De första judarna

”När lågorna reste sig hördes det från judarna ett skrik som helt motsvarade denna katastrof”, berättar den judisk-romerske historikern Josefus.

”Rebellerna besegrades överallt. En stor del av befolkningen var försvagad och obeväpnad, och varhelst de fångades fick de halsen avskuren. I en hög kring altaret låg döda kroppar och nedför trappstegen rann deras blod.”

Nederlaget är totalt. Judarnas upprorsledare har stupat eller satts i bojor och symbolen för deras tro och livsstil, det heliga templet, ligger i ruiner.

Även Titus har svårt att glädjas åt segern: ”Det finns ingen ära i att besegra ett folk som har övergivits av sin gud”, sa han enligt en senare källa.

För judarna kändes nederlaget som en katastrof. De kunde inte veta att en betydligt värre sådan väntade bara sextiotvå år fram i tiden och att den skulle göra dem hemlösa i nästan tvåtusen år.

Abraham blev judarnas stamfader

Romarnas skövling av Jerusalem år 70 markerade slutet på judarnas ofta tragiska historia i det de kallar det förlovade landet.

Vilka var då detta judiska folk, som guden Jahve enligt Gamla Testamentet valde ut att bebo landet ”som flödar av mjölk och honung”?

Judarnas stamfader är enligt traditionen Abraham, som levde i staden Ur i Mesopotamien i det som i dag är södra Irak.

Gud uppenbarade sig enligt Bibeln för klanledaren och befallde honom att vandra till ett land som Gud skulle visa honom: ”Jag ska göra dig till ett stort folk, välsigna dig och göra ditt namn så stort att det ska brukas när man välsignar.”

Abraham lydde och gav sig av med sin familj och sina tjänare.

Huruvida historien är sann har forskare diskuterat i århundraden.

Staden Ur hittades och grävdes ut år 1922, men arkeologerna har aldrig funnit några bevis för att personen Abraham har existerat.

Om han är en historisk person antar experterna att han levde kring år 2000 före Kristus. På den tiden härskade sumererna över Ur och flera andra stadsstater i Mesopotamien.

Abraham och hans familj var emellertid inte sumerer.

Deras namn tyder på att de i stället tillhörde amoriterna, ett nomadfolk som troligen invandrat från dagens Syrien.

Senare babyloniska källor beskriver de rotlösa invandrarna med förakt: ”Amoriten, han är klädd i getskinn; han lever i ett tält i regn och vind. Han äter rått kött.”

Abrahams familj tycks ha integrerats väl i Urs civiliserade stadssamhälle, men på Abrahams tid drabbades staden av flera katastrofer.

Omkring år 2000 före Kristus angrep de så kallade elamiterna från dagens Iran staden och förde bort Urs kung i bojor.

Samtidigt började jordbruket i området enligt experterna kollapsa, eftersom årtusenden av konstbevattning hade mättat åkrarna med salt.

Judarna skulle komma att utmärka sig

Katastroferna måste ha tvingat tusentals människor på flykt, och det är i ljuset av detta Abrahams resa ska ses.

Även om forskarna inte kan hitta några arkeologiska bevis på Abrahams existens är det högst sannolikt att en person med samma livshistoria levde på den tiden och att han och hans familj flydde från Mesopotamien i hopp om att hitta ett nytt land med bättre livsvillkor.

Enligt Gamla Testamentet reste Abraham och hans familj först till staden Harran i dagens Turkiet.

Efter några år i staden avled fadern, varefter Abraham reste vidare.

Efter många år på resande fot bosatte sig Abraham slutligen i dagens Hebron i Kanaan, det förlovade landet.

Bibelns berättelse gör det klart att det var viktigt för Abraham att hans släkt var annorlunda än de övriga stammarna i Mesopotamien och Kanaan.

Enligt Bibeln gav Gud bland annat Abraham en av judarnas viktigaste livsregler: ”Alla av manligt kön bland er ska omskäras när de är åtta dagar gamla.”

Omskärelsen blev det fysiska beviset för pakten med Gud.

Judarna beordrades dessutom att undvika skaldjur och fläskkött, och de fick inte arbeta under sabbaten, vilodagen från fredag kväll till lördag kväll.

Reglerna nedtecknades senare i Tora, judarnas motsvarighet till Gamla Testamentets fem Moseböcker.

Berättelsen om Abraham visar att det var viktigt för de första judarna att inte blanda sig med övriga stammar som redan befann sig i Kanaan.

Enligt Bibeln skickade därför både Abraham och sonen Isak tillbaka sina tjänare till Mesopotamien för att hitta hustrur till sina söner bland de av klanens familjemedlemmar som stannat kvar i Harran.

På så vis blandades klanens blod inte upp med lokalbefolkningens.

Abrahams sonson Jakob fick tolv söner, som enligt de heliga texterna blev förfäder till Israels tolv stammar, som senare kom att kallas judar efter sonen Juda, vars stam vann inflytande i trakten kring Jerusalem.

Slaveri i Egypten

En av Gamla Testamentets mest kända historier är berättelsen om Josef, en av Abrahams sonsöners söner.

Josef såldes som slav av sina bröder och fördes till Egypten, där han blev en av faraos mest betrodda män.

Orsaken lär ha varit att Josef förutsåg att Egypten skulle uppleva sju års överflöd, följt av sju års hungersnöd. Förutsägelsen gjorde att man kunde lagra spannmål och motverka katastrofen.

Som tack fick Josef lov att föra sin familj till Egypten, där judarna levde väl i generationer. Med tiden förändrade de egyptiska härskarna emellertid drastiskt förhållandena för judarna.

”Israeliterna tvingades till slavtjänst, och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och allt arbete på fälten”, står det i Bibeln.

Det hårda livet fick enligt Bibeln ett slut när Gud ålade juden Mose, som adopterats av faraos dotter, att föra ut israeliterna ur Egypten.

När farao vägrade låta judarna resa drabbades Egypten av de berömda tio plågorna.

Berättelsen om judarnas långa vistelse i Egypten och efterföljande flykt är omdiskuterad.

De egyptiska källorna nämner till exempel ingenting om att en utlänning från Kanaan någonsin utsetts till vesir.

Att datera utvandringen från Egypten har också varit en utmaning.

En av hypoteserna är att historien om judarna i Egypten härrör från Nya riket, då mäktiga faraoner enade det splittrade landet.

De krigsglada härskarna skröt med sina erövringar i bland annat Kanaan och stora mängder krigsfångar fördes till Egypten och utnyttjades som slavar.

En berömd väggmålning i den egyptiske vesiren Rekhmires grav från omkring år 1450 före Kristus visar utländska slavar som sliter med att blanda lera och vatten och forma det till tegelstenar, medan egyptiska ämbetsmän bevakar dem.

Till målningen hör en förklarande text: ”Fångar som hans majestät har hämtat för att bygga Amuntemplet i Thebe.”

Flera forskare pekar på att scenen påminner om Bibelns beskrivning av judarna, som tvingades utföra ”tungt arbete med lera och tegel”.

Bibelns berättelser om slaveri i Egypten är alltså korrekta, och vissa av slavarna kan mycket väl ha varit judar.

På flykt från farao

Även historien om Mose och flykten från Egypten har vållat forskarna stora problem, eftersom egyptiska texter inte nämner vare sig Mose eller någon massflykt av slavar.

Skeptiker framhåller också att om Mose och hundratusentals flyktingar vistades fyrtio år i Sinaiöknen, så borde de ha lämnat spår efter sig.

Andra påpekar att om judarna levde som beduiner i öknen, så skulle de inte ha lämnat efter sig annat än de flyktiga avtrycken av sina sandaler.

Bristen på bevis har fått forskarna att föreslå att historien om Mose och flykten från Egypten kanske bygger på avlägsna minnen av olika mindre judiska gruppers avfärd från Egypten under en längre tidsperiod.

När Moseböckerna nedtecknades omkring år 400 före Kristus knöt en eller flera författare ihop de många historierna till en sammanhängande dramatisk berättelse om en nations tillkomst.

Blodbad i Kanaan överdrivet

Enligt Gamla Testamentet hann den till åren komne Mose aldrig beträda det land som Gud lovat judarna.

Efter att ha mottagit de tio budorden och vandrat fyrtio år i öknen avled judarnas ledare på berget Nebo strax efter att ha sett det förlovade landet vid horisonten.

Judarnas nya ledare var Josua, som enligt Bibeln inledde en skoningslös erövring av Kanaans städer.

De heliga texterna räknar upp en lång rad städer som Josua intog. Mycket tyder dock på att Bibeln i det fallet överdriver kraftigt.

Arkeologerna har hittills hittat närmare trehundra tidiga israelitiska byar från 1200- och 1100-talet före Kristus.

Det syns inga tecken på krig och ingen av dessa tidiga bosättningar har uppförts på ruinerna av erövrade kanaaneiska samhällen.

Likaledes har undersökningar av de större kananeiska städer som enligt berättelserna skövlades av israeliterna visat att de flesta aldrig har förstörts, eller så går det att visa att det intagits av helt andra folkslag.

Endast för enstaka städer går det inte att vederlägga att de förstörts av israeliterna.

Till dessa hör staden Hasor.

Forskarnas teori är att israeliternas övertagande av Kanaan har skett betydligt fredligare än Bibeln ger intryck av. Vissa anser rentav att erövringen av Kanaan skedde inifrån, inte utifrån.

Deras hypotes är att de första israeliterna var utstötta kananéer som slöt sig samman och utmanade de egyptiska och kanaaneiska härskarna i en social revolution.

Hypotesen utesluter inte att en del av de revolutionära kom utifrån eller att sporadiska krig utbröt i upprorets kölvatten.

Arkeologerna lägger också vikt vid att ingen av israeliternas tidigaste bosättningar uppvisar några spår efter tempel eller palats.

Mycket tyder därför på att de första israeliterna byggde ett samhälle baserat på jämlikhet, utan någon mäktig elit som demonstrerade sin makt med prestigebyggen.

Gud hade eventuellt en hustru

Israeliternas övertagande av Kanaan dateras av de flesta experter till 1200-talet före Kristus. Från samma tid härstammar en av bibelarkeologins största skatter.

Den så kallade Merenptahstelen från omkring år 1210 före Kristus hyllar farao Merenptahs krig mot Kanaan.

På stelen står namnen på de folkslag och stadsstater som de egyptiska styrkorna besegrat.

Mot slutet av den långa listan har faraos skrivare mejslat: ”Israel har lagts öde och hans säd finns inte längre.”

Stelen är ovärderlig för arkeologerna, eftersom det är första gången israeliterna nämns i andra källor än Bibeln.

Medan de övriga etniska grupperingarna nämns som spirande stater, kallas israeliterna för ett folk.

Vid den tidpunkten hade judarna alltså ännu inte skapat en stat, men egyptierna betraktade dem tydligen ändå som en stark fiende.

Trots faraos skrytsamma påstående var Israels folk långt ifrån slaget.

Tvärtom visar utgrävningarna att israeliterna sakta men säkert blev allt starkare.

Gamla Testamentet ger ett intryck av att israeliterna fann styrka i dyrkan av sin ende gud Jahve, men även i det avseendet pekar de arkeologiska spåren i en överraskande riktning.

År 1968 upptäckte en forskargrupp en inskription i en grav utanför staden Hebron. Inskriptionen lyder: ”Må han vara välsignad av Jahve och hans Asherah.”

Asherah är namnet på den kanaaneiska modergudinnan, som under olika namn tillbads i stora delar av Mellanöstern.

Graven utanför Hebron är från 700-talet före Kristus, då israeliterna för länge sedan borde ha gått över till monoteismen, men inskriptionen tyder på att de tidiga israeliterna under lång tid betraktade Asherah som Jahves hustru och tillbad dem som par.

Sedan upptäckten av graven år 1968 har arkeologerna funnit flera liknande inskriptioner som nämner Jahve och Asherah tillsammans.

Förbluffande långt fram i historien var många israeliter alltså inte monoteister.

Vissa forskare anser dessutom att tusentals små kvinnostatyetter som har hittats överallt i Palestina föreställer just Asherah.

Statyetterna kan dateras till ända fram till 500-talet före Kristus. En av hypoteserna är att Asherah lyftes ut ur Bibeln när lärda judar samlade de heliga judiska skrifterna till Gamla Testamentet.

Kung Salomos portar

Kring år 1000 före Kristus valde de tolv judiska stammarna David till sin gemensamma kung.

Historiker antar att stammarna bildade sitt nya förbund för att stå starkare i kampen mot filistéer och andra folk, som fortfarande levde i befästa städer i Kanaan.

Enligt Bibeln var krigen extremt blodiga. Om ett slag mot de så kallade araméerna står det till exempel: ”Men de drevs på flykten, och David kunde tillintetgöra besättningarna på sjuhundra stridsvagnar samt fyrtiotusen ryttare.”

Forskarna har länge varit osäkra på om David har existerat, men år 1993 hittade en grupp arkeologer en förbluffande inskription på en stentavla från omkring år 840 före Kristus.

På tavlan nämns ”Davids hus”, en kungadynasti. Israel hade alltså en gång i tiden en kung vid namn David. Om kungen är den bibliske David är dock omöjligt att säga.

Arkeologerna har emellertid även grävt ut monumentala stadsportar i städerna Hasor, Megiddo och Geser, som alla är från 900-talet före Kristus.

I de bibliska texterna står det att Davids son kung Salomo befäste och byggde stora stadsportar i just dessa tre städer.

Även om Salomo inte nämns i andra källor tyder stadsportarna på att berättelsen bygger på verkliga händelser.

Å andra sidan är forskarna även eniga om att det första judiska kungariket har varit litet och haft få invånare. Det var alltså långt ifrån det enorma rike som Gamla Testamentet påstår.

Bortförda av grannarna

Under åren efter Salomo miste kungarna kontrollen över riket, som delades i Juda rike i söder och Israel i norr.

År 721 före Kristus vällde assyriernas styrkor in i Israel.

Assyrierna samlade ihop den judiska eliten och deporterade den till hemlandet mellan Eufrat och Tigris, där judarna på några generationer integrerades i det omgivande samhället.

Davids ättlingar höll fortfarande hov i Jerusalem när assyriernas avlösare som stormakt, Babylon under stolte kung Nebukadnessar II, kastade sig över Juda rike år 587 före Kristus.

Till skillnad från assyrierna nöjde Nebukadnessar sig inte med att föra bort den härskande klassen. Han lät sina soldater förstöra både Jerusalem och judarnas helgedom på Tempelberget.

Denna gång försvann emellertid judarna inte. I Babylon slog sig de tvångsförflyttade judarna ihop med judar som utvandrat av egen fri vilja.

I dessa grupper kunde de skydda sin kultur och sin religion medan de väntade på att kunna flytta tillbaka.

Historien om den babyloniska exilen får stöd av kilskriftstavlor som hittats i dagens Irak.

Tavlorna har skrivits av babyloniska skrivare på uppdrag av ett antal judiska familjer som levde i Babylon i staden al-Yahudu.

De cirka hundra texterna, som har daterats till mellan åren 572 och 484 före Kristus, visar att de judiska flyktingarna och deras ättlingar lärde sig babyloniska och följde de lokala lagarna medan de väntade på att kunna återvända hem.

Den judiska nationens undergång

Judarna blev bönhörda när den persiske kungen Kyros II besegrade Babylonien år 538 före Kristus och i ett slag gjorde Mellanöstern persiskt.

Den diplomatiske Kyros lät judarna återvända till det gamla Juda, som nu var under persiskt styre.

Judarnas tur höll emellertid inte i sig, för år 332 före Kristus erövrade Alexander den store hela perserriket.

Alexander, som inte hade någon förståelse för judarnas kultur och religion, försökte vid flera tillfällen förbjuda judendomen.

Den bittra striden mellan judarna och olika erövrare kom att markera början på slutet för den judiska nationen.

Under det första århundradet före Kristi födelse trängdes makedonierna ut av romarna, som erövrade Jerusalem och tillsatte ett antal lydkonungar, av vilka den mest kände var kung Herodes, som byggde ett nytt, mäktigt tempel på Tempelberget i Jerusalem.

Det blidkade emellertid inte judarna, som rasade över att romarnas lakejer lade sig i deras religiösa angelägenheter.

Efter upprepade judiska upprorsförsök mot de romerska lydkungarna stationerade romarna en permanent styrka i regionen för att tygla judarna, men inte heller det hjälpte.

År 66 inledde judarna ett så våldsamt uppror att den romerske kejsaren Nero skickade sextiotusen man för att en gång för alla slå ner de judiska upprorsmakarna.

Efter att ha besegrat lokala upprorsgrupper runtom i Judeen koncentrerade romarna styrkorna runt Jerusalem, som föll år 70 efter en tre månader lång belägring.

Efter kriget låg Jerusalem och kung Herodes tempel i ruiner. Hundratusentals judar hade antingen mist livet eller deporterats.

Trots att den judiska nationen efter kriget var nere för räkning vägrade de överlevande ge upp. År 132 reste sig judarna i det sista upproret mot den romerska övermakten.

För judarna var det ett heligt krig, en existentiell kamp mellan gott och ont. Uppfyllda av religiös fanatism lyckades de inledningsvis tillfoga Roms arméer flera nederlag.

Efter tre år av synnerligen brutala strider lyckades romarna emellertid krossa upprorsstyrkorna.

Enligt den romerske historikern Dio Cassius utplånades närmare tusen städer, medan över en halv miljon judar miste livet i striderna: ”Det går inte ens att räkna dem som dog av svält, sjukdom och eld.”

Som straff för upproret tömde kejsar Hadrianus hela Judeen på judar och förbjöd dem att besöka Jerusalem.

Under de följande artonhundra åren skulle judarna förbli ett folk på flykt.