Guds riddare kämpade sig genom 900 år av motgångar

Själva lever munkarna spartanskt med bön, celibat och arbete.

Som kristna, med kärlek till sin nästa, gör de inte skillnad mellan patienterna utan ger judar och muslimer samma omvårdnad som kristna pilgrimer.

Krig och kärlek till sin nästa är dock en svår kombination, och påven betonar att riddarna först och främst ska ta hand om de fattiga.

Riddarna själva betraktar det emellertid som en kärlekshandling att döda beväpnade muslimer.

För att locka ut den kristna hären på öppen mark låter han en mindre del av sina trupper angripa den kristna staden Tiberias. Precis som han räknat med kommer kungen av Jerusalem till stadens undsättning.

För att ta sig till Tiberias måste de kristna ta sig över en karg platå med sin tunga utrustning, och där attackeras de genast av Saladins ryttare. Under striden tvingas de kristna bort från vägen och ut i den oframkomliga, stekheta terrängen.

Det hela slutar vid två små kullar, Hattins horn, där de kristna omringas och står utan dricksvatten. De ut­mattade och törstande soldaterna utkämpar ett sista slag.

Den kristna armén löses upp och kungen av Jerusalem slutar som krigsfånge hos muslimerna.

Tempel­herreorden försvarar furstendömet Antakya och spelar även en viktig roll i grevskapet Tripoli och kungariket Jerusa­lem. Den tredje riddarorden, Tyska orden, finns i Kilikien i nuvarande Turkiet samt i kungariket Jerusalem.

Gemensamt för de kristna krigarna är att de är för få. År 1291 faller hela kunga­riket Jerusalem som den sista kristna staten i Mellanöstern. Riddarna är desillusionerade och förtvivlade: Hur kunde Gud tillåta att de förlorade Heliga landet?

Nu börjar de bygga upp en liten, effektiv flotta av galärer och senare även stora krigsfartyg. På bara några år förvandlas riddarna till sjökrigare och omkring år 1310 börjar de uppbringa alla muslimska fartyg, både militära och civila.

Riddarna använder dessutom sin flotta för att angripa och plundra muslimska kuststäder. Bytet finansierar fortsatt upprustning. Men ordensbröderna har börjat bli giriga. De nöjer sig inte längre med vad de själva kan röva, utan förser även främmande skepp med kaparbrev som ger dem licens att plundra muslimer.

Som ersättning för att ge professionella rövare och slavjägare fria händer kräver riddarorden 10 procent av de enorma intäkterna.

Riddarna själva ser sig fortfarande som fromma heliga krigare. Men muslimerna betraktar dem som ett gäng pirater som ska sättas ordentligt på plats vid första bästa tillfälle. Rhodos kan räkna med att få besök.

De tunga belägringskanonerna avfyras dygnet runt, och den 9 juni försöker osmanerna storma staden. Men just när det ser som mest kritiskt ut går riddarna till motangrepp. En armé av ryttare med höjda lansar kommer galopperande ut ur en port, anförda av stormästaren Pierre d’Aubusson. Hundratals osmaner faller under attacken.

Belägrarna fortsätter att beskjuta stadsmurarna i flera veckor, och den 27 juli gör de ett sista anfallsförsök. Den här gången lyckas 2 500 osmanska elitsoldater erövra ett befästningstorn och ta sig in i staden.

Riddarna skyndar till för att täppa till hålet, och efter tre timmars närkamp tvingas angriparna ge upp. Med 9 000 döda och 15 000 sårade blir osmanerna tvungna att häva belägringen.

Riddar­orden tar sitt namn av ön Malta, som under deras regim blir en självständig stat i ständigt krig mot islam.

Maltesiska fartyg, och kaparskepp som seglar under maltesisk flagg, plundrar oavbrutet muslimska fartyg i hela Medelhavet. Sultanen ångrar att han tidigare lät riddarna komma undan.

Från den 24 maj koncentrerar osmanerna angreppet till fortet Sankt Elmo vid hamninloppet. Fortet bombarderas och utsätts för massiva attacker under 31 dagar. När fästningen till sist faller, den 23 juni, återstår bara en stenhög. 129 av de 500 riddarna sattes in för att försvara fästningen. Endast nio av dem är vid liv.

Det utdragna och hjältemodiga för­svaret av Sankt Elmo, ”nyckeln till Malta”, blir riddarstatens räddning. Trots omöjliga odds håller riddarna stånd i drygt två månader och vinner tid. Det visar sig bli avgörande. Den 8 september kommer en undsättningsstyrka om 12 000 spanska och italienska soldater till ön.

Vid det laget har osmanerna förlorat tiotusentals soldater och tvingas dra sig tillbaka.

Även bland riddarna är förlusterna enorma. Bland de sönderskjutna försvars­verken är det bara 500 av de ursprungligen 8 000–9 000 krigarna som fortfarande kan stå på benen. 300 av de totalt 500 riddarna är döda och de flesta överlevande är sårade. Men Malta är räddat och muslimerna gör aldrig något nytt försök att erövra riddarnas ö.

Efter franska revolutionen konfiskeras alla Malteserordens tillgångar i Frankrike. Det stryper genast strömmen av pengar till högkvarteret på Malta och gör det svårt att upprätthålla den militära budgeten.

År 1798 har Napoleon vägarna förbi med sin expeditionskår när han ska till Egypten. Fransmännen låtsas vilja proviantera men erövrar därefter ön för­vånansvärt enkelt. Det finns 332 riddare på ön men 50 av dem är för svaga för att slåss.

Kanonerna har inte avfyrats på hundra år och mycket av krutet är för gammalt. Napoleon upplöser riddarstaten, tillsätter en fransk ledning och kon­fiskerar allt guld och silver. Mer än sex hundra års riddarhistoria tar slut på bara sex dagar.

Organisationen har i dag 13 500 medlemmar med olika grader av riddarskap. Endast cirka 40 personer har svurit den fullständiga eden och kan kalla sig fullvärdiga ordensbröder.

Orden har diplomatiska kontakter inte bara med Vatikanen utan även med flera nationalstater, samt observatörsstatus i FN. Den moderna orden ger ut egna frimärken och den nuvarande stormästaren, Matthew Festing, behandlas som ett statsöverhuvud.

Orden finns i flera länder. Den svenska orden samarbetar internationellt med de ordnar och riddarskap som är medlemmar av Johanniter­alliansen. I Sverige är Kung Carl XVI Gustaf ordens höge beskyddare.