Bibelns okända värld

Bibelns ord om Kanaans land sätter scenen för judarnas tidigaste period i landet som Gud gett dem. I Bibeln får vi höra om hur israeliterna grundade det forntida Israel och sedan besegrade sina fiender. Genom åren har forskare försökt hitta den historiska sanningen bakom berättelserna genom att kartlägga hur Kanaans land verkligen såg ut och vilka folk som bodde i området.

Arkeologiska fynd som samlats in under årtionden ger nu – i kombination med moderna analysmetoder – forskarna en bild av hur det förlovade landet såg ut på Mose tid, för 3 000 år sedan.

Mellanöstern var ett jordbruksmecka

Bibelns beskrivning av Kanaan, ett område som omfattar vår tids Israel, Palestina, Jordanien och de södra delarna av Syrien och Libanon, som ett bördigt och rikt land stämmer bra med de verkliga förhållandena.

I synnerhet området norr om dagens Israel, som då var en del av Kanaan, var känt för sin bördiga jord och anses utgöra en del av ”bördiga halvmånen”, en beteckning som den amerikanske arkeologen James Henry Breasted lanserade i början av 1900-talet.

Trots att stora delar av Kanaan utgörs av stenöken och buskvegetation har regionen, som namnet antyder, några av planetens bästa jordbruksområden. Det är en av anledningarna till att civilisationen blomstrade just där.

För 3 000 år sedan täcktes bergskammarna i Kanaan av tät vegetation i form av tall, ek och terebint. Terrängen var alltför stenig för att det skulle gå att hålla ett stort antal djur, så kött från får och getter var inte den främsta livsmedelskällan. I stället odlade israeliterna marken på sluttningarna, där de planterade säd och andra grödor, bland annat linser, kikärter, och bönor.

Innan israeliterna bosatte sig i Kanaan hade området i århundraden dominerats av Egypten. År 1458 före Kristus besegrade farao Thutmosis en armé av kananeiska styrkor i slaget vid Megiddo i norra delen av nuvarande Israel och därefter hade faraonerna härskat över området. Trehundra år senare, då israeliterna kom dit, var emellertid det egyptiska riket försvagat och farao nära att ge upp sin vasallstat i öster.

Port låg i ruiner

Jaffa var med stor sannolikhet en av egyptiernas sista stödpunkter. I staden, som i dag ligger i Tel Aviv vid Medelhavet, har arkeologer hittat spår efter omfattande militära drabbningar. Stadens massiva port förstördes i ett våldsamt slag. Fynd av pilspetsar och aska i jordlagren visar att häftiga strider ägde rum innan egyptierna drevs bort från staden omkring år 1125 före Kristus.

Andra spår av våldsamma drabbningar i och kring viktiga egyptiska besittningar i Kanaan, däribland ett stort spannmålslager två mil utanför Jaffa, får forskare att anta att egyptierna fördrevs av ett enat kananeiskt uppror. Området som faraon gav upp var visserligen bördigt, men inte lika rikt och utvecklat som hans rike längs Nilen. Kanaans milda klimat och gynnsamma läge var emellertid lockande för alla folkslag i området.

Möjligheterna till handel var enastående. I Kanaan möttes nämligen några av den tidens stora handelsvägar, som gick via land mellan marknaderna i öster och väster, däribland Via Maris, en karavanväg som förband Egypten med Mesopotamien.

Hamnarna längs Medelhavet var utmärkta för frakt av varor till och från samtidens största handelsnationer. Genom tiderna hade det attraktiva området lockat till sig både små och stora regionala makter, som försökte lägga beslag på och dominera det strategiskt viktiga territoriet. Enligt Bibeln gällde detta även israeliterna, som snabbt bredde ut sig i området och blev den största makten.

Israeliterna tog landet utan strid

Egyptiernas strider i Kanaan har dokumenterats genom arkeologiska fynd, men israeliternas erövring av landet känner vi bara till från Bibeln. Arkeologerna har inte hittat några spår av förstöring till följd av strider. Vissa arkeologer tror därför att Kanaan inte intogs med våld, utan genom att israeliterna spred sin unika kultur samtidigt som de själva tog till sig en del av den lokala kulturen.

Oavsett hur det ligger till med den saken var erövringen av Kanaan en långsam process som tog över hundra år. Först i och med Jerusalems erövring på 900-talet före Kristus kan Kanaan enligt historikerna med rätta kallas israeliternas land.

Efter att ha enat riket började israeliterna fokusera på handeln för att göra riket starkt. Det lyckades de med. Fynd vittnar om att varor strömmade till Israel från den kända världens allra mest avlägsna delar. Söder om staden Haifa i dagens Israel har arkeologer bland annat hittat flaskor med rester av kanel från Asien. Flaskorna, som är från 1000-talet respektive 800-talet före Kristus, fördes troligen till området av lokala köpmän.

Handeln omfattade även vardagsprodukter. Syreisotopanalyser av tänder från fiskarten guldsparid har visat att israeliterna i hundratals år importerade fisk från en lagun vid Sinaihalvön i Egypten, en typ av handel som vittnar om rikedom och välstånd. I gengäld exporterade de judiska köpmännen vete, vin och olivolja, deras viktigaste råvaror.

Jerusalem låg skyddat på en höjd

Till en början sköttes handeln av den israelitiska eliten. Importen omfattade inte bara lyxprodukter, utan även byggnadsmaterial till de växande städerna. Före israeliternas maktövertagande var Kanaan ett relativt primitivt samhälle jämfört med exempelvis det egyptiska, men framför allt uppförandet av Salomos tempel satte fart på Jerusalems och hela rikets utveckling.

Jerusalem blev snart den viktigaste staden, och det med god anledning. Området där staden ligger har både tillgång till vatten och är väl skyddat. Fynd visar att området har varit bebott sedan människor slog sig ner vid källan Gihon, som ligger mitt i den nuvarande staden, omkring år 4000 före Kristus. Även egyptierna räknade Jerusalem som en viktig stad, så medan farao härskade över området hade Jerusalem en liten egyptisk garnison som leddes av den lokala hövdingen.

Förutom en stabil vattenförsörjning från källan Gihon hade staden fördelen att ligga strategiskt placerad i det bergiga landskapet i Judeen, hela 800 meter över havet. Från Olivberget strax utanför staden kunde invånarna vid klart väder se både Judeens öken, Döda havet och bergen i dagens Jordanien.

Den höga höjden gjorde det möjligt för stadens invånare att hålla ett öga på och skydda sig mot framryckande fiender. En stark och mäktig fästning på denna viktiga plats bidrog till att säkra den israelitiska bebyggelsen i bergen och på den smala landremsan längs kusten.

Det fanns goda strategiska skäl till att välja Jerusalem som huvudstad, men enligt historikerna föll valet faktiskt på Jerusalem av helt andra anledningar. Under sina tidigaste år styrdes Israel av tolv stammar, som härskade över var sin del av Kanaan. Området vid Jerusalem stod utanför israeliternas klansystem, så staden utgjorde en problemfri samlingspunkt som ingen av stammarna kunde göra anspråk på.

Städerna hade bara 400 invånare

Från Jerusalem kunde de nya judiska kungarna se ut över sitt rike, i vilket en rad andra samhällen låg utspridda i ett igenkännligt mönster. De flesta städer låg liksom Jerusalem på en höjd, vilket gjorde att invånarna kunde hålla ett öga på både sina husdjur, eventuella fiender och objudna gäster.

Städerna på höjderna var förhållandevis små, mindre än man länge trodde. Två av israeliternas viktigaste städer, Shiloh och Gibeon, hade till exempel bara omkring 400 invånare. Städer av den storleken räknades som stora, och medan de flesta låg naturligt skyddade på höjder saknade de i många fall en egentlig stadsmur. I stället omgärdades de av en inhägnad som höll husdjuren inne på nätterna, skyddade mot tjuvar och vilda djur.

Med stor sannolikhet skyddades invånarna av en lokal furste eller övermakt, som ansvarade för säkerheten. Vissa av härskarnas städer, som vi känner till från Bibeln, hade redan i flera århundraden, innan Mose och judarna återvände till Kanaan, fungerat som politiska och administrativa centrum för kananeiska krigsherrar.

Det gäller till exempel staden Sikem, nuvarande Tall al-Balata, en förort till Nabulus på Västbanken. Sikem nämns bland annat i Amarnabreven, ett antal lertavlor med korrespondens mellan den egyptiske faraon Akhenaton (cirka 1353–1336 före Kristus) och hans diplomater i bland annat Kanaan.

Under bronsåldern var Sikem känt som en livlig handelsplats, där framför allt druvor, oliver, vete, husdjur och keramik bytte händer. Under utgrävningar på 1980- och 1990-talet hittade forskarna rester av hus, stadsmurar, husgeråd samt djurben, fynd som har hjälpt forskarna att dels förstå hur familjestrukturen, vardagslivet och samhället såg ut för 3 000 år sedan, dels med relativt god precision kunna beskriva de första städerna.

Utgrävningarna visar att storfamiljer bodde i hus samlade runt en central gård. Husen var byggda av tegel tillverkat av torkad lera och hade ett fundament av sten. På husens gårdar har arkeologer hittat spår efter vattencisterner, stora ugnar av lera eller lertegel och eldstäder till matlagning.

Från gården ledde ingången till ett stort gemensamt rum med tillgång till tre eller fyra mindre rum. Där har arkeologerna hittat gatsten, vilket får dem att tro att rummen användes som stall till husdjuren, främst getter och får, eller för förvaring av exempelvis livsmedel i stora keramikkrukor. Vissa av husen hade en extra våning byggd av trä. Forskarna tror att invånarna sov antingen där eller utomhus, på husens platta tak.

Filistéerna härskade över fem stadsstater

De befästa städerna var viktiga i kampen mot ärkefienden filistéerna, som med tiden var det enda folk som israeliterna inte lyckats besegra. I Josuaboken berättar Bibelns författare om hur israeliterna lade under sig hela Kanaan, förutom filistéernas städer.

I Josuaboken står det att ”bara i Gaza, Gat och Ashdod blev några kvar”. De som blev kvar (det vill säga inte kapitulerade, red.) var just filistéerna, som bodde i fem stadsstater vid östra Medelhavskusten. Fienden var rik och dessutom ensam i området om att ha järnvapen, så för att kunna ta upp kampen behövde judarna både en välfungerande, handelsbaserad ekonomi och starka krigsherrar i städerna.

Enligt Bibeln utkämpade filistéerna och israeliterna åtskilliga krig och strider, däribland den berömda duellen mellan den reslige krigaren Goljat och herdepojken David under slaget i Elahdalen, som ligger strategiskt placerad mellan kustslätten där filistéernas stadsstater fanns och Judeen, där Jerusalem låg.

Enligt Bibeln intog filistéerna dalen med en stor styrka av bland annat stridsvagnar. Israeliterna under kung Saul var numerärt underlägsna. Ingen av de två arméerna vågade angripa varandra. Efter 40 dagar kom den unge herdepojken David till dalen för att ge sin storebror, som var soldat, ett paket med lite bröd och ost.

David övertalade israeliterna att låta honom strida mot Goljat, en mycket lång och bred filisté, som under 40 dagar provocerat israeliterna och uppmanat dem till strid. Med en enkel stenslunga sände David Goljat till marken. För att försäkra sig om att Goljat var död stack David ett svärd djupt i filisténs bröst. När de övriga filistéerna såg att deras hjälte var död gav de sig av.

Historien om David och Goljat är nästan för osannolik för att kunna vara sann, men i teorin kan slaget mellan filistéerna och israeliterna i Elahdalen mycket väl ha ägt rum. Trots ihärdigt sökande har emellertid inga arkeologer hittat ett enda spår som skulle kunna bekräfta berättelsen.

Stridsvagnar var ett trumfkort

En sak kan de emellertid sluta sig till: Ett slag mellan filistéerna och israeliterna hade varit en ojämn affär. Det hade krävts ett smärre mirakel för att judarna skulle segra.

Av Bibeln och andra källor framgår tydligt att filistéerna var militärt starka och sannolikt överlägsna israeliterna. Genom avbildningar på den egyptiske faraon Ramses III:s stele vet vi att folket stred i små grupper om fyra man. Tre av dem var beväpnade med ett långt, rakt svärd och ett par spjut. Den fjärde bar enbart ett svärd. Alla hade runda sköldar och troligen en skyddande bröstharnesk.

Filistéerna hade även stridsvagnar, som både visas på stelen och nämns i Domarboken i Bibeln, berättelsen om israeliternas första år i Kanaan. Dessa tekniskt avancerade vagnar hade hjul med sex ekrar och drogs av två hästar. På bronsåldern utgjorde de ett skrämmande vapen.

Filistéernas vapen var över lag bättre än israeliternas, bland annat för att de enligt Bibeln hade ett lokalt monopol på att smida järn och tekniken att tillverka vapen.

Israeliterna var svaga. De hade visserligen spjut, svärd, bågar och slungor, men bara i begränsad mängd: ”Inte en sköld, inte en lans fanns att se bland Israels fyrtio tusen (soldater, red.)”, beklagar sig Domarbokens författare.

Även om arkeologer vid Tell el-Far’a, utanför Nabulus på Västbanken, har hittat dolkar tillverkade av brons respektive järn, så saknade de tidiga israeliterna vapen av hög kvalitet. Därför var deras krigföring enligt Bibeln emellanåt tämligen otraditionell. ”Anats son, han som slog ihjäl 600 filistéer med en oxpik”, står det i Domarboken.

Historien är naturligtvis överdriven, men den speglar det faktum att israeliterna under de tidiga åren tog till vanliga arbetsredskap när de drog i krig mot betydligt starkare fiender. Israeliternas och filistéernas slag utvecklades med tiden till drabbningar mellan massarméer med hundratals soldater beväpnade med svärd och spjut av järn.

Det tunga infanteriet backades upp av soldater med dels pil och båge, dels stenslungor. Med just stenslungan tycks israeliterna – inte bara David – ha varit oöverträffade. Det gällde i synnerhet de vänsterhänta elitkrigarna i Benjamins stam.

”Därtill kom de som bodde i Giva, 700 vänsterhänta elitsoldater, som alla kunde träffa ett hårstrå med stenen från sin slunga”, står det i kapitel 20 i Domarboken. Om David faktiskt stred mot Goljat är det inte osannolikt att han var beväpnad med en slunga. Vapnet var billigt och lätt att tillverka. Slungkastare hade samma funktion i israeliternas arméer som senare tiders bågskyttar.

Med stor skicklighet kunde de träffa mål på flera hundra meters avstånd – och med sådan kraft att en projektil i huvudet kunde vara dödlig. Fynd visar att gränsstriderna fortsatte med jämna mellanrum till 700-talet före Kristus, då både filistéerna och israeliterna besegrades av det assyriska riket, som tog makten.

Storhetstid under tre kungar

De första åren efter det att israeliterna slagit sig ner i Kanaans land levde de i traditionella stamsamhällen. Totalt bestod det judiska folket av tolv stammar, som styrdes av de så kallade domarna, stammarnas ledande män. Efter hand som israeliterna fick fler och mäktigare fiender samlades befolkningen under en kung, i hopp om att bli starkare och kunna slå tillbaka fienden.

Till kung valdes Saul. Det var dock först med hans efterträdare David som man lyckades slå ner allt motstånd i Kanaan. Israel blev faktiskt så mäktigt att David lade under sig grannrikena. Till slut härskade han över ett område från Eufrat i norr till Egypten i söder. Under Saul, David och efterträdaren Salomo blev israeliterna allt starkare.

Saul organiserade bönderna som bodde i höglandet i miliser, så att de kunde strida mot fienden. David enade landet genom att slå tillbaka fiender och ena israeliterna som bodde i bergen med invånarna på slätten längs kusten.

Saul, David och Salomo var starka kungar, både utåt och inåt. Under de tre härskarna blomstrade landet av handel och byggnation. Kung Salomo lät till exempel bygga åtskilliga fästningar, både ute i landet och i Jerusalem, där han enligt Bibeln på 900-talet före Kristus lät uppföra den första helgedomen, Jerusalems första tempel, på den höjd som i dag kallas Tempelberget.

Landet flödade av mjölk och honung

Judarna hade nu tagit över det område dit Gud visat Mose och hans grupp. I Kanaan hade de byggt upp en stark makt och tagit makten i det land som Gud lovat dem.

Flödade då landet av mjölk och honung, som spejarna i Moseböckerna sa? Forskarna tolkade länge uttrycket som en bild av det bördiga Kanaan. Marken gav tillräckligt med grödor för att djuren skulle kunna beta och ge mjölk och bina hade tillgång till rika mängder nektar från växterna, så att de kunde producera honung.

Forskarna har traditionellt ansett att den honung som beskrivs i Bibeln i själva verket var en sorts sylt gjord på druvor eller dadlar. Visst fanns det vilda bin i Kanaan, men klimatet lämpade sig inte för biodling, löd resonemanget. År 2007 upptäckte emellertid en forskargrupp att orden kanske borde tas mer bokstavligt än man hittills trott.

Under utgrävningar av Tel Rehov i Jordandalen, en forntida stad som hade omkring 2 500 invånare, hittade forskarna ett antal urgamla bikupor. De bestod av flera lager av rader av cylindriska rör, tillverkade av lera blandad med halm. Varje cylinder var cirka 75 centimeter lång och hade en diameter på 30 centimeter. I den ena änden hade cylindrarna en öppning där bina kunde flyga in. I den andra satt ett lock, som ägaren kunde ta bort när honungen skulle samlas in.

Tack vare lite säd som spillts från en kruka nära bikuporna kunde forskarna med hjälp av kol-fjorton-datering konstatera att fyndet var omkring 3 000 år gammalt.

På jakt efter filistéerna

Fyndet är förvånande, inte bara för att bibelforskarna inte trodde att israeliterna ägnade sig åt biodling, utan också på grund av biodlingens stora omfattning. Arkeologerna uppskattar att det i de totalt 180 bikuporna fanns plats för omkring en miljon bin och att varje bikupa producerade cirka fem kilo honung. Ännu en överraskning väntade dock forskarna.

Genom att studera binas vingar och ben upptäckte forskarna att de inte tillhörde en lokal art, utan hade importerats från Turkiet. Bina från Turkiet var nämligen inte bara lugnare än de lokala varianterna. De producerade också åtta gånger mer honung. Fördelen var så stor att israeliterna var beredda att betala handelsmän för att transportera djuren hundratals kilometer.

Fynd som bikuporna i Tel Rehov och Bibelns berättelser ger oss en god bild av judarnas tidiga historia och deras sätt att leva. Judarnas fiender filistéerna är emellertid fortfarande en gåta. Forskarna har länge undrat vilket folk det egentligen rörde sig om, varifrån de kom och hur de hamnade i Kanaan. Säkert är att de inte var ett av Mellanösterns ursprungliga folk.

I filistéernas områden har arkeologer hittat keramik och krukskärvor med skrift på ett icke-semitiskt språk, daterade till omkring år 1150–1000 före Kristus. Bland föremålen finns stämpelhandtag med en skrift som användes på Cypern i slutet av bronsåldern, ett faktum som får forskarna att anta att folket ursprungligen bodde i Medelhavsområdet.

Teorin backas upp av fynd från år 2016, då en grupp arkeologer grävde ut en omkring 3 000 år gammal filisteisk gravplats i Ashqelon, en stad vid Medelhavet i det som i dag är södra Israel, cirka fem mil söder om Tel Aviv.

På bronsåldern gjorde Ashqelons läge vid Medelhavet och närhet till Egypten staden till en blomstrande knutpunkt för handel av olika slag. Därifrån exporterade filistéerna linne, papyrus och slavar till resten av den forntida världen. Under järnåldern passerade även spannmål, vin och tyger genom den viktiga handelsstaden, som också var ett av filistéernas viktigaste maktcentrum.

På platsen fanns över 150 gravar från en period från 1000-tal till 700-tal före Kristus. De har gett arkeologerna ännu en inblick i filistéernas härkomst genom deras begravningsskick. I Kanaan begravdes de döda vanligen i en gemensam grav, där de lades på en upphöjning eller en sorts bänk.

På gravplatsen vid Ashqelon låg i stället majoriteten av de döda begravda i ovala gravar. Fyra av 150 var kremerade och vissa av liken hade placerats i en gravkammare byggd av vackert uthuggen sten. Arkeologerna känner igen gravskicket från kulturkretsen kring Egeiska havet mellan Grekland och Turkiet, medan det är helt okänt bland kananéerna.

Gruppen bakom utgrävningarna känner sig säkra på sin sak: Fynden visar att filistéerna kom från Egeiska havet, möjligen via Cypern, och att de slog sig ner i Kanaan innan de genomförde sitt stora angrepp mot Egypten.

Det är möjligt att filistéernas kultur, som uppstod i södra delen av Kanaan, var ett resultat av olika typer av påverkan utifrån samt migrationsvågor från diverse områden kring Medelhavet, säger Aren Maeir, professor i arkeologi vid Bar-Ilan University i Israel, som leder utgrävningen av Gat, en av filistéernas fem ursprungliga städer.

”I filistéernas kultur känner vi igen element från Grekland, Cypern, Kreta och västra delarna av Mindre Asien”, säger Maeir.

Sjöfolken slog sig ner i Kanaan

Filistéerna har inte lämnat efter sig några skriftliga källor, men fynden och referensen i Bibeln har fått historikerna att dra slutsatsen att de var ett av de så kallade sjöfolken, som mot slutet av bronsåldern gick till angrepp och härjade i Mellanöstern.

Sjöfolkens härjningar har bland annat dokumenterats i en bildserie på en stele vid Ramses III:s dödstempel i Luxor, som avbildar slaget i Nildeltat mellan egyptierna och sjöfolken, som stod vid Nilens mynning i början av 1100-talet före Kristus. På den så kallade Harrispapyrusen, en biografi om Ramses III skriven av faraons son och efterträdare, står det också att Ramses III besegrade sjöfolken.

Enligt skriften stod striderna omkring år 1190 före Kristus och slutade med att farao ledde folket tillbaka till sitt land som fångar. Ramses III deporterade troligen filistéerna till Kanaan, ett område som då stod under egyptisk överhöghet. När egyptiernas makt minskade återfick filistéerna sin självständighet, vilket råkade sammanfalla med israeliternas bosättning på samma territorium.

En del forskare tror att kaoset i Kanaan, Egyptens försvagning och de konflikter om bördiga områden som följde var en konsekvens av en plötslig klimatförändring. Biologer som har analyserat pollen från avlagringar i Gennesaretsjön kan se en kraftig minskning av mängden ek, tall och johannesbröd, träd som normalt trivs i Mellanöstern, omkring år 1250 före Kristus.

Vid samma tid ökade förekomsten av träd som normalt växer i torrare regioner. Den förändrade vegetationen visar att området drabbades av en ihållande torka. Med stor sannolikhet fick jordbruket problem under den period då striderna mellan israeliterna och de övriga folkslagen utbröt.

Teorin om torkan verkar rimlig, men den är bara en av många som har lagts fram på senare år. Förhoppningsvis kommer ytterligare pusselbitar att dyka upp, för trots alla utgrävningar har man ännu inte kunnat bekräfta vilka av Bibelns berättelser som stämmer. En sak är dock säker: Filistéerna och israeliterna bodde samtidigt i det förlovade landet och Kanaan flödade av mjölk och honung. Resten får framtida forskning visa.