Evangelisterna riktade sin propaganda
Historikernas bästa källa till Jesu liv är evangelierna i Nya Testamentet – men de är fulla av överdrifter och utbroderingar.
Historikern Josefus beskrev Jesus men i övrigt är de historiska källorna kring Jesu gärningar få.
Forskarnas källor till den historiske Jesus är få och fyllda med fallgropar. Bara ett par nästan samtida historiker – Josefus (cirka år 37–100) och Tacitus (cirka år 56–120) – nämner Jesus kortfattat. Övrig kunskap måste historikerna söka i de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Även om syftet med skrifterna är att omvända icke-troende beskrivs Jesu liv i detalj och evangelisterna berättar en hel del om den jordiske Jesus tid, drömmar och motgångar.
Evangelierna är skrivna från omkring 70–100 år efter Kristus, då några av de första kristna bestämde sig för att skriva ned alla berättelser om Jesus till en sammanhängade historia. Även om evangelierna är uppkallade efter några av Jesus närmaste män är det tveksamt om de själva har skrivit texterna.
Markusevangeliet skrevs först och historikerna betraktar det därför som det mest trovärdiga evangeliet. Trots att även Markus är partisk är texten det närmaste historikerna kan komma ett sakligt referat av Jesu liv, eftersom den saknar de andra evangeliernas försköningar och efterrationaliseringar. Till exempel berättar Markus utan omsvep att Jesus bara var en av många som följde Johannes Döparen medan andra evangelister hävdar att Jesus och Johannes hade en speciell relation.
Lukas- och Matteusevangelierna kom till senare och byggde i stor utsträckning på Markus evangelium. Några av berättelserna skrevs om för att bättre stämma in på bilden av Jesus som Guds utvalde. De båda evangelierna anpassades även till de målgrupper som evangelisterna ville nå. Matteus citerade flitigt profetior ur Gamla Testamentet för att omvända judar, medan Lukas som helst missionerade för underklassen betonade Jesus roll som de fattigas beskyddare.