Europa fruktade Satans gaffel

I stället för att stoppa maten i munnen med fingrarna som alla andra använde Maria Argyra ett gyllene redskap med två tänder.

De gudfruktiga prästerna och kardinalerna förfärades. Inte nog med att redskapet liknade den eldgaffel som djävulen brukade avbildas med – användandet av det konstiga hjälpmedlet besudlade också Guds skapelse.

”Gud har i sin vishet försett människan med naturliga gafflar – fingrarna. Att byta ut fingrarna mot konstgjorda redskap av metall är därför en skymf mot Gud”, väste en av prästerna förargat.

Motviljan berodde också på att gaffeln inte hade någon kristen förhistoria. Kniven användes i den sista nattvarden, medan Jungfru Maria matade Kristus med en sked.

Gaffeln hade bara djävulen som referens.

När Maria Argyra bara tre år efter bröllopet dog i pest, påpekade de fromma männen genast att prinsessan hade fått vad hon förtjänade.

”Hon nedlät sig inte till att vidröra maten med sina fingrar, utan beordrade sina eunucker att skära den i småbitar, som hon kunde spetsa på ett gyllene instrument med två tänder och på så sätt föra dem till sin mun”, dundrade kardinalen Petrus Damiani:

”Denna kvinnas fåfänga var hatisk mot den allsmäktige Gud och därför tog han otvivelaktigt sin hämnd”.

Avskyn för Maria Argyra och hennes ätredskap var bara början. Under följande århundraden kom gaffeln och dess anhängare att hånas, kuvas och förlöjligas.

Först efter mer än 700 års kamp blev redskapet en oumbärlig del av vardagen i bland annat Sverige.

Gaffeln var uråldrig

Maria Argyras tvåtandade gaffel är den första bordsgaffeln som har beskrivits i världshistorien, men liknande redskap hade på hennes tid redan varit kända i mer än tusen år.

Egyptier använde till exempel långa, tvåtandade spett av brons att lyfta köttet från elden med, innan de offrade delarna till gudarna i templet.

Greker och romare använde stekgafflar av samma form i matlagningen.

Arkeologer har hittat gafflar av silver i ruinerna av städerna Pompeji och Herculaneum, som begravdes i aska under Vesuvius utbrott år 79 efter Kris­tus.

Det är dock osäkert om egyptierna, grekerna och romarna använde gaffeln till att äta med.

Seden att stoppa gaffeln i munnen uppstod sannolikt först under 600-talet bland de finare familjerna i Bysans och Mellanöstern, tror historiker.

Först år 1004 förde Maria Argyra matgaffeln till Italien med sitt giftermål.

Pasta gjorde gaffeln populär

Italienarna accepterade gaffeln långsamt och ätredskapet blev utbrett först omkring 300 år efter prinsessans bröllop. Gaffelns genombrott var nära förknippat med en kulinarisk nyhet.

År 1150 berättade den arabiske geografen al-Idrisi att människor på Sicilien producerade långa strängar av ägg och mjöl.

Spaghettisträngarna såldes vida omkring och snart började man laga rätten även i andra delar av Italien.

Italie­narna åt sina pastasträngar med hjälp av en träpinne som de rullade upp pastan på innan de stoppade den i munnen.

Snart insåg de att gaffeln passade bätt­re till att snurra och hålla fast de tunna, hala trådarna. Efter det gick redskapet sitt segertåg över hela landet.

År 1361 omnämndes bordsgaffeln för första gången i en lista över staden Florens värdesaker och på 1400-talet dök gafflar upp på sidorna i flera italienska kokböcker.

När italienarna hade vant sig vid att äta spaghetti med gaffel började de även använda redskapet till övriga rätter. Andra länder såg på redskapet med skepsis.

När 14-åriga Katarina från den sten­rika Medicifamiljen i Florens år 1533 reste till Marseille för att gifta sig med den blivande kung Henrik II av Frankrike, rynkade folk på näsan åt de många dussin gafflar Katarina tog med sig.

För välbärgade franska familjer som ville vara som de kungliga blev frestelsen att imitera dock för stor. Många från den franska överklassen tog därför det nya hjälpmedlet till sig.

Gaffelns ökande popularitet berodde inte minst på modet, som i slutet av 1500-talet dikterade omfångsrika knypp­lade spetsar och stärkta pipkragar för både kvinnor och män.

De ömtåliga tygerna och stärkta kragarna, som stod ut flera centimeter från halsen, gjorde det svårt att äta med fingrarna utan att spilla på kläderna. Gaffeln löste problemet och redskapet spreds över kontinenten.

År 1621 nådde gaffeln hela vägen till Danmark. Kung Christian IV var glad i både mat och spetskragar och antecknade stolt i sin dagbok att han detta år hade köpt en gaffel ”av en fransos”.

Gaffeln var vulgär

Långt ifrån alla var dock förtjusta i gaffeln, inte heller fransmännen. År 1605 gav den franske satirikern Thomas Artus ut en bok med titeln L’Isle des Hermaphrodites – Hermafroditernas ö.

En hermafrodit var på 1600-talet ett skällsord och boken förlöjligade den tidigare frans­ke kungen Henrik III och hans hov, som Artus tyckte var omanliga ynkryggar.

Av alla löjliga handlingar som hovfolket ägnade sig åt var användandet av gafflar den värsta, tyckte Artus.

Han beskrev målande hur hovfolket ”aldrig vidrör kött med sina händer, utan bara med gafflar”.

Gafflarnas tänder satt dessutom så långt ifrån varandra att bönor och ärtor trillade runt överallt. Redskapet medförde enligt Artus ett riktigt svineri. Även engelsmännen var skeptiska mot gaffeln.

Redskapet var känt i landet så tidigt som 1463, då en källa nämner en ”silvergaffel att äta kanderad ingefära med”, och historiker tror att små gafflar att spetsa frukt och desserter med var utbredda på 1500-talet.

Desserter var populära och gaffeln passade utmärkt till att fiska upp frukterna ur sockerlagen.

När de klistriga godsakerna fastnade i tänderna kunde gaffeln dessutom användas som tandpetare. Alla var dock inte förtjusta i gafflarna.

Drottning Elisabet I, som regerade mellan 1558 och 1603, ägde till exempel flera stycken, men använde dem tydligen sällan.

Drottningen tyckte att den spettande rörelsen med gaffeln var alltför vulgär för att utföra i förnämt sällskap och föredrog att fortsätta äta med fingrarna.

Thomas Coryate, tidigare hovnarr och Oxfordstudent, blev den som på allvar introducerade gaffeln i finare sällskap.

År 1608 reste Coryate runt i Europa. Resan genomfördes till fots och Coryate kom lokalbefolkningarna nära inpå livet.

I Ita­lien observerade han en sed ”som inte brukas i något annat land”, nämligen en liten gaffel att äta kött med.

”Den typiske italienaren står inte ut med att maten vidrörs av fingrar, eftersom han förstår att inte allas fingrar är lika rena”, skrev han.

När Coryate kommit över sin förvåning började han själv att äta med gaffel och han hävdade senare att det var han som förde seden att förtära hela måltider – och inte bara desserter – med gaffel till London.

Coryates vänner gav honom retfullt öknamnet ”Furcifer”, som kan betyda ”gaffelbärare” och ”skurk”, men också ligger nära ordet ”Lucifer” – Satan.

Coryate avfärdade dem eftertryckligt. ”Vänta och se; en dag kommer ni alla att äga en gaffel”, förutspådde han.

Bordsskick gav status

Coryates entusiasm smittade. Efter bara ett par år blev gaffeln en statussymbol bland medlemmar av den engelska överklassen.

De finaste redskapen hade tänder av silver och skaft gjorda av kristall eller elfenben. Ägarna förvarade dem i fina askar som de tog med sig när de reste eller skulle ut och äta.

Sedvänjan hade fördelaktiga, praktiska skäl, för det var få som ägde så många gafflar på 1600-talet att de räckte till alla gäster.

Askarna med bestick var också ett bra sätt att rikta värdens och övriga gäs­ters uppmärksamhet mot ägarens sofistikerade smak.

En del skickade till och med tjänstefolk i förväg med bestick­asken inför ett middagssällskap. På så sätt hade ägarens betydelse slagits fast redan innan matgästerna satte sig till bords.

År 1633 fick gaffeln sitt slutliga erkännande när kung Karl II högtidligt deklarerade att ”det är anständigt att använda gaffel”.

Mindre än hundra år senare, vid 1700-talets början, användes gaffeln i hela Europa. Redskapet hade då ändrat utseende.

Tänderna var lätt uppåtböjda, så att gaffeln bättre höll kvar maten som den ätande samlade upp.

Samtidigt fick redskapet fler tänder, så att de flesta gaff­lar nu hade tre eller fyra stycken.

Dess­utom ersatte platta porslinstallrikar de gamla faten och skålarna av trä, eftersom gaffeln lätt kunde samla upp mat även från helt plana ytor.

Gaffeln spred sig snart långt utanför överklassen. På 1700- och 1800-talen växte borgerskapets rikedom och infly­tande.

Uppkomlingarna hävdade sin nyvunna status genom att bland annat demonstrera goda manér och lägga stor vikt vid etikett.

Det gällde inte minst bordsskick, som efterhand blev så inveck­lat att bara de särskilt invigda kunde genomföra en middag utan att trampa i klaveret.

När det gällde att välja ätredskap var gaffeln det säkra valet. ”Om du är osäker, så använd gaffeln”, lydde den gyllene regeln.

”Ibland använder man sked till pudding, men det är mer be­levat att använda en ­gaffel”, fastslog en kokbok från 1887.

Under en period dikterade modet till och med gafflar vid intagandet av soppa. Idén visade sig dock vara så opraktisk att den snabbt övergavs.

Till nästan alla andra rätter var bruket av gaffeln utbrett. Frågan var bara vilken gaffel den hungrige gästen skulle välja till vilken rätt. Redskapets popularitet fick tillverkarna att utveckla ett otal varianter.

En gäst vid ett middagssällskap hos det övre borgerskapet under den viktorianska tiden kunde möta så exotiska redskap som fiskgaffel, salladsgaffel och glassgaffel.

Avancerade hushåll kunde till och med erbjuda en gaffel speciellt avsedd för att äta sköldpadda.

Efter århundraden i skamvrån hade gaffeln blivit middagsbordets obestridliga stjärna.

”Gaffeln har blivit det mest använda och moderiktiga redskapet för att transportera mat till munnen.

Först trängde den undan kniven och nu har den även i sin stolthet invaderat den mäktiga skedens domän.

Skeden är nu också kuvad, och gaffeln, fräck och triumferande, har blivit en tyrann”, skrev Florence Hall, författare till en bok om takt och ton, 1887 och fortsatte i anklagande ton:

”En sann följare av modet vågar inte använda en sked för annat än att röra i teet eller att äta soppa med. Han eller hon äter ödmjukt sin glass med en gaffel och ger sken av att njuta stort av det”.

Gaffeln var inte för alla

Gaffelns popularitet betydde inte att alla förstod sig på redskapet. Även de välbärgade kunde ha svårt att hänga med i så avancerade nycker.

I sina memoarer från 1824 skrev den förmögne engelske silversmeden Joseph Brasbridge att han under en middag blev tvungen att anförtro sin värd att han inte hade en aning om hur gaffeln skulle hanteras.

”Jag vet mycket väl hur man säljer dylika artiklar, men inte hur man använder dem”, erkände den generade gästen.

För arbetare, bönder och hantverkare var det nya instrumentet utom räckhåll. I Norden var gröt och soppa vanlig kost för landsbygdens befolkning, och skeden och kniven de enda kända ätredskapen.

Byskomakaren Jonas Stolt kom till korta när han i början av 1800-talet skulle äta middag på en stor gård där han arbetade.

Gårdsfolket var välbeställda och under middagen upptäckte Stolt att de gammaldags ätbrickorna av trä hade bytts ut mot moderna porslinstallrikar.

”Man åt inte från samma fat, både gröten och soppan hälldes upp och i stället för de vanliga knivarna av slitna såg­klingor fanns det blankpolerade köpknivar”, berättade skomakaren med illa dolt missnöje.

Gaffeln var han tvungen att låta ligga ”för jag hade ännu inte lärt mig att använda den”, erkände han slokörat.

Även i modern tid förhöll många sig skeptiska till redskapet. Brittiska sjömän vägrade så sent som 1897 att använda gaffel.

Redskapet var omanligt och skadligt för disciplinen, ansåg havens stolta folk. Precis som alla andra fick de till slut böja sig för det praktiska redskapet.