Ateism – antikens farligaste idé

Skeptikerna saknade något

Långt innan Sokrates tömde sin bägare med odört år 399 före Kristus hade det i Aten och andra grekiska stadsstater funnits personer som var skeptiska mot gudarna eller inte trodde på dem.

Fenomenet var så utbrett att grekerna myntade ordet atheos, som betyder ”gudlös”. Ordet ligger till grund för begrepp som ”ateist” och ”ateism”.

Uttrycket visar att ateister betraktades som personer som saknade något i tillvaron. Majoriteten av grekerna uppfattade nämligen gudarna som en naturlig del av världen, och utan gudar uppstod ett andligt tomrum.

Forskarna har ingen möjlighet att slå fast när en grek för första gången beskylldes för att vara atheos.

Historiker tror dock att den nya filosofin uppstod parallellt med en rad andra nya företeelser under arkaisk tid, perioden 800–600 före Kristus, då de grekiska områdena genomgick en explosiv utveckling.

Myter sattes på pränt

Befolkningen i Grekland hade i många generationer levt ett enkelt liv som bönder och fiskare, tills de omkring år 800 före Kristus började göra avtryck i Medelhavsområdet.

Det var då de första av antikens omkring 1 200 grekiska stadsstater grundades. Grekerna hissade seglen på sina galärer och började utforska kusten utanför Anatolien, nuvarande Turkiet, där de upprättade bosättningar.

Köpmän och äventyrare tjänade bra på handel med ull, oliver, vin och virke, och de kom hem med exotiska varor och nya idéer i lasten.

En av periodens nya företeelser var feniciernas bokstäver, som grekerna anpassade till sitt språk. Resultatet blev det grekiska alfabetet, som för första gången gjorde det möjligt för grekerna att skriva ner sina många berättelser om gudar.

Under 700-talet före Kristus nedtecknades de omfattande diktverken Iliaden och Odysséen, enligt traditionen av den blinde diktaren Homeros.

Oavsett vem som stod bakom förevigandet av verken, som enligt forskarna bygger på muntligt traderade folksagor, var det en epokgörande händelse.

Både Homeros och andra diktares alster om gudar och hjältar spreds nämligen i hela Medelhavsregionen.

Grekerna fick därmed en rad berättelser att enas kring – och skeptikerna fick något att kritisera.

Missunnsamma gudar sår tvivel

Till skillnad från de kristna hade grekerna ingen helig bok, och i berättelserna var gudarna långt ifrån perfekta. Faktum är att Homeros och andra grekiska författare framställde gudarna som felbara och nästan mänskliga figurer, som blev svartsjuka och betedde sig själviskt.

I Iliaden tävlar gudarna till exempel om att manipulera parterna i det trojanska kriget, då grekerna slåss mot stadsstaten Troja i Mindre Asien.

Under berättelsens gång tar gudinnan Hera på sig kärleksgudinnan Afrodites magiska bälte för att förföra sin make, den högste guden Zeus, som stöder grekerna.

Planen går i lås och medan de båda förlustar sig i den gudomliga sängkammaren har de andra gudarna fria händer att hjälpa trojanerna i kriget.

Berättelser som denna om gudomlig svaghet fick en del grekiska skriftlärda att ifrågasätta gudarnas oinskränkta makt, och historikerna tror att atheos var ett tämligen välkänt begrepp redan under 600-talet före Kristus.

I verket Kvinnokatalogen från omkring 630 före Kristus ingår en berättelse om en kung vid namn Salmoneus, som förnekar Zeus existens. I stället hävdar kung Salmoneus att han själv är en mäktig åskgud: ”Han sa att han var Zeus och han avlägsnade gudens offergåvor och beordrade folk att offra åt honom i stället. Genom att dra bronskärl efter sin hästdragna vagn sa han att han skapade åska, och genom att kasta tända facklor mot himlen sa han att han skapade blixtar.”

Den okände författaren var dock inte själv redo att göra uppror mot gudarna, så han lät Zeus straffa Salmoneus fräckhet med ett välplacerat blixtnedslag.

Filosofer bortförklarar gudarna

I kolonierna i Mindre Asien skapade filosofer och vetenskapsmän med tiden grundvalen för en värld utan gudar.

Matematikern Thales, född omkring 624 före Kristus i stadsstaten Miletos, betraktas som den förste försokratikern, grekiska filosofer före Sokrates.

Thales var inspirerad av babylonisk vetenskap, och han sägs ha varit så uppslukad av sitt arbete att han en natt föll ner i en brunn, medan han studerade stjärnhimlen. Endast ett par av hans idéer har överlevt, däribland det berömda påståendet ”allt är vatten”.

Forskarna anser att Thales påstående är ett av de första ickereligiösa försöken att förklara hur världen hänger ihop. I stället för att vara skapad av gudar består världen av ett av naturen givet grundelement, som enligt Thales var vatten.

Två av hans efterträdare, Anaximander och Anaximenes, fortsatte jakten på naturliga förklaringar. Anaximander ansåg att alltings ursprung var ett element, som han kallade för ”det oändliga”. Anaximenes hävdade att luft var världens byggsten.

Även om de inte använde moderna vetenskapliga metoder försökte de komma fram till alternativa förklaringar på fenomen som människor traditionellt tillskrev gudarna.

Anaximander påstod till exempel att åska uppstod när vind och moln krockade och att fenomenet därför inte hade med Zeus att göra.

Anaximenes hävdade å sin sida att jordskalv inte orsakades av guden Poseidon, med tillnamnet ”Jordskakaren”, utan inträffade när marken torkade efter regnväder.

Regnbågar betraktade han som en effekt orsakad av solsken på molnen och inte som gudomliga tecken från regnbågsgudinnan Iris.

Medan de första försokratikerna gärna bortförklarade gudarnas handlingar kritiserade de inte gudarna direkt. Filosofen Xenofanes (cirka 570–475 före Kristus) från staden Kolofon i Mindre Asien dristade sig emellertid att hudflänga de grekiska myterna, som han kallade ”våra förfäders diktverk”.

Xenofanes hade inget tillövers för historier om jättar och kentaurer, och han ansåg att gudarna var projiceringar av människans mörka sidor.

I sina skrifter, som han liksom Homeros författade på vers, gick han till attack mot de många troende bland grekerna och gjorde narr av deras gudavärld: ”Om kor, hästar eller lejon hade händer som de kunnat rita och skapa saker med som människor gör, så skulle hästar rita gudar i form av hästar och kor i form av kor.”

Kritiker lämnas i fred

Enligt myterna levde de grekiska gudarna i världen, där de kunde få barn med människor. Tanken att gudarna kunde besegras låg därför nära till hands.

I verket Theogonin (Gudarnas födelse) beskriver skalden Hesiodos hur det heliga berget Olympen attackeras av titaner och odjur. Det är endast med nöd och näppe som gudarna lyckas avvärja angreppet mot sitt hem.

Att bekämpa gudarna kallade grekerna theomakhia (gudakamp), och när en religionsskeptiker som Xenofanes förnekade gudarna betraktade många greker det som en form av gudakamp, som under alla omständigheter var ett brott mot de rådande samhällsnormerna.

Utifrån vad historikerna vet om det grekiska samhället tyder en del emellertid på att ateism under försokratisk tid var en acceptabel livssyn. Inget antyder till exempel att Xenofanes av sin samtid betraktades som kriminell.

Källorna vittnar snarare om att ateismen, hur illa sedd uppfattningen än var i samhället, i det tysta accepterades. Att förneka gudarna var alltså inte ett straffbart brott.

Orsaken till den tillåtande attityden mot ateismen står enligt forskare att finna i det splittrade grekiska samhället. Grekerna talade en uppsjö av dialekter och levde i stadsstater, som hade endast språket och en del myter gemensamt.

Fastlandet var så oländigt och bergigt att kontakten mellan större delen av invånarna var begränsad. De allra flesta koncentrerade sig på sitt eget lokalsamhälle, och detsamma gällde på de många öarna i Egeiska havet samt i de talrika kolonierna runt Medelhavet.

Varje stadsstat och koloni hade sina egna traditioner och styresskick, som varierade från envälde (monarki/tyranni) och fåmannavälde (oligarki) till Atens folkstyre (demokrati).

På samma sätt var religionen ett virrvarr. Utöver de tolv olympiska gudar som Homeros nämner, ledda av Zeus och Hera, dyrkade grekerna en uppsjö av regionala gudar, halvgudar, skogsandar, nymfer och hjältar.

Många av dessa extragudar var visserligen kända i hela den grekiska världen, men en gudom var alltid knuten till en viss plats och ett visst tempel.

De gemensamma gudarna uppträdde därför även i lokala versioner. Apollon var till exempel annorlunda i Delfi än på ön Delos.

Trots att båda platserna i princip hyllade samma gud var de lokala riterna så olika att en präst från ett Apollontempel inte kunde arbeta i ett annat.

Ateismen är ofarlig

Oredan innebar att grekerna trodde på många olika versioner av samma gud, och det fanns ingen skarp gräns mellan en korrekt och en falsk tro.

På så sätt betraktades ateisternas avvisande av gudarna, hur onaturlig den än verkade för de flesta, snarare som en kuriositet än som ett hot mot den rådande ordningen. Därför jagades inte ateisterna av rättvisan.

Prästerna för de olika gudarna slösade sannolikt inte heller tid på att fördöma de första ateisterna. En prästs primära uppgift var nämligen att styra sitt tempels ekonomi, organisera religiösa fester och se till att det regelbundet offrades djur till gudomen.

Till skillnad från de senare kristna prästerna hade de grekiska kultledarna inte till uppgift att säga åt människor vad de skulle tro eller göra.

På flera håll hade de grekiska prästerna dock möjlighet att utfärda böter för asebeia, ogudaktighet. Prästerna utfärdade böter till personer som bröt mot de lokala religiösa traditionerna, till exempel genom att inte delta i ett offer.

Även präster kunde stämplas som ogudaktiga om de försummade att följa föreskrifterna i sitt eget tempel.

Demokrati medför fler gudlösa

År 507 före Kristus införde statsmannen Kleisthenes folkstyre i Aten, den största staden i Medelhavsområdet.

Eftersom beslut nu skulle fattas genom omröstningar bland stadens fria män blev det viktigt att tänka logiskt och argumentera för sina åsikter. Aten utvecklades därför till en högborg för logik, retorik, filosofi – och ateism.

De ogudaktiga tankarna spreds till andra stadsstater, vars intellektuella tog dem till sig. En del nutida forskare tror att det uppstod ett nätverk, genom vilket de ateistiska tänkarna utbytte idéer och skrifter om ämnet.

En av dessa tänkare var Hippon från ön Samos. På 430-talet före Kristus levde han i Aten och var känd som atheos (gudlös).

Hippon ansåg att människans icke-gudomliga själ satt i hjärnan, och med sin ironiska gravskrift proklamerade han att gudarna, liksom han själv, var döda: ”Denna grav tillhör Hippon, som ödet i döden gjorde till de odödliga gudarnas jämlike.”

På Atens amfiteatrar gjorde dramatiker som Aristofanes och Euripides narr av både gudar och ateister. Satiren uppfördes i samband med stora religiösa begivenheter som den populära Dionysosfesten på våren, då skådespel uppfördes vid Akropolis.

I komedin Molnen parodierade Aristofanes till exempel stadens ateister. I pjäsen besöker huvudpersonen Sokrates retorikskola, där han hånas av filosofens anhängare för sin tro på Zeus: ”Du svär vid Zeus! Vilken dårskap – tänk att någon i din ålder tror att Zeus finns!”

I en annan komedi av Aristofanes klagar en säljare av religiösa souvenirer över att atenaren Euripides dramer har gjort henne arbetslös: ”Han har övertygat alla män om att det inte finns gudar.”

Ett exempel på ateism i Euripides dramer finns i Bellerofon, där huvudpersonen proklamerar: ”Säger någon att det finns gudar däruppe? Det finns det inte. Nej, det finns det inte.”

Missnöjd general inför förbud

Omkring 432 före Kristus var många i Aten trötta på de gudlösa. Generalen Diopeithes drev igenom ett dekret som gjorde det möjligt att åtala den ”som inte erkände gudarna”.

Enligt filosofen Plutarchos berodde den nya lagen på att Diopeithes och andra konservativa krafter hade ett horn i sidan på Atens ledare Perikles. I sin vänkrets hade han flera ateister, bland annat filosofen Anaxagoras.

Till Diopeithes stora besvikelse slutade rättegången mot Anaxagoras dock med ett frikännande.

För diktaren Diagoras från Melos gick det sämre. Han blev landsförvisad från Aten för sina ogudaktiga verk och man hängde upp en bronstavla med ett löfte om en talent silver, cirka nio årslöner för en hantverkare, till den som dödade honom.

Det sägs att dåtidens akademiska superstjärna Protagoras tvingades fly för att undgå en dödsdom, medan hans skrifter brändes på torget.

Protagoras hade bland annat sagt: ”Vad gäller gudarna så kan jag inte säga om de existerar eller om de inte existerar.”

Kung härstammar från halvgud

Till Atens mest inflytelserika män hörde även Sokrates, som hade många mäktiga fiender, som letade efter en anledning att anklaga honom mot bakgrund av Diopeithes dekret.

Sokrates var dock ingen ateist i modern mening, eftersom han i likhet med många av sina kollegor trodde på något gudomligt. I Sokrates fall var det en inre vägledande röst eller ett samvete, hans så kallade daimonion.

Men filosofens personliga gudom kunde inte rädda honom. År 399 före Kristus inledde Sokrates fiender en rättsprocess mot honom.

För säkerhets skull anklagades han både för att ha förkastat stadsstatens gudar samt för att korrumpera ungdomen med sina tankar och idéer.

Resultatet av rättegången blev Sokrates självmord, och efter det levde ateisterna farligt. År 337 före Kristus ingick Filip II av Makedonien och flera grekiska stadsstater korintiska förbundet, som i praktiken gjorde Filip till grekisk överkung.

Sonen Alexander övertog tronen år 336 före Kristus, och på några år skapade han ett grekisktalande världsrike som sträckte sig från Egypten till Indien.

Alexander den store, som dyrkade de grekiska gudarna, påstod sig härstamma från halvguden Herakles. Pressen på de icke-troende i Grekland blev därmed större än tidigare.

Förbudet mot ateismen cementerades dock på allvar först i och med införandet av kristendomen som statsreligion i det romerska riket år 380 efter Kristus.

Gudlösheten hade därmed trängs ut, tills den katolska kyrkan började knaka i fogarna.

Det skedde på allvar 1517, då Martin Luther med sina nittiofem teser placerade en bomb under kyrkan. Reformationen öppnade dörren för andra livsåskådningar, bland dem ateismen.