Fem skäl till att korsfararnas stater gick under

Mot alla odds intog korsfararna Jerusalem år 1099, men framgångarna höll inte i sig för de kristna. De följande tvåhundra åren gled besittningarna i Mellanöstern gradvis dem ur händerna.

Mot alla odds intog korsfararna Jerusalem år 1099, men framgångarna höll inte i sig för de kristna. De följande tvåhundra åren gled besittningarna i Mellanöstern gradvis dem ur händerna.

Lanmas/Imageselect

Å r 1096 skickade påve Urban II en armé mot Jerusalem för att erövra kristendomens heliga platser från muslimerna.

Två år senare passerade korsfarararmén staden Edessa i sydöstra Turkiet. Där avsatte korsriddarna den grekisk-ortodoxe ledaren och installerade en av sina egna, Balduin av Boulogne.

Staden kom att utgöra den första av flera korsfararstater. Under sin storhetstid sträckte korsfararstaterna sig i ett brett bälte längs kusten i dagens Turkiet, Syrien, Israel och Palestina.

Korsfararna kallade sitt område Outremer efter det franska outre-mer – landet bakom havet.

De fyra staterna – grevskapet Edessa, furstendömet Antiochia, grevskapet Tripoli och kungariket Jerusalem – utgjorde under de följande cirka tvåhundra åren den romersk-katolska kristenhetens utpost och ett religiöst, kulturellt och militärt bålverk mot omgivande muslimska länder.

1. Kristna slogs inbördes

Korsfararstaternas ledande familjer konkurrerade konstant om makten. I synnerhet kungariket Jerusalems tron var omstridd, och konflikterna ledde flera gånger till inbördeskrig.

Inblandning från europeiska stormakter bidrog också till ofreden – till exempel utlöste en kamp om rätten till jord i staden Akko i mitten av 1200-talet ett krig mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua.

Konflikterna gjorde korsfararstaterna sårbara för yttre fiender.

2. Fienderna blev starka

Politisk splittring inom den muslimska världen gjorde det lätt för korsfararna att slå sig ner i östra Medelhavsregionen.

Detta förändrades 1174, när den egyptiske sultanens rådgivare, Saladin, vid sultanens död tog över makten i den regerande fatimiddynastin, som han upplöste och i stället grundade ayyubiddynastin.

Därefter erövrade han Syrien, Palestina och delar av dagens Irak från de turkiska seljuqerna.

Slaget vid Hattin blev ödesdigert för de kristna.

© Wikimedia/Matthew Paris

I spetsen för ayyubidernas starka armé besegrade han 1187 korsfararna i slaget vid Hattin. Nederlaget innebar att de kristna miste Jerusalem, en förlust de aldrig hämtade sig från.

Under 1200-talet reducerades kungariket till ett antal städer längs kusten, och 1291 föll korsfararnas sista fäste, staden Akko.

Hjälmar och ringbrynja var kostsam utrustning.

© Zoonar GmbH / Imageselect/Shutterstock

3. Korstågen tömde statskassan

Inledningsvis stod den enskilde korsfararen själv för alla kostnader för resan. Historiker uppskattar att en riddare fick betala motsvarande fyra års intäkter för materiel, hästar, logi, tjänare och förnödenheter.

Senare tog de europeiska staterna över kostnaderna, som finansierades genom bland annat höjda skatter – till exempel blev européerna för första gången tvungna att betala kapitationsskatt, ett fast belopp för varje medborgare.

Med tiden fick de höga omkostnaderna kungarna att sluta att skicka riddare till Heliga landet.

4. Korsfararna var alltid i minoritet

Korsfararstaternas västeuropeiska befolkning var liten och ständigt i minoritet.

Det gjorde det svårt att mobilisera en armé – ett problem som korsfararna försökte lösa genom att bygga enorma borgar, till exempel Krak des Chevaliers i Syrien.

Korsfararna blev dessutom alltmer isolerade, när Europas kungar efter hand tappade intresset och i stället koncentrerade sig på sina hemländer.

Sjöresan var dyr och besvärlig och fartyg var svåra att hitta.

© Granger/Imageselect

5. Logistiken var en mardröm

Korsfararna tillryggalade många tusen kilometer under korstågen i Heliga landet. Resan varade åtskilliga månader och gick över berg, floder och oländig terräng.

Längs vägen var de tvungna att korsa Medelhavet eller Bosporen hopträngda i båtar. Många omkom av svält och törst, eftersom de inte fick tag i mat och vatten.

Andra dog av någon av de många sjukdomar som spreds i de tätbefolkade och ohygieniska lägren. I fält led korsfararna av att deras försörjningslinjer var otillräckliga eller rent av obefintliga.

Ofta kom utrustning som belägringsmaskiner inte fram i tid. De muslimska arméerna medförde å sin sida karavaner med flera tusen kameler lastade med mat, krigsmateriel och medicin – en faktor som gjorde kampen ojämn.