och gjort dem till gudar!” skrev den grekiske historikern Eunapios förargat om de kristna egyptierna i början av 400-talet.
Genom att vidröra och kyssa benen ansåg de kristna att de fick en särskild kontakt med helgonen.
De troende hoppades att helgonen i utbyte mot deras hängivenhet skulle lägga ett gott ord för dem hos Gud i livet efter detta – och säkra rikligt med grödor och god hälsa.
Hunden Guinefort lär ha varit en vinthund.
Hund botade barn
Kristna har dyrkat många helgon som aldrig kanoniserats av påven. I Frankrike uppstod en kult kring hunden Guinefort.
Enligt legenden levde en hund vid namn Guinefort på 1200-talet på ett gods utanför Lyon.
En dag när godsägaren och hans fru kom hem möttes de av en hemsk syn: Deras spädbarns vagga låg omkullvält och intill den stod Guinefort med blod om nosen.
Godsägaren högg huvudet av hunden, men när han reste upp vaggan låg barnet tryggt på golvet.
Bredvid barnet låg en död orm – med tydliga bitmärken från hunden.
Godsägaren ångrade sin handling och begravde Guinefort i en närbelägen skog. Snart började mammor ta sina sjuka barn till graven, för det ryktades att Guinefort kunde bota dem.
Påven vägrade helgonförklara en hund, men tillbedjan av Sankt Guinefort pågick ända fram till 1930-talet.
Biskopar kämpade om benrester
År 380 upphörde kejsarnas produktion av martyrhelgon, för då blev kristendomen statsreligion i romerska riket.
Dessförinnan hade det emellertid hunnit uppstå många helgonkulter. De kristna biskoparna insåg snabbt att de var tvungna att acceptera helgonen, trots att Bibeln inte nämnde dem med ett ord.
Biskoparna öppnade kyrkorna för en rad av kulterna och ökade deras popularitet genom att gräva upp helgon och flytta dem till nya, praktfulla gravar.
Kyrkorna tävlade om att fylla sina skrin med reliker, ben och andra föremål som tillhört ett helgon, som enligt folktron hade magiska egenskaper.
Varje biskop drömde om att hans stift skulle få en grav eller en relik som skulle locka pilgrimer med pengar på fickan.
Emellanåt dök sådana reliker upp. År 813 ledde några mystiska ljus i Galicien eremiten Pelagius till en kulle. Där grävde han fram ett skelett som låg med sitt kranium under armen.
När han visade de boende i trakten sitt fynd var de övertygade om att det var Sankt Jakob, en av Jesu apostlar.
År 44 hade han halshuggits i Jerusalem av den romerske lydkonungen Herodes Agrippa, som fruktade den nya tron. Enligt legenden hade kroppen förts till Galicien med änglars hjälp.
Fyndet ledde till uppförandet av katedralen i Santiago de Compostela, målet för en av kristendomens viktigaste pilgrimsleder: Caminon.
Påven ville bestämma
Under det första årtusendet efter Kristus kunde varje lokal biskop göra sig populär genom väl valda helgonförklaringar.
Människor såg nämligen upp till personer som offrat livet för sin tro. Nya helgonkulter uppstod kring allt från orättfärdigt mördade kungar till fromma och fattiga kyrkans män.
De oreglerade helgonförklaringarna skulle emellertid snart upphöra. Det skedde när den tyske biskopen Ulrik av Augsburg en dag i mitten av 900-talet tappade talföret under en gudstjänst.
Den pinsamma situationen löstes emellertid av änglar, som viskade till Ulrik och gav honom orden åter.
År 993 hörde påve Johannes XV talas om miraklet. Påven blev så rörd att han kallade på sin skrivare, och för första gången i historien fick en avliden epitetet sanctus, helig.
Dyrkan av de gamla helgonen fortsatte, men från och med nu försökte påven hävda sin rätt att bestämma vilka personer som skulle få officiell status.
De lokala biskoparna slutade emellertid inte att utropa egna helgon.
Till en början accepterade påvestolen de många inofficiella helgonen – så länge folk betalade tionde (kyrkoskatt) lade sig påven vanligen inte i – och de färgstarka helgonhistorierna kunde även locka hedningar till tron.
I hela Europa fortsatte människor därför att vallfärda till helgongravar och heliga reliker, oavsett om de var officiellt sanktionerade eller ej.
Så fortsatte det tills påve Alexander III år 1170 beslutade att sätta upp ramarna för helgondyrkan.
Samma år utfärdade han ett dekret som slog fast påvestolens monopol på att utse helgon.
Kvinna med mjölk i ådrorna
Medan kampen om vem som kontrollerade helgonförklaringarna pågick var de gamla helgonen från kristendomens första år allra mest populära.
På 1100-talet tog till exempel korsfarare med sig legenden om Katarina från Alexandria från Mellanöstern till Västeuropa, där hon blev så populär att hon endast överträffades av Jungfru Maria.
Enligt legenden hade Katarina blivit kristen sedan hon i en syn sett Jungfru Maria och Jesusbarnet.
Eftersom hon kom från en inflytelserik romersk adelsfamilj nådde ryktet om hennes nya tro kejsar Maxentius i Rom.
Han fruktade att hon skulle påverka vanliga människor så att de avvisade de romerska gudarna.
Han vaktade porten till himmelriket och släppte in eller avvisade människor. Det var särskilt bra att stå på god fot med aposteln Petrus.
Kejsaren försökte därför knäcka hennes vilja. Han meddelade att om hon avsade sig sin tro skulle hon få gifta sig med honom och leva som drottning i Rom.
När Katarina avböjde förslaget med hänvisning till att hon var ”Jesu brud” gav Maxentius order om att hon skulle rådbråkas med ett hjul.
Tortyrinstrumentet hade emellertid knappt hunnit bäras fram förrän det föll sönder.
I all hast högg romarna av Katarinas huvud, men till sin fasa såg de att det på något mirakulöst vis rann mjölk ur den öppna halsen, ett tecken på renhet och oskuld.
Om en figur som Katarina var historisk eller uppdiktad spekulerade de troende sällan över.
Huvudsaken var att hon, liksom Jesus, hade mött en grym, orättfärdig död.
Av kvinnliga martyrer förväntades dessutom att de avstod från att ha sex, eftersom jungfruliga kvinnor ansågs vara särskilt heliga.
Eftersom väldigt få människor själva kunde läsa om helgonen fick bilder en stor betydelse för legendernas spridning.
Skulpturer, glasmosaiker och bilder i böneböcker fungerade som ett slags serier, och varje helgon hade sitt kännetecken.
Katarina återgavs tillsammans med hjulet med vilket hon skulle ha rådbråkats och Sankt Göran visades ofta till häst med sin lans, i färd med att besegra den hemska draken.
I takt med att skaran av helgon växte var det många av de heliga kristna som utvecklades till skyddshelgon.
På 1100-talet hade alla grupper i samhället sitt eget skyddshelgon.
Katarina hjälpte exempelvis mjölnarna i deras arbete, riddare åkallade Sankt Göran och Roms förste påve, aposteln Petrus, var särskilt bra att stå på god fot med, eftersom han vaktade porten till himmelriket och kunde släppa in eller stänga människor ute, så att de hamnade i helvetet.
Reglerna för helgonförklaring infördes av Gregorius IX, som ville stärka påvens makt över de troende.
Kanonisation kräver mirakel och ett fromt liv
Sedan år 1234 har påvar följt tydliga regler för att bedöma om en framliden person kan helgonförklaras.
De senaste helgonen är portugiserna Francisco och Jacinta Marto, som kanoniserades den 17 maj 2017.
Ansökan
Invånarna i ett kyrkligt stift föreslår en person från sitt område. Kandidaten kan antingen ha dött för sin tro (martyr) eller ha levt ett särskilt heligt liv, till exempel genom att hjälpa fattiga.
Utredningen
Kandidatens liv och eventuella skrifter studeras av en biskop. Han avgör om kandidatens synder förhindrar vidare behandling. Om inte presenteras ärendet för Kongregationen för helgonförklaringsprocesser i Rom.
Argumentationen
En särskild person, postulatorn, samlar och presenterar vittnesmål för Kongregationen för att bevisa att kandidaten är värdig. Postulatorn väljs av de ansökande och är i regel en präst.
Mirakel
En avgörande punkt i argumentationen är bevisen för att kandidaten har utfört mirakel. För detta behövs ögonvittnen, och om Kongregationen är övertygad får den avlidne titeln beatus, salig.
Kanonisationen
Innan påven kan helgonförklara den salige måste ännu ett mirakel från kandidatens liv eller efterliv kunna bevisas. Hittas det beviset utnämns kandidaten slutligen till sanctus, helig.
Helgon torterade sig själva
En ny tendens under 1100- och 1200-talet var helgon som plågade sig själva.
De var inspirerade av munkordnar som franciskanerna och dominikanerna, som hyllade fattigdom och underdånighet.
Målet var att lida som Jesus.
Belöningen för självplågeriet var att de lidande fick massor av anhängare som dyrkade dem som heliga medan de fortfarande levde.
En av de mest kända var Pietro del Morrone (1215–96). Han gick barfota, talade sällan och gjorde femhundra knäböjningar om dagen.
Under fastan nöjde han sig med att äta sina grönsaker två gånger i veckan och varje dag reciterade han kyrkans samtliga böner.
Sina många hängivna anhängare försökte han undvika och kvinnor skydde han som pesten.
För andra var svält och ensamhet inte nog. Munkhelgonet Johan Bonus (1168–1249) stack träflisor i fötterna, så att de smärtade för varje steg han tog.
En av de mest extrema var Margareta av Ungern. Hon bar järnringar runt benen och band rep så hårt runt kroppen att hon fick sår.
Medan Margareta pryglade sig själv med käppar bad hon innerligt till Gud om att de hedniska tatarerna skulle invadera Ungern, så att hon fick dö för Kristus.
Bilden av Jesus som ger Petrus nycklarna till himlen målades i Sixtinska kapellet av Pietro Perugino (1482).
Helgonen skulle avskaffas
När den kristne tänkaren Thomas av Aquino dog år 1274 skyndade sig hans munkbröder att koka liket för att på så vis komma över hans skelett.
Munkarna var nämligen övertygade om att Thomas snart skulle kanoniseras och att hans kvarlevor skulle bli väldigt eftertraktade och värdefulla.
Benen hamnade i jakobinernas kyrka i Toulouse, där de ligger än i dag.
På senmedeltiden hade helgondyrkan blivit en mer lukrativ affär än någonsin och fenomenet hade spridit sig från sitt ursprungliga centrum vid Medelhavet till Europas avlägsnaste hörn.
Helgon, som åkallades för att hjälpa till med svårigheter av alla de slag, inspirerade människor att inte ge upp när vardagens problem tornade upp sig.
Under reformationsrörelserna på 1500-talet, då banden till den dominerande påvemakten bröts, inleddes emellertid en uppgörelse med helgondyrkan i de länder som nu betraktade sig som protestantiska.
Nu räknades endast Bibeln och det fanns inte längre utrymme för mirakel och heliga avlidna. Befolkningarna fick klara sina andliga bestyr utan de heliga mellanhänderna.
Den hårda linjen gick emellertid inte hem överallt. I det anglikanska England var helgondyrkan en så stor del av kulturen att befolkningen vägrade överge dem.
Den populäre riddaren Saint George (Sankt Göran) var helgon för ett stort antal grupper i samhället, och engelsmännen upphöjde honom rentav till nationalhelgon i samband med landets brott med katolska kyrkan.
Varje år firade invånarna i flera städer därför honom med storslagna parader på Sankt Georgsdagen den 23 april.
Reformationens hårda framfart till trots dog helgonkulterna alltså inte ut helt och hållet.