Buddha skapade ett paradis … för män

I enkla kläder vandrade tiggarmunkar från stad till stad för att predika om hur de hade funnit sanningen genom meditation och yoga. Under skuggande träd samlades lärjungar för att lära sig yoga och lyssna på gurus som talade om fasta och askes som metoder för att nå andlig insikt och sinnesfrid.

Bland predikanterna fanns Siddhartha Gautama, en prins som påstod att han genom meditation funnit vägen till sanning och fullkomlig sinnesfrid.
Siddhartha må ha varit en av många, men han var inte som alla andra.

Medan andra predikanter och deras ord glömdes bort, skrev Siddhartha och hans lära – buddhismen – in sig i historien.

Prins skulle skonas från lidande

Det fanns inget som tydde på att Siddhartha skulle bli en andlig ledare när han föddes i norra Indien omkring 563 före Kristus.

Snarare tvärtom.

Som son till den lokala kungen Suddhodana föddes han till ett liv av makt och lyx.

Prinsens status ökade ytterligare när Suddhodana fick en profetia i samband med Siddharthas födelse. Prästerna berättade för kungen att sonen skulle bli antingen en mäktig härskare – eller så skulle han bli en stor andlig ledare.

Risken att hans förstfödde son skulle sluta som en andlig inspiratör skakade Suddhodana. Han önskade innerligt att Siddhartha skulle efterträda honom som regent, och kungen gjorde – enligt Buddhas egna berättelser – allt i sin makt för att se till att hans son höll fast vid de jordiska glädjeämnena.

Utöver tjänare som lydde hans minst vink, dyra kläder på kroppen och utsökt mat på bordet, hade prinsen tre palats till sitt förfogande.

”Jag hade tre palats, ett för den kalla årstiden, ett för den varma årstiden och ett för regnperioden. Under regnmånaderna underhölls jag av sångare, som alla var kvinnor – jag lämnade aldrig palatset”, berättade Siddhartha enligt de gamla skrifterna.

”Jag var bortskämd – mycket bortskämd”, avslutar han.

När Siddhartha gav sig ut utanför palatsets trygga väggar i sin vagn såg kungen till att tjänarna hade röjt vägen för tiggare, sjuka, gamla och andra som kunde avslöja livets mörka sidor för honom.

Men en dag när Siddhartha var ute och åkte såg han en gammal och svag man, sedan en sjuk man och slutligen ett lik.

Medvetenheten om döden lämnade prinsen i ett tillstånd av dysterhet:

”Den synen fick all livslust att försvinna”, förklarade han senare.

Meditation ledde till sanningen

Siddhartha, som nu var 39 år gammal, bestämde sig för att lämna sitt gamla liv bakom sig och söka sanningen som de munkar han hade sett på vägen.

”Jag rakade av mig håret och skägget, och trots att mina föräldrar önskade något annat, och de sörjde och grät, tog jag på mig en ockrafärgad särk och lämnade mitt hem”, berättade han enligt traditionen.

Siddhartha var långt ifrån den enda sökaren i Indien. Samhället var strikt uppdelat i kaster, och det officiella prästerskapet tillhörde den övre kasten.

Klyftan mellan prästerna och människorna i de lägre kasterna utgjorde en grogrund för uppkomsten av en uppsjö av lekmannapredikanter som utlovade lindring av världens lidande, och Indien på Buddhas tid kryllade av religiösa skolor i alla riktningar.

Siddhartha prövade först yoga och anslöt sig sedan till asketerna, som trodde att fasta ledde till andlig frälsning.

Fastan var så strikt att Siddhartha – enligt egen utsago – åt endast sex riskorn om dagen. Men försakelsen gav honom ingen lindring – bara en försvagning som nästan kostade honom livet.

I sin förtvivlan började han meditera, och denna metod bar till slut frukt.
Sex år efter att Siddhartha hade lämnat sin familj och sitt gamla liv bakom sig inträffade ett mirakel när han satt under ett fikonträd i Gaya i nordöstra Indien.

I ett tillstånd av lycksalighet förstod Buddha plötsligt allt som fanns att förstå om världen och människorna. Han förkunnade att han nu var Buddha – den upplyste.

Med sin nyvunna insikt insåg Buddha att alla människor och djur var fångade i ett evigt hjul av födelse, död och återfödelse.

Under livets gång anhopas gärningar och tankar som en form av energi – kallad karma –och återspeglas i individens status efter återfödelsen.

Goda och ädla handlingar resulterar i ett bättre liv efter återfödelsen, medan dåliga handlingar har motsatt effekt.

Eftersom alla dåliga handlingar och tankar härrör från jakten på världslig lust och njutning, är det viktigt att inse att allt jordiskt är en illusion och inte verklighet.

De som förstår detta blir upplysta och kommer efter döden att uppnå nirvana, ett fridfullt utslocknande, som är buddhismens paradis och högsta mål.

Under de följande åren spred Buddha sitt budskap som guru och lärare. När han dog vid 80 års ålder efter en kort tids sjukdom fortsatte hans lärjungar att sprida mästarens ord och berätta om hans gärningar.

Till skillnad från prästerskapets förkunnelse var Buddhas lära öppen för alla, och alla hade tillgång till frälsning – nirvana – om de följde Buddhas lära.

Religionen spreds därför snabbt – först i Indien och sedan till stora delar av övriga Asien.

Kvinnor kan inte nå paradiset

Även om Buddhas filosofi vid första anblicken kan låta godhjärtad, omfattade den också prästprinsens mörka syn på fattiga och kvinnor.

Själva idén om karma innebär nämligen att varje individ är fullt ansvarig för sitt eget liv. Den fattige som föds på samhällets botten är varken ett offer för yttre omständigheter eller helt enkelt olyckligt lottad.

Han eller hon lider av fattigdom för att han eller hon har begått dåliga handlingar i ett tidigare liv. Därför ansåg Buddha att de fattiga inte skulle få någon hjälp utan lämnas att lida.

Buddhismens fredliga rykte är inte heller helt välförtjänt. Visserligen är ahimsa, respekt för allt levande, en av buddhismens grundprinciper.

Men i en berättelse ger Buddha sina anhängare en utväg, ett sätt att kringgå regeln.

När allt jordiskt är en illusion, så är även dödandet det, förklarar Buddha för en kung vid namn Ajatashatru, som vänder sig till honom för att lätta sitt samvete efter ett mord.

”Det ska jämföras med ekot av en röst i dalen. De okunniga tror att det är en riktig röst, men de visa vet att det inte är det. Det är samma sak med mord. De okunniga tror att det är verkligt, men de visa vet att det inte är det”, försäkrar Buddha kung Ajatashatru.

Buddhismen, liksom kristendomen och islam, har genom historien haft stora krigarhärskare, till exempel kung Dutugemunu, som på 100-talet efter Kristus med svärdet i hand lade under sig hela Sri Lanka.

Buddhismen tål inte heller att granskas när det gäller synen på kvinnor. Enligt de gamla skrifterna kan kvinnor uppnå upplysning på samma villkor som män.

I praktiken var Buddha inte lika tillmötesgående. När hans moster Mahapajapati bad honom att låta henne gå i kloster, nekade han henne eftersom hon var kvinna. Inte ens när Mahapajapati, tillsammans med 500 andra kvinnor som kronrakat sig, vandrade nästan 25 mil till fots för att träffa Buddha, gav han med sig.

Målet är att återfödas som man

Buddha ändrade sig senare, men villkoren för kvinnors tillträde fastställdes i de så kallade garudhammas, som gäller än idag.

Reglerna slog entydigt fast att nunnor är underordnade munkarna i alla frågor, till exempel måste kvinnan alltid böja sig för mannens åsikt.

Nunnornas lägre status var delvis kopplad till idén att kvinnor var orena på grund av menstruation. Än idag är menstruerande kvinnor bannlysta från många buddhistiska tempel.

Men den största rädslan var kvinnors sexuella attraktionskraft och deras förmåga att leda män bort från den rätta vägen – en förmåga som hindrar kvinnor från att uppnå nirvana.

”Buddhaland är helt rent. Här finns inga kvinnor”, står det i den viktigaste buddhistiska skriften, Tripitaka.

Enligt författaren finns det dock en utväg för kvinnor. Genom att samla god karma kan de återfödas som män och slutligen uppnå det som den indiske prinsen strävade efter: fullkomlig insikt och inre frid.