År 1023
I de fattigas tjänst
Malteserorden bildas i Jerusalem omkring år 1023 som en kristen munkorden, långt före det första korståget år 1099.
Munkarna, som kallar sig ”de fattigas tjänare”, driver ett hospital med plats för 2 000 patienter. Här får de sjuka bästa tänkbara vård med nyttig mat och rena sängar.

Hospitalet i Jerusalem var det största på sin tid. Det rymde 2 000 patienter.
Själva lever munkarna spartanskt med bön, celibat och arbete.
Som kristna, med kärlek till sin nästa, gör de inte skillnad mellan patienterna utan ger judar och muslimer samma omvårdnad som kristna pilgrimer.
År 1113
Riddarna dödar muslimer av kärlek
Sedan de kristna korsfararna erövrat Jerusalem år 1099 reser många av krigarna hem igen, och det nya kristna kungariket lämnas nästan oskyddat.
Hospitalsmunkarna, som erkänns som orden av påven år 1113, bildar därför en väpnad gren i mitten av 1100-talet som ska försvara Heliga landet.

För riddarna var det en kärlekshandling att döda beväpnade muslimer som hotade kristna pilgrimer.
Krig och kärlek till sin nästa är dock en svår kombination, och påven betonar att riddarna först och främst ska ta hand om de fattiga.
Riddarna själva betraktar det emellertid som en kärlekshandling att döda beväpnade muslimer.

En välutrustad korsriddare var värd 20 fotsoldater
Riddarna var elitsoldater och spelade en stor militär roll trots att de var få. I genomsnitt var de bara cirka 300 samtidigt i Palestina och Syrien men på slagfältet var en fullt utrustad riddare lika mycket värd som 20 infanterister.
Orden kallas ibland malteserorden på grund av sin långa anknytning till Malta men går även under namnet hospitalsorden eller Johanniterorden efter sitt skyddshelgon.
År 1187
Dumhet kostar de kristna riddarna makten i Heliga landet
Malteserriddarna får uppleva storstilade segrar över muslimerna men kommer även att uppleva de kristnas mest katastrofala nederlag.
I slutet av juni 1187 har den muslimske härföraren Saladin samlat 12 000 ryttare och 30 000 infanterister till ett heligt krig mot de kristna. Jerusalem försvaras av 1 500 riddare och 18 000 soldater till fots. Det räcker för att hålla staden, men Saladin är listig.

Riddarna lurades in i ett bakhåll i slaget vid Hattin och de flesta stupade.
För att locka ut den kristna hären på öppen mark låter han en mindre del av sina trupper angripa den kristna staden Tiberias. Precis som han räknat med kommer kungen av Jerusalem till stadens undsättning.
För att ta sig till Tiberias måste de kristna ta sig över en karg platå med sin tunga utrustning, och där attackeras de genast av Saladins ryttare. Under striden tvingas de kristna bort från vägen och ut i den oframkomliga, stekheta terrängen.
Det hela slutar vid två små kullar, Hattins horn, där de kristna omringas och står utan dricksvatten. De utmattade och törstande soldaterna utkämpar ett sista slag.
Den kristna armén löses upp och kungen av Jerusalem slutar som krigsfånge hos muslimerna.
År 1271

Borgen Krak des Chevaliers i Syrien var ointaglig, men muslimerna lurade malteserriddarna att ge upp.
Kristen fästning intas med list
Malteserriddarna regerar på den största kristna borgen i Heliga landet, Krak des Chevaliers i våra dagars Syrien.
Fästningen ligger på en brant bergstopp och är ointaglig för muslimerna, men år 1271 gör sultan Baybars från Kairo ett försök.
Efter en månads belägring håller borgen fortfarande stånd, och sultanen bestämmer sig för att byta taktik. Han skickar ett falskt brev till riddarna, i vilket ordensledaren uppmanar dem att kapitulera.
Riddarna låter sig luras och marscherar ut ur borgen.
År 1187-1291
Kristna förlorar allt
Sedan den kristna armén utplånats i slaget vid Hattin faller de kristna städerna som dominobrickor. Den viktigaste staden, Jerusalem, tvingas ge upp den 2 oktober 1187.
Tre år senare, 1190, finns bara några få kristna enklaver kvar i hela regionen. De försvaras av tre olika riddarordnar.
Malteserorden finns i en del av kungariket Jerusalem samt i grevskapet Tripoli i dagens Syrien, där de håller fästningarna Krak des Chevaliers och Margat.
Muslimer bildar enad front mot den kristna invasionen
På 1200-talet enar sultan Baybars de stridande kalifaten i Kairo och Damaskus i en enda stat som är stark nog att besegra de kristna.

1. Riddarna lyckas inte rädda Tripoli
Korsfarare erövrar Tripoli år 1109 och gör staden och området runt den till ett grevskap under kungariket Jerusalem. Malteserorden får senare kontroll över stora områden för att ge skydd mot de allt starkare muslimerna. Grevskapet faller 1289.

2. Jerusalem – den sista av de kristna staterna – faller
Jerusalem som erövrats under första korståget år 1099 blir huvudstad i en kristen stat där malteserorden får stora besittningar. Staden Jerusalem faller 1187 och kungariket går under 1291 efter fortet Acres fall.

3. Cypern blir det nya Jerusalem
Malteserriddarna flyr tillsammans med andra kristna krigare och civila till Cypern, vars kung officiellt blir kung av Jerusalem.
Tempelherreorden försvarar furstendömet Antakya och spelar även en viktig roll i grevskapet Tripoli och kungariket Jerusalem. Den tredje riddarorden, Tyska orden, finns i Kilikien i nuvarande Turkiet samt i kungariket Jerusalem.
Gemensamt för de kristna krigarna är att de är för få. År 1291 faller hela kungariket Jerusalem som den sista kristna staten i Mellanöstern. Riddarna är desillusionerade och förtvivlade: Hur kunde Gud tillåta att de förlorade Heliga landet?
År 1306
Riddarna gör Rhodos till sin egen stat
År 1306 erövrar de hemlösa riddarna ön Rhodos från Bysantinska riket och grundar en självständig stat.
Den grekiska ursprungsbefolkningen reduceras till skattebetalande undersåtar och riddarna beslagtar ett helt kvarter i staden Rhodos där bara de får uppehålla sig, och omger det med höga försvarsmurar.
Öns försvarsverk byggs ständigt ut under åren därefter, men orden satsar även på att driva ett hospital för öns befolkning – även om det mest är för att förbättra sitt vid det här laget ganska skamfilade rykte.

Rhodos stad fick både borgtorn och försvarsmurar.
År 1310
Fromma krigare förvandlas till giriga sjörövare
Rhodos, som ligger alldeles utanför kusten av det nutida Turkiet, är en idealisk bas för fortsatt krig mot islam. Men det är ett nytt slags krig.
Riddarna inser att krigsfartyg kommer att vara mer användbara än stridshästar och lansar. Malteserorden har alltid haft transportfartyg för att skeppa män och förnödenheter från sina besittningar i Europa till Heliga landet.

Maltesernas piratskepp angrep alla muslimska fartyg i Medelhavet.
Nu börjar de bygga upp en liten, effektiv flotta av galärer och senare även stora krigsfartyg. På bara några år förvandlas riddarna till sjökrigare och omkring år 1310 börjar de uppbringa alla muslimska fartyg, både militära och civila.
Riddarna använder dessutom sin flotta för att angripa och plundra muslimska kuststäder. Bytet finansierar fortsatt upprustning. Men ordensbröderna har börjat bli giriga. De nöjer sig inte längre med vad de själva kan röva, utan förser även främmande skepp med kaparbrev som ger dem licens att plundra muslimer.
Som ersättning för att ge professionella rövare och slavjägare fria händer kräver riddarorden 10 procent av de enorma intäkterna.
Riddarna själva ser sig fortfarande som fromma heliga krigare. Men muslimerna betraktar dem som ett gäng pirater som ska sättas ordentligt på plats vid första bästa tillfälle. Rhodos kan räkna med att få besök.
År 1480
Muslimerna belägrar Rhodos i två månader
Den 23 maj 1480 ljuder riddarnas varningssignal från fästningstornen i staden Rhodos. En muslimsk flotta om 160 skepp med 70 000 soldater ombord skymtas vid horisonten.
Stadens försvarsstyrka består av drygt 500 riddare och cirka 2 000 infanterister. Det blir en svår uppgift. De kristna soldaterna är hopplöst få – deras öde beror nu helt på om befästningsverken håller.
Angriparna är osmaner, det vill säga turkar. Sedan erövringen av Konstantinopel 27 år tidigare har det osmanska riket vuxit till ett mäktigt imperium. Osmanerna siktar först in sig på det torn som försvarar stadens båda hamnar.

De tunga belägringskanonerna avfyras dygnet runt, och den 9 juni försöker osmanerna storma staden. Men just när det ser som mest kritiskt ut går riddarna till motangrepp. En armé av ryttare med höjda lansar kommer galopperande ut ur en port, anförda av stormästaren Pierre d’Aubusson. Hundratals osmaner faller under attacken.
Belägrarna fortsätter att beskjuta stadsmurarna i flera veckor, och den 27 juli gör de ett sista anfallsförsök. Den här gången lyckas 2 500 osmanska elitsoldater erövra ett befästningstorn och ta sig in i staden.
Riddarna skyndar till för att täppa till hålet, och efter tre timmars närkamp tvingas angriparna ge upp. Med 9 000 döda och 15 000 sårade blir osmanerna tvungna att häva belägringen.
År 1522

Riddarna försvarade sin fästning med kanoner som kunde skjuta iväg 260 kilo tunga granitkulor hela 200 meter.
Sultanen erbjuder riddarna fri lejd
Osmanerna ger inte upp trots nederlaget år 1480. Den 26 juni 1522 riktar de ett nytt angrepp mot Rhodos, den här gången med 400 skepp och 100 000 man. Riddarna har förstärkt försvarsverken men är i kraftig minoritet. Försvarsstyrkan omfattar 700 riddare och 6 800 andra soldater.
Osmanerna skjuter oupphörligt mot staden från juni till september. De tjocka murarna håller men den 4 september utlöser belägrarna de två krutminor som de grävt in i tunnlar under muren. Den 11 meter höga stadsmuren rasar vid explosionen.
Trots massiva angrepp lyckas dock riddarna hålla borgen i ytterligare tre och en halv månad.
Sultanen visar sig emellertid vara oväntat generös: han erbjuder riddarna fri lejd. Den 1 januari 1523 marscherar de med musik och vajande fanor ned till hamnen, där de går ombord på 50 fartyg och lämnar Rhodos för alltid.
År 1530
Kejsaren skänker en ö
Sedan de förlorat Rhodos är riddarna hemlösa i sju år. Men år 1530 får de Malta i gåva av den tysk-romerske kejsaren Karl V. Han beundrar riddarnas tapperhet men ger knappast bort ön utan baktankar.
Med Malta som bas i ett fortsatt sjökrig håller riddarna osmanerna sysselsatta och därmed hotas inte kejsarens egna områden av invasion.
Riddernes kors skiftede farvede
Johanniterna hade olika kännetecken under sin krigiska historia.

Uniformen
Ursprungligen bar malteserriddarna en brun kåpa med ett vitt kors som enda dekoration. År 1259 beslöt påven att riddarna skulle bära röd vapenrock för att skilja sig från de lägre rankade sergeantbröderna. Snart blev rött emellertid den gemensamma färgen för alla soldater inom orden.

Malteserflaggan
Malteserordens flagga liknar Danmarks, men det vita korset delar den röda bottnen i fyra lika stora fält. Ordensflaggan är faktiskt äldre än den danska. Påven Innocentius II beskrev den symmetriska rödvita fanan i ett dekret från 1130. Dannebrogen är belagd först från år 1219.

Malteserkorset
Under de första århundradena av sin historia använde orden många olika slags kors. Det moderna malteserkorset med åtta spetsar växte fram stegvis och förekom först på mynt som präglades på Malta i mitten av 1500-talet.
Riddarorden tar sitt namn av ön Malta, som under deras regim blir en självständig stat i ständigt krig mot islam.
Maltesiska fartyg, och kaparskepp som seglar under maltesisk flagg, plundrar oavbrutet muslimska fartyg i hela Medelhavet. Sultanen ångrar att han tidigare lät riddarna komma undan.
År 1565
Månadslång belägring av Malta blir den slutliga uppgörelsen
Den 19 maj 1565 landstiger en osmansk invasionsstyrka om nästan 40 000 man på Malta och belägrar huvudstaden. Riddarnas stormästare, Jean de la Valette, kan bara mönstra 8 000–9 000 man till öns försvar. Han har 500 riddare, 4 000 reguljära infanterister och 3 000–4 000 män ur öns milis.
Osmanerna har med sig 35 tunga belägringskanoner som skjuter upp till 80 kilo tunga järn- och stenkulor mot fästningsmurarna.

I nästan fyra månader belägrade cirka 40 000 osmaner Maltas befästa huvudstad.
Från den 24 maj koncentrerar osmanerna angreppet till fortet Sankt Elmo vid hamninloppet. Fortet bombarderas och utsätts för massiva attacker under 31 dagar. När fästningen till sist faller, den 23 juni, återstår bara en stenhög. 129 av de 500 riddarna sattes in för att försvara fästningen. Endast nio av dem är vid liv.
Det utdragna och hjältemodiga försvaret av Sankt Elmo, ”nyckeln till Malta”, blir riddarstatens räddning. Trots omöjliga odds håller riddarna stånd i drygt två månader och vinner tid. Det visar sig bli avgörande. Den 8 september kommer en undsättningsstyrka om 12 000 spanska och italienska soldater till ön.
Vid det laget har osmanerna förlorat tiotusentals soldater och tvingas dra sig tillbaka.
Även bland riddarna är förlusterna enorma. Bland de sönderskjutna försvarsverken är det bara 500 av de ursprungligen 8 000–9 000 krigarna som fortfarande kan stå på benen. 300 av de totalt 500 riddarna är döda och de flesta överlevande är sårade. Men Malta är räddat och muslimerna gör aldrig något nytt försök att erövra riddarnas ö.

Heroisk stormästare gav namn åt staden
Det var två formidabla ledare som möttes under osmanernas belägring av Malta.
Sultan Süleyman I ”den store” hade redan erövrat stora delar av Mellanöstern och Nordafrika samt hela Östeuropa.
Stormästare Jean Parisot de la Valette visade stor uthållighet gentemot den osmanska övermakten.
Efter belägringen grundade han en ny huvudstad, Valletta, som uppkallats efter honom.
År 1672
Celibatsbrott blir ödesdigert
Reformationen kostar orden dess egendomar i Europas nya protestantiska stater. År 1672 får riddarna dock tillbaka något av sina forna rikedomar då prins Janus av Ostrog testamenterar sina stora besittningar i Polen till orden.
Men gåvan visar sig bringa olycka. Riddaren som ska ha hand om arvet får av okända skäl tillstånd att gifta sig. Efter hans död gör änkan anspråk på arvet och det resulterar i en av de längsta rättsprocesserna i Europas historia.
År 1701 vinner riddarna målet sedan Ryssland ingripit. Efter det står orden i tacksamhetsskuld till ryssarna, och år 1798 utses tsar Paul I till stormästare trots att han inte är katolik.
År 1798
Napoleon klår upp malätna riddare

Napoleon erövrade Malta på väg till Egypten. Riddarna gav upp utan strid.
Efter franska revolutionen konfiskeras alla Malteserordens tillgångar i Frankrike. Det stryper genast strömmen av pengar till högkvarteret på Malta och gör det svårt att upprätthålla den militära budgeten.
År 1798 har Napoleon vägarna förbi med sin expeditionskår när han ska till Egypten. Fransmännen låtsas vilja proviantera men erövrar därefter ön förvånansvärt enkelt. Det finns 332 riddare på ön men 50 av dem är för svaga för att slåss.
Kanonerna har inte avfyrats på hundra år och mycket av krutet är för gammalt. Napoleon upplöser riddarstaten, tillsätter en fransk ledning och konfiskerar allt guld och silver. Mer än sex hundra års riddarhistoria tar slut på bara sex dagar.
År 1834
Krigarmunkarna återgår till välgörenhet
År 1834 flyttar Malteserorden till Rom, där den än i dag har sitt högkvarter på Via dei Condotti nr 68.
Den kallar sig fortfarande för en ”suverän militär orden” men medlemmarna ägnar sig åt humanitärt arbete över hela världen, främst genom att driva sjukhus och kliniker samt att sköta ambulanstransporter – allt i nära samarbete med katolska kyrkan.

Riddarna klädde om och blev vårdare, som här under första världskriget.
Organisationen har i dag 13 500 medlemmar med olika grader av riddarskap. Endast cirka 40 personer har svurit den fullständiga eden och kan kalla sig fullvärdiga ordensbröder.
Orden har diplomatiska kontakter inte bara med Vatikanen utan även med flera nationalstater, samt observatörsstatus i FN. Den moderna orden ger ut egna frimärken och den nuvarande stormästaren, Matthew Festing, behandlas som ett statsöverhuvud.
Orden finns i flera länder. Den svenska orden samarbetar internationellt med de ordnar och riddarskap som är medlemmar av Johanniteralliansen. I Sverige är Kung Carl XVI Gustaf ordens höge beskyddare.