Elizabeth Packard

Präst spärrar in sin olydiga hustru på anstalt

Elizabeth Packard drar sig inte för att säga emot sin make. Men det är farligt i 1860-talets USA, där en man kan spärra in sin hustru på en anstalt för sinnessjuka – utan att behöva bevisa att det är något fel på henne.

Elizabeth Packard drar sig inte för att säga emot sin make. Men det är farligt i 1860-talets USA, där en man kan spärra in sin hustru på en anstalt för sinnessjuka – utan att behöva bevisa att det är något fel på henne.

The Woman They Could Not Silence/Kate Moore/Scribe

Stel av skräck gömmer Elizabeth Packard sig under en filt i sin cell. Hon är inspärrad på en anstalt för sinnessjuka i den amerikanska delstaten Illinois. I granncellen skriker en nyinlagd patient så hjärtskärande att blodet fryser till is i Elizabeths ådror.

Personalen har uppenbarligen tröttnat på den besvärliga patienten och har tvingat ner henne i ett badkar för att få henne att hålla tyst, men det iskalla vattnet får henne bara att skrika ännu högre. Plötsligt tystnar kvinnan. Elizabeth håller andan i sin cell, medan sekunderna går.

Till slut hör hon ett livstecken från granncellen. En svag röst ropar:

”Hjälp, hjälp”.

Men personalen fortsätter obevekligt att pressa ner patientens huvud under vattnet och låter henne inte komma upp förrän hon är på vippen att drunkna.

År 1860 är anstalten för sinnessjuka i Illinois inte en plats där någon botas. Det är snarare ett fängelse, där kvinnor blir vansinniga.

”Min hustru har blivit galen av frågan om kvinnors rättigheter.” Elizabeths make Theophilus Packard.

Innan Elizabeth Packard spärrades in hade hon i nästan 21 år varit en lojal hustru till sin dominerande make, prästen Theophilus Packard. Sex barn hade makarna satt till världen.

Elizabeth skötte hushållet, lagade mat och tog hand om köksträdgården i den lilla staden Manteno. Men med tiden förändrades hon.

Hon fann det allt svårare att hålla inne med sina åsikter. Pastor Packard uppskattade inte att bli emotsagd och tappa ansiktet i deras diskussioner, och han beslutade sig för att skicka henne för behandling på en anstalt.

Gifta kvinnor hade på den tiden i stort sett inga rättigheter. År 1860 var amerikanska män i sin fulla rätt att låta tvångsinlägga sin hustru. I Illinois kunde det till och med ske ”utan bevis på sinnessjukdom”, som det framgick av delstatens lagar.

Elizabeth eskorterades till tåget av stadens sheriff inför den 30 mil långa resan till anstalten i Jacksonville.

Elizabeth Packard bärs ombord på tåg

Mot sin vilja bars Elizabeth Packard ombord på ett tåg och fördes till anstalten för sinnessjuka.

© U.S. National Library of Medicine

Vid ankomsten hade Elizabeth hunnit hämta sig från den värsta chocken. Hon såg fram emot att träffa föreståndaren och förväntade sig att han omedelbart skulle inse att hon inte led av någon mental rubbning över huvud taget.

Men föreståndaren, dr. Andrew McFarland, grusade alla hennes förhoppningar. Som vanligt med nya patienter antog han att det fanns goda skäl till att hon blivit tvångsinlagd, och han föresatte sig att avslöja den galenskap som måste gömma sig bakom prästfruns städade fasad.

Elizabeth trodde att hon så småningom skulle kunna övertyga McFarland. I fyra månader uppförde hon sig exemplariskt och underdånigt, medan hon deltog i timslånga terapeutiska samtal med föreståndaren. Det tjänade emellertid inget till, och hennes tålamod började tryta.

Under sin vistelse hade Elizabeth insett att en del av hennes medpatienter inte heller led av någon sinnessjukdom. Precis som hon hade de spärrats in av sina män.

Kvinna och barn i rättssal

Kvinnor skulle tiga i offentliga sammanhang, predikade Elizabeth Packards make för sin församling.

© Culture Club/Getty Images

Endast en sinnessjuk säger emot sin make under bibellektionen

Under pastor Packards bibellektioner med sin församling blir han ofta emotsagd av sin egen hustru – vilket han betraktar som en tydlig indikation på vansinne.

Pastor Theophilus Packard var rasande över att hans hustru vågade ifrågasätta hans tolkning av Bibeln. Han var ju präst och dessutom hennes make. Därför sa han åt Elizabeth att hålla sig borta från bibellektionerna, men först skulle hon få resten av församligen att tro att det var hennes eget beslut.

På det svarade prästfrun:

”Men, kära du, det är ju inte mitt val.”

Nästa gång paret grälade hotade pastorn att skicka sin hustru till ett mentalsjukhus. Elizabeth tog emellertid inte hotet på allvar. Pastorn började då baktala henne inför församlingen. Kyrkobesökarna i Mantero blev långsamt övertygade om att Elizabeth var galen. De undertecknade till och med en begäran om att få henne inlagd.

Nu visste pastor Packard att ingen skulle förebrå honom för vad han tänkte göra. Han kontaktade delstaten Illinois anstalt för sinnessjuka för att få sin hustru tvångsinlagd.

Patienter med verkliga psykiska problem hanterades av personal som inte förstod vad de intagna led av. Elizabeth skrev därför ett anklagande brev till föreståndaren:

”Jag känner mig kallad av Gud, och det är ett kall jag tänker följa. Jag tänker avslöja era handlingar, om ni inte gör bot.”

Men brevet fick inte avsedd effekt.

Tallrikar flög genom luften

Samma dag som McFarland läste brevet överfördes Elizabeth till anstaltens smutsiga Avdelning 8, där våldsamma kvinnor och patienter med svåra mentala störningar satt inspärrade.

När maten serverades flög tallrikar och bestick genom luften, och en dag grep några medfångar tag i Elizabeths hår och släpade henne skrikande genom korridorerna.

Elizabeth började tvivla på att hon skulle överleva. Vrede och aggression förbyttes emellanåt i tårar. En dag dristade hon sig att trösta en annan kvinna med en moderlig kyss på pannan, men det fick den paranoida patienten att ge henne en rak höger.

Slaget var så kraftigt att Elizabeth var nära att mista synen på ena ögat.

Mentalsjukhus

Elizabeth Packard satt inspärrad på Illinois State Asylum and Hospital for the Insane i staden Jacksonville. Det öppnades 1851 och skulle vårda psykiskt sjuka, som utgjorde en för stor belastning för sina familjer.

© Library of Congress

Eftersom Elizabeth var den enda intagna på avdelningen som var helt och hållet vid sina sinnens fulla bruk lyckades hon få en bra relation till personalen, som tvingade ner de oregerliga patienterna på Avdelning 8 i isbad, band dem i sängarna och pryglade dem.

Efter hand som månaderna gick lyckades Elizabeth även övertala de anställda att låta henne bada patienterna på ett mer humant sätt – och att göra det varje dag i stället för med flera veckors mellanrum.

Elizabeths maktkamp med McFarland fortsatte, medan månader blev till år. Prästfruns okuvlighet gick honom på nerverna, och han lyckades aldrig stoppa hennes korståg mot den omänskliga behandlingen av patienterna.

I perioder tog han ifrån henne möjligheten att gå promenader på anstaltens gårdsplan, men Elizabeth visade sig omöjlig att knäcka. Då bytte han taktik och låtsades hålla med om allt hon sa för att vinna hennes förtroende – för att på så sätt kunna avslöja henne som sinnessjuk. Men även den taktiken misslyckades.

Efter tre år var McFarland rejält trött på sin besvärliga patient, så när han fick ett oväntat erbjudande accepterade han det med glädje.

VIDEO: Snabbkurs i kvinnokampens största landvinningar – del 1

I juni 1863 kontaktades föreståndaren av Elizabeths äldste son. Han hade nyligen blivit myndig och erbjöd sig att ta över ansvaret för sin mor, om anstalten skrev ut henne. McFarland stämplade hennes journal med omdömet ”obotlig” och lät henne gå.

Utan någon annanstans att ta vägen återvände Elizabeth till sin make i Manteno. Men där var hon inte särskilt välkommen. När pastorn en dag inte kunde hitta en uppsättning av husnycklarna, beskyllde han sin hustru för att ha stulit dem och låste in henne i ett rum. Sedan spikade han för fönstren, så att hon inte skulle kunna ta sig ut.

Elizabeth hade mycket riktigt gömt nycklarna och varnat sina väninnor i staden för att hennes make i raseri skulle kunna göra något överilat, som han skulle kunna ställas inför rätta för. Planen lyckades. Väninnorna anlitade en advokat för att stämma maken för olagligt frihetsberövande.

Rättegången inleddes 1864 – precis innan pastorn hann arrangera för Elizabeths återvändande till anstalten. Därmed kom rättegången att handla om huruvida Elizabeth Packard var så sinnessjuk att hennes make hade rätt att spärra in henne.

VIDEO: Snabbkurs i kvinnokampens största landvinningar – del 2

I fem dagar lyssnade juryn på pastorns vilda påståenden – och på hans hustrus välformulerade svar. På rättegångens sista dag lyste pastorn med sin frånvaro, och juryn behövde inte överlägga i mer än sju minuter, innan den förkunnade att Elizabeth utan tvekan var vid sina sinnens fulla bruk.

Maken gav sig av med barnen

När Elizabeth återvände hem i triumf insåg hon varför hennes make inte varit i rätten när domen avkunnades: I hennes frånvaro hade han sålt alla möblerna, hyrt ut huset och flyttat till delstaten Massachusetts med barnen.

Gifta amerikanska män hade på 1860-talet automatiskt vårdnad om barnen och samtliga familjens tillgångar hörde till dem. Pastor Packard var därför i sin fulla rätt att resa vart han ville med barnen.

Som en advokat förklarade för Elizabeth hade hon endast två möjligheter: att skilja sig eller ändra på USA:s lagar.

”Jag väljer det sistnämnda”, svarade hon utan att blinka.

Nu inleddes ett flera år långt fälttåg. Resolut reste hon till närmaste storstad, Chicago, och knackade dörr för att samla in pengar för att kunna ge ut en bok om de fasansfulla övergreppen på anstalten för sinnessjuka.

Kvinnor och män runt bord

Elizabeth Packard inspirerade andra kvinnor att bli politiskt aktiva. De följande decennierna angrep de USA:s mäktigaste män och krävde jämställdhet.

© Interim Archives/Getty Images

Inom loppet av fem år gav hon ut fem böcker om äktenskapets ojämlikhet och förhållandena på Illinois anstalt för sinnessjuka. Böckerna sålde bra och gav henne en röst i offentligheten, vilket hon utnyttjade för att flitigt argumentera för jämställdhet.

År 1867 tvingade påtryckningar från hennes organisation Anti-Insane Asylum Society delstaten Illinois att ge gifta kvinnor rätt till en opartisk utvärdering av deras mentala hälsa, innan de kunde placeras på en anstalt.

Lagen infördes med retroaktiv verkan, så många av de inspärrade kvinnorna på anstalten i Jacksonville återfick sin frihet. Snart infördes liknande lagar i delstaterna Massachusetts, Iowa och Maine.

För Elizabeth hade emellertid kampen bara börjat. Två år senare var hennes arbete en av huvudanledningarna till att Massachusetts gav gifta kvinnor rätt till de pengar som de själva hade tjänat.

Lagändringen innebar att pastor Packard inte längre kunde förfoga över hennes tillgångar. Delstaten slog även fast att kvinnor hade samma rätt till sina barn som deras män.

Två kvinnor och en man i automobil

Efter Packards död 1897 fortsatte kampen för jämställdhet. Först 1920 fick amerikanska kvinnor rösträtt.

© Library of Congress

Med de nya lagarna i ryggen klev Elizabeth på tåget mot Massachusetts för att hämta sina barn. Där hade hennes make slagit sig ner hos sin syster. När Elizabeth kom dit kapitulerade han för sin viljestarka hustru och lät henne ta barnen.

Resten av livet fortsatte Elizabeth att ge ut böcker – och att kämpa för kvinnors rättigheter. Under 1870-talet lyckades hon förmå president Ulysses S. Grant och USA:s kongress att stifta lagar som garanterade patienter på mentalsjukhus rätten att ta emot och skicka brev.

En av hennes största bedrifter var att hon 1880 medverkade till att kvinnor garanterades samma rättigheter som män i delstaten Oregon. Elizabeth Packard dog 1897, 81 år gammal.