Med början på 1970-talet växte islamiska rörelser sig stora. Det gällde i synnerhet i Mellanöstern. Folket gjorde uppror mot de ledare som under avkoloniseringen efter andra världskriget försökte omvandla tidigare traditionella samhällen till moderna – sekulära – nationalstater.
Iran gick i täten. Trots en stark ekonomi och en hög utbildningsnivå kastade befolkningen landets västerländskt sinnade härskare Mohammad Riza Pahlavi på porten till förmån för den religiöse ledaren ayatolla Khomeyni.
Andra länder följde efter, och snart var den religiösa rörelsen en stark konkurrent till de dominerande politiska ideologierna.
1. Utbildning
Akademiker blev besvikna
Antalet universitetsstuderande i de arabiska länderna trefaldigades mellan 1970 och 1977. Även kvinnor fick rätt att utbilda sig.
Efter andra världskriget blev många tidigare kolonier självständiga. Det gällde även de arabiska länderna, där ledare utbildade i väst försökte modernisera samhällena efter samma modell som de tidigare kolonialmakterna.
Satsningar på skolor och utbildning fick snart en välutbildad och ambitiös medelklass att växa fram. Men de nya ekonomierna kunde inte infria de välutbildades drömmar om status och konsumtionsmöjligheter på samma nivå som i västerlandet. Besvikelsen fick många att söka tröst i islam, som fick stor spridning inom medelklassen.
2. Krig
Förödmjukande nederlag gav religiöst uppsving
Israeliska soldater intog under kriget 1967 hela Jerusalem, som betraktas som ett heligt område av judar såväl som muslimer och kristna.
Ledda av Egyptens president Gammal Abder Nasser inledde ett antal arabiska länder under 1950-talet ett samarbete baserat på panarabism, uppfattningen att alla arabiska folk utgör en enda nation. Syftet var att ena länderna mot den gemensamma fienden Israel.
Panarabismen sattes på prov 1967, när sexdagarskriget bröt ut mellan Israel och flera arabstater. Kriget blev en stor framgång för Israel och innebar slutet för nationalismen, som aldrig riktigt fått fäste i de klanbaserade samhällena. I stället vände araberna sig mot islam som enande ideologi.
3. Förlorad kultur
Araberna ville tillbaka till rötterna
Västmakterna (markerade med blått) och östblocket (markerat med rött) dominerade världen under 1970-talet. De neutrala länderna (markerade med grönt) omfattade många tidigare kolonier.
Efter andra världskriget dominerades världen av stormakterna USA:s och Sovjetunionens motstridiga ideologier. För majoriteten av befolkningen i de arabiska länderna framstod emellertid både de västerländska och de socialistiska idéerna som främmande.
Befriade från kolonialtidens ok ville de i stället söka sig tillbaka till sina rötter. Islam sågs av många som ett uttryck för en ursprunglig identitet och en kultur ren från påverkan och förtryck utifrån.
4. Maktkamp
Oljepengar finansierade tron
Mellan maj 1973 och juni 1974 ökade priset på bensin med 43 procent.
En nagel i ögat på arabländerna var att USA stöttade ärkefienden Israel med pengar och vapen. För att tvinga amerikanerna att bryta med Israel ströp arabländerna 1973 exporten av olja, som västvärlden var helt beroende av. Bristen på olja fick priset att stiga kraftigt.
Intäkterna tillföll arabstaterna, som använde pengarna i den inbördes konkurrensen om att bli regionens ledande makt. Saudiarabien ökade sitt inflytande genom att bland annat finansiera moskébyggen i stora delar av världen.
5. Teknik
Kassetter spred budskap
I sin exil i Neauphle-le-Château i Frankrike spelade Khomeyni in sina predikningar, som sedan smugglades in i Iran.
I Egypten spelade framträdande muslimska predikanter under 1970-talet in sina anföranden på kassettband. Med hjälp av dessa kunde deras budskap på bara några dagar spridas till alla som hade en bandspelare.
Samma metod tillämpades med stor framgång av den iranske ayatollan Khomeyni, som skickats i exil av shahens regim. Ayatollans anhängare smugglade in banden i Iran och bidrog på så sätt till att sprida Khomeynis ord och bereda väg för den iranska revolutionen.