Häxor i Europa: Tortyr och förföljelse var vardag

Kloka gummor förvandlar sig

Föreställningen om häxor och trolldom härrör från epoker långt innan kristendomen började breda ut sig och har djupa rötter i folktron och vidskepelsen.

I äldre kulturer hjälpte häxor och trollkarlar människor med magi och kunskaper om till exempel barnafödande, men när medeltiden inleddes hade bilden förändrats:

Nu bemöttes ”kloka gummor” med rädsla och de misstänktes för att utnyttja magin för ondskefulla syften.

Långt in i medeltiden hade kyrkan emellertid enbart förakt tillövers för vidskepelsen.

Det framkommer till exempel i lagsamlingen Canon episcopi från 1100-talet. I den förklaras det hur kyrkans domstolar ska hantera frågor om bland annat äktenskap, arv och otrohet.

Till skillnad från allt som rörde dessa frågor fanns det inga klara anvisningar för hur häxkonster skulle hanteras.

I lagtexten slog kyrkans lärda nämligen fast att häxe­ri var att betrakta som ren inbillning hos enfaldiga individer.

Fram till 1200-talet vägrade kyrkan därför att ta berättelser om häxeri på allvar. Trots att Bibeln i Andra Mosebok uppmanar troende att döda häxor – ”en trollkvinna skall du inte låta leva” – var påståenden om dessa kvinnors magiska förmågor något som ordentliga kristna borde avvisa som oseriöst skvaller.

Vissa furstar fördömde till och med lynch­ningar av häxor. Ungerns kung Kálmán (1070–1116) slog bland annat fast att ”häxor inte finns”.

Övertron levde dock kvar. Bönder ansåg till exempel att häxor utlöste hagelskurar, som förstörde skörden. I städerna drabbades alkemisterna, som i sin iver att omvandla bly till guld riskerade att anklagas för att ingå en pakt med Satan.

Mest utsatta var dock var de ”kloka gummor”, som bland annat hjälpte till vid förlossningar och botade sjukdomar med örter. Med djävulens hjälp bryggde de dödliga elixir.

Kyrkans motstånd mot vidskepelsen höll inte i sig. Under det följande seklet övergick likgiltigheten i panik.

Kättarkår tänder bålen

År 1215 sammankallade påve Innocen­tius III (1198–1216) Fjärde Laterankonciliet, ett kyrkligt toppmöte om tidens mest angelägna ämne: det växande kätteriet i Europa.

Överst på listan stod de så kallade katarerna från Frankrike – en dua­listisk sekt, som kyrkan betraktade som avfällingar, och vars namn har gett upphov till ordet ”kättare”.

Rädslan för sekten var så stor att deltagarna på mötet fattade ett ödes­digert beslut: Alla som stod anklagade för kätteri skulle hädan­efter kunna bevisa sin oskuld – ­annars hamnade de på bålet.

Beslutet fick långtgående konsekvenser. Inte enbart för katarerna, utan för alla de kvinnor och män som under de följande århundradena anklagades för att till exempel utöva magi och ingå pakter med djävulen.

För kyrkan var dessa gärningar detsamma som kätteri och skulle därför bestraffas med döden.

För att leta reda på misstänkta inrättade påve Gregorius IX (1227–1241) år 1231 en kår av kättarjägare – inkvisitionen.

Gregorius detektiver fick fria händer att hitta och bränna kättarna. Snart hamnade även utpekade häxor, magiker och djävulsdyrkare i sökarljuset.

Hårdast gick det till i Tyskland, där inkvisitorn Konrad av Marburg såg misstänkta överallt. Kvinnor och män, bönder och adliga – ingen kunde känna sig säker när Konrad kom till staden.

Inkvisitorn var så ihärdig i sitt arbete att ärkebisko­pen av Mainz efter två år skrev ett vädjande brev till påven, och beklagade sig över befolkningens nöd:

”Falska erkännanden accepteras, men inte en rättvis rättegång”, skrev han.

Påven stod emellertid bakom sin inkvisitor, och Konrad kunde fortsätta sitt arbete, då han brände tusentals kättare i städerna Mainz, Köln och Trier.

Först när inkvisitorn anklagade Heinrich av Sayn, en greve från Rhenlandet, för att ”delta i sataniska orgier”, blev det för mycket.

En grupp riddare överföll Konrad och hans följe på landsvägen och högg ned dem till siste man.

Gärningsmännens identiteter uppdagades aldrig, och jakten på kättarna i västra Tyskland ebbade med tiden ut.

Änka har sex med en demon

Trots inkvisitorernas omfattande insatser verkade kätteriet vägra att dö ut. År 1324 gjorde biskop Ledrede i östra Irland nämligen en hemsk upptäckt:

Hans stift vimlade av ”ett stort antal kätters­ka trollkvinnor”, som biskopen själv skrev i protokollet från rättegången.

Efter att ha piskats erkände en tjänsteflicka att hennes arbetsgivare, Alice Kyteler, ledde en grupp som på nätterna skar levande djur i bitar och offrade dem till en demon ”från underjorden”, som det står i protokollet.

Alice Kyteler, som var i 60-års­åldern, påstods ha sex med demonen och kunde med hjälp av svartkonst beröva män potensen.

Magins ritualer bestod bland annat i att lägga hår från avlidna i kraniet från en halshuggen rövare.

Under fallet framkom det även att gruppen gjorde elixir av kroppsfett kokt av döda män­niskor – många av dem odöpta barn.

Alice Kyteler hann fly till England, men tjänsteflickan och resten av gruppen brändes på bålet – dömda för kätteri och trolldom. Europas troligen första nedtecknade fall om häxeri var avgjort.

Medan de irländska kvinnorna blev lågornas rov, kunde prästen lugna åskådarna med att avrättningen var rätt straff för häxor enligt Bibeln.

Nu gällde uppmaningen att ”trollkvinnor” inte fick leva.

Gamla gummor kokar barn

Rättegången i Irland utlöste en våg av häxprocesser. Påvens kättarjägare fick fullt upp i bland annat Österrike, Italien och Tyskland – och i Frankrike i flera av de stora städerna: Avignon (1335), Toulouse (1353) och Paris (1390).

De anklagade var i regel kvinnor över 50 år. Straffet var piskning, vilket vanligt­vis utdömdes till förhärdade brottslingar, och de hindrades från att sova, tills de erkände sina brott.

Kvinnorna medgav att de kastat förbannelser på sina grannar och hållit nattliga seanser, då de ätit barn, dansat nakna och åkallat djävulen.

De många erkännandena skakade kyrkan och de teologiska lärda djupt; djävulsdyrkan frodades tillsynes friskt bland goda, kristna människor!

År 1398 förkunnade den teologiska fakulteten vid Paris universitet därför att häxeri var lika med kätteri och skulle be­ivras skoningslöst.

Berättelserna spreds över hela Europa och bidrog till att öka rädslan för häxor.

Samtidigt gav berättelserna upphov till den klassiska bil­den av en häxa som en gammal kvinna, som äter barn och kan byta form.

Den tyske teologen Niko­laus von Jauer skrev 1405 att ”demoner kan anta gamla kvinnors form”, och att de som sådana nattetid rövar bort barn, ”som de flår och kokar över en eld”.

Sådana påståenden fick häxfebern att blossa upp på flera håll i Europa, bland annat i Basel och Bern i Schweiz samt sydtyska Freiburg, där långvarig torka och åsynen av en komet, som tolkades som ett dåligt omen, räckte för att utlösa tio år av häxförföljelser (1395–1405).

Under 1400-talet fortsatte jakten på häxor. Jakten var emellertid inte omfattande nog, hävdade bland andra inkvisitorn Heinrich Kramer från Köln.

År 1485 blev han så arg på domstolarnas mildhet att han inledde sitt eget korståg.

Kvinnor är liderliga

Kramers vrede bottnade i ett försmädligt juridiskt nederlag i Innsbruck 1485.

Under en rättegång mot köpmanshustrun Helena Scheuberin och tretton andra kvinnor, som stod anklagade för häxeri, ingrep domaren och krävde en förklaring på varför Kramer envisades med att gräva i detaljer om de anklagades jungfrulighet och sexuella förflutna.

Kramer försvarade sig med att ”det är en generell regel att kvinnor från unga år är slavar under sina köttsliga lustar”.

Domaren avvisade både förklaringen och åtalet. Kramer skrev då ett ilsket försvar för sina synpunkter:

”Häxeri kommer av köttsligt begär, som kvinnor är omättliga efter. De har lösa tungor och intellekt som barn”.

Två år efter nederlaget i Innsbruck gavs Kramers skriverier ut med titeln Malleus maleficarum, ”Häxhammaren”.

Med Kramers handbok hade Europas häxjägare fått en vägledning i hur de skulle känna igen häxor – till exempel på deras liderlighet och vassa tunga.

Europa har 26 miljoner häxor

Jakten på häxor blossade nu upp igen i bland annat Frankrike, Schweiz och Tyskland.

De mest omfattande häxjakterna ägde rum på landsbygden och i områden präglade av politisk instabilitet, såsom i provinsen Béarn, som i perioder var slagpåse mellan Frankrike och Spanien.

I en otrygg vardag kunde en enstaka dålig skörd räcka för att utlösa rykten om häxor – som fick skulden för allt från torka till översvämningar.

Rädslan för häxor var så utbredd att inte ens den religiösa splittringen i kölvattnet på Martin Luthers reformation 1517 kunde dämpa den.

De länder som bröt med den katolska kyrkan förkastade visserligen inkvisitionen, men inte tanken att världen var full av elaka häxor.

Tysklands protestantiska furstendömen fick sekulära domare som tog hand om fallen.

I England godkände parlamentet 1563 en lag mot ”besvärjelser, förtrollningar och häxkonster”, som föreskrev att ”den som åkallar eller besvärjer ondska, onda andar och häxkonst med hjälp av förtrollning, amuletter eller trolldom, ska dö som en förbrytare”.

I England blev det rutin att hänga häxor som vanliga brottslingar i stället för att bränna dem på bål.

Uppgiften var stor. Med fasa hörde Frankrikes Karl IX år 1571 en häxa avslöja att det fanns ”300000 som hon i hans rike”.

Enligt den franske häxjägaren Henry Boguet levde 1,8 miljoner häxor i hela Europa, för de fanns ”överallt som maskar i en trädgård”, hävdade han.

Den tyske bokförläggaren Sigmund Feyer­abend från Frankfurt gav 1569 ut boken Theatrum diabolorum, med en sammanställning över djävulens alla ränker.

Enligt Feyerabend hade Europa 26 miljoner häxor. Siffran var gripen helt ur fantasin, men tanken skrämde människor från vettet. År 1580 bröt den dittills värsta häxskräcken ut i Europa.

Den drabbade framför allt västra Tyskland, där flera tusen människor brändes på bål.

Pöbeln hänger de misstänkta

Masshysterin fick störst grepp i ett område söder om Köln i Tyskland.

Enligt protokollen från den tiden tömdes en av byarna i det närmaste helt på liv: Från 37 hushåll brändes 32 kvinnor och 15 män, medan åtta hann fly. Kvinnobristen fick familjer och hela byar att försvinna.

”Med den här takten kommer det snart inte att finnas några kvinnor kvar i staden”, klagade stadsrådet i Rottenburg förtvivlat 1585, efter att 20 kvinnor bränts på bål för häxkonster.

Hysterin fick emellertid spridning, och människor såg häxor överallt. Om myndigheterna var för långsamma tog undersåtarna gärna saken i egna händer.

I nordfranska Champagne hängde folkmassor till exempel 50 häxor, innan ärkebiskopen i Reims hann ingripa.

Rädslan fick näring av tryckta pamfletter med bilder av häxor, som utlöste hagelskurar och fick kor att falla omkull döda.

Hysterin ledde till att 300 skottar åtalades i en stor rättegång 1590–91.

Den franske juristen och häxjägaren Nicholas Rémy kunde även avslöja att han kände till 900 ”allvarliga rättsfall” med häxor, och att allt var ”rena fakta och inte någon inbillad dröm”.

Enligt egna uppgifter hann den fruktade häxjägaren bränna över 800 häxor på bålet innan han pensionerades 1592.

Den höga siffran är inte överraskande: ”En domare måste tillgripa alla medel han kan föreställa sig för att tvinga fram sanningen”, konstaterade den samtida franska juristen Jean Bodin.

Till de medlen hörde tumskruvar, som sattes på den åtalades fingrar och skruvades åt, tills fingrarna knäcktes, trästövlar med invändiga metalltaggar, som borrade sig in i köttet, och strappado, då den åtalade blev bakbunden och via en krok i taket hissades upp i handlederna, tills axlarna gick ur led.

Efter en sådan behandling var de flesta beredda att erkänna vad som helst.

För att rättssalarna inte skulle drunkna i fall, skickades många anklagade direkt till tortyrkammaren, så att det skulle gå snabbt att få ett erkännande.

Misstänkt för mord

Det flitiga bruket av tortyr – eller enbart hotet om tortyr – fick de flesta att prata, och rättegångsprotokollen fylldes av erkännanden.

I Danmark brändes tolv kvinnor på bål år 1612 för häxkonster, och här i Sverige erkände mängder av kvinnor att de flugit till det fiktiva Blåkulla för att delta i häxsabbater.

I Baskien grep den spanska inkvisitionen vid samma tid upp till 7000 misstänkta häxor.

Av dem hamnade flera hundra på bålet efter att de erkänt att de firat djävulen under hemliga möten.

Dödandet fortsatte, till inkvisitorn Alonso de Salazar Frías klagade till institutionens huvudkontor i Madrid:

”Vem kan acceptera följande påstående: Att en person kan flyga genom luften och färdas 300 mil på en timme, och att en kvinna kan tränga igenom en springa som inte ens är stor nog för en fluga?”

Frías invändningar mot påståendena att häxor kunde flyga och i form av rök tränga genom nyckelhål bidrog till att blåsa av jakten i norra Spanien.

I stället blossade rädslan upp på andra håll, till exempel i området Steintal i Alsace, där paniken härjade mellan 1620 och 1630.

Bland de misstänkta var änkan Catharina Ringelspach, som anklagades för barnamord och häxkonster.

En kväll hade hon gett sitt barnbarn soppa, som han åt ”utan besvär eller ett må dåligt”, enligt rättegångsprotokollet.

Senare på kvällen klagade pojken över smärtor i sidan, men hon lade honom till sängs. Nästa morgon var han död.

När läkarna undersökte liket konstaterade de att pojkens nacke var bruten. De fann oförklarliga röda och blå märken under armarna samt ett sår stort som ett mynt på ryggen.

Domaren var säker på sin sak: Catharina Ringelspach hade ”åsamkat pojken en onaturlig död”.

Om änkan förnekade sin skuld, skulle domaren ”med hjälp av tortyr få ur henne sanningen”.

Efter en omgång i strappadon medgav änkan att hon åkallat djävulen och gett pojken giftiga örter.

Protokollet avslöjar inte hur rätte­gången slutade. Historikerna är emellertid ganska övertygade om att Catharina Ringelspach slutade sina dagar på bålet.

Bålen kräver för mycket ved

Rädslan för häxor verkade omöjlig att hejda. Enbart i västra Tyskland hade mer än 1500 människor bränts på bål i början av 1600-talet.

Situationen var inte mycket bättre på andra håll i landet. I staden Würz­burg hamnade 1200 personer på bålet under den perioden.

När inkvi­sitorn kardinal Francesco Albizzi år 1636 reste från Rom till Köln kunde han med egna ögon betrakta vansinnet:

”En förfärlig föreställning. Utanför både byarnas och städernas murar hade man rest otaliga pålar, där stackars olyckliga kvinnor fjättrats för att som häxor förtäras av lågorna”, löd den illa berörda kardinalens beskrivning.

Jakten var så intensiv att de tyska myndigheterna stötte på ett oväntat problem – brist på trä. Efter hand som häxorna gick upp i rök, skövlades skogen i hela landsdelar.

År 1627 vägrade två byar söder om Köln att leverera mer trä till bålen, eftersom de då inte skulle ha tillräckligt med ved för den annalkande ­vintern.

En lösning var särskilda brand­stugor, som häxorna trängdes samman i. När stugan var fylld satte bödeln eld på den, så att häxorna brann inne.

År 1645 spreds häxskräcken över ­Engelska kanalen. Adelsmannen Matthew Hopkins från Essex började misstänka att en grupp kvinnor träffades nära hans hem för att utföra diaboliska ritualer.

Hopkins fick kvinnorna dömda för häxkonster, och efter det gav han sig själv titeln ”Witchfinder General”.

Matthew Hopkins letade häxor i hela Essex, och enligt den självutnämnde häxjägaren vällde det in vädjanden om hjälp från engelska byar, som ansåg sig vara belägrade av häxor.

Över 100 anklagade av båda könen brändes på bålet.

Tortyrkritik stoppar jakten

Alla var dock inte förtjusta i Hopkins arbete. ”Varenda gammal kvinna som har ett rynkigt ansikte och tjocka ögonbryn är inte enbart misstänkt – hon utpekas som häxa”, konstaterade den brittiske pastorn John Gaule skeptiskt.

Kritiken av de svaga bevisen och ”den avskyvärda tortyren”, som den tyske professorn i moralteologi Friedrich Spee kal­lade det, fick alltmer gehör.

År 1705 skrev juristen Christian Thomasius från Halle att tortyr borde avskaffas. Den var okristlig, och det fanns inga belägg för den i de heliga skrifterna.

Efter hand försvann tortyren helt ur rättsskipningen. I Skottland redan från 1709 och sist i Frankrike från 1788.

Utan möjlighet att tvinga ur de åtalade erkännanden minskade antalet fall markant, och rädslan för häxor ebbade ut.

Europas sista officiella häxbränning ägde rum 1782 i Schweiz – men vid det laget hade minst 50000 män och kvinnor redan mist livet i lågorna.