Den spanska inkvisitionen var brutal och obarmhärtig

Domens dag i Sevilla

Sevilla var Spaniens folkrikaste stad och anloppshamn för de stora handelsfartyg som gick på långa rutter.

På gatorna brukade det surra av samtal på olika språk bland sjömän, köpmän och gycklare i färgglada dräkter från alla världens hörn. Men denna februaridag år 1481 var det som om allting avstannade och ett dystert sällskap drog till sig folkmassans uppmärksamhet.

En procession skred andäktigt mot stadsporten från stadens katedral.

Ledda av dominikanermunkar i svarta och vita kåpor, och omgivna av beväpnade vakter, vandrade en liten skara män mot en plågsam död.

De dömda var alla klädda i gula dräkter och var plågsamt medvetna om de soldater som bar veden till det bål som snart skulle sluka dem.

Över deras huvuden vajade inkvisitionens standar med det gröna korset, olivkvisten och svärdet.

Runt om de dömda gick munkar som mässande manade till ånger och därpå följande frälsning.

En stor trumma ledsagade dem långsamt framåt mot deras öde på ”el quemadero” – bålplatsen.

När processionen gjorde halt höll Alfonso de Ojeda, prior i Sevillas dominikanerkloster San Pablo, en predikan om domens dag då syndarna skulle kastas i den svavel­osande, eviga elden.

De dömda bands därefter fast vid träpålar och skrikande av skräck och smärta­ blev de sedan lågornas rov.­

Katastrofer som pesten, missväxtår och svältperioder krävde syndabockar. Judarna fick skulden för alltihop och snart tog plundrandet och mördandet fart.

Även i Spanien förföljdes judarna. Många klarade sig genom att låta sig döpas och bli så kallade conversos – judar som konverterat.

På det sättet kunde de behålla sina höga befattningar som skatte­förvaltare, jurister eller läkare.

Många döpta judar fortsatte dock att leva med sin gamla religions regler trots att de officiellt var kristna.

Förföljelserna avtog med tiden och livet präglades åter av ”convivencia” – fredlig sam­existens. Men freden skulle inte vara för evigt.

Ojeda föreslog att kungahuset skulle instifta en särskild spansk version av inkvisitionen.

Den nya spanska inkvisitionen skulle emellertid inte lyda under påven utan endast under spanska kronan.

På så vis kunde kungahuset både slå hårt mot judarna och avskräcka andra från att försöka utmana kungamakten. Isabella och Ferdinand tyckte att det var en bra idé och bad påven om tillstånd att få grunda en egen inkvisition.

Drottning Isabella hade tidigare använt en folkmilis, ”Kristusmilisen”, för att pacificera sina adliga fiender i Kastilien.

Milisen, som var ett hopplock av dagdrivare, suputer och frigivna straff­fångar, ställdes nu till den nybildade inkvisitionens förfogande.

Samtidigt började inkvisitionen att rekrytera angivare som skulle informera domstolen om alla misstänkta beteenden och i synnerhet sådant som kunde tyda på att en converso i det fördolda fortsatte att praktisera sin judiska religion.

Katolska kyrkan belönade angivarna med pengar från de dömdas tillgångar samt med kyrkans välsignelse.

Dessutom instiftade den spanska inkvisitionen ett förtjänsttecken för särskilt flitiga angivare: en dolk och en olivkvist över ett kors.

Angivarna bar emble­met med stolthet och det sattes även på deras hus.

Resultatet blev en veritabel armé av angivare som överallt i det spanska samhället såg till att inkvisitionen var ständigt närvarande – inte ens inom hemmets fyra väggar kunde folk känna sig säkra.

Den spanska inkvisitionen var, som en historiker har formulerat det, ”ett öga som aldrig sov”.

På tortyrbänken utsattes de arma människorna för allt från vattentortyr till rådbråkning för att de skulle erkänna att de utövade den judiska tron i största hemlighet.

Man tog till alla medel för att tvinga fram erkännanden och namn på andra syndare.

Bödlarna såg noga till att offren inte dog under den utdragna tortyren – pinan skulle vara så länge som möjligt.

De flesta som anklagades erkände vad som helst, sanning eller inte, när de hade hamnat i tortyrbödlarnas klor. Sedan dömdes de till döden.

Eftersom kyrkan enligt traditionen inte fick orsaka blodsutgjutelse brändes de dödsdömda i stället på bål.

I Johannes­evangeliet hade inkvisitionen hittat ett stycke där Jesus enligt Johannes sa: ”Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och viss­nar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.”

Kättarbålet var alltså enligt inkvisitionen bestämt av Kristus själv.

I Jesu namn blev därför mer än 700 conversos levande brända under inkvisitionens första tolv år – enbart i Sevilla.

Påven krävde att de anklagade hädanefter skulle få veta vem som hade angett dem och att alla dömda skulle ha en möjlighet att överklaga domen.

Uppriktig ånger borde leda till synda­förlåtelse, påpekade han. Ferdinand avvisade alla påvens krav och svarade ilsket att kätteriet hade nått en ­sådan omfattning att endast den spanska inkvisitionen kunde lösa problemet.

Året därpå utökade det spanska kunga­paret inkvisitionens omfattning och för att administrera den snabbt växande organisationen anställde de dominikanermunken Tomás de Torquemada som storinkvisitor – en handling som slutgiltigt beseglade de spanska judarnas öde.

Från och med nu kunde ingen känna­ sig trygg.

Den nye storinkvisitorn Torquemada hatade judar även om det ryktades att hans egen mormor var judinna.

Dominikanermunken hävdade att det var Spaniens judiska folk som lockade­ de nykristna judarna att i hemlighet utöva judendomen. Hans främsta mål var därför att fördriva alla judar från spansk mark.

Inkvisitionens hantlangare visste nämligen att praktiserande judar inte tillagar varm mat på lördagar.

Om röken uteblev var det tillräckliga bevis för att converson var kättare. På dominikanernas order drog stora skaror av angivare genom staden varje fredagkväll.

De tvingade sig in i de nykristnas hem för att se om de som bodde där hade tänt ljus eller var finklädda för att fira inledningen på den judiska sabbaten.

På listan över misstänkta­ handlingar som kunde leda till arrestering stod även det att ge sina barn gammaltestamentliga namn, äta kött under den kristna­ fastan och att tvätta händerna innan man bad böner.

Detta ledde till att tusentals misstänkta conversos släpades iväg till tortyrkamrarna.

Förföljelserna antog groteska proportioner när ben från sedan länge döda conversos, som nu misstänktes för att ha varit falska kristna, grävdes upp och brändes på bål.

Ingen gick fri från storinkvisitorn Torquemada som till sist även gav sig på vanliga kristna om de råkade ha andra åsikter än han själv.

Han exkommunicerades därför av påven i Rom men fortsatte obehindrat sin terror med Ferdinands och Isabellas välsignelse.

Granada var extremt väl befäst och bara tack vare den nya kanonen, som kunde avfyra stenar som vägde 200 pund och järngranater fyllda med krut, hade spanjorerna en liten chans att bryta­ igenom de tjocka murarna.

Kanonerna kostade massor med pengar och därför användes de dömdas tillgångar till att fylla på i statskassan.

Den 2 januari 1492 gav Granada till sist upp efter förhandlingar med Ferdi­nand och Isabella.

Granadas muslimer fruktade nu att de skulle bli inkvisitionens nästa offer, men det spanska kungaparet gav i ett traktat löfte om religionsfrihet och likhet inför lagen – mot att muslim­erna kapitulerade villkorslöst.

Många hyste onda aningar inför traktaten.

”Döden är det minst oroande av det som väntar oss. Mer skrämmande är de förödmjukelser som nu planeras; plundringsräder mot våra hus, kränkningar mot våra hustrur och dött­rar och fanatikerns brinnande påle.”

Varningen kom från en av Granadas generaler och hans oro visade sig vara be­fogad.

Samma år som Granada föll beordrade det spanska kungaparet samt­liga judar att lämna Spanien före den 31 juli 1492. De som vägrade resa skulle avrättas.

Omkring 200 000 judar tvinga­des därför fly från det som varit deras ­fädernesland i mer än tusen år. Och snart ställdes muslimerna, trots de tidigare löftena, inför valet att låta sig döpas eller lämna Spanien.

Böckerna brändes sedan på bål. För­utom skrifter som var tydligt politiska, drabbade censuren även romaner samt reli­giösa, vetenskapliga och medicinska verk.

Överallt i de spanska städerna rapporterade angivare in varje form av miss­tänkt beteende – rädsla och oro blev en ständig följeslagare i spanjorernas vardag.

Inkvisitionen var så effektiv att den blev oumbärlig för de spanska kung­arna som utnyttjade den till att krossa all opposition. I 250 år kunde domstolen därför fortsätta sin terrorregim med oförminskad styrka.