Frireligiösa svenskar på prärien
De flydde religiöst förtryck i Sverige och skapade sitt kollektiva idealsamhälle på prärien i Illinois.
Svenska nybyggare i arbete i Bishop Hill på Olof Krans målning »Harvesting« (skörd) från 1896.
Olof Krans föddes i norduppländska Sälja by i Nora socken 1838 och var äldst av fyra syskon. Hans föräldrar var bönder som likt många andra i Uppland, Västmanland och Hälsingland föll för erik-jansarnas religiösa visioner om ett liv i enlighet med Guds vilja och utan synd.
De bestämde sig för att ansluta till den utopiska drömmen Bishop Hill. Hösten 1850 anträdde de den långa och farofyllda resan till Amerika.
Vi ska strax återkomma till Olof Krans och hans betydelse för bevarandet av Bishop Hills historia. Men låt oss först se hur det hela började.
Erik Janssons uppenbarelse
Bishop Hill – »Jerusalem på prärien« – hämtade sin ideologiska näring i den karismatiske predikanten Erik Janssons visioner om ett kristet idealtillstånd fritt från synd. Han föddes 1808 i Biskopskulla socken i Uppland och hans föräldrar var arrendebönder.
Religiösa grubblerier präglade Erik redan i barndomen och vid 22 års ålder fick han en uppenbarelse efter att ha fallit av hästen och slagit i huvudet. Jansson ansåg att han ålagts av Gud att predika dennes ord och efter intensiva bibelstudier blev han övertygad om att han allena hade förstått den sanna relationen mellan Herren och hans flock.
»Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker«, är ett citat som tillskrivits Jansson. Han besatt en väldig karisma och hade ordet i sin makt – hans predikningar kunde pågå i timmar och försätta såväl honom själv som publiken i extas.
"Vetemjölsjesus"
Framgångarna medförde att han blev påpassad av myndigheterna och anklagelser om brott mot konventikelplakatet hängde i luften. När det började brännas under fötterna i hembygden såg han sig om efter andra jaktmarker. Han valde Hälsingland, där »läseriet« redan var utbrett.
Under sina predikoresor till Hälsingland vann han anhängare i flera socknar och blev känd som »Vetemjölsjesus« efter sin täckmantel – mjölförsäljare.
Emigranter anländer till Ellis Island, New York, kring sekelskiftet 1900.
Bokbål på lutherska skrifter
Hösten 1844 grundade han en egen församling och utropade sig till profet. Jansson saknade helt förmåga att hålla låg profil, och bokbål av lutherska skrifter liksom utmanande predikningar tvingade myndigheterna att agera.
Vid ett par tillfällen greps han, men undgick fängelse då han lovade att upphöra med sin subversiva verksamhet – löften som han omgående bröt. Efter det tredje gripandet sattes han dock på en fångtransport till stadsfängelset i Gävle, men fritogs på vägen av anhängare och gick under jorden.
Olof Olsson hittade land i Illinois
Jansson hade under en tid umgåtts med planer på att flytta verksamheten till andra sidan Atlanten och där finna en fristad för församlingen. Olof Olsson från Knista i Söderala, en av Janssons mest lojala anhängare, hade rest till USA med uppdraget att försöka hitta en lämplig plats för ändamålet.
I början av 1846 meddelade Olsson brevledes att han funnit en sådan på prärien i Illinois: »Det är ett land likt himmelriket. Det rymmer allt sant, gott och fritt.«
Land inköptes och med början år 1846 skeppades jansarna över Atlanten i omgångar, de flesta från Gävle och Stockholm. Jansson själv, som höll sig undan rättvisan, reste från Kristiania (Oslo).
Erik-jansarna hade gemensam ekonomi
Emigranterna sålde allt de ägde och medlen samlades i en gemensam kassa så att alla, fattig som rik, kunde genomföra resan – en »kommunistisk« ordning som genomsyrade hela projektet.
Då ingen reguljär passagerartrafik över Atlanten ännu fanns var man hänvisad till handelsfartyg – vedermödorna blev därefter. Under de resor som företogs år 1846 dog 170 personer, däribland Janssons tvååriga dotter.
Väl i New York väntade en strapatsrik färd, först med båt uppför Hudsonfloden, via Buffalo, till Chicago. Där införskaffade kolonisterna proviant, vagnar och dragdjur för den sista 25 mil långa etappen över prärien där Kanaans land i form av Henry County, Illinois, väntade. Området döptes till Bishop Hill efter Janssons födelseort, Biskopskulla.
All vaken tid ägnades åt kollektivets gemensamma arbete och trosutövning.
Bishop Hill drabbades av kolera
De första kolonisterna anlände på hösten då det var för sent för sådd. Stora umbäranden väntade. De tvingades bo i jordhålor; sjukdomar och undernäring krävde sin tribut. Ett hundratal personer miste livet under denna svåra tid, varav ett sjuttiotal i kolera. År 1849 skedde ytterligare ett kolerautbrott som kostade 150 personer livet, däribland Janssons hustru.
Nybyggarna besatt emellertid stor yrkesskicklighet inom olika områden. Utöver jordbrukare kunde man mönstra hantverkare och specialister vars kunskaper kom väl till pass. Dessa faktorer tillsammans med den mycket bördiga jorden gjorde att kolonin snabbt tog formen av en riktig bosättning.
Det förekom inget enskilt ägande, allt delades lika, och all vaken tid kretsade kring det gemensamma arbetet och den tro som deras profet förkunnade med en aldrig sinande övertygelse.
Olof Krans till Bishop Hill i andra vågen
Olof Krans och hans familj anlände till Bishop Hill strax före jul 1850. Familjen var en del av andra vågen bosättare och de kom till ett samhälle där de gemensamma mödorna börjat ge frukt. År 1848 invigdes kyrkan, en trevåningsskapelse där gudstjänsterna ägde rum två gånger om dagen. Byggnaden rymde också bostäder, matsal och klassrum.
I början av 1851 stod »The Big Brick« klar, som med närmare 100 rum kom att inhysa huvuddelen av invånarna och bereda plats för en rad verksamheter. Under de kommande åren kunde familjen Krans se hur byggnader för olika ändamål tillkom: bageri, verkstäder, affär och ett hotell.
Trustees styrde kolonin
Men Erik Jansson fick aldrig uppleva Bishop Hills blomstring – sju månader innan Krans anlände till kolonin hade predikanten mördats, 41 år gammal, i grannstaden Cambridge i samband med en d omstolsförhandling.
Kolonin styrdes nu av ett råd av sysslomän, trustees, med bröderna Jonas och Olof Olsson som de främsta bland likar. De registrerade kolonin som ett ekonomiskt kooperativ, vilket gav möjlighet att ingå affärskontrakt.
Den religiösa dogmatismen tonades nu ned och kolonins ekonomiska utveckling prioriterades. Det gav resultat. Vid mitten av 1850-talet hade över tusen hektar uppodlats och när kolonin var som störst bodde där cirka 1 500 personer.
»The Big Brick« stod klar 1851. Byggnaden hade bostäder för ett sjuttotal familjer, gemensamt kök och utrymme för andra verksamheter.
Kvastar Bishop Hills storsäljare
Hälsingarna borgade för gedigen kunskap i att odla och bereda lin, vilket omsattes i förtjänster; den stora nötbesättningen gav produkter till avsalu; kvastmajs blev till kvastar – kolonins verkliga storsäljare.
År 1854 drogs järnvägen från Chicago fram och en järnvägsstation förlades på bosättningens ägor. Kring den växte staden Galva upp – uppkallad efter Gävle – som blev Bishop Hills kommersiella centrum.
År 1857 skickade kolonin pengar till sådana som farit illa av religionsförtrycket i hemlandet, men denna händelse kan också markera höjdpunkten på Bishop Hills blomstring. Den globala konjunkturen hade då tagit en för kolonin menlig vändning.
Olof Krans tog värvning
Olof Krans föräldrar blev genast en del av kolonins arbetsgemenskap, fadern inom skogsavverkning och modern vävde mattor, medan barnen gick i skolan. Efter skolgången arbetade han som oxpojke, ett mycket riskfyllt arbete – hans yngre bror trampades, åtta år gammal, ihjäl av en oxe. Därefter arbetade Olof som lärling i smedjan, och det var som blacksmith han 1861 tog värvning i armén.
Olof Krans tjänstgjorde i drygt ett år i Company D, som satts upp av de svenska kolonisterna i Bishop Hill, därefter tvingades han till avsked på grund av bronkit och hjärtproblem.
Krans plan efter krigstjänstgöringen var att gifta sig med en ungdomskärlek och hitta sin plats i Bishop Hill. Men hemkomsten blev något helt annat än han väntat sig – fästmön hade gift sig med en annan och hans familj var skuldsatt.
Bishop Hills koloni upplöstes 1862
Kolonins ekonomiska uppsving hade stannat av efter en global jordbrukskris
och ytterligare förvärrats av att ledningen hade spekulerat med de gemensamma tillgångarna och tagit stora krediter. Därtill kom en rad impopulära beslut som undergrävde förtroendet för de styrande.
År 1862 upplöstes kolonin och egendomarna delades mellan medlemmarna, en process som tog ett decennium att slutföra. Det gemensamma arbetet på åkrar och i verkstäder upphörde och efter ett par år började Bishop Hill i vissa delar likna en spökstad.
Arbete i den gemensamma smedjan i Bishop Hill.
Började som fotoassistent
Motgångarna som stirrade Krans i ansiktet vid hemkomsten gjorde honom desillusionerad och deprimerad, men han fick i alla fall arbete i Bishop Hill som assistent vid en fotostudio som ambulerade i trakten. Och han skulle snart få anledning att se ljusare på tillvaron.
Efter en tid slog han sig ned i grannstaden Galesburg, där han träffade Christina Charlotta Aspequist, som kommit till USA från Östergötland 1857. De gifte sig 1868 och flyttade till Galva där de rotade sig och fick tre söner och en dotter (flickan avled tidigt).
Olof Krans målade i kyrkorna i Galva
I Galva inledde Krans en yrkesbana som bäst kan beskrivas som diversearbetare inom måleri och dekoration. Han tapetserade, målade hus och skyltar, men han gjorde också dekorationer i hem och publika byggnader. Mest kända är hans interiörmålningar i metodistkyrkan och den lutherska kyrkan i Galva.
Han uppskattades för sitt yrkeskunnande och hans affärsskyltar och andra arbeten kommenterades ofta i lokalpressen. Krans var en välkänd profil i Galva, medlem i det demokratiska partiet och engagerad i den frivilliga brandkåren. Därtill luftade han gärna sin unionistuniform från kriget vid veteransammankomster. Han beskrevs av dem som kände honom som en sällskaplig fritänkare och glad gamäng med tycke för dryckjom.
Krans fångade Bishop Hills anda på duk
Om det inte varit för en arbetsolycka 1891 hade Krans troligen inte blivit ihågkommen av andra än lokalhistorikerna. Han hade utfört en del målningar dessförinnan men det var först när han blev oförmögen att utföra sitt ordinarie arbete som han skapade de oljemålningar som senare skulle ge honom ett erkännande som en av USA:s främsta naivister och en unik skildrare av ett mycket speciellt kapitel i svensk-amerikansk historia.
Målningarna fick namn som »Skörd«, »Majsplantering« och »Prärien under plogen«. Med dessa ville Krans fånga den speciella anda som rådde bland kolonisterna i Bishop Hill och skildra arbetsgemenskapen. Målningarna är gjorda utifrån Krans egna minnesbilder, och enligt hans son var hans uttalade mål att åstadkomma historiska dokument över livet i Bishop Hill, vilket också märks i omsorgen om detaljerna.
Olof Krans målning »Bishop Hill as seen from north of the Edwards 1855« (1911).
"The old settlers"
Till denna dokumentation hör också en serie porträtt av the old settlers – kolonins första bosättare – gjorda utifrån fotografier. Kompositionerna för också tankarna till gamla fotografier, men konstnären förstärkte människornas kärva och sammanbitna anletsdrag för att förmedla deras väsen.
Krans presenterade sin Bishop Hill-svit 1896 i samband med kolonins 50-årsjubileum och rönte stor uppskattning. Mest uppmärksammades verket »Bishop Hill 1846«, där jordhålorna och timmerkojorna från kolonins första år avbildas. Utställningen innebar också att han gjorde sig ett namn som konstnär, vilket ledde till beställningsjobb.
Ofta handlade det om motiv från Sverige: släktgårdar, kyrkor och porträtt av släktingar utifrån fotografier som skickats från hemlandet. Sammanlagt anses han ha förfärdigat omkring tvåhundra målningar; en stor del av dessa skänkte Krans år 1912 till föreningen The Old Settlers. Dessa, ett nittiotal verk, finns i dag på Bishop Hill-museet i samhället med samma namn i Illinois.
Krans naivism slog igenom på 1930-talet
IEuropa kallas den konstnärliga stil som Krans företrädde för naivism, men i USA talar man om primitiv konst eller folkkonst. Och det var när intresset för dessa uttryck började uppmärksammas på 1930-talet som Olof Krans blev ett namn utanför Illinois. Han togs upp på Index of American Design 1938 och 1942 ställdes nio kopior av hans verk ut på Metropolitan Museum i New York.
Därefter har Krans figurerat i en rad utställningar i Chicago, New York och på andra platser. I Sverige har han uppmärksammats i olika sammanhang under åren, bland annat vid den stora Bishop Hill-utställningen på Historiska museet i Stockholm 1969.
Olof Krans flyttade från Galva till grannstaden Altona 1903 för att komma nära medlemmar av sin familj. Där återupptog han sitt arbete inom dekoration och fortsatte att måla tavlor, bland annat två välkända självporträtt: »Olof i sin unionsuniform« och »Självporträtt med palett«.
Bishop Hills egen »hovmålare« dog i Altona 1916, 88 år gammal – 70 år efter kolonins grundande.
Publicerad i Populär Historia 4/2018