Häxsabbater framställdes ofta som parodier på fester. Boken Malleus maleficarum, Häxhammaren, beskrev in i minsta detalj vad häxorna sysslade med.

© AKG Images

Häxhammaren: Munk skrev handbok om häxförföljelser

Historikerna har aldrig kunnat finna några bevis för att kvinnor och män firade häxsabbater eller skadade andra med magi. Trots det avrättades cirka 50000 personer för att ha stått i förbindelse med Djävulen under de stora häxjakterna från 1300- till 1600-talet.

15 oktober 2018 av Mikkel Larsen

Den 6 augusti 1596 förs en 60-årig tiggarkvinna vid namn Barbe till bålet i den lilla fran­ska staden Charmes. 

Hon binds fast vid en påle och hinner känna hur elden bränner hennes fötter, ben, armar, och till sist bröst och ansikte, innan hon dör av värmechock och blodförlust – eller kvävs av röken.

Några dagar tidigare har Barbe dömts för häxeri. Under den veckolånga rättsprocessen har hon erkänt att hon i mer än 20 år har stått i Djävulens tjänst. Först förnekade hon allt, men under hot om tortyr blev hon så småningom mör. 

Den fattiga kvinnan medgav först att hon under många år hade låtit flera av sina grannars husdjur drabbas av död­liga sjukdomar. Senare kom det fram att hon i sin vrede även hade gjort flera av sina grannar sjuka­ och skröpliga, ja, till och med orsakat deras död.

Efter ett gräl hade hon bland annat hällt lite pulver som hon fått av Djävulen i nacken på en kvinnlig granne. Barbe vägrade bota henne och efter 18 måna­der avled grannen i plågor. 

Barbe erkände dessutom att hon hade dödat en man från en granngård när hon hade mött honom på en skogsväg. Han hade vägrat att ge henne bröd.

Kråkorna­ längs vägen hade skränat åt henne att hon skulle döda mannen och bryta nacken på hästarna som drog hans vagn – och hon hade gjort som kråkorna ville.

En gång hade hon i skepnad av en katt försökt att kväva en kvinna. Kvinnans man hade anklagat Barbe för att ha framkallat tät dimma över sjön.

Barbe­ hade tvingats ge upp försöket eftersom den andra kvinnan gjorde för mycket motstånd, då hade hon nöjt sig med att klösa henne och säga onda saker. 

När Barbe lades på sträckbänken för att få fram de sista bekännelserna, erkände hon också att hon hade dödat flera andra personer, däribland barn, för att de vägrat ge henne allmosor.

Alla dessa erkännanden bekräftades senare av vittnen. Trots att Barbe berättade att hon lurats av Djävulen i ett svagt ögonblick och hävdade att hon flera­ gånger försökt förstöra hans verk och slippa ut ur hans klor, fanns det ingenting som kunde rädda henne från lågorna. 

Det gällde även de två andra tiggarkvinnor som hon drog in i sina bekännelser om sammansvärjningen mot samhället. Hon förklarade att hon hade träffat dem under de häxsabbater som hon hade deltagit i.

Tillsammans hade de flugit på kvastar till en plats utanför byn för att delta i orgier, dricka, svära och frambringa dimmor och hagel­oväder som skulle förstöra skörden i byn. Ett par veckor senare följde de två andra tiggarkvinnorna henne på den tunga vägen till bålet.

Bybor försöker påverka överhetens skeptiska herrar till att arrestera en kvinna för häxeri.

© Mary Evans

Häxorna stod i förbund med Djävulen

Barbes historia ger oss en inblick i en typisk häxprocess under de århundraden då de stora häxjakterna rullade över Europa.

Tron på häxor går ända tillbaka till tidernas begynnelse – lynchningar och avrättningar har alltid förekommit på olika­ platser. Men i slutet av medeltiden tilltog emellertid jakten i Europa. 

Dessförinnan hade häxeri snarare betraktats som simpel folklig vidskepelse, närmast en avvikelse från kyrkans lära. Omkring år 1400 började man förknippa häxorna med Djävulen och därför förvandlades häxorna till kättare. 

I en bulla från påven år 1409 drar man judar, kättare och häxor över en kam och ålägger inkvisitionen – ett slags katolsk granskningskommission som letade upp och dömde kättare – att ta hand om dem. 

Det ställe­ i Gamla Testamentet där det står: ”En trollkvinna skall du inte låta leva” (Andra Moseboken 22:18), plockades nu fram och dammades av. Sakta­ tog masshysterin fart. De första stora rättsprocesserna utspelade sig i al­pområdena i södra­ Schweiz och norra Italien i slutet av 1420-talet.

De lokala häxprocesserna som base­rades på rädsla och rykten fick stöd när två dominikanermunkar från Köln, Heinrich Kramer och Jakob Sprenger, år 1486 gav ut en hel handbok i häxjakt.

Malleus maleficarum, Häxhammaren, hette boken som knöt samman många olika inslag av folklore och juridik. 

I boken ansåg sig Kramer och hans med­författare Jakob Sprenger samtidigt kunna bevisa att kvinnor var mer benägna­ till häxeri än män: 

”Kvinnor är av natu­ren Satans redskap”, skrev de och la samtidigt huvudansvaret för häxeri på kvinnans tygellösa sexualitet: ”Allt häxe­ri beror på köttslig lust, vilken är omättlig hos kvinnor.” 

De två författarna berättar dessutom historier om hur till och med små barn ”smittats” av sina föräldrar, och framför bl.a. som bevis att barnen uppfört sig konstigt efter att deras föräldrar blivit brända på bål.

Redan år 1490 förbjöds Häxhammaren av den katolska kyrkan, som kallade den oetisk och olaglig. Trots detta fick boken stor spridning och utkom tack vare den nyligen uppfunna tryckpressen i 36 utgåvor mellan 1486 och 1669. 

Först och främst användes den som manual för en rad världsliga domstolar i trakter där domarna­ inte visste hur man skulle hantera en häxprocess. 

Boken blev en populär inspirationskälla för flera senare häxmanualer som mer eller mindre okritiskt återgav bokens mustiga berättelser om häxors förehavanden.

Boken som sådan orsakade dock knappast några stora utbrott av häxjakter, vilket en del historiker har hävdat. 

Dess inflytande bestod snarare i att den i ord beskrev de fantasi­fulla eskapader som häxor påstods vara involverade i, från sexuella utsvävningar och barnamord till sjukdomar och olyckor i de enskilda samhällena.

100000 häxdomar på 300 år

Under århundradena som följde spred sig häxjakterna i vågor över kontinenten och till den nya världen på andra sidan Atlanten. 

I de allra flesta fall rörde det sig om mindre utbrott av panik och avrättningar i små byar, t.ex. den som Barbe bodde i, även om många häxjakter i större städer och inom hela regioner var oerhört blodiga. 

Det totala antalet döda under häxförföljelserna har alltid varit ett omdebatterat ämne, och vissa forskare har uppskattat att så många som nio miljoner föll offer för häxjakter. I dag är de flesta forskare betydligt mer försiktiga.

Två tredjedelar av Europa drabbades aldrig av häxfebern som spred sig framför allt norr om Alper­na. Färre än 15000 dödsstraff finns doku­menterade i kända rättshandlingar. 

Med reservation för att det fortfarande kan finnas många oupptäckta­ namn och förföljelser i dokument som ligger gömda i arkiv runt om i Europa, uppskattar de flesta forskare­ nu att ”bara” mellan 40.000 och 60.000 personer avrättades i de cirka­ 100.000 rättegångar som hölls under de tre århundraden då häxjakterna pågick. 

Häxorna sträcktes tills de gav upp

Under tortyr skulle de anklagade säga vad åklagarna ville höra. En del erkände vad som helst för att få det oundvikliga överståndet, och ofta tvingades de anklagade att ange andra.

  • Sträckning
    Offret hängdes upp i en talja med armarna bakom ryggen och fötterna fästa vid tyngder. Kroppen tyngdes ned och axlarna och armarna drogs ur led. Om offret i stället placerades i en sträckbänk drogs kroppen ut i båda ändar tills lemmarna gick ur led. Båda metoderna tillfogade offren outhärdlig smärta.

  • Vattenprovet
    Misstänkta häxor kastades eller sänktes ned i sjöar eller vatten­drag. Man antog att häxor slutit förbund med Djävulen och därför skulle flyta. Om den anklagade sjönk och drunknade ansågs han eller hon därför oskyldig. Här genomgår Mary Sutton år 1612 vattenprovet. Hon drunknade inte, men avrättades 1613 i Bedford, England.

  • Häxmärken
    De anklagades nakna kroppar granskades och stacks med en särskild kniv i jakten på häxmärken som Djävulen lämnat efter sig, t.ex. en extra bröstvårta som han sög näring ur. Bödlarna hittade oftast vad de letade efter, även om offren själva påstod att märket var ett ärr eller ett födelsemärke. 

Olycka förklarades som häxeri

I dag finns det ingenting som tyder på att det någonsin funnits häxor­ som använt djävulsk magi för att hämnas på sina grannar, så som det hävdas i rättsprotokollen från den tiden.­ 

Eller att häxorna skulle ha flugit på kvastskaft till häxsabbater, där de syndade och smidde ränker mot andra bybor.

Förklaringen till att häxjakterna trots det kunde drivas så långt, är enkel. Även om det rör sig om rena fantasier var häxeriet på den tiden en nästintill fysisk realitet i vardagslivet för de flesta. 

Den gamla­ tiggarkvinnan Barbe erkände så mycket under sin rättsprocess att det inte kan råda några tvivel om att hon bara ville få det hela överstökat. 

Men de historier hon snärjde in sig i under förhören är samtidigt en lång uppräkning av de stereotyper och föreställningar om det goda som var gängse på den tiden.

Föreställningarna om häxkonst var oftast ett hopkok av lokal folklore­ och kristen teologi. De användes för att beskriva fenomen som vi i dag skulle förklara med slumpen, tur och otur, eller knyta samman med olika meteo­rologiska eller medicinska orsaker. 

Häxor­na blev ett slags syndabockar för de olyckor som drabbade samhället, och de flesta utbrott av förföljelser ses i samband med hårda tider på landsbygden, till exempel efter missväxt eller epidemier. Sådan otur kunde väl ingen ha utan att det berodde på övernatur­liga krafter.

Anklagelser om häxeri var dock oftast resultatet av ett långvarigt förlopp. Som i Barbes fall kunde det ta 15–20 år för att en misstanke skulle­ blir en rättssak, men när ryktet om häxeri väl hade tagit fart visste fantasin inga gränser. 

Långsamt växte­ personens rykte som häxa bland grannarna i byn. Rykten, skvaller och slumpartade sammanträffanden kopplades samman och snaran drogs åt kring personen. Och om det hade förekommit hot och gräl sattes det i samband med olyckorna.

I ett mål från England år 1612 vittnade gårdfarihandlaren John Law mot en kvinna vid namn Alison Device.­ Han berättade om hur han några år tidigare hade vägrat att ge henne knappnålar eftersom hon saknade pengar. 

Strax därefter hade han ”fallit till marken, helt förlamad i ena sidan”. I våra dagar hade förklaringen varit enkel – ett slag­anfall – men då var de medicinska kunskaperna begränsade. Att händelserna­ sammanföll i tiden räckte för att folk skulle bli över­tygade om att de också hade ett orsakssamband. 

På så vis fick häxorna skulden för allt från illaluktande fötter­ till plötsliga dödsfall. När saken till sist hamnade i rätten hade de anklagade sällan någon chans. Med god hjälp av tortyr, som var en vanlig förhörs­metod vid den tiden, ledde desperationen förmodligen till att de började prata. 

På så vis kunde­ de misstänkta åtminstone köpa sig lite förlåtelse genom att erkänna alltihop – eller bara få det överstökat, som i Barbes fall. 

Om de inte erkände riskerade de att bli testade på diverse brutala sätt, t.ex. med kallvattensprovet, då ”häxorna” kastades i en sjö eller i en damm. Om de flöt, var de skyldiga. Om de sjönk, var de oskyldiga – men då hade de redan drunknat och kunde inte längre­ räddas.

Anklagelserna för häxeri för­halades också eftersom en del ville konfrontera häxan för att få henne­ eller honom att häva förbannelsen, eller för att de ville söka hjälp hos magi­kunniga helbrägdagörare. 

Det är uppen­bart att den sortens goda trollkvinnor och -karlar själva har varit i faro­zonen om något annat plötsligt gick snett i trakten. 

Häxbränning. Offren brändes nedifrån och dog av vätskebrist, värme och rökförgiftning.

© Bridgeman

Även män var häxor

De allra flesta anklagade, minst tre av fyra, var kvinnor. Tyskland, som med uppemot 26.000 häxavrättningar stod för mer än hälften av det totala antalet, följer den statistiken, och i Ungern (800), England (300–1.000), Danmark (1.000), Norge (300–350) och Sverige (200–300) var i stort sett alla de dömda kvinnor.

Men både i Frankrike, som med ungefär 5.000–6.000 avrättade står som nummer två på listan, och i Finland (115 dödade) är det nästan lika många män som kvinnor. I Estland (100) var 60 procent av de avrättade­ kvinnor, och på Island var 20 av 22 dömda män.

Av de kvinnor som anklagats tycks många ha blivit angivna för häxeri av andra kvinnor. Det kan förklaras med att det dåtida samhället var starkt könsuppdelat. 

Traditionsenligt var det kvinnorna som skötte sysslor i och kring hemmet, medan männen arbetade utom­hus. Kvinnorna hade därför inte mycket kontakt med män om de inte hamnade i domstol och där träffade män som var vittnen och domare.­

Därför är snedfördelningen också ett uttryck för mansdominansen och kvinnoförtrycket i samhället under medeltiden och renässansen. Kvinnorna hörde gene­rellt till de svaga i samhället och det var oftast bland dem som man fann de anklagade. 

Rättsprotokollen visar att de mest utsatta oftast var de som inte hade någon familj och därför saknade ett starkt socialt nätverk som skydd.

Rörligheten i det dåtida samhället var minimal, både geografiskt och socialt. Ett av undantagen var när kvinnor gifte sig och flyttade in hos mannen och hans familj, ofta i en annan stad. 

Men om mannen dog först stod kvinnan utan socialt nätverk. Det är en viktig del av förklaringen till att änkor och tiggare som Barbe syns så ofta i statistiken. 

Hon hade förvisso en man, men han var gammal och svag och inte tillräckligt inflytelserik för att kunna­ hjälpa henne.

I de små byarna på landet bodde de flesta inpå varandra hela livet. Byteshandeln dominerade och folk hjälpte varandra så gott de kunde, även om det bara var ett fåtal som hade något att dela med sig av. Detta ledde till både vänskap och fiendskap. 

Men även vänskapen prövades i svåra tider och äldre, fattiga kvinnor som bad om mat utan att ha något att ge tillbaka, betraktades som en börda både rent ekonomiskt och känslomässigt – särskilt när tiderna var svåra och när tiggerskan reagerade aggressivt om hon blev nekad hjälp.

De män som dömdes som häxor­ var oftast kringresande hantverkare, fattiga bönder eller tiggare, medan folk ur de övre samhällsskikten och de starkare familjerna sällan hamnade på de anklagades bänk. 

Det skedde i stort sett bara när saker och ting sattes i rullning efter erkännanden om häxsabbater eller i de få dokumenterade fall där släktfejder utkämpades i rättssalarna.

En del forskare har visat på att jorde­mödrar var särskilt utsatta. Häxhammaren uttrycker till exempel att ”det inte finns någon som skadar den katolska tron så mycket som jordemödrarna”. 

Orsaken kunde vara det stora antal spädbarn och mödrar som vid den här tiden dog i samband med förlossningen. I källorna­ finns det dock inget som tyder på att barnmorskorna skulle ha varit särskilt förföljda. 

Tvärtom tycks de vara underrepresenterade i rättsprotokollen. Detta har andra forskare förklarat med att de i själva verket var en respekterad grupp i samhället tack vare den livsviktiga funktion de hade. 

Det var alltså mer troligt att hitta jordemödrar i de råd som skulle testa de anklagade och av­slöja dem som häxor, än på de anklagades bänk.

Protestanter och katoliker var lika stränga

Förutom i några enstaka fall rörde det sig alltså inte om förföljelser som var organiserade och styrda uppifrån, av kyrkan eller staten. 

I början deltog den katolska kyrkan nitiskt i häxjakterna, men som helhet var de kyrkliga dom­stolarna mycket mer benägna att döma till bötesstraff i stället för dödsdomar, och kyrkan var bland de första som tog avstånd från häxjakterna. 

Den ökända spanska inkvisitionen avrättade således bara 59 personer för häxeri, medan siffrorna för de katolska inkvisitionsdomstolarna i Italien och Portugal låg på 36 respektive 4. Inkvisitorerna var mer upptagna av fälttåg mot kättare, judar, muslimer och protestanter än av att förfölja satanism och häxeri.

Det är dock mycket som tyder på att både katolska och protestantiska präster norr om Alperna i många fall tillät eller uppmuntrade till häxjakter under kris­tiden efter reformationen på 1500-talet. 

Statsöverhuvudena var sällan intresserade av att förföljelserna spred sig och på så vis hotade stabiliteten i samhället. Medan 90 procent av rättegångarna­ i domstolarna på landsbygden resulterade i dödsdomar, gällde det bara 30 procent i städernas domstolar. 

Dessa siffror har förklarats med att domarna i storstäderna­ var bättre utbildade och längre bort från hysterin, medan de i byarna var en del av det samhälle där paniken härjade och anklagelserna uppstod.

Det finns emellertid några särskilt uppmärksammade mål där myndigheterna tycks ha bidragit till att uppvigla folket och få de anklagade dömda och avrättade. 

Den sortens intensiva häxjakt förekom huvudsakligen från slutet av 1500-talet. De bröt ut i stora vågor i sydtyska landsbyar som Trier, Bamberg, Würzburg och Köln samt i Österrike och Schweiz.

På de oerhört trånga gatorna i dessa städer kunde grannsämjan sättas på hårda­ prov, och när den första gnistan hade tänts spreds anklagelserna som en löpeld genom staden. 

Det ledde till stora processer då flera tusen männi­skor förföljdes och dömdes till döden. 

Dessa spektakulära massavrättningar har i hög grad bidragit till att färga eftervärldens syn på hela perioden, tillsammans med det utbredda användandet av grym tortyr för att tvinga fram erkännanden och nya anklagelser mot grannar, vänner och fiender.

År 1675 bröt en ”häxepidemi” ut i Salzburg i Österrike, den så kallade Zauberer­jackl-processen. En grupp despe­rata tiggare, huvudsakligen föräldra­lösa eller utstötta pojkar, hade under några år slutit sig samman i en liga och tagit till aggressiva metoder för att överleva. 

De ägnade sig åt stöld, rån och hot om häxkonster när folk inte ville­ ge dem vad de begärde. I sina ceremonier använde de diverse påhittade magiska ritualer. 

För sent såg de varningstecknen. Myndigheterna grep in och tiggare­ förknippades automatiskt med häxeri. 

Det finns inga absoluta bevis för att kyrkan och myndigheterna valde att använda­ denna­ grupp som syndabockar för att rensa ut i stadens undre­ värld, men mycket tyder på det. 

Ärke­biskopen i Salzburg skonade nådigt alla under 12 år, men trots det hamnade­ dödssiffrorna på mer än 200 under de 15 år som rättsprocesserna pågick. 

Häxprocessernas erkännanden berättar om bl.a. orgier, magiska salvor och flygningar. Troligen var de rena påhitt, inte orsakade av berusningsmedel. Målning av Goya, 1798.

Häxor brändes eller hängdes

I England och Amerika blev häxorna­ hängda, i andra europeiska länder brändes de på bål. De flesta bilder av kättar- eller häxbål visar den dödsdömda bunden vid en påle på toppen av ett bål. 

Men i verkligheten var den dödsdömda oftast helt eller delvis dold. ­Bålet staplades i en cirkel kring pålen, den dömda fördes in i cirkeln och bands fast, mer ris staplades upp kring henne eller honom och därefter an­tändes alltihop.

Den senare perioden av häxjakter involverade allt oftare barn. Bland såväl offer som anklagade fanns många minderåriga och det gick ut över alla berörda – från familjemedlemmar och grannar till lekkamrater och tillfälliga be­sökare. 

Två häxjakter, en i norra Sverige år 1668–76, där nästan 200 dömdes till döden, och en i Salem i Nordamerika år 1692, visar att det kunde få särskilt tragiska följder när barn blev inblandade. 

Såväl i Sverige som i Amerika framkom det senare att barnen hade jagat upp varandra och hittat på alla anklagelser. I Sverige avrättades till och med några barn till följd av detta.

De blodiga utbrotten av masshysteri hörde dock till undantagen och bidrog förmodligen till att häxjakterna klingade av. 

Såväl makthavare som folk i de välutbildade kretsarna och befolkningen i allmänhet vände sig så småningom emot proces­serna, som under loppet av 1700-talet försvann helt.

Europas sista häxavrättning ägde rum i Schweiz år 1782. Då hade motståndet vuxit sig så starkt att man under själva rättsprocessen undvek att använda sig av ordet häxeri. Tiden hade till slut sprungit ifrån Häxhammaren.

Les mer

Robin Briggs: Witches and Neighbors. The Social and Cultural Context of European Witchcraft (2002). Hans Peter Broedel: The Malleus Maleficarum and the Construction of Witchcraft (2004). 

Kanske är du intresserad av...