Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Fanatisk sekt tog makten i tysk stad

De kallar sig ”döpare” och tror att jorden kommer att gå under på påskdagen 1534. Medan invånarna i Münster svälter och tvingas till månggifte, står den katolske biskopen klar att utplåna dem alla.

Vansinnet bryter ut i slutet av februari 1534. Medlemmarna av ”Guds församling” tränger in i Münsters kyrkor för att förstöra altaren och all annan inredning.

Kyrkbänkar och predikstolar slås sönder och eldas upp. Även stadens rådhus vandaliseras.

Dokument och arkiv förstörs, för de fyller ingen funktion längre. Förövarna är medlemmar av den radikala döparrörelsen, som vill förbereda Münster för domedagen.

”Ut med er! Gud har vaknat och tänker straffa er!”
Predikanternas rop till Münsterborna.

Den tomma domkyrkan ska de använda som krutfabrik, och övriga kyrkor ska fungera som stenbrott. Gud har nämligen krävt att Münster gör bot – och anabaptisterna vet hur det ska gå till.

Före soluppgången den 27 februari fylls stadens snirklande gator av predikanter, som trotsar snöovädret för att banka på alla dörrar:

”Ut med er! Gud har vaknat och tänker straffa er!”

Med hillebarder slår de in dörrarna. De chockade invånarna låter sig fösas genom snöstormen till dom­kyrko­platsen, där andra predikanter står och väntar.

”Ner på knä!” befaller de.

”Jag döper dig i Faderns och Sonens och heliga Andens namn. Amen”, upprepar predikanterna gång på gång i en ceremoni, som sträcker sig över flera dagar. Långtifrån alla är beredda att vända sin gamla tro ryg­gen.

Omkring en femtedel av den tyska stadens omkring tio­tusen till övervägande delen protestantiska invånare förkastar anabaptisternas krav på vuxendop, och de ställs inför ett ultimatum: Lämna Münster om­gå­en­de, annars kommer ni att bli avrättade.

De flesta motståndare är män. De instruerar sina fruar att stanna kvar och vakta hemmet. Ingen tror att anabaptisternas härjningar kommer att pågå mer än i ett par veckor.

”Ut med er, ogudaktiga varelser!” Skällsorden haglar över de fördrivna stadsborna, som med onda aningar går ut genom stadens portar utan några andra ägodelar än de kläder de har på sig.

De fördrivna har lämnat sina familjer och allt de äger i form av hus, varulager och pengar.

© Shutterstock

Bakgrunden: Luther lockade radikala protestanter

Munken Martin Luther utlöste en revolution, när han 1517 publicerade sin kritik av den katolska kyrkans moraliska konkurs och påvens excesser. Hans tankar fick omedelbart stöd och lockade en strid ström av ­likasinnade till hans hemstad Wittenberg.

Luther ville framför allt reformera kyrkan, men en del av hans lärjungar ville mer. En ville befria de tyska bönderna från adelns ok – resultatet blev blodiga uppror. Andra ville se radikala samhällsförän­dringar, till exempel predikanten Bernhard Rothmann från Münster.

Profet avskaffar allt privat ägande

Den 15 mars 1534 Bakom fördrivningen av de ”ogudaktiga” står den trettiofyraårige bagaren Jan Matthijs. Han kommer från Nederländerna, där han fått en religiös kallelse. Gud har meddelat honom att jorden kommer att gå under på pås­k­dagen 1534. Endast Münster kommer att skonas.

Efter att samtliga av Münsters kvarvarande vuxna invånare har döpts, utropar profeten Jan Matthijs staden till ”Nya Jerusalem” – den plats där Jesus Kristus kommer att visa sig och etablera det lyckliga, tusenåriga riket.

Profeten kan till sin belåtenhet konstatera att för varje fördriven invånare strömmar nya till: små grupper av män och kvinnor från framför allt Nederländerna, som följer Matthijs och vill leva i enlighet med anabaptisternas bud.

Inspirerad av Jesu lärjungar, som delade allt de hade, inför Matthijs kollektivt ägande. Ingen får längre äga något – pengar och smycken ska lämnas in i rådhuset.

”Allt som kristna bröder och systrar äger tillhör oss alla”, förkunnar Matthijs. Hädanefter ska mat och kläder ingå i ett gemensamt förråd, så att ingen ska behöva lida nöd.

Katolske biskopen hyr en armé

Våren 1534 Efter reformationen är Tyskland split­trat mellan katoliker och protestanter. Döpar­rörelsen är en gemensam fiende, men tros­riktningarna kan inte enas om att bekämpa den.

Münsters katolske biskop, Franz von Waldeck, är en fredlig man, som frivilligt överlät Münster till pro­te­stan­ter­na, när de 1533 fick majoritet i stadsrådet.

Men nu, när anabaptisterna tagit makten i hans stad, är risken stor att påven ska ta ifrån von Waldeck biskopssätet.

”Gud är arg!"
Predikanternas illavarslande ord till stadens invånare.

Han är tvungen att agera, och lejer flera tu­sen krigs­­härdade landsknektar, som börjar uppföra ställningar runt staden.

Dessvärre har biskop von Waldeck begränsade resurser, och det händer ofta att han inte kan betala soldaternas sold, varpå de hotar med att göra uppror.

Något stöd från regionens protestantiska furstar kan von Wal­­deck inte räkna med; de är rädda att han ska erövra Münster och göra staden katolsk igen – för deras pengar.

Huvudpersonerna

En helt vanlig dag i döparnas stad

Våren 1534 Gud meddelar sig via uppenbarelser. Alla manliga döpare kan få ett budskap, men de viktigaste kommer direkt till profeten Matthijs.

Gud tycks inte tro på att Münsters invånare var helt ärliga, när de lät sig tvångsdöpas. Profeten kallar därför till sig sina predikanter.

En av dem är Bernhard Rothmann – mannen som året innan utlöste den religiösa väckelsen och sedan dess varit anabaptisternas flitigaste predikant. Nu är han med och samlar ihop stadens män på domkyrkoplatsen.

”Gud är arg! Gud vill inte ha något orent i Münster! Gud vill ha ett villigt folk, som prisar hans namn”, ropar predikanterna och tvingar ner alla på marken.

En av männen är snickaren Heinrich Gresbeck. Han var bara på besök hos sin gamla mor, när döparna tog makten, och han valde att stanna kvar och ta hand om henne.

Nu ligger Gresbeck med ansiktet i marken och är livrädd att döparna ska hugga huvudet av honom. Efter en timme av fruktan beordras alla in i kyrkan, där de måste gå ner på knä och be om att få stanna kvar i staden.

”O Fader, o Fader, o Fader! Förbarma Dig över oss, och var oss nådig”, mässar gruppen. Efter tre timmar är faran över – och alla kastar sig ut i en extatisk dans.

Tillsvidare tänker Gresbeck låtsas som om han är en rätt­trogen döpare, precis som många andra av invånarna. Men han retar sig på de nyinflyttade nederländare som har sla­git sig ner i staden och tagit över de tomma husen.

Klasskamp i den tyska köpstaden

De driftiga hantverkarna hölls tillbaka av Münsters överklass. I början av 1530-talet var måttet rågat.

Under medeltiden blomstrade Münster upp som en välmående handelsstad i nordvästra utkanten av Tysk-romerska riket.

Sin rikedom kunde staden tacka Hanseförbundet för. ­Alliansen av huvudsakligen tyska städer gav ­köpmännen särskilda privilegier.

I Münster hade den förmögna överklassen av köpmän makten i stadsrådet – till hantverkarnas frustration.

Under Luthers reformation gick de över till protestantismen och fick så mycket inflytande att de 1533 fick majoritet i stadsrådet.

Katolikerna fann sig i de nya förutsättningarna, men snart skulle det visa sig att många ledande protestanter i hemlighet stöttade den radikala döparrörelsen (även kallade anabaptister).

Döparna bjöd in sina förföljda trosfränder från Nederländerna att bo i Münster.

Åren 1534–35 gjorde en katolsk legoarmé under biskop Franz von Waldeck flera försök att storma staden, men de starka försvarsanläggningar som Münster genom seklen hade byggt upp hejdade dem. Döparna förfogade även över fler kanoner – 86 mot biskopens 42.

Vermessungs- und Katasteramt Stadt Münster

Befäst stad

Münster ansågs vara en ointaglig stad: dubbla vallgravar, en jordvall och fyra kilometer stadsmur.

Stadens matförråd

Alla stadens hus hade trädgårdar eller åkrar. Så kunde invånarna ­livnära sig under den långa belägringen.

Domkyrkoplatsen

Domkyrkoplatsen döptes om till ”Sions berg”. Där stod döparkungens tron, där han ­regerade och dömde.

Profeten rider i döden

Påskdagen 1534 Jan Matthijs hade förutspått Jesu åter­komst den 5 april 1534. Men när påskdagen är slut lyser Guds son med sin frånvaro.

Nedslagen tvingas profeten Matthijs medge att hans uppenbarelse om Jesu återkomst inte stämde.

Men när han sitter vid middagsbordet med sin hustru Divara och sina närmaste lärjungar, får han en ny uppenbarelse: Gud vill att han ska bryta von Waldecks belägring och befria staden.

”O, käre Fader! Inte vad jag vill, utan vad du önskar”, mässar Matthijs som i trans. Sedan reser han sig från bordet och skakar högtidligt hand med alla:

”Må Guds nåd vara med er.”

På sin vita häst galopperar profeten ut genom stadsporten. Matthijs är obeväpnad – och fullt förvissad om att Gud ska skydda honom i hans befrielseuppdrag.

Landsknektarna gör processen kort med honom. Utanför Münsters murar hugger de honom i småbitar, spikar upp hans könsorgan på en av stadens portar och sätter hans huvud på en påle som en varning till invånarna, som darrar av fasa innanför de skyddande murarna.

Lärjungen Jan Bockelson tar makten

Den 8 april 1534 Efter Jan Matthijs oväntade död står hans närmaste lärjunge, Jan Bockelson, redo att ta över rollen som profet. Först måste han emellertid vinna invånarnas förtroende.

Jan Bockelson kommer från Leiden och är begåvad med ett attraktivt utseende, en stark vilja och talets gåva. Just den tjugofemårige skräddargesällens skicklighet som talare kommer väl till pass i denna stund av kris för anabaptisterna:

”Kära bröder och systrar! Ni ska inte förtvivla för att vår pro­fet Jan Matthijs är död. Det var Guds vilja att han skulle dö. Hans tid var kommen. Men Gud har gett er en profet, som är ännu mäktigare och ännu heligare!”

För att kunna ta över helt upplöser Bockelson stadsrådet och inrättar i stället ett äldsteråd med tolv prominenta ­döpare som medlemmar.

Dessutom skärper han lagen: Alla som misstänks samarbeta med Antikrist – i skepnad av biskopen – ri­skerar att bli avrättad. Dödsstraffet gäller även för stöld, lögnaktighet och ohörsamhet inför Gud.

Stadens nye härskare inför samtidigt ett strängt sy­stem av tvångsarbete: alla måste arbeta för födan och bidra till gemenskapen, både civilt och militärt.

I ansträngningarna för att utplåna de sociala klyftorna ger han även order om att invånarna hädanefter ska gå klädda i enkla kläder, så att ingen sticker ut från mängden.

Försöker locka biskopen i en honungsfälla

Den 16 juni 1534 En anabaptist vid namn Hille ­Feicken har tänkt ut en listig plan för att bryta belägringen. Hon tänker ­förföra biskop von Waldeck – som är svag för ­kvinnor – och döda honom.

Den unga Hille Feicken från Nederländerna har kommit till Münster med sin make Psalmus för att ansluta sig till döparrörelsen. Varje dag arbetar hon vid stadsmuren för att förstärka den, så den ska klara angrepp av landsknektarna.

”Hennes sandal drog till sig hans blick, och hennes skönhet fångade hans sinne – och svärdet gick genom hans hals.”
Judits bok, kap. 16, vers 9

Hon funderar emellertid på om det kanske finns ett sätt att komma åt fienden.

Hon har nämligen kommit att tänka på en berättelse i Gamla Tes­tamentet, i vilken judinnan Judit räddar Israel genom att smyga sig in i ba­by­lo­­nier­nas läger och förföra den brutale fältherren Holofernes (Judits bok, kapitel 16, vers 7–9):

”Hon smorde sitt ansikte med doftande salva, band en turban om sitt hår och valde ut en linnedräkt att dåra honom med. Hen­nes sandal drog sig till hans blick, och hennes skönhet fångade hans sinne – och svärdet gick genom hans hals”.

Hille känner sig manad att rädda Münster, och precis som Judit vet hon hur hon ska bära sig åt.

Med de äldstes välsignelse smyger hon tidigt på mor­gonen ut ur staden för att leta upp von Waldeck i hans läger. Att biskopen är allt annat än kysk är allmänt känt.

Till skillnad från Judit slipper den modiga Hille inte oskadd undan. Biskopen anar oråd, och Hille tas till fånga. Under tortyr erkänner hon sina planer, och von Waldeck ger order om att hon ska halshuggas.

Efter avrättningen läggs hennes kroppsdelar på stegel och hjul, så att alla i Münster ska se vad som har hänt henne.

Profeten inför månggifte

Den 23 juli 1534 Könsfördelningen i Münster är helt skev: cirka tvåtusen vuxna män och omkring sextusen kvinnor. För att göra något åt det inför profeten Bockelson månggifte.

”Var fruktsamma och föröka er”, förkunnar Jan Bockelson med ett citat från Första Mosebok i Gamla Testamentet.

Med de orden inför han månggifte och slår fast att ju fler kvinnor en man tar, desto mer kristen är han. Polygami är Guds vilja, insisterar han och hänvisar till kung David, som enligt Bibeln hade åtskilliga hustrur.

Jan Bockelson föregår med gott exempel och ­skaf­far sig ett helt harem: han gifter sig med sammanlagt sexton kvinnor – en av dem är den döde profeten Matthijs tjugotre­åriga änka Divara, som han upphöjer till förstahustru.

De övriga fruarna är vackra flickor i tonåren. Jan Bockelson bestämmer att kvinnor inte kan motsätta sig äktenskap – inte ens om kvinnan redan är gift med en man som fördrivits från staden.

Biskop von Waldeck hade placerat sina åttatusen man hela vägen runt Münster.

© The picture art collection/Alamy

Alla kvinnor – även stadens nunnor – är skyldiga att ingå äktenskap. Om en kvinna motsätter sig, ska hon spärras in i ett kloster, där predikanter kommer att försöka få henne på bättre tan­kar. Fortsätter hon att vägra ska hon straffas med döden.

Officiellt tjänar den nya bestämmelsen endast ett syfte – fortplantning – men påbudet om månggifte utlöser kaos i Münster: männen rusar från hus till hus för att samla ihop kvinnor, och till och med flickor i tioårsåldern är lovligt byte.

Resultatet är mängder av våldtäkter, och flera unga flickor avlider efter att ha utsatts för brutala övergrepp.

I många hem råder en tryckt stämning. Kvinnor tvingas acceptera att deras hem och sängkammare invaderas av två, tre eller fler rivaler, som deras make tagit med hem.

Hemma hos profeten Bockelson har samlivet satts i system: De sexton fruarna har sina namn på små tavlor. När det är dags att gå till sängs lägger profeten fram den utvaldas namn.

Har hon inte lust, kan hon peka på någon annan, som inte kan neka att tillbringa natten med profeten.

Kuppförsök av missnöjd smed

Den 30 juli 1534 Det är inte bara kvinnorna som är emot månggifte, många män är också upprörda över det syndiga påbudet. Många har hittills funnit sig i döparnas idéer, men nu är måttet rågat.

Smeden Heinrich Mollenhecke har fått nog. I hans ögon är månggifte emot Guds vilja – och han längtar tillbaka till tiden innan döparna vände upp och ner på staden.

”O Gud i Himlen. Stig ner hit, och gör upp med den stora orätt som begås i denna stad. Och straffa dem som orsakar orätten”, lyder hans aftonbön.

I hemlighet samlar sme­den de män som han vet är motståndare till det moraliska för­därvet. De konspirerar mot Bockelson och hans högra hand, borgmästare Bernd Knipperdolling.

Planen är att störta stadens ledning och se till att Münster åter hamnar under biskopens vingar.

Natten till den 30 juli tar Mollenhecke tillsammans med fyrtiosex andra män profeten och borgmästaren till fånga och förskansar sig i rådhusets källare, där anabaptisterna har ett stort förråd av mat och vin i tunnor.

Byggnaden omringas snabbt av lojala döpare, som börjar skjuta mot murarna. Den kraftiga eldgivningen får kupp­makarna att vackla, och för att höja moralen öppnar de en tunna vin.

Men spänning och sömnbrist i kombination med alkohol är en farlig cocktail. Kuppmakarna blir berusade och låter till slut fångarna gå. De följande dagarna blir de alla avrättade och deras lik kastas i en massgrav.

Biskopen angriper döparnas rike

Den 31 augusti 1534 Till slut har biskop von ­Waldeck fåt­t hjälp från protestantiska furstar. Armén omfattar nu åttatusen landsknektar, som står redo att forcera stadens försvar.

Strax före gryningen inleder biskopens armé ett bombardemang av stadsmu­ren, men den är förstärkt, och de tunga stenkulorna vållar inga större skador.

Sedan stormar landsknektarna fram mot sex av Münsters portar, där de möts av försvarare, som från stadsmurens krön ger soldaterna ett varmt välkomnande.

”Kära bröder, vår Gud är stark. Han har hjälpt oss. Låtom oss nu vara glada, låtom oss tacka vår Fader.”
Jan Bockelson till döparna efter biskop Waldecks nederlag.

Döparna häller kokande vatten över fienden, kastar ner stora stenar och beskjuter dem med kanoner, som placerats i stadens kyrktorn.

Från sin häst iakttar Jan Bockelson slagets gång och utfärdar order. Som fältherre visar han sig vara en naturbegåvning, och när slaget är över har tvåtusen landsknektar stupat, medan flera hundra har valt att byta sida.

I biskopens läger bryter ett myteri ut. Många av lands­knektarna väljer att ge sig av, så armén halveras. Bi­skopen förfogar nu över knappt fyratusen man.

Inne i Münster känner jublet å andra sidan inga gränser. Anabaptisterna har precis slagit en överlägsen och stridsvan fiende.

”Kära bröder, vår Gud är stark. Han har hjälpt oss. Låtom oss nu vara glada, låtom oss tacka vår Fader”, uppmanar Bockelson sin församling. Fyllda av tacksamhet börjar alla dansa som i extas – Gud är med dem.

Gud utser döparnas kung

September 1534 En av stadens guldsmeder har i en uppenbarelse sett att Jan Bockelson ska vara kung av ”Nya Jerusalem”. Lustigt nog har pro­fe­ten fått samma gudomliga besked.

Medlemmarna av de äldstes råd utropar enhälligt profeten Bockelson till enväldig kung över Döparriket. Högtidligt låter kung Jan sig krönas och utnämner sin förstahustru, Divara, till drottning.

Båda iför sig tunga guldkronor med infattade ädelstenar – tillverkade av de nedsmälta smycken som tidigare konfiskerades från invånarna.

Kungen avsätter de äldstes råd, utser borgmästare Bernd Knip­per­dol­ling till ståthållare och etablerar ett hov med tjänare och livvakter, som alla går klädda i sammet och siden – tyger som Bockelson tidigare har bannlyst.

På domkyrkoplatsen, som nu heter ”Sions berg”, låter det nykrönta majestätet sätta upp en sidenklädd tron, från vilken han håller hov med en spira i handen, tjocka guldringar på fing­rarna och guldkedjor om halsen.

Från sin tron utfärdar han order och avkunnar domar. Ståt­­hållare Knipperdolling är hans ”svärdbärare”, som verkställer avrättningarna – om inte kungen själv tar det tunga skarprättarsvärdet i händerna.

Jan Bockelson var från början ­skräddare. År 1534 blev han kungav Münster – och hånades i hela Europa som ”skräddarkungen”.

© The Picture Art Collection/Alamy

Svår hungersnöd bryter ut

Den 26 april 1535 I flera månader har biskop von Waldeck lyckats stoppa alla leveranser till Münster. Anabaptisterna ska svältas ut.

Samtliga kor har slaktats, alla hästar är uppätna, spannmålsförråden gapar tomma, och det finns inte så mycket som en torr brödbit att ge till de utmärglade invånarna. En del har dött av svält, andra har svårt att gå.
”Den som fortfarande har mat ska dela med sin bror”, rasar döparkungen och skickar ut sina män för att ännu en gång vända upp och ner på alla hem för att konfiskera de sista smulorna – en hand­full salt, en skopa mjöl, vad som helst.
”Om någon har stoppat undan något åt sig själv ska de straffas med döden”, hotar Jan Bockelson, som inte själv lider någon nöd. Förutseende nog har han låtit sina tjänare fylla källaren med vin, öl, spannmål och saltat kött.

”Gud har gjort mig till kung. Jag har rätt att bära gyllene kedjor, och jag behöver inte fråga någon om lov.”
Jan Bockelson.

Medan han och hans hov smörjer kråset, är stadens invånare så desperata att de skrapar kal­ken från kyrkomurarna och blandar den med vatten till en tunn gröt.

De kastar sig över hun­dar, katter, råttor, möss, grodor, snäckor – allt le­van­de sätter de i sig.

Gräs och mossa, till och med gamla skor hamnar på tallriken, och i takt med att allt fler dukar under för svälten inser kungen att han måste göra något: Han beordrar att alla ”onyttiga ätande” – kvinnor, gamla och mer än tusen småbarn – ska drivas ut ur staden.

De tvingas ut genom stadsporten, men någon hjälp från bi­skopen får de inte. Han misstänker att de är smittade med döpartankar och släpper inte in dem i sitt läger.

I stället svälter de ihjäl i ingenmansland. Kvar i Münster är nu endast kungen, hans hov och knappt tvåtusen vapenföra män samt utvalda fruar.

Målningar av Jesus som återvänder på domens dag har förekommit inom kristendomen sedan medeltiden.

© Shutterstock

Jordens undergång är effektiv reklam

Enligt kristendomen kommer de rättrogna på domens dag att komma till himlen, alla andra hamnar i helvetet.

Evangelisten Matteus berättar att Jesus på yttersta dagen kommer att uppträda som domare över människorna, medan jorden går under. Därför förberedde döparna i Münster sig på domedagen.

Jan Matthijs, kallad ”Guds sändebud”, förutspådde att jordens undergång skulle inträffa på påskdagen 1534.

Att sätta sin församling under press var ett psykologiskt genidrag av Matthijs, eftersom de rättrogna fick bråttom att omvandla Münster till ”det nya Jerusalem”.

Men domens dag uteblev, och därmed hade Jan Matthijs ett förklaringsproblem, som i slutänden kostade honom livet. Hans öde har dock inte avskräckt kollegor i andra trossamfund, för en spådom om jordens snara undergång har visat sig effektiv för att marknadsföra nya trosriktningar eller böcker.

Fem förutsägelser

  • Döparna: Påskdagen 1534 och 1535

    I början av 1500-talet trodde européerna fullt och fast att domedagen var nära. ­Pestutbrott, märkliga molnformationer, missväxt och andra fenomen sågs som varsel. Först angav döparna påskdagen 1534 som tidpunkten för undergången, men datumet fick flyttas till året därpå.

  • William Miller: Den 21 mars 1844

    Den amerikanske predikanten William ­Miller förkunnade 1818 att han med hjälp av Bibeln hade räknat ut tidpunkten för jordens undergång.

    En miljon följde honom och gav bort alla sina ägodelar. Sedan ­förklarade han att han hade misstagit sig. Därefter grundade hans följare tros­samfundet sjundedagsadventisterna.

  • Jehovas vittnen: 1874 (första gången)

    Trossamfundets grundare Charles Taze Russell meddelade att Herrens år skulle ­komma 1874, men det skedde inte. Tidpunkten flyttades till 1878, 1881, 1910
    och så vidare. Den senaste var 1984.

  • Mormonerna: 1891

    Mormonkyrkans grundare, Joseph Smith, förutspådde 1835 att ”Herrens ankomst är nära, det dröjer 56 år till”.

  • Michael Drosnin: 2012

    Den amerikanske författaren gav 1997 ut ”The Bible Code”, i vilken han påstod sig ha hittat ett förbisett budskap i ­Moseböckerna i Gamla Testamentet:
    en komet skulle utplåna jorden år 2012.

    Boken blev en internationell bästsäljare, men jorden gick inte under. ”Min bok är ingen kristallkula”, sa ­Drosnin under en presskonferens 2015.

Förtvivlad hustru mister huvudet

Den 12 juni 1535 Klyftan mellan kungen och folket är av­grunds­djup. Hovets medlemmar strosar runt uppenbart välnärda, medan svälten förvärras.

Elisabeth Wandscherer, en av kungens sexton hustrur, skäms. Det kan omöjligt vara Guds vilja att undersåtarna ska lida, medan kungligheterna lever i lyx, tänker hon.

Plågad av samvetskval tar hon av sig alla sina dyra smycken och vädjar till Bockelson att göra likadant.

”Gud har gjort mig till kung. Jag har rätt att bära gyllene halskedjor, och jag behöver inte be någon om lov”, avfärdar kungen henne.

Uppgivet ber Elisabeth om tillåtelse att lämna Döpar­riket, men får avslag. Rasande över hustruns bristande lojalitet dömer kungen henne till döden. Vid avrättningen på ”Sions berg” hugger han huvudet av Elisabeth.

”Det är Guds vilja!” förkunnar kung Jan och ger tecken åt sina musikanter. De jublande åskådarna tar varandra i händerna och dansar runt den livlösa kroppen.

Snickaren Gresbeck har bytt sida

Den 24 juni 1535 För en månad sedan lyckades Heinrich Gresbeck fly från staden. Biskopen sko­nade snickarens liv, för han har viktiga kunskaper om Münsters försvar. Nu leder han in armén.

I skydd av nattmörkret simmar Heinrich Gresbeck över vallgraven till en stadsport, som han vet är dåligt bevakad. Runt midjan har han ett rep fäst vid en träbro, som han drar efter sig genom vattnet.

När han krupit upp på land fäster han bron, och i nästa ögonblick rusar lands­knek­tarna över. Stadens vakter sover, så soldaterna kan gå från hus till hus och döda de manliga invånarna.

Skrik av fasa och smärta väcker Münster, och försvararna försöker slå tillbaka fienden. Under hela natten utkämpas blodiga strider på gatorna, men stadens utsvultna invånare har inte en chans mot landsknektarna.

När morgonen gryr är cirka sexhundra invånare döda, resten har kapitulerat till biskopens soldater. Bland fån­gar­na är kungen, ”svärdbäraren” Bernd Knip­per­dol­ling, och Bernd Krechting, som var medlem av de äldstes råd.

I stort sett alla manliga invånare samt drottning Divara avrättas, medan stadens kvinnor skonas om de tar avstånd från döpartron och lämnar staden.

I förvirringen kommer den rabiate predikanten Bernhard Rothmann undan. Det finns uppgifter om att han senare synts till i Rostock.

Döparburarna hissades upp 1536, och trots att kyrkan byggts om, hänger de kvar.

© Shutterstock & Staatsarchiv Münster/AKG-Images

Burarna hänger kvar som minne

Münster har varit katolskt sedan blodbadet 1535, och staden hånar än i dag döparrörelsen.

Som en brutal påminnelse om avrättningarna av de tre ledande döparna i Münster i januari 1536 hänger deras burar än i dag på Sankt ­Lamberti-kyrkans spira på Prinzipalmarkt i ­stadens hjärta – trots att kyrktornet byggts om och renoverats flera gånger.

På grund av förfall revs den ursprungliga spiran i slutet av 1800-talet och ersattes med ett nytt, högre kyrktorn, där burarna 1898 åter fick sin plats.

Under andra världskriget träffades kyrktornet av en bomb under ett brittiskt flyganfall 1944. Fyra år senare hade kyrkan restaurerats, och burarna hängdes upp igen.

År 1987 beslutade församlingen att installera lampor i burarna, som lyste svagt till minne av de tre förtappade själarna.

Inte alla i ­staden är emellertid förtjusta i burarna och kritiker menar att den demonstrativa uppvisningen av religiöst grundade grymheter inte hör hemma i en modern och tolerant universitetsstad som Münster, som hyser stude­rande från hela världen.

Förespråkarna hävdar att burarna utgör en påminnelse om vad som händer när man gör uppror mot samhällsordningen. Den 25 juni varje år håller staden en mässa för att tacka Gud för ”befrielsen från döparnas terrorvälde”.

De dömda flås levande

Den 22 januari 1536 Efter att ha förhörts och torterats i sex månader förs döparkungen och två av hans handgångna män till schavotten i Münster.

Biskop von Waldeck och en stor folkmassa ser tysta på, medan bödlarna surrar de tre dödsdömda döparledarna vid stolpar utanför rådhuset.

Med glödande järn bränner bödlarna männens kroppar, så att luften fylls av en kväljande lukt av bränt kött som sticker de hämndlystna åskådarna i näsan.

Döparkungen uthärdar plågorna under tystnad, medan Knipperdolling och Krechting vrålar av smärta.

”Fader, i dina händer anförtror jag min själ”, mässar den av­sat­te döparkungen, medan tortyren fortsätter.

Med glödgade tänger sliter bödlarna köttet från männens ben, och när de efter ett par timmars misshandel är mer döda än levande, får de tungan utsliten med en tång. Omedelbart därefter får de en dolk stucken genom hjärtat.

De tre liken bärs sedan till Sankt Lamberti-kyrkan och pla­ce­ras i järnburar, som en smed tillverkat för ändamålet. Bu­rarna är knappt två meter höga och väger drygt tvåhundra kilo.

Med rep firar biskopens män upp burarna i kyrkspiran – den översta av burarna innehåller döparkun­gens lemlästade och livlösa kropp.

De män som i ett och ett halvt år hållit Münster i ett järn­grepp dinglar nu som en varning till andra. Snart kretsar korparna runt burarna och hackar i kropparna.

Tor­tyr­­­instru­men­ten ställs sedan ut på Münsters stadsmuseum.

EPILOG:

Efter 1536 fanns det i Nederländerna och Tyskland fortfarande små församlingar av anabaptister, som pre­di­kan­ten Menno Simons samlade.

De troende kallade sig nu men­no­nit­er, levde isolerat och tog avstånd från våld, men de betraktades ändå som ett hot och förföljdes.

Vid 1500-talets slut fick mennoniterna lov att fritt utöva sin tro i Nederländerna, enstaka städer i Tyskland samt i Frederiksstad i Schles­wig. I resten av Europa fortsatte den brutala förföljelsen.

Från 1700-talet utvandrade därför många men­no­nit­er­ till Nord- och Sydamerika, där en del bildade nya trossamfund, bland annat amish. Globalt finns det i dag cirka 1,3 miljoner mennoniter.

Läs också:

Religionshistoria

Häxbålen brann överallt i Europa

17 minuter
Reformationen

Reformationen skapade dagens Europa

9 minuter
Religionshistoria

Fråga oss: Varifrån kom amish?

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj