Knälång rock och hög hatt blev häxjägaren Matthew Hopkins uniform.

© Getty Images

Häxjägare skapade hysteri i England

Medan inbördeskriget rasar i England börjar en protestantisk fanatiker att rensa ut Djävulens hantlangare. På bara ett år lyckas han få 300 kvinnor och män dömda till döden.

2 maj 2016 av Therese Boisen Haas

Dörren till den låga stugan går upp och en svart skepnad visar sig i öppningen. 

Kvällsmörkret hind­rar den gamla kvinnan att se något annat än en illavarslande skugga iförd en knälång rock och en bredbrättad hatt med hög kulle.

”Elizabeth Clarke, erkänner du att du känner Satan?” utbrister mannen, medan ytterligare en dyster skepnad och en hund blir synliga i dörröppningen. 

Rösten är hård och obarmhärtig.

Den 80-åriga Elizabeth har gång på gång fått samma fråga av de sex kvinnor som nu sitter bakom henne i rummet. 

Vaktkvinnorna har trängt sig in i stugan tre dagar tidigare och har inte låtit husets ägarinna sova sedan dess. 

Varje gång den utmattade Elizabeths ögonlock fallit ihop, har kvinnorna skakat henne eller tvingat henne att gå runt på golvet.

Hittills har Elizabeth nekat till alla beskyllningar, men när de två spökena ­uppenbarar sig tar hennes ork slut. 

Förvirrat rabblar hon allt det som hennes plågoandar vill höra. 

Ja, hon känner ­Satan. Ja, han kommer ofta på besök och har sex med henne. Ja, hon har fött ­honom en hel flock djävulsyngel.

Alla i stugan ryser. Häxan har erkänt. 

Häxjägaren Matthew Hopkins och hans kompanjon John Stearne har avslöjat sin första häxa och det ska komma att bli många fler under de följande månaderna.

Jakten börjar

I östra Englands dimmiga våtmarker håller en dödlig utrensning på att inledas denna vår år 1645.

Det sker i skuggan av mörka tider, då ett inbördeskrig rasar mellan kungen och mäktiga adelsmän.

Skräcken sprider sig. Hittills har Karl I motsatt sig häxprocesser, men hans vilja räknas inte längre i östliga provinser som Essex.

Här bor den unge advokatassistenten Matthew Hopkins, som är son till en protestantisk präst.

I sitt gudfruktiga barndomshem har han lärt sig att ondskan lurar överallt då reformationen inte har fått bort alla spår av Englands katolska förflutna.

Häxeriet sprider sig som svulster bland de troende och måste bekämpas med alla medel.

Hopkins bor i byn Manningtree där han har köpt ett litet hus för ärvda pengar.

Han vill gärna ses som betydelsefull, och har därför anlagt ett kort skägg och bär hög hatt, rock och långa kavalleristövlar, precis som en ämbetsman.

Från andra bybor i Manningtree får Hopkins höra talas om Elizabeth Clarke.

Den gamla kvinnans mor hängdes på sin tid för trolldom, och Elizabeth själv sägs ha kastat onda ögat på två fromma grannkvinnor.

Den ena dog i barnsäng, och den andra fick ett dödfött spädbarn.

Hopkins intresse är väckt, och historien fängslar även en annan sträng puritan i Manningtree.

Hans namn är John Stearne, och i likhet med Hopkins vill han snabbt skrida till verket.

Fredagen den 21 mars 1645 söker männen upp en domare, och tack vare Stearnes goda förbindelser tillåts de undersöka fallet Elizabeth Clarke.

De lejer ”vaktkvinnor” som ska hjälpa dem att skaffa bevis inför en utredning.

Enligt den engelska häxlagen från 1604 är tortyr förbjudet. Hopkins och Stearne måste antingen ta häxan på bar gärning eller tvinga fram ett erkännande.

Vaktkvinnorna ska hålla Elizabeth sällskap dag och natt, i hopp om att Satan eller hans yngel ska visa sig.

De båda häxjägarnas medhjälpare visar sig verkligen vara värda sin lön.

I tre dygn sitter de troget i den misstänktas stuga, och trots att de inte har märkt något underligt innan Hopkins och Stearne själva kommer dit, är det tack vare deras insats som saken ändå kan avslutas.

Den utmattade Elizabeth erkänner i vittnens närvaro, och häxjägarna har nu bevis att lämna över till domaren.

Häxan erkänner inte bara sin egen skuld, utan pekar dessutom ut en hel grupp medskyldiga i närheten.

Hopkins och Stearne har nu möjlighet att nysta upp ett helt sataniskt nätverk.

Soldaterna grep häxan när byborna hade samlat in bevis mot henne.

© bridgeman

En härskara av häxor

Med Stearne och två kvinnliga medhjälpare i släptåg anländer Hopkins till Mistley, en grannby till Manningtree. 

Här­ifrån går det båtar till London vid högvatten – vid lågvatten är området en sörja av lervälling där skrikande måsar letar föda i vätan.

De nyanlända börjar söka upp de kvinnor som den fängslade Elizabeth Clarke har angivit. Arbetet fortskrider mycket snabbare än Hopkins och Stearne hade vågat hoppas på, för Mistleys invånare överträffar varandra i sin iver att ange sina grannar. 

Häxjägarna köpslår med en av de misstänkta: Hon ska vittna mot de andra djävulsdyrkarna, bland dem hennes egen mor, mot att hon själv får gå fri. I ett enda svep fäller Hopkins och Stearne 23 häxor.

Mistleys fängelsehålor har nästan inte plats för alla de anklagade, och medan de väntar på sina domar dör flera av kvinnorna på grund av de vidriga förhållandena. 

Under tiden betalar de gudfruktiga invånarna för häxjägarnas värdshusvistelse och foder till deras hästar.

Den största utgiften är dock Hopkins arvode, som motsvarar sju veckolöner för en vanlig hantverkare. 

Den lilla byn får känna på att det är dyrt att göra sig av med sina häxor. 

När bevisen har levererats till domaren, och pengarna betalats ut, drar Hopkins och Stearne genast vidare för att följa upp nya spår i grannprovinsen Suffolk.

Amatörer ersatte domare

Inbördeskriget rasar med oförminskad styrka och många män har anslutit sig till kungens fiender.

De djupt troende som fortfarande finns kvar i Suffolks byar ser inte striden bara som ett uppror mot kung Karl, utan även mot Satan själv.

Barn dör ständigt under mystiska omständigheter, eller också är det boskap som drabbas av sjukdom.

Och norrifrån kommer rykten om böldpest.

Böner och tro allena är inte tillräckligt för att skydda de gudfruktiga protestanterna från det onda.

Var och en måste skydda sig själv och därför tar de ivrigt emot mannen från Essex, som kallar sig högste häxjägare.

Matthew Hopkins har själv gett sig den officiellt klingande titeln sedan han börjat arbeta på egen hand.

Han går in för sin uppgift ytterst strategiskt och på sommaren 1645 kan han lägga fram bevis mot 150 misstänkta.

Ryktet om häxjägarens förmåga har gått honom i förväg och när han kommer till en ny plats står folk ofta redo att betala för hans expertis.

De blir sällan besvikna, för Hopkins kan leverera avslöjanden på löpande band – mot en skyhög ersättning.

I Ipswich införs en särskild skatt för att häxjägaren ska kunna betalas.

Den rastlöse Hopkins befinner sig konstant på väg mot nästa by där nya häxor ska torteras till nya bekännelser.

Inte någon gång drabbas han av tvivel eller ånger, inte ens när han återvänder till en socken för att vittna under rättegångarna.

Det är vanligtvis en grupp kringresande jurister som dömer i rättegångar mot häxor, men kriget hindrar dem från att sköta sina plikter.

I stället leds processerna av adelsmän som inte har någon formell skolning i juridiska ärenden.

Det sker bland annat i Chelmsford i Essex, där earlen av Warwick presiderar mot 23 misstänkta häxor en het julidag 1645.

Rådhuset är för litet för de hundratals åskådare som kommit hit, och rättegången måste flyttas till större lokaler.

Omkring 90 vittnesmål om häpnadsväckande händelser läggs fram och häxor­nas erkännanden läses upp högt.

De smutsiga kvinnor som förs fram till skranket ser inte ut som några djävulens tjänarinnor.

Den högtidlige Hopkins svär dock på att hans avslöjanden är sanna, och med en advokats yttersta noggrannhet har han täppt till alla hål i bevismaterialet.

Om och om igen raspar skrivarens penna när han skriver ned samma latinska fras: Malas et diabolica arte – skyldig till onda och djävulska konster.

Straffet för detta brott mot Gud är döden genom hängning.

För att domen ska kunna verkställas har uppfinningsrika män spikat upp läktare intill galgen, och de erbjuder sittplatser mot betalning.

Chelmsfords köpmän säljer öl, paj och pudding – hängningarna är rena folkfesten.  

Engelska häxor brändes inte på bål, utan hängdes på samma sätt som vanliga brottslingar.

© bridgeman

London griper in

Avrättningarna av häxor och trollkarlar i östra England får så stor omfattning att de väcker uppmärksamhet även i London. 

Särskilt när det i augusti 1645 ryktas att en vanlig präst har dömts. 

Parlamentet, som annars är fullt upptaget av kriget mot kung Karl, skickar ut ämbetsmän för att försäkra att processerna mot häxorna förs i enlighet med rikets lagar.

Under tiden har Hopkins fortsatt sin jakt på Satans hantlangare, men tempot är inte lika högt som förut. 

De höga skatter som ska finansiera inbördeskriget tynger folket. 

Östra Englands puritaner är fortfarande inställda på att ut­plåna all trolldom, men högste häxjägaren kräver ett så högt arvode att många tvingas tacka nej till hans tjänster.

Hopkins hindras också av parlamentets utsända, som förbjuder honom att utsätta de misstänka för vattenprovet. 

Enligt expertisen flyter häxor på vatten och Hopkins anklagas för att hålla oskyldiga uppe med diskreta ryck i de rep som ska hindra att de som är helt oskyldiga drunk­nar under testet.

När häxjägaren får flera av ­sina anklagelser avfärdade, och några tidigare domar till och med upphävs, hamnar han själv i livsfara. 

Kritiker lägger fram misstanken att den skonings­löse inkvisitorn kanske rentav själv är i maskopi med djävulen.  

Häxjägaren går i pension

Innan någon officiell anklagelse riktats mot Hopkins tar inbördeskriget slut år 1646. 

Med freden följer en önskan om normalitet. 

Lag och rätt måste råda igen och Hopkins kan diskret dra sig tillbaka utan att straffas. 

Den makt han åtnjutit under utrensningarna är dock borta.

Den högste häxjägaren lever resten av sitt korta liv hemma i Manningtree, där grannarna gör sitt bästa för att undvika honom.

 När Hopkins får tuberkulos är det inte någon som vill vårda honom – och den 12 augusti 1647 dör han ensam. 

Han lämnar efter sig ett outplånligt minne av 300 oskyldigt hängda. 

Han har på egen hand fällt över 60 procent av alla ”häxor” som avrättats i engelsk historia.

Läs mer

Malcolm Gaskill: Witchfinder – A Seventeenth-Century English Tragedy, John Murray, 2005. Gerry F. Jensen: The Parth of the Devil – Early Modern Witchhunts, Rowman & Littlefield, 2006.

Kanske är du intresserad av...