Rallarna slet och slogs
De lämnade drängstugorna för att bygga 1800-talets järnvägar. Rallarna fick slita hårt och där de drog fram var de ofta illa sedda av de bofasta.

Rallare längs Riksgränsbanan på sträckan mellan Tornehamn och Vassijaure 1902.
Ursprunget till ordet rallare är lite oklart – det kan komma från ”rallväg”, en försvenskning av det engelska railway, eller från ”ralla”, skottkärra.
Till en början var beteckningen närmast ett skällsord, för rallarna var fruktade ute i bygderna på grund av sina vilda ”rallarslagsmål” (slagsmål helt utan regler), sitt understundom hejdlösa drickande och sina framgångar bland ortens unga kvinnor.
I dag däremot är rallare något av en hederstitel och många anläggningsarbetare har genom åren betraktat sig som deras efterträdare och kallat sig för väg-, vatten- eller kärnkraftsrallare.
Gemensamt är de rörliga arbetsplatserna långt hemifrån. Men skillnaderna mellan då och nu är verkligen stora.
Bonddrängar och torparpojkar
Den facklige historieskrivaren Torvald Karlbom beskriver de första rallarna som ”många gånger vildsinta men ofta också veka före detta bonddrängar och torparepojkar”, som rekryterades från landsbygden i Småland och Blekinge.
De var ”nomadiserande grovarbetare, som väpnade med spett och borr, korp och spade, utrustade med storväst och mollskinnsbyxor, goda kroppskrafter och äventyrslust, sökte sig dit varhelst en järnväg byggdes eller ett anlägg planerades”.
Rallare efterlystes i kyrkan
Det här var långt före arbetsförmedlingarnas tid, men från kyrkornas predikstolar efterlyste prästerna rallare och skottkärror till järnvägsbyggena. Många gånger var det de starkaste och mest äventyrslystna som svarade – arbetet var ett billigare alternativ än Amerikabiljetten, och många hoppades att komma bort från förtryck och fattigdom.
Det är svårt att hitta fylligt arkivmaterial om rallare, dokumentationen var bristfällig när järnvägarna byggdes. Men det har skrivits flera böcker med rallarnas hågkomster.
I Rallarminnen (Nordiska museet 1949) berättar en man om hur han och fyra andra lantarbetare på en bondgård delade en usel drängstuga på 30 kvadratmeter och om hur tankar på att ge sig av bara förblev tomt prat och önskedrömmar: ”Hatet och missnöjet gick inåt. De flesta surnade och resignerade.”