Den spanska inkvisitionen var brutal och obarmhärtig

Den spanska inkvisitionen provocerar fram judehatet

I flera hundra år hade befolkningen i våra dagars Spanien varit sammansatt av olika­ religiösa, etniska och kulturella grupper.

Sedan tiden kring Kristi födelse hade Spanien hyst en stor judisk folkgrupp och när araberna erövrade området på 700-talet flyttade många nordafrikanska muslimer dit.

Kristna, judar och muslimer levde sida vid sida i vardagen och besökte rentav varandras böneplatser ibland.

Men på 1300-talet svepte en våg av judeförföljelser fram över Europa.

Katastrofer som pesten, missväxtår och svältperioder krävde syndabockar. Judarna fick skulden för alltihop och snart tog plundrandet och mördandet fart.

Även i Spanien förföljdes judarna. Många klarade sig genom att låta sig döpas och bli så kallade conversos – judar som konverterat.

På det sättet kunde de behålla sina höga befattningar som skatte­förvaltare, jurister eller läkare.

Många döpta judar fortsatte dock att leva med sin gamla religions regler trots att de officiellt var kristna.

Förföljelserna avtog med tiden och livet präglades åter av ”convivencia” – fredlig sam­existens. Men freden skulle inte vara för evigt.

Kungaparet startar den spanska inkvisitionen

På 1400-talet bestod Spanien av ett antal självständiga, kristna kungadömen samt det muslimska emiratet Granada i södra Spanien.

År 1476 övertog den unga­ Isabella tronen i Kastilien. Sex år tidigare hade hon gift sig med Ferdinand som var tronarvinge i Aragonien.

De båda monarkierna slogs nu samman under namnet ”España”, en omskrivning av romarnas namn på landet, ”Hispania”.

Men furstarna i området ville inte erkänna kronans övermakt och de fick, enligt ryktena, stöd av landets många kristnade judar.

Konflikterna hotade att splittra det nya riket och därmed sätta krokben för Isabellas ambitioner att regera över ett enat, katolskt Spanien.

I Sevillas arabiskinspirerade palats lyss­nade drottningen till en mängd goda råd.

Hon tog särskilt till sig munken Alfon­so de Ojedas ord. Han var medlem i den så kallade dominikanerorden som på 1200-talet hade fått i uppgift att leda påve­dömets religiösa domstol – inkvisitionen – i kampen mot kättarna.

Detta hade orden utfört med sådan iver att bröderna fått öknamnet ”Domini canes” – ”Guds hundar”. Påvens inkvisition exi­sterade fortfarande men hade inte varit­ aktiv på över 200 år.

Ojeda lyckades övertyga drottning Isabella om att de nykristnade judarna fortsatte att utöva judendomen i det fördolda­ och att de konspirerade mot kungahuset.

Ojeda föreslog att kungahuset skulle instifta en särskild spansk version av inkvisitionen.

Den nya spanska inkvisitionen skulle emellertid inte lyda under påven utan endast under spanska kronan.

På så vis kunde kungahuset både slå hårt mot judarna och avskräcka andra från att försöka utmana kungamakten. Isabella och Ferdinand tyckte att det var en bra idé och bad påven om tillstånd att få grunda en egen inkvisition.

Påven skänker bort den spanska inkvisitionen

I ett brev daterat den 1 november 1478 gav påven Sixtus IV klartecken till att förfölja Spaniens conversos som bar skulden för ”inbördeskrig, mord och otaliga brott”.

Genom detta brev lade påven inkvi­sitionen i händerna på den spanska kronan.

Både inkvisitionens högste ledare och Suprema, det beslutande råd som bestod av sex till tio medlemmar, utsågs av det spanska kungahuset.

Drottning Isabella hade tidigare använt en folkmilis, ”Kristusmilisen”, för att pacificera sina adliga fiender i Kastilien.

Milisen, som var ett hopplock av dagdrivare, suputer och frigivna straff­fångar, ställdes nu till den nybildade inkvisitionens förfogande.

Samtidigt började inkvisitionen att rekrytera angivare som skulle informera domstolen om alla misstänkta beteenden och i synnerhet sådant som kunde tyda på att en converso i det fördolda fortsatte att praktisera sin judiska religion.

Katolska kyrkan belönade angivarna med pengar från de dömdas tillgångar samt med kyrkans välsignelse.

Dessutom instiftade den spanska inkvisitionen ett förtjänsttecken för särskilt flitiga angivare: en dolk och en olivkvist över ett kors.

Angivarna bar emble­met med stolthet och det sattes även på deras hus.

Resultatet blev en veritabel armé av angivare som överallt i det spanska samhället såg till att inkvisitionen var ständigt närvarande – inte ens inom hemmets fyra väggar kunde folk känna sig säkra.

Den spanska inkvisitionen var, som en historiker har formulerat det, ”ett öga som aldrig sov”.

Den spanska inkvisitionen använde brutala tortyrmetoder

Inkvisitionens skarpa strålkastare riktades först mot Sevilla.

Här var motståndet mot drottning Isabella störst och många av stadens conversos fördes till tortyrkammaren som ironiskt nog kallades ”Casa Santa” – det heliga huset.

Här hängdes de anklagade upp i taket med kedjor kring handlederna och tunga lod kring vristerna.

På grund av lodens tyngd gick offrens armar ofta ur led.

På tortyrbänken utsattes de arma människorna för allt från vattentortyr till rådbråkning för att de skulle erkänna att de utövade den judiska tron i största hemlighet.

Man tog till alla medel för att tvinga fram erkännanden och namn på andra syndare.

Bödlarna såg noga till att offren inte dog under den utdragna tortyren – pinan skulle vara så länge som möjligt.

De flesta som anklagades erkände vad som helst, sanning eller inte, när de hade hamnat i tortyrbödlarnas klor. Sedan dömdes de till döden.

Eftersom kyrkan enligt traditionen inte fick orsaka blodsutgjutelse brändes de dödsdömda i stället på bål.

I Johannes­evangeliet hade inkvisitionen hittat ett stycke där Jesus enligt Johannes sa: ”Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och viss­nar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.”

Kättarbålet var alltså enligt inkvisitionen bestämt av Kristus själv.

I Jesu namn blev därför mer än 700 conversos levande brända under inkvisitionens första tolv år – enbart i Sevilla.

Påven sätts på sin plats och den spanska inkvisitionen utvidgas

”Varför gör de detta mot oss? Är vi inte några av stadens mest respekterade medborgare?” frågade de kristnade judarna varandra i converso-församlingen.

Många klagade hos påven. I Rom möttes de av förståelse och i ett brev till Isabella­ och Ferdinand år 1482 protesterade ­påven mot inkvisitionens våldsamma metoder.

Påven pekade på de tunna bevisen, den utbredda användningen av tortyr och inte minst inkvisitorernas girighet.

Förutom att straffa folk konfiskerade inkv­isitorerna nämligen rutinmässigt de dömdas tillgångar som sedan fördelades mellan staten och kyrkan.

Det var därför allmänt känt att det främst var rika conversos som var mest intressanta för inkvisitionen.

Påven krävde att de anklagade hädanefter skulle få veta vem som hade angett dem och att alla dömda skulle ha en möjlighet att överklaga domen.

Uppriktig ånger borde leda till synda­förlåtelse, påpekade han. Ferdinand avvisade alla påvens krav och svarade ilsket att kätteriet hade nått en ­sådan omfattning att endast den spanska inkvisitionen kunde lösa problemet.

Året därpå utökade det spanska kunga­paret inkvisitionens omfattning och för att administrera den snabbt växande organisationen anställde de dominikanermunken Tomás de Torquemada som storinkvisitor – en handling som slutgiltigt beseglade de spanska judarnas öde.

Från och med nu kunde ingen känna­ sig trygg.

Den nye storinkvisitorn Torquemada hatade judar även om det ryktades att hans egen mormor var judinna.

Dominikanermunken hävdade att det var Spaniens judiska folk som lockade­ de nykristna judarna att i hemlighet utöva judendomen. Hans främsta mål var därför att fördriva alla judar från spansk mark.

Den spanska inkvisitionen fördriver judar från spansk mark

Samtidigt intensifierade Torquemada jakten på falska conversos.

Av kyrkan fick angivarna en lång lista med namn på personer som de skulle hålla ögonen på för att få veta om han eller hon fortfarande var jude.

En populär metod var att placera ut vaktposter i torn och höga byggnader.

De skulle hålla uppsikt över om det steg rök ur skorstenen på converso-husen om lördagen.

Inkvisitionens hantlangare visste nämligen att praktiserande judar inte tillagar varm mat på lördagar.

Om röken uteblev var det tillräckliga bevis för att converson var kättare. På dominikanernas order drog stora skaror av angivare genom staden varje fredagkväll.

De tvingade sig in i de nykristnas hem för att se om de som bodde där hade tänt ljus eller var finklädda för att fira inledningen på den judiska sabbaten.

På listan över misstänkta­ handlingar som kunde leda till arrestering stod även det att ge sina barn gammaltestamentliga namn, äta kött under den kristna­ fastan och att tvätta händerna innan man bad böner.

Detta ledde till att tusentals misstänkta conversos släpades iväg till tortyrkamrarna.

Förföljelserna antog groteska proportioner när ben från sedan länge döda conversos, som nu misstänktes för att ha varit falska kristna, grävdes upp och brändes på bål.

Ingen gick fri från storinkvisitorn Torquemada som till sist även gav sig på vanliga kristna om de råkade ha andra åsikter än han själv.

Han exkommunicerades därför av påven i Rom men fortsatte obehindrat sin terror med Ferdinands och Isabellas välsignelse.

De dömdas förmögenheter finansierar den spanska inkvisitionen

Inkvisitionen visade sig vara ett ypperligt politiskt vapen för det spanska regent­paret som med den religiösa domstolens stöd krossade alla sina hemliga fiender. Inkvisitionen fyllde även en annan viktig funktion.

Många conversos var rika och kungaparet ville gärna komma åt deras pengar.

Regenternas ambition var att ena det kristna Spanien och erövra den sista muslimska enklaven – det lilla Granada i södra Spanien.

Men kriget mot muslimerna kostade enormt mycket­ pengar.

Granada var extremt väl befäst och bara tack vare den nya kanonen, som kunde avfyra stenar som vägde 200 pund och järngranater fyllda med krut, hade spanjorerna en liten chans att bryta­ igenom de tjocka murarna.

Kanonerna kostade massor med pengar och därför användes de dömdas tillgångar till att fylla på i statskassan.

Den 2 januari 1492 gav Granada till sist upp efter förhandlingar med Ferdi­nand och Isabella.

Granadas muslimer fruktade nu att de skulle bli inkvisitionens nästa offer, men det spanska kungaparet gav i ett traktat löfte om religionsfrihet och likhet inför lagen – mot att muslim­erna kapitulerade villkorslöst.

Många hyste onda aningar inför traktaten.

”Döden är det minst oroande av det som väntar oss. Mer skrämmande är de förödmjukelser som nu planeras; plundringsräder mot våra hus, kränkningar mot våra hustrur och dött­rar och fanatikerns brinnande påle.”

Varningen kom från en av Granadas generaler och hans oro visade sig vara be­fogad.

Samma år som Granada föll beordrade det spanska kungaparet samt­liga judar att lämna Spanien före den 31 juli 1492. De som vägrade resa skulle avrättas.

Omkring 200 000 judar tvinga­des därför fly från det som varit deras ­fädernesland i mer än tusen år. Och snart ställdes muslimerna, trots de tidigare löftena, inför valet att låta sig döpas eller lämna Spanien.

Den spanska inkvisitionen ville utplåna den muslimska kulturen

Som judarna tidigare fått lära sig var omvändelse ingen garanti för ett liv på samma villkor som spanjorerna.

De kristna misstänkte de döpta muslimerna, ”moriscos”, för att vara en ny form av femtekolonnare inför en kommande muslimsk invasion.

Snart slog inkvisitionen till. Genom en rad dekret beordrades moriscos att överge alla tecken på sin muslimska identitet. Deras traditionella klädesplagg, smycken och språk bannlystes.

De omvända muslimerna utsattes för lika stora övergrepp som de döpta ­judarna tidigare drabbats av.

De kristna tvättade sig sällan men tvagning ingick i muslimska böneritualer och var därför en naturlig del av vardagen för alla muslimer – döpta eller ej.

En morisco från Granada angavs som kättare eftersom han tvättat sig ”trots att det var december månad”. En annan ­arresterades sedan han tvättat händerna efter ett toalettbesök.

Inkvisitionen kastade sig även över den nyss uppfunna tryckpressen.

Man upprättade långa listor över böcker som innehöll tankar som ansågs farliga för antingen kyrkan eller kungamakten.

Böckerna brändes sedan på bål. För­utom skrifter som var tydligt politiska, drabbade censuren även romaner samt reli­giösa, vetenskapliga och medicinska verk.

Överallt i de spanska städerna rapporterade angivare in varje form av miss­tänkt beteende – rädsla och oro blev en ständig följeslagare i spanjorernas vardag.

Inkvisitionen var så effektiv att den blev oumbärlig för de spanska kung­arna som utnyttjade den till att krossa all opposition. I 250 år kunde domstolen därför fortsätta sin terrorregim med oförminskad styrka.

Paranoia förstörde Spanien

”Det är pinsamt att vi blir de sista som får tillgång de senaste uppfinningarna och de nya kunskaperna som resten av Europa redan besitter”, klagade den unge läkaren Juan de Cabriada år 1687.

De flesta i Cabriadas generation höll med.

Medan Spanien med sina be­sittningar på andra sidan Atlanten utåt sett verkade stort och mäktigt höll landet på att falla i bitar inifrån. ­

På grund av systematiska förföljelser mot stora ­befolkningsgrupper och inkvisitionens kontroll över folks tankar hade nationen hamnat på efterkälken när det gällde ­såväl vetenskap som andligt liv.

Även när Spanien var som mäktigast och kontrollerade ett stort imperium var landet beroende av andra nationer när det gällde tekniska framsteg.

Utrikes­politiskt kunde Frankrike och England passera Spanien och kampen för självständighet tärde på landets besitt­ningar bortom haven.

”Spanien är en förlamad nation – all konst, kultur och handel har raderats ut”, skrev den franske för­fattaren Nicolás Morville i slutet av 1700-talet. Men det spanska kungahuset vidhöll att Spanien var den allra mäktigaste nationen i världen.

Napoleons intåg i Spanien år 1808 tog det spanska kungahuset ur den illusionen och sent omsider avskaffades inkvisitionen efter 330 års skräck­välde. Då hade institutionen hunnit bränna närmare 32 000 personer på bål.