De tolv största romerska gudarna – och de små

De romerska gudarna var många till antalet. Överst presiderade de tolv olympiska gudarna med det äkta paret Jupiter och Juno i spetsen. Därutöver tillbad romarna en stor mängd husgudar, naturgudar och andra mindre gudar.

Samtidigt tillkom ständigt nya, eftersom romarna importerade gudar från erövrade länder.

Här är en överblick över de romerska gudarna och deras egenskaper.

Den romerska religionen utgjordes av en stor mängd personliga gudomar, som skulle garantera romarnas överlevnad, lycka och välstånd.

Familjegudar, husgudar, jordbruksgudar och arbetsgudar var viktiga i romarnas vardag. Rituella offer och tillbedjan innebar att gudarna spelade en stor roll.

Med tiden införlivade romarna de tolv olympiska – grekiska – gudarna i sin egen religion. Gudarna fick visserligen andra namn, men stora delar av mytologin och deras gudomliga roll bevarades från det antika Grekland.

De så kallade ”offentliga” gudarna representerade olika funktioner, som alla garanterade det romerska samhällets fortlevnad. Tempel uppfördes för att hedra de romerska gudarna och de tolv största romerska gudarna hyllades under olika religiösa högtider.

Romarna tillät en relativt stor religionsfrihet i sitt rike. I många fall betraktade romarna främmande gudar som de ställdes inför under sina erövringståg som varianter av sina egna gudar, som de redan tillbad där hemma.

Därför kunde främmande gudar som Mithra och Kybele tolereras och få spridning även bland romare i den eviga staden.

Gudarnas gud gifte sig med sin syster

Romarna tillbad ett otal gudar, men ingen av dem stod över Jupiter, den mäktigaste guden i romerska riket.

Jupiter var även känd som åskguden, eftersom han styrde vädret med åskviggen vid sin sida, på samma sätt som sin grekiska förebild Zeus.

Tillsammans med sin hustru Juno och deras dotter Minerva tillbads Jupiter av romarna i ett tempel på Capitolium i Rom.

Där bad bönderna framför Jupiterstatyn om regn till jordbruket, och ämbetsmännen avlade sina politiska löften under gudens överinseende. Romerska generaler och soldater kom med offergåvor i form av oxar eller getter, i hopp om att Jupiter skulle hjälpa dem att segra på slagfältet.

Symbol för Roms makt

Enligt romarna höll Jupiter hela romerska rikets storhet i sina händer. Han var en symbol för supermaktens militära- och politiska storhet, och guden framför alla andra gudar dök upp i tempel runtom i romerska riket.

Som den romerske poeten Ovidius skrev: ”Jupiter, blickande ut från sin höga sin borg över världen, kan inte se något land som ej behärskas av Rom.”

Det var dock nära att den största romerska guden av dem alla aldrig intog sin himmelska tron.

Jupiters far åt upp sina barn

Enligt den romerska mytologin fruktade Jupiters far Saturnus, jordbrukets gud, att hans sex barn skulle störta honom och ta makten över gudarnas rike.

Därför åt han upp dem allihop – utom Jupiter, som Saturnus fru Rhea hade gömt undan.

I stället gav hon sin man en sten, som hon påstod var Jupiter. Stenen gjorde den makthungrige fadern illamående, vilket fick honom att kräkas upp alla sina barn.

Jupiter och hans fem syskon Neptunus, Pluto, Vesta, Ceres och Juno bekämpade därefter fadern och delade upp universum sinsemellan, med Jupiter som den högsta ledaren.

Jupiter gifte sig senare med sin syster Juno. De blev föräldrar till många av de viktigaste romerska gudarna, däribland visdomens gudinna Minerva och krigsguden Mars.

Om du vill veta mer om grekernas tolv olympiska gudar, så hittar du dem alla här – plus en. En av de tolv grekiska gudarna byttes nämligen ut när Dionysos dök upp.

Inga knutar på skärpen

Liksom sin grekiska förebild Hera var Juno den kvinnliga fruktbarhetens gudinna och skyddsgudinna för kvinnor, framför allt under graviditeten, då hon gick under namnet Lucina.

När gravida kvinnor i romerska riket bad till Lucina för att få en komplikationsfri förlossning fick de varken bära armband eller ringar. Det fick inte heller finnas några knutar på skärpen, eftersom man trodde att knutens eller ringens makt motverkade önskningar och böner till gudinnan.

Som Jupiters fru var Juno den högst rankade gudinnan i den romerska mytologin. Det avspeglas i romarnas gudsdyrkan, där Juno tar stor plats.

Förutom templet på Capitolium i Rom, som Juno delade med Jupiter och Minerva, fanns det flera tempel i romerska riket som var helgade åt enbart henne.

Juno fördrev gallerna med gässens hjälp

På Capitoliums högsta, nordöstra krön invigde romarna år 344 före Kristus ett tempel helgat åt Juno.

Där dyrkades hon med tillnamnet Moneta, som bland annat kan betyda ”den varnande”.

År 387 före Kristus försökte gallerna inta Capitolium i skydd av nattens mörker.

Gallerna hade satt romarnas vakthundar ur spel genom att ge dem köttbitar, men en sak hade fienden förbisett: en flock väsande gäss utanför templet. Gässen började föra så mycket liv att de väckte den romerska garnisonen, som kunde fördriva fienden.

Gässen ansågs vara gudomliga och en förlängning av gudinnan Juno, som följaktligen hade räddat Rom undan fienden genom att använda gässen som gudomlig intervention.

Romarna hyllade gudinnan Juno under flera religiösa festivaler. Den viktigaste var Matronalia, ”de gifta kvinnornas fest”, som inträffade den 1 mars.

Om du vill veta mer om grekernas tolv olympiska gudar, så hittar du dem alla här – plus en. En av de tolv grekiska gudarna byttes nämligen ut när Dionysos dök upp.

Maskerade konstnärer hyllade Minerva med dryckesfest

Tillsammans med Jupiter och Juno utgjorde gudinnan Minerva den så kallade kapitolinska triaden, som sammanför mytologins tre viktigaste romerska gudar.

Kunskapen, konsten och visdomen var Minervas domän, vilket gjorde att hon betraktades som konstnärernas, lärarnas, elevernas, läkarnas och konsthantverkarnas beskyddare.

Minerva är baserad på den grekiska gudinnan Athena, men hon övertog bara i viss mån sin förebilds krigiska egenskaper.

Gudinnan dyrkades under en fem dagar lång festival den 18–22 mars. Då tog Roms konstnärer och musiker på sig masker, drack sig berusade och samlades utanför Minervas tempel för att tillbe henne.

Minervas uggla

Minerva avbildades ofta med en uggla vid sin sida. Som en symbol för visdomen och förnuftet har Minerva, och framför allt ugglan, levt vidare som en symbol till modern tid.

Den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel använde Minervas uggla som en symbol för ett filosofiskt problem i den moderna världen. Han skrev: ”Minervas uggla flyger först i skymningen.”

Med det menade han att historien blir begriplig för oss människor först när den ligger bakom oss. Vi ser historien i ljuset av vår egen tids tänkande och moral.

Roms soldater var krigsgudens söner

Romerska riket hade aldrig uppstått utan krigsguden Mars, åtminstone inte om man ska tro legenden om Roms grundande.

Enligt mytologin grundades Rom av tvillingbröderna Romulus och Remus, som föddes av tempeljungfrun Rhea efter att hon våldtagits av krigsguden Mars.

Rhea skickade sina barn nedför floden Tibern i en korg, men en varg räddade pojkarna och uppfostrade dem.

Som vuxna grundade de Rom, men under ett gräl dödade Romulus sin bror och blev därefter Roms första kung.

Romarna älskade den våldsamma berättelsen, som kopplade dem till krigsguden Mars. Mars uppfattades som Roms beskyddare och de romerska arméernas förkämpe.

Mars hade ett eget tempel på Augustus forum, som romerska soldater brukade besöka innan de drog ut i krig.

Den romerska militären hade också en särskild träningsanläggning som var helgad åt krigsguden, Marsfältet. Där bodde och studerade Roms soldater.

Soldaterna arrangerade hästkapplöpningar på Marsfältet, där den segrande hästen fick den tvivelaktiga äran att få huvudet avhugget som en offergåva till Mars.

Guden gav även namn till månaden mars, årets första enligt den gamla romerska kalendern. Anknytningen till månaden mars hör ihop med gudens dubbla funktion.

Han var nämligen inte bara krigets, utan även vårens och växtlighetens gud, och mars var månaden då grödorna såddes.

Den romerska guden Mars var inspirerad av den grekiska krigsguden Ares, som i mytologin framställdes som krigslysten och orättvis. I den romerska mytologin framställdes Mars i mer positiv dager.

Läs även: Allt om Colosseum, romerska rikets blodigaste lekplats

Havets härskare fruktades av sjömännen

Romerska sjömän hyste mycket stor respekt för Neptunus.

Han härskade nämligen över havet, så om man väckte hans vrede kunde han piska upp enorma vågor med sin treudd och få fartyg att förlisa.

Neptunus, den romerska varianten av den grekiska havsguden Poseidon, började tillbes av romarna omkring år 399 före Kristus.

Havsguden hade ett eget tempel i Rom, Circus Flaminius, där sjömännen lämnade offergåvor i form av döda oxar i förhoppningen att Neptunus skulle skona dem från oväder till sjöss.

Till skillnad från sin grekiska förebild härskade Neptunus inte bara över saltvattnet i haven, utan även över sötvattnet i floderna och källorna.

Neptunus var bror till Jupiter och Pluto. Hans starka kropp och stora helskägg väcker associationer till Jupiter.

Jordbrukets gudinna skyddade kvinnornas rättigheter

Innan romerska riket utvecklades till världens största militärmakt utgjordes alla rikedomar i Rom av jordarna och odlingen. Därför var gudinnan Ceres en av de viktigaste religiösa figurerna i det gamla Rom.

Ceres, jordbrukets och brödets gudinna, avbildades ofta med en halmkrans på huvudet, en fackla i handen och en korg full av säd.

Senare fick hon även rollen som fruktbarhetsgudinna och firades av kvinnor under festivalen Ambarvalia i maj månad.

Under det tredje århundradet före Kristus startade romarna en ny festival till Ceres ära, Cerelia, som hölls den 12–19 april.

Ceres dyrkades främst av medborgare från de lägre samhällslagren, plebejerna, som hade mycket med spannmålshandeln att göra.

I egenskap av fruktbarhetsgudinna tog sig Ceres även an kvinnans ställning i äktenskapet.

Enligt gammal romersk lag fick en man bara skilja sig från sin fru om hon begick äktenskapsbrott eller försökte förgifta honom.

Om hon inte var skyldig till någondera och hennes man ändå skickade iväg henne som frånskild kvinna eller slav, fick han böta med hälften av sin egendom till Ceres tempel.

Trots att dyrkan av Ceres tillhör det förflutna lever hennes namn vidare än i dag. Ceres har gett namn åt flera ölbryggerier, bland annat bryggeriet Ceres i danska Aarhus. Det engelska ordet för frukostflingor, cereals, kommer också från Ceres.

Handelns gud prydde de första mynten

År 495 före Kristus byggdes ett av de äldsta templen i Rom till guden Mercurius ära. Liksom grekernas Hermes var Mercurius handelns och profitens gud.

Templet, som var en plats för inköp och försäljning av varor, fungerade troligen också som en tidig variant av en bank eller ett börshus.

Templet låg utanför Roms stadsgräns, eftersom det var där handeln med främmande handelsmän skedde.

Platsen för handeln var en marknad utanför en av stadsportarna. När Rom kring det fjärde århundradet före Kristus införde mynt som betalningsmedel var det naturligt nog guden Mercurius som prydde dem.

Mercurius förknippades emellertid inte bara med handel. Han var även gudarnas sändebud, vilket innebar att han förde de avlidna till underjorden genom att transportera dem över de dödas hav.

Mercurius var också snabbhetens gud, vilket symboliseras av vingarna på fötterna och hjälmen. Senare uppkallades planeten Merkurius efter guden, eftersom den kretsar så snabbt i sin omloppsbana.

På engelska har guden gett namn åt metallen kvicksilver (mercury), som alkemister från omkring år 400 före Kristus till långt in i medeltiden försökte förvandla till guld i sina mörka verkstäder.

Kvinnorna bad mångudinnan om att få barn

Utanför Rom, i den heliga lunden Aricia, ligger Nemisjön i en vulkankrater omgiven av antika byggnader. Där dyrkade romerska rikets underklass i hundratals år den romerska gudinnan Diana.

Diana, som betyder ”den lysande”, var dels månens, dels jaktens och de vilda djurens gudinna. Diana, som är känd för sin ofattbara skönhet, avbildas med pil och båge och jaktkniv, liksom sin grekiska motsvarighet Artemis.

Dianakulten var mycket vanlig i och utanför Rom. Vid Nemisjön låg den största helgedomen till gudinnans ära.

Helgedomen var enorm. Den utgjordes av terrasser i flera plan och hade även ett hälsocentrum med hotell för besökande pilgrimer.

Huvudtemplet i Dianas helgedom låg på den stora, nedre terrassen.

Efter hand utvecklades Diana till fruktbarhetens gudinna, vilket framgår av ett antal arkeologiska fynd som gjorts vid helgedomen utanför Rom.

Där har man hittat terrakottastatyer av mödrar med spädbarn, fallosliknande figurer och återgivningar av kvinnors genitalier.

Bland fynden, som sträcker sig ända tillbaka till omkring år 600 före Kristus, finns inskrifter där kvinnor ber gudinnan hjälpa dem att föda en son.

Senare fick Diana ett eget tempel på Aventinen i Rom, där det offrades stora djur som oxar till gudinnan.

Apollo var kejsar Augustus skyddsgud

Apollon – musikens, konstens, spådomens och läkekonstens gud – var en grekisk gud som introducerades i Rom på 400-talet före Kristus.

I Homeros Iliaden är Apollon känd som en pestgud, som både sänder och förhindrar pesten.

Det var just efter en dödsbringande pest som romarna invigde ett tempel åt guden år 431 före Kristus. Apollo, som de kallade guden, fick även tillnamnet Medicus på grund av sina läkande egenskaper.

År 212 före Kristus införde romarna en fest till Apollos ära, Ludi Apollinares, som började den 5 juli och pågick till den 13 juli.

Det var dock först under kejsar Augustus, kring Jesu födelse, som Apollo blev betydelsefull i den romerska religionen.

Innan Augustus blev Roms kejsare gick han under namnet Octavianus. Som Octavianus vann han ett sjöslag över sin rival Antonius, som i likhet med Octavianus ville bli Roms envåldshärskare efter mordet på Caesar.

Segern banade väg för Octavianus maktövertagande, och år 27 före Kristus fick han tillnamnet Augustus, ”den upphöjde”.

Augustus betraktade Apollo som sin skyddsgud, så något av det första han gjorde som Roms nye envåldshärskare var att låta uppföra ett Apollotempel på Palatinen.

Templet uppfördes på kejsaren privata mark. Historiker tror därför att tillbedjan av Apollo huvudsakligen var förunnad överklassen.

Vilda dryckesfester medförde dödsstraff

Bacchus var den romerska guden för vinet och det rus eller den extas som drycken ger upphov till. Bacchus är romarnas motsvarighet till Dionysos.

Enligt myten föddes Dionysos ur Zeus lår och uppfostrades av nymfer och satyrer för att kunna lära människorna att odla och dricka vin.

I det antika Grekland hyllades Dionysos av en sluten krets av menader, kvinnor som tillbad guden under nattliga danser i skogarna med skrik och musik, som försatte dem i extas.

När Dionysos kom till Rom i början av andra århundradet före Kristus, då under namnet Bacchus, fick män lov att dyrka guden.

Det gjorde de genom att berusa sig på vin och ägna sig åt egendomliga aktiviteter. En ritual gick ut på att bära brinnande facklor och sticka ner dem i floden Tiberns vatten och dra upp dem igen utan att de slocknade. (Ja, åtminstone enligt myten.)

Ritualen ackompanjerades av musik och ett extatiskt beteende av kultens medlemmar, bland annat i form av sexuella utsvävningar av olika slag.

Det var inte alla i romerska riket som var förtjusta i den sorts beteende som deras gudsdyrkan medförde.

Deras lössläppta och vilda beteende skrämde medborgarna och senaten i Rom, så år 186 före Kristus förbjöd senaten Bacchuskultens dyrkan i hela Italien. Straffet för att bryta mot lagen kunde i värsta fall bli döden.

”Ingen, vare sig romerska medborgare, medlemmar av latinska förbundet eller allierade får lov att delta i Bacchusfester om inte dessa har medgivits av senaten … Om någon agerar i strid med detta ska han anklagas med livet som insats”, löd senatens beslut (i något omskriven form).

Caesar påstod sig härstamma från vacker kärleksgud

I det gamla Rom förknippades den romerska gudinnan Venus med fruktbarhet och trädgårdar, men senare tog hon över egenskaperna från sin grekiska motsvarighet Afrodite, som var kärlek och skönhet.

Venus, männens och kvinnornas sexualitets gudinna, var enligt legenden så vacker att hennes egen far Jupiter försökte förföra henne.

När hon avvisade hans närmanden tvingade Jupiter henne att ingå äktenskap med den fula eldguden Vulcanus.

Venus nöjde sig inte med sin frånstötande make, utan bjöd in många älskare – både dödliga och odödliga – till sin äktenskapliga säng.

En av hennes älskare var den vackre Adonis och krigsguden Mars, med vilken hon fick sonen Amor.

I den romerska mytologin blev Amor en symbol för kärlek. Han gjorde människor förälskade genom att träffa dem med sina kärlekspilar.

Det första templet i Rom till Venus ära uppfördes vid Aventinen omkring år 295 före Kristus. Templet lär ha finansierats med böter som romerska kvinnor tvingats betala för så kallade ”sexuella överträdelser”.

Den romerske kejsaren Julius Caesar var övertygad om att han härstammade från gudinnan Venus och Astyanax, sonen till den trojanske krigshjälten Aeneas, som i sin tur var stamfader till Roms grundare Romulus.

Därmed var det Caesars gudomliga rätt att härska över Rom.

Eldgud gav namn åt vulkanerna

Vulcanus härskade över all eld på jorden och representerade eldens kraft.

Enligt myten bodde han under ön Vulcano norr om Sicilien. Där tillverkade han gudarnas vapen och smycken samt dekorationer till deras bostäder. Därför var Vulcanus också smideskonstens gud.

Varje gång Vulcanus arbetade intensivt under vulkanen fick den ett utbrott. Vulcanus kunde mycket väl besöka andra vulkaner, vilket gjorde att även de fick utbrott.

Därför har guden gett namn åt de eldsprutande berg som vi i dag känner som vulkaner.

Vulcanus tempel låg utanför städerna. Hans förödande kraft lugnades med en anspråkslös helgedom.

Under särskilda fester, Vulcanalia, kastade romarna in levande fiskar i offerelden, sannolikt för att låta elden förtära någonting från ett motsatt element (vatten) och på så vis nollställa dess skadliga kraft.