Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

De kristna kastades åt lejonen

De korsfästes, användes som levande facklor och dödades av vilda djur – i tre århundraden utsatte romarna de kristna för grymma straff för att de trodde på sin gud. Gång på gång fick Jesu anhängare känna av Roms järnnäve, när kejsaren kände sig hotad eller behövde syndabockar. Men i början av 300-talet fick det mäktiga kejsardömet ge med sig.

© Albrecht Dürer / Wikimedia / Kunsthistorisches Museum Wien

Dödade kristna hyllas på ”de 10 000 martyrernas dag”

Den 22 juni är enligt kyrkohistorien ”de 10 000 martyrernas dag”, då kristna martyrer hyllas.

Enligt legenden ska en romersk general under kejsar Hadrianus (117–138) ha låtit omvända sig och sina 10 000 soldater till kristendomen, efter att en ängel hade lovat dem seger över en överlägsen fiende.

Generalen, Achatius från Armenien, vann slaget och lät sig föras till berget Ararat i dagens Turkiet av ängeln – men när Hadrianus fick nys om konverteringen skickade han iväg en ännu större armé för att straffa avfällingarna.

Achatius 10 000 man blev alla korsfästa på Ararat, och från den sjätte till den nionde timmen förmörkades solen – precis som under Jesu korsfästelse.

”De lindades in i djurhudar och blev uppätna av hundar, eller spikades upp på kors som sattes i brand, och när dagsljuset försvann användes de som facklor för att lysa upp i natten.”

I all dess fasansfullhet målar historikern Tacitus en bild av kejsar Neros misshandel av de kristna i Rom under åren efter Jesu död. Enligt Tacitus var orsaken till förföljelserna en våldsam eld­svåda som förstört stora delar av staden. Envisa rykten i Roms gränder sade dock att kejsaren själv hade anlagt branden för att bereda utrymme för sina storslagna byggprojekt.

Nero

Nero behövde syndabockar som kunde leda bort uppmärksamheten från honom. De märkliga kristna som nyligen dykt upp i Rom var perfekta mål för romarnas vrede, och på kejsarens order drog en våg av tortyr och mord genom staden.

Förföljelserna var de första i en lång rad och under de följande tre seklerna var kristendomen religio illicita – förbjuden religion – i Rom.

Kejsaren kände sig hotad

När de första romarna i mitten av första århundradet e.Kr. hade konverterat till kristendomen fanns redan en judisk minoritet i Rom. Trossamfundet hade fått kejsarens erkännande och judarna var befriade från att tillbe de romerska gudarna.

Med kristendomen var det annorlunda. Judarna missionerade sällan, medan förkunnandet var en viktig del av den kristna tron – hela världen skulle omvändas snart, innan Guds rike kom.

För kejsaren utgjorde den kristna missionen ett stort hot. Själv hade han en framstående plats bland de romerska gudarna – rentav en egen kult. Enligt traditionen fick den regerande kejsaren sin makt av gudarna och skulle äras därefter av sina undersåtar.

En ny tro som inte erkände regentens gudomlighet utan i stället tillbad en simpel förbrytare – som romarna till råga på allt själva hade avrättat – väckte avsky i Rom.

Kannibalism och orgier

Föraktet för den nya tron lurade även bland vanligt folk. Kristna var annorlunda. De höll sig för sig själva och var dessutom bedrövliga för affärerna; köpmän som sålde offerkött och andra religiösa nödvändigheter var upprörda över att de kristna skrämde bort romarna från templen så att de kom att stå tomma och övergivna.

Andra klagade över att slavflickor som arbetade som spåkvinnor inte längre ville spå när de blivit kristna. Romarna tittade snett på de kristnas ritualer som verkade både under­liga och skrämmande.

Berättelser om nattvarden, där de kristna påstods ”äta människo­kött” och ”dricka blod” satte igång rykten om kannibalism. På samma sätt sågs de kristnas vana att kyssa varandra när de möttes, och att kalla varandra ”syster” och ”bror”, som ett tecken på incest och ett förspel till nattliga orgier.

Nero var skicklig på att dra nytta av fördomarna och lät rutinmässigt arrestera kristna, inte bara för konkreta eller inbillade misstankar som eldsvådan i Rom, utan även – med Tacitus ord – för ”deras antisociala tro”.

Kejsaren som inte drog sig för att bränna, halshugga eller klyva skallen på sina motståndare gjorde förföljelserna mot de kristna till en del av bilden av sig själv som härskare: ”Nero hade öppnat sina trädgårdar för synen och gav en föreställning i arenan där han blandade sig med folkmassan eller körde omkring i sin stridsvagn”, berättar Tacitus.

I skenet av de brinnande människokropparna tog kejsaren emot sina undersåtars hyllning. Folkmassans jubel överröstade de döende kristnas skrik.

Av rädsla för tortyr och mord gömde sig en del kristna i Roms katakomber där de också begravde sina döda.

Kristna misshandlades i arenan

Även efter Neros död pyrde hatet mot de kristna. Och gång på gång blåstes nytt liv i glöden. Under kejsar Markus Aurelius tid som regent år 161–180 stod romarriket under såväl politisk som militär och ekonomisk press. Imperiets gräns i norr utsattes ständigt för angrepp och hungersnöd, och riket drabbades av sjukdomar och översvämningar.

Efter en pestepidemi i staden Lugdunum (i dag Lyon) år 177 fick de kristna snart skulden för katastrofen. Med kejsarens fulla stöd arresterades och lemlästades många av dem av soldater i stadens stora arena.

De kristna dömdes ofta till ”damnatio ad bestia” – att kastas åt de vilda djuren. I arenorna slet lejon och tigrar sönder kropparna och slukade dem i stora stycken. Det blev ett populärt uppvärmningsnummer inför den egentliga föreställningen: gladiatorstriderna.

Efter pest­epidemin i Lugdunum blev de kristna i stället huvudnummer och under en hel dag kunde de lemlästas inför en jublande folkmassa. Kristna slavar ”erkände” under tortyr historier­ om incest, orgier och kannibalism medan åskådarna jublade. En efter en blev både män och kvinnor, och unga och gamla, piskade och utsatta för fruktansvärda plågor.

Enligt kyrkohistorikern Eusebios fick en präst rödglödgade mässingsplattor tryckta mot kroppen – man slog till och med ihjäl gamlingar som var över 90 år. Andra spändes fast i en järnstol över öppen eld så att de långsamt grillades. Stanken av bränt kött spreds ut över arenan.

En slavflicka bands fast vid en påle varpå vilda, utsvultna djur släpptes lösa mot henne. När hon trots misshandeln inte dog lindades hon in i ett nät och kastades framför en rasande tjur. Med sina långa horn kastade tjuren runt henne i arenan medan åskådarna jublade och applåderade. Till sist tog en barmhärtig själ en dolk och gjorde slut på kvinnans lidande.

Roms förtvivlade kristna skrev till sina trosfränder i Asien om förföljelserna: ”Liken lades fram; de förvridna klumpar som de vilda djuren lämnat kvar, de förkolnade resterna av eldens härjningar och de avhuggna huvudena intill kropparna.

I flera dagar höll soldaterna vakt vid dem så att vi inte kunde begrava dem. Några av vakterna skar tänder och rasade emot dem som för att hämnas ytterligare. Andra skrattade och spottade på dem: 'Var är deras gud nu? Vad hade­ de för glädje av den religion som de föredrar framför livet?'”

Rebeller fick tungan utsliten

I andra hörn av romarriket fortsatte förföljelserna. År 202 utfärdade kejsar Septimius Severus ett totalförbud mot konverteringar, och i betydelsefulla städer som Rom, Karthago och Korinth förföljdes, torterades och avrättades kristna utan nåd.

Religiösa ledare sändes i exil och vanliga kristna tvingades nu att be till de romerska gudarna. Män, kvinnor och barn föstes samman på ­offentliga platser och beordrades att offra till gudarna.

Offervin sprutades över alla varor på marknaderna så att de kristna fick välja mellan att äta mat som var vigd åt de romerska gudarna eller svälta. De som gjorde motstånd fängslades, fick sina tillgångar konfiskerade eller utsattes för tortyr.

Heliga skrifter brändes på bål, kyrkor revs och kristna inom administrationen och militären fråntogs sina titlar och sin rang. De som sade­ för mycket fick tungan utsliten ur munnen eller brändes levande på bål.

”Vår fasa är att de med tiden kommer att (...) infektera hela imperiet med en elak orms gift”, skrev kejsar Diocletianus år 302.

Kristna gick under jorden

Bland de kristna resulterade förföljelserna bara i att tron på Kristus växte. ”Oh, vilken ärofull och välsignad lott som genom Guds nåd kan tillfalla en man, att han under tortyr och i dödsångest kan vittna om att Gud är herren – med sönderfläkt kropp och halvt uppgiven anda vittna om att Kristus är Guds son”, skrev en martyr.

En populär berättelse bland dåtidens troende handlade om biskopen av Smyrna som dömdes till bålet. Inför flera tusen åskådare tog den åldrige biskopen emot sin dom med högburet huvud.

”Ni hotar med en eld som brinner en timme för att sedan falna; ty ni är ovetande om den kommande domedagens eld och eviga straff som är förbehållet de vantrogna”, deklarerade biskopen innan han lät sig förtäras av lågorna.

För en romersk guvernör i Asien blev de kristnas dödslängtan för mycket när en stor grupp kom till honom för att avrättas. Han dödade några av dem men när resten också ville bli ihjälslagna utbrast han: ”Era ynkliga kräk, om ni verkligen vill dö finns det klippor ni kan hoppa ut från och rep ni kan hänga er i.”

Tron på Jesu budskap var så stark att inte ens ett romerskt förbud mot begravningar kunde stoppa de kristna. I den stelnade vulkaniska askan under och omkring Rom grävde de med stor möda gångar och tunnlar som sträckte sig över 17 mil och på vissa ställen i fyra nivåer.

Här begravde de kristna, till skillnad från romarna som brände sina döda, sina fallna martyrer i mörka katakomber – långt under jorden så att de kunde återuppstå i kött och blod när Guds ­rike kom.

De första kristna kunde berätta att de själva upplevt Jesu storhet. Det var ett argument som över­tygade många romare.

Jesus hade ett försprång

Trots de obönhörliga förföljelserna spred sig kristendomen snabbt i Rom. Hos den enskilde romaren lämnade de kejsarstyrda gudarna ett andligt tomrum som bara väntade på att fyllas. Med sitt enkla budskap och simpla levnadsregler hade kristendomen ett stort försprång gentemot konkurrenterna.

Judendomen krävde att man följde invecklade regler i vardagslivet – kristendomen krävde egentligen bara en tro. Och till skillnad från mysterie­religio­ner som Isis- och Mithraskulten – som ofta­ var förbehållna överklassen eller legionärerna – behövde de kristna varken uppfylla krav på kön eller rang eller gå igenom komplicerade övergångsriter.

Den enkla historien om snickaren som på korset gav alla evigt liv började få gehör i kejsardömet. Särskilt de fattiga och svaga i Rom fascinerades av den nya religionen som var så stark att dess anhängare lät sig kastas åt vilda djur för den.

Församlingarna växte med rasande fart och tack vare romarnas vägnät spred sig kristendomen snart kring hela Medelhavet.

År 200 levde något över 200 000 kristna ­inom romarrikets gränser. Bara hundra år senare var de mer än sex miljoner. Kejsarens bödlar var nära att duka under för bördan med att tortera, korsfästa och på andra sätt plåga och döda de kristna.

Kejsaren segrade i korsets tecken

I början av 300-talet hade Jesu budskap fått så många anhängare, även i rikets översta­ skikt, att det tycktes oundvikligt att kapitulera för kristendomen.

Det första stora genombrottet kom år 311. Kejsar Galerius – som tidigare varit en stark motståndare mot de kristna och arrangerat flera blodiga förföljelser – insåg att den nya tron inte längre kunde utrotas genom misshandel och mord.

På sin dödsbädd utfärdade den sjuke och svage kejsaren år 311 en bestämmelse som tilllät kristna att bygga kyrkor och fira gudstjänst. De skulle dock ”be till sin Gud för vår, statens och sin egen säkerhet”. På så vis kunde Jesus – hoppades Galerius – enrolleras i kejsardömets tjänst och ta plats bland de romerska gudarna.

Det slutliga genombrottet för kristendomen kom emellertid inte förrän några år senare under Konstantin den store. Som så många andra av tidens aspiranter till kejsartronen hade Konstantin insett att de kristnas stöd kunde vara avgörande för hans ambitioner.

Hans främste rival, Maxentius, hade vunnit många allierade genom att ge de kristna tillstånd att välja en ny biskop i Rom. Konstantin ville inte vara sämre och enligt legenden blev han, kvällen före ett avgörande slag mot Maxentius, i en dröm beordrad att gå i strid under den kristna fanan.

Kejsaren lät måla ett kors på sina soldaters sköldar och mot all förväntan vann han en övertygande seger. Konstantin själv betecknade det som en triumf för Kristus.

Därefter var romarriket och kristendomen oupplösligt förbundna. Konstantin följde Galerius edikt genom att införa religionsfrihet i romar­riket och beordra att flera seklers förföljelser av de kristna äntligen skulle upphöra.

Alla konfiskerade kyrkor återlämnades, präster slapp betala skatt, kristna fick höga poster inom administrationen och Konstantin själv finansierade ett stort antal nya kyrkor. Kejsaren införde även söndagen som en helig dag och förbjöd korsfästelser.

År 392 blev romarriket officiellt kristet. Efter nästan 400 år hade Jesus till sist besegrat sina bödlar.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj