Vad är fascism? Från Mussolini och Hitler till i dag

I strilande regn marscherar 25 000 svartklädda demonstranter genom Roms gator. Svartskjortorna är Benito Mussolinis armé av slagskämpar.

De har terroriserat hans politiska motståndare sedan 1919. Rörelsen har gradvis fått mer fast mark under fötterna, och 1921 kan den tidigare socialisten och journalisten bilda fascistpartiet Partito Nazionale Fascista – och blir därmed upphovsperson till fascismen som ideologi.

I oktober 1922 kulminerar Mussolinis ambitioner för fascistpartiet, när den italienske kungen Viktor Emanuel III utser honom till regeringschef.

Enligt Mussolini är det svartskjortornas marsch mot Rom som gör att fascisterna kommer till makten, men i själva verket har maktövertagandet redan skett, när de svartklädda tågar genom huvudstadens gator.

På bara tre år har Benito Mussolini lyckats utnyttja italienarnas vrede efter första världskriget för att starta en snabbväxande folkrörelse.

Trots att Italien kämpar på den segrande sidan i kriget får landet inga av de landområden i Mindre Asien som italienarna hade hoppats på. Dessutom har deltagandet i kriget kostat mängder av människoliv och väldigt mycket pengar.

Italienarna är bittra över fiaskot, och Mussolini är snabb att ge regeringen skulden i den tidning som han grundat före kriget, Il Popolo d’Italia.

”Italien behöver en ledare. En man som – när så krävs – har konstnärens känsliga själ och krigarens starka hand. En man som känner och älskar sitt folk, och som kan styra och kuva det med våld om nödvändigt”, skriver han.

Benito Mussolini föds i byn Predappio i norra Italien. Hans mor är lärare, fadern grovsmed. Han går i moderns fotspår och arbetar en tid som lärare, innan han blir journalist och sedan strider i första världskriget.

Innan Mussolini deltar i kriget har han varit en glödande socialist, men socialisterna stöder inte Italiens deltagande i kriget. Den unge Mussolini kastas ut ur partiet, efter att han som chefredaktör för den socialistiska tidningen Avanti förespråkat att Italien ska gå med i kriget.

Efter kriget bildas det runt om i Italien ett antal intressegrupper för krigsveteraner, som återvänt till arbetslöshet och bistra tider. En av dessa grupper finns i Milano och kretsar kring Mussolini.

I mars 1919 blir denna grupp början till Mussolinis fascistparti efter ett möte med omkring 300 deltagare. Mussolini förkunnar att Italien saknar ”ett anti-parti, som skulle utgöra ett bålverk mot två faror: högerns bakåtsträvande och vänsterns destruktivitet”.

Första världskriget är viktigt för fascismen, eftersom det visar på problemen med liberalism och socialism – samtidigt är det det första totala kriget, då hela samhället i större eller mindre omfattning involveras.

Mussolini ser fascismen som en tredje väg, ett alternativ till de stora, misslyckade ideologierna, och kriget visar att samhället kan fungera som en enhet. Det råder till exempel väldigt låg arbetslöshet, eftersom fabrikerna och kriget konstant kräver fler händer.

Efter ett dåligt val 1919 går det betydligt bättre för det nygrundade fascistpartiet två år senare, då det får 35 platser i parlamentet. Men Mussolinis framgångar beror inte enbart på valmöten och brandtal.

Från 1920 använder fascisterna sig systematiskt av politiskt våld mot politiska motståndare. Mussolinis paramilitära grupper, svartskjortorna, slåss nästa dagligen med knivar och påkar mot socialisterna på de italienska gatorna.

”Vad gäller de politiska maktmedlen har vi inga fördomar. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både lagliga och så kallat olagliga”, säger deras ledare.

Till en början är det lättare att se vad Mussolinis fascister är emot än vad de är för. Fienden är alla som enligt Mussolini har svikit Italien: samhällets elit, finansvärlden, kyrkan, regeringen, utlänningar i allmänhet – och de gamla socialisterna.

Efter Mussolinis marsch mot Rom 1922 satsar han hårt på att vinna folkets gunst.

Han lovar att återupprätta det stolta romarriket, han inför lägre bolagsskatt och kortare arbetstid, och folket bombarderas med propaganda om sin store delare – Il Duce.

I valet i april 1924 belönar italienarna honom genom att ge fascisterna en bekväm majoritet med cirka 65 procent av rösterna.

De följande åren avskaffar Mussolini pressfriheten och alla andra partier än hans förbjuds.

Med lugnet etablerat på hemmafronten vänder han blickarna utåt. Han vill göra Medelhavet till ett italienskt hav och låta sitt rike växa.

För att öka de militära styrkornas rekryteringsunderlag förbjuder Mussolini all upplysning om preventivmedel. Samtidigt inför han en särskild ungkarlsskatt och motsvarande lägre skatt för familjer med mer än fem barn.

Mödrar med sju barn får en medalj, och ofta är det Il Duce själv som överräcker den inför journalisternas kameror.

Den 3 oktober 1935 förklarar Italien krig mot Abessinien – dagens Etiopien. Diktatorn förkunnar att det är ”inte bara en armé, utan ett helt folk av 44 miljoner själar”, som invaderar det afrikanska landet.

Kampen är ojämn och brutal. Med sina föråldrade gevär, svärd och spjut har abessinierna inte en chans. Italienarna använder bombplan, giftgas, stridsvagnar och kulsprutor.

Efter åtta månaders strider utropar Mussolini sig till segrare och förkunnar att imperiet har återuppstått.

En av de få ledare som erkänner Italiens våldsamma erövring av Abessinien är Adolf Hitler. Som ledare för det tyska nazistpartiet har han 1933 kommit till makten i landet.

Men Il Duce är föga imponerad av sin tyske beundrare. Efter Hitlers första officiella besök i Italien kommenterar Mussolini att den tyske ledaren ser ut som ”en rörmokare i regnkappa”, och inför sina vänner kallar han Hitler ”en grammofonskiva, som fastnat i samma spår”, och ”en dum liten clown”.

Han kritiserar även ”den pladdrande apans” ideologi, som han betraktar som ”till 100 procent rasistisk”.

Men efter ett officiellt besök i Nazityskland blir Mussolini imponerad av det hårt reglerade tyska samhället. Hitler visar upp sitt lands styrka med stora parader, och Il Duces syn på Führern förändras.

I maj 1939 ingår de båda fascistiska länderna den så kallade stålpakten, då de lovar att stötta varandra i händelse av krig. Året därpå går Mussolini och Italien med i andra världskriget.

Den italienske diktatorn räknar med att hans nye allierade snabbt ska vinna kriget, och att Italien smärtfritt ska kunna stå på vinnarnas sida och ta del av bytet. Så blir det inte.

Det går uselt för italienarna på slagfälten, och stödet för den fascistiske diktatorn krymper för varje dag. År 1943 går allierade styrkor i land på Sicilien, och Mussolinis armé har definitivt förlorat kriget.

Två år senare grips Il Duce när han försöker fly med en tysk konvoj. Den 28 april 1945 avrättas han tillsammans med sin älskarinna.

Deras döda kroppar dumpas på ett torg i Milano, där diktatorns tidigare undersåtar spottar och urinerar på ledarens kvarlevor.

Ett år efter Mussolinis marsch mot Rom försöker Adolf Hitler upprepa bedriften i Tyskland. Den 8 november 1923 rusar Hitler in på ölkällaren Bürgerbräukeller i München och avlossar ett skott upp i taket.

”Den nationella revolutionen har brutit ut” förkunnar han, säker på att Tyskland nu ska bli en nazistisk diktatur med honom som ledare.

Hitler är liksom Mussolini veteran från första världskriget och missnöjd med hur det gått för Tyskland efter det förödande kriget. Den aspirerande demagogen anser att framför allt två makter är ansvariga för det en gång så mäktiga kejsardömets fall.

Den första syndabocken är alliansen mellan Frankrike, Storbritannien och USA, den andra är judarnas allt för stora och förödande inflytande i Tyskland.

Efter att strax efter kriget ha fått i uppdrag av försvarsmakten att för deras räkning spionera på det nationalistiska högerpartiet Deutsche Arbeiterpartei går Hitler i stället med i partiet. Hans brandtal drar stora åhörarskaror, och 1920 byter partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

Året därpå har Hitler blivit ledare för det växande partiet, och han börjar bygga upp en styrka av uniformerade partisoldater.

I november 1923 anser Hitler sig ha mobiliserat tillräckligt med stöd för att inleda revolutionen. Inspirerad av Mussolini i Italien ska han ta makten genom en kupp. Tiden är emellertid inte mogen.

Kuppen har inte tillräckligt med stöd från politiskt håll, och under natten hinner delstaten Bayerns polis rusta sig inför morgondagens marsch.

Polisen öppnar eld mot de tågande nazisterna, och fjorton av Hitlers anhängare dör i kulregnet. Nazisternas revolution har gått i stöpet.

Under den efterföljande rättegången, då Hitler står åtalad för högförräderi, får han emellertid en ovärderlig talarstol att förkunna sin fascism från.

Han döms till fem års fängelse, men avtjänar endast ett år, innan han friges för gott uppförande.

Först tio år efter den misslyckade ölkällarkuppen lyckas Hitler ta makten i Tyskland.

Den stora depressionen, skyhög inflation och sex miljoner arbetslösa tyskar var faktorer som banade väg för Hitlers fascistiska nationalism bland tyska väljare.

Efter att 1931 ha utsetts till rikskansler utlyser Hitler omedelbart nyval. I det får nazistpartiet endast 43,9 av rösterna, men med stöd från koalitionspartiet Deutschnationale Volkspartei (DNVP) lyckades Hitler ändå få majoritet med 51,9 procent av rösterna.

När Hitler väl kommit till makten vidtar han genast åtgärder för att behålla den permanent. Han stiftar lagar som i praktiken avskaffar demokratin och tillåter honom att regera utan att tillfråga parlamentet eller presidenten.

Hitler har blivit Tysklands diktator, och historiens mest våldsamma fascistiska stat är en realitet.

Precis som Mussolini förbjuder Hitler snabbt alla andra partier än det egna. Han avskaffar även yttrande- och mötesfriheten för sina politiska motståndare.

Överallt bombarderas den tyska befolkningen med propaganda.

Propagandan hyllar Hitlers styre, krigets nödvändighet och den vite, ariske mannens överlägsenhet, medan den samtidigt fördömer Tysklands demokratiska motståndare – Frankrike, Storbritannien och USA – och framställer etniska minoriteter som undermänniskor.

Allt för att hjärntvätta det tyska folket att acceptera Hitlers hårdföra regim, som förbrukar alla landets resurser på krig i stället för på den utlovade välfärden.

Den tyska ekonomin blir en krigsfabrik, som ska underhålla nazisternas expanderande armé i dess angreppskrig. Hela samhället baseras på den våldsbejakande krigarmoral som fascismen bygger på, och som nazisterna driver till sin yttersta spets.

Hitler vill ha stora familjer, så att han kan få soldater till sina krig. Kvinnans huvudsakliga uppgift blir därför att föda och ta hand om barn, medan männen ska gå ut i krig eller arbeta i fabrikerna.

Homosexualitet förbjuds, och dömda homosexuella skickas till koncentrationsläger tillsammans med många andra som Hitler inte har plats för i sitt Tredje rike: romer, svarta, politiska motståndare och, såklart, judarna.

Nazisternas aggressiva rasism kostar omkring sex miljoner judar livet i Förintelsen.

Samtidigt inleder nazisterna andra världskriget, då omkring 80 miljoner människor dödas i det blodigaste kriget i världshistorien.

Efter tre år av blodiga strider och en halv miljon döda är spanska inbördeskriget slut 1939. Den republikanska vänsterregeringen orkar inte längre stå emot generalen Francisco Franco och hans högerorienterade falangister.

I februari erkänner till och med de liberala demokratierna i Frankrike och Storbritannien att Spanien nu kontrolleras av Franco. Det blir början till fyra decennier av diktatur, som flera kritiker har beskrivit som ett fascistiskt styre.

Franco själv föredrog att kalla sin regering för en ”totalitär stat”, tills fascisterna förlorade andra världskriget, och beteckningen föll i onåd. Därefter kallade francoisterna sin stat för en ”organisk demokrati”.

Både Hitler och Mussolini stöttade aktivt Franco under spanska inbördeskriget, och det fanns flera likheter mellan de tre ländernas diktatoriska ledare.

Efter inbördeskriget lät Franco avrätta tusentals av sina politiska motståndare och gjorde sig själv till enväldig diktator. Andra partier förbjöds, och flera hundra tusen flydde från den nyblivna diktaturen.

Liksom Hitlers och Mussolinis länder var Francos Spanien extremt konservativt med avseende på könsroller, familjeliv och sexualitet. Hans styre hade stöd av stora delar av den katolska kyrkan i Spanien.

Franco införde även en sträng censur mot liberala, kommunistiska och andra idéer, som inte överensstämde med hans extrema konservatism. Politiska motståndare och fackföreningar förföljdes och förbjöds, ofta av den gråklädda politiska polisen.

Som andra fascistiska stater främjade Spanien en ultranationalism, som utnyttjades i propaganda för diktaturen, och Franco framställde sig själv som en närmast gudomlig ledare.

Men Franco utökade inte Spaniens territorium, som både Hitler och Mussolini lade stor vikt vid under sin tid vid makten. Den spanske diktatorn försökte dock envist – men förgäves – hålla kvar landets afrikanska kolonier.

Ett annat icke-fascistiskt drag i Francos Spanien var att hans parti FET y de las JONS inte var lika likriktat som de italienska fascisterna eller de tyska nazisterna. Det förekom intern oenighet i flera politiska frågor, framför allt ekonomiska.

Francisco Franco avled 1975, och Spanien blev på nytt en monarki under kung Juan Carlos I. Men kungen införde snart demokratiska reformer och överlämnade makten till folket.

I kriget mellan Ryssland och Ukraina beskyller båda ländernas ledare motparten för att vara fascistisk.

Vladimir Putin motiverade Rysslands invasion av Ukraina med att grannlandet var ”uppenbart nynazistiskt”. Putin har även kallat Ukrainas revolution 2014 för ”en fascistisk kupp”.

I april 2022 snappade den ukrainska underrättelsetjänsten upp ett telefonsamtal från en rysk mor till sin son vid fronten i Ukraina. Kvinnan sa att sonen inte behövde ha dåligt samvete över att döda civila, inte heller kvinnor och barn, eftersom de är fascister.

Samtidigt kallar den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky Putin för en fascistisk diktator.

Kanske har ordet ”fascism” blivit urvattnat, och kanske används det slarvigt. Men få tvivlar nog på vad fascism är när de stöter på den.

Man kan ju fråga sig vem som är mest inspirerad av fascistiska föregångare: Ukraina eller Ryssland?