Fascismens båda fäder: Mussolini och Hitler 1940.

Vad är fascism? Från Mussolini och Hitler till i dag

Fascism är i dag ett politiskt skällsord, men historiens värsta diktatorer kallade sig med stolthet för fascister. Följ fascismens förvandlingar från Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland till regimer med fascistiska drag närmare vår tid. Vad har de totalitära rörelserna gemensamt, och vad skiljer dem åt?

Fascism är i dag ett politiskt skällsord, men historiens värsta diktatorer kallade sig med stolthet för fascister. Följ fascismens förvandlingar från Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland till regimer med fascistiska drag närmare vår tid. Vad har de totalitära rörelserna gemensamt, och vad skiljer dem åt?

Wikimedia Commons

Fascismen har en våldsam historia och ett blodigt eftermäle. I dag är det endast de mest extrema politiska grupperna som går med på att kallas fascister eller nyfascister.

Trots det är det viktigt att sätta sig in i fascismens historia för att förstå hur auktoritära ideologier fortfarande påverkar dagens politik.

Här svarar vi på alla dina frågor om fascismens historia, ideologi och eftermäle.

Vad är fascismen emot?

Fascismen är en politisk ideologi som uppstod i Europa omkring år 1919 och under de följande decennierna blev dominerande i Italiens, Tysklands och Spaniens diktaturstater.

Fascismen har historiskt sett stått i stark kontrast till andra idéer och politiska system. Därför går det att säga att fascismen är fientligt inställd till:

  • Demokrati
  • Liberalism
  • Socialism
  • Marxism
  • Kapitalism
  • Individualism

Sex kännetecken för fascismen

Fascismens båda fäder: Mussolini och Hitler 1940

Fascismens båda fäder: Mussolini och Hitler 1940.

© Wikimedia Commons

Så vad är det då fascismen i sin klassiska form strävar efter i stället för de politiska system som den endast har förakt till övers för?

Vi har identifierat sex utmärkande drag, som kan utvecklas i större eller mindre omfattning. Ju fler av de sex kärnvärderingarna inom fascismen som det går att peka på, desto mer framträdande är fascismen i det aktuella exemplet.

vignet fascism hand
© Wikimedia Commons

Nationalism

Fascismen omfattar alltid en extrem nationalism, där fosterlandet eller en etnisk tillhörighet representerar det högsta värdet – i Italien var det staten, i Nazityskland den vita, ariska rasen.

Hitler vignet
© Wikimedia Commons

Gudomlig diktator

Att avskaffa demokratin har historiskt sett varit bland de första åtgärderna för fascisterna, när de kommit till makten. Den spanske diktatorn Francisco Franco sa rent ut att hans parti ”inte trodde på regeringar baserade på rösträtten”.

Fascistiska stater regeras i stället av en diktator, som ofta bygger upp en bild av sig själv som en övermänsklig, närmast gudomlig, figur.

svastika fascism
© Wikimedia Commons

Våld är legitimt

Ett av fascismens mest framträdande drag är att våld är ett legitimt politiskt medel – mot olydiga undersåtar, politiska motståndare och andra länder. Fascisterna tror på den starkes rätt och betraktar våld som ett nödvändigt medel för att få makt.

Mussolini panna fascism
© Wikimedia Commons

Staten viktigare än individen

Fascismens idealsamhälle är hårt reglerat, eftersom staten är viktigare än individen. Därför får staten gärna styra vilka arbeten människor ska ha, hur många barn de helst ska få, och hur familjelivet ska se ut.

Hitler stovel
© Wikimedia Commons

Låsta könsroller

Samhället blir ofta ultrakonservativt med mycket låsta könsroller – mannen som krigaren och försörjaren, kvinnan som den omhändertagande – och avvikelser från den heterosexuella kärnfamiljen tolereras inte. Helst ska familjer producera många barn, som när de är vuxna kan ingå i nationens väpnade styrkor.

balte Mussolini fascism
© Wikimedia Commons

Nödvändiga krig

Krig utgör en viktig del av den historiska fascismen. De båda tydligaste exemplen på en fascistisk stat – Italien och Nazityskland – var båda krigförande länder. Stora delar av deras produktion gick åt till att hålla igång kriget, som betraktades som berättigat och nödvändigt för att göra länderna till imperier.

Italien – den första fascistiska staten

Mussolini under marschen mot Rom 1922

Mussolini under marschen mot Rom 1922, som slutade med att Mussolini och hans anhängare tog makten i Italien.

© Wikimedia Commons

Mussolinis maktövertagande

I strilande regn marscherar 25 000 svartklädda demonstranter genom Roms gator. Svartskjortorna är Benito Mussolinis armé av slagskämpar.

De har terroriserat hans politiska motståndare sedan 1919. Rörelsen har gradvis fått mer fast mark under fötterna, och 1921 kan den tidigare socialisten och journalisten bilda fascistpartiet Partito Nazionale Fascista – och blir därmed upphovsperson till fascismen som ideologi.

I oktober 1922 kulminerar Mussolinis ambitioner för fascistpartiet, när den italienske kungen Viktor Emanuel III utser honom till regeringschef.

Enligt Mussolini är det svartskjortornas marsch mot Rom som gör att fascisterna kommer till makten, men i själva verket har maktövertagandet redan skett, när de svartklädda tågar genom huvudstadens gator.

På bara tre år har Benito Mussolini lyckats utnyttja italienarnas vrede efter första världskriget för att starta en snabbväxande folkrörelse.

Trots att Italien kämpar på den segrande sidan i kriget får landet inga av de landområden i Mindre Asien som italienarna hade hoppats på. Dessutom har deltagandet i kriget kostat mängder av människoliv och väldigt mycket pengar.

Italienarna är bittra över fiaskot, och Mussolini är snabb att ge regeringen skulden i den tidning som han grundat före kriget, Il Popolo d’Italia.

”Italien behöver en ledare. En man som – när så krävs – har konstnärens känsliga själ och krigarens starka hand. En man som känner och älskar sitt folk, och som kan styra och kuva det med våld om nödvändigt”, skriver han.

Varifrån kommer ordet fascism?

Fasces - fascisternas maktsymbol i Italien.

I romarriket symboliserade fasces makt.

© Shutterstock

Romersk maktsymbol ger namn åt fascismen

Ordet fascism kommer från den antika romerska maktsymbolen fasces, som är en yxa omgiven av ett spöknippe.

I romarriket symboliserade de hopbundna pinnarna styrkan i sammanhållning – en pinne är enkel att knäcka, men ett hårt surrat knippe är omöjligt att knäcka.

Fasces var både en symbol och ett vapen i det antika Rom, och de bars av republikens ämbetsmäns livvakter.

På det sättet symboliserade fasces även statens rätt att straffa sina medborgare.

Mussolini var hängiven socialist

Benito Mussolini föds i byn Predappio i norra Italien. Hans mor är lärare, fadern grovsmed. Han går i moderns fotspår och arbetar en tid som lärare, innan han blir journalist och sedan strider i första världskriget.

Innan Mussolini deltar i kriget har han varit en glödande socialist, men socialisterna stöder inte Italiens deltagande i kriget. Den unge Mussolini kastas ut ur partiet, efter att han som chefredaktör för den socialistiska tidningen Avanti förespråkat att Italien ska gå med i kriget.

Efter kriget bildas det runt om i Italien ett antal intressegrupper för krigsveteraner, som återvänt till arbetslöshet och bistra tider. En av dessa grupper finns i Milano och kretsar kring Mussolini.

I mars 1919 blir denna grupp början till Mussolinis fascistparti efter ett möte med omkring 300 deltagare. Mussolini förkunnar att Italien saknar ”ett anti-parti, som skulle utgöra ett bålverk mot två faror: högerns bakåtsträvande och vänsterns destruktivitet”.

Vad gäller de politiska maktmedlen har vi inga fördomar. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både lagliga och så kallat olagliga. Benito Mussolini
Mussolini under marschen mot Rom 1922.

Benito Mussolini under marschen mot Rom. Det var innan han rakade av håret och började uppträda i uniform.

© Wikimedia Commons

Politiskt våld

Första världskriget är viktigt för fascismen, eftersom det visar på problemen med liberalism och socialism – samtidigt är det det första totala kriget, då hela samhället i större eller mindre omfattning involveras.

Mussolini ser fascismen som en tredje väg, ett alternativ till de stora, misslyckade ideologierna, och kriget visar att samhället kan fungera som en enhet. Det råder till exempel väldigt låg arbetslöshet, eftersom fabrikerna och kriget konstant kräver fler händer.

Efter ett dåligt val 1919 går det betydligt bättre för det nygrundade fascistpartiet två år senare, då det får 35 platser i parlamentet. Men Mussolinis framgångar beror inte enbart på valmöten och brandtal.

Från 1920 använder fascisterna sig systematiskt av politiskt våld mot politiska motståndare. Mussolinis paramilitära grupper, svartskjortorna, slåss nästa dagligen med knivar och påkar mot socialisterna på de italienska gatorna.

”Vad gäller de politiska maktmedlen har vi inga fördomar. Vi accepterar dem som är nödvändiga, både lagliga och så kallat olagliga”, säger deras ledare.

Till en början är det lättare att se vad Mussolinis fascister är emot än vad de är för. Fienden är alla som enligt Mussolini har svikit Italien: samhällets elit, finansvärlden, kyrkan, regeringen, utlänningar i allmänhet – och de gamla socialisterna.

Tre bud på definition av fascismen

Vidkun Quisling inspekterar hirdkvinnorna

Fascismen spred sig från Italien och Tyskland till många länder. Här ses Vidkun Quisling, som var ledare för det norska fascistpartiet Nasjonal Samling före och under andra världskriget. Här inspekterar Quisling partiets kvinnoavdelning Kvinnohirden.

© Wikimedia Commons

Fascismen är – som alla andra politiska ideologier – svår att definiera exakt. Experter, politiker och opinionsbildare diskuterar fortfarande vilka fascismens viktigaste drag är.

Här är tre av de vanligaste förslagen på en definition:

Mussolini ville återupprätta romarriket

Efter Mussolinis marsch mot Rom 1922 satsar han hårt på att vinna folkets gunst.

Han lovar att återupprätta det stolta romarriket, han inför lägre bolagsskatt och kortare arbetstid, och folket bombarderas med propaganda om sin store delare – Il Duce.

I valet i april 1924 belönar italienarna honom genom att ge fascisterna en bekväm majoritet med cirka 65 procent av rösterna.

De följande åren avskaffar Mussolini pressfriheten och alla andra partier än hans förbjuds.

Med lugnet etablerat på hemmafronten vänder han blickarna utåt. Han vill göra Medelhavet till ett italienskt hav och låta sitt rike växa.

För att öka de militära styrkornas rekryteringsunderlag förbjuder Mussolini all upplysning om preventivmedel. Samtidigt inför han en särskild ungkarlsskatt och motsvarande lägre skatt för familjer med mer än fem barn.

Mödrar med sju barn får en medalj, och ofta är det Il Duce själv som överräcker den inför journalisternas kameror.

Den 3 oktober 1935 förklarar Italien krig mot Abessinien – dagens Etiopien. Diktatorn förkunnar att det är ”inte bara en armé, utan ett helt folk av 44 miljoner själar”, som invaderar det afrikanska landet.

Kampen är ojämn och brutal. Med sina föråldrade gevär, svärd och spjut har abessinierna inte en chans. Italienarna använder bombplan, giftgas, stridsvagnar och kulsprutor.

Efter åtta månaders strider utropar Mussolini sig till segrare och förkunnar att imperiet har återuppstått.

Hitler och Mussolini

Fascisterna Mussolini och Hitler i München 1940

Mussolini och Hitler i München 1940.

© Shutterstock

Allians med Hitler blev dyrköpt

En av de få ledare som erkänner Italiens våldsamma erövring av Abessinien är Adolf Hitler. Som ledare för det tyska nazistpartiet har han 1933 kommit till makten i landet.

Men Il Duce är föga imponerad av sin tyske beundrare. Efter Hitlers första officiella besök i Italien kommenterar Mussolini att den tyske ledaren ser ut som ”en rörmokare i regnkappa”, och inför sina vänner kallar han Hitler ”en grammofonskiva, som fastnat i samma spår”, och ”en dum liten clown”.

Han kritiserar även ”den pladdrande apans” ideologi, som han betraktar som ”till 100 procent rasistisk”.

Men efter ett officiellt besök i Nazityskland blir Mussolini imponerad av det hårt reglerade tyska samhället. Hitler visar upp sitt lands styrka med stora parader, och Il Duces syn på Führern förändras.

I maj 1939 ingår de båda fascistiska länderna den så kallade stålpakten, då de lovar att stötta varandra i händelse av krig. Året därpå går Mussolini och Italien med i andra världskriget.

Den italienske diktatorn räknar med att hans nye allierade snabbt ska vinna kriget, och att Italien smärtfritt ska kunna stå på vinnarnas sida och ta del av bytet. Så blir det inte.

Det går uselt för italienarna på slagfälten, och stödet för den fascistiske diktatorn krymper för varje dag. År 1943 går allierade styrkor i land på Sicilien, och Mussolinis armé har definitivt förlorat kriget.

Två år senare grips Il Duce när han försöker fly med en tysk konvoj. Den 28 april 1945 avrättas han tillsammans med sin älskarinna.

Deras döda kroppar dumpas på ett torg i Milano, där diktatorns tidigare undersåtar spottar och urinerar på ledarens kvarlevor.

Hitler inspireras av Italien

Ett år efter Mussolinis marsch mot Rom försöker Adolf Hitler upprepa bedriften i Tyskland. Den 8 november 1923 rusar Hitler in på ölkällaren Bürgerbräukeller i München och avlossar ett skott upp i taket.

”Den nationella revolutionen har brutit ut” förkunnar han, säker på att Tyskland nu ska bli en nazistisk diktatur med honom som ledare.

Hitler är liksom Mussolini veteran från första världskriget och missnöjd med hur det gått för Tyskland efter det förödande kriget. Den aspirerande demagogen anser att framför allt två makter är ansvariga för det en gång så mäktiga kejsardömets fall.

Den första syndabocken är alliansen mellan Frankrike, Storbritannien och USA, den andra är judarnas allt för stora och förödande inflytande i Tyskland.

Efter att strax efter kriget ha fått i uppdrag av försvarsmakten att för deras räkning spionera på det nationalistiska högerpartiet Deutsche Arbeiterpartei går Hitler i stället med i partiet. Hans brandtal drar stora åhörarskaror, och 1920 byter partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

Året därpå har Hitler blivit ledare för det växande partiet, och han börjar bygga upp en styrka av uniformerade partisoldater.

Ölkällarkuppen

I november 1923 anser Hitler sig ha mobiliserat tillräckligt med stöd för att inleda revolutionen. Inspirerad av Mussolini i Italien ska han ta makten genom en kupp. Tiden är emellertid inte mogen.

Kuppen har inte tillräckligt med stöd från politiskt håll, och under natten hinner delstaten Bayerns polis rusta sig inför morgondagens marsch.

Polisen öppnar eld mot de tågande nazisterna, och fjorton av Hitlers anhängare dör i kulregnet. Nazisternas revolution har gått i stöpet.

Under den efterföljande rättegången, då Hitler står åtalad för högförräderi, får han emellertid en ovärderlig talarstol att förkunna sin fascism från.

Han döms till fem års fängelse, men avtjänar endast ett år, innan han friges för gott uppförande.

Först tio år efter den misslyckade ölkällarkuppen lyckas Hitler ta makten i Tyskland.

Vad är skillnaden mellan fascism och nazism?

Foto från 1939 av Adolf Hitler som hälsar

Foto från 1939 av Adolf Hitler som hälsar.

© Shutterstock

Hitlers väg till makten

Den stora depressionen, skyhög inflation och sex miljoner arbetslösa tyskar var faktorer som banade väg för Hitlers fascistiska nationalism bland tyska väljare.

Efter att 1931 ha utsetts till rikskansler utlyser Hitler omedelbart nyval. I det får nazistpartiet endast 43,9 av rösterna, men med stöd från koalitionspartiet Deutschnationale Volkspartei (DNVP) lyckades Hitler ändå få majoritet med 51,9 procent av rösterna.

När Hitler väl kommit till makten vidtar han genast åtgärder för att behålla den permanent. Han stiftar lagar som i praktiken avskaffar demokratin och tillåter honom att regera utan att tillfråga parlamentet eller presidenten.

Hitler har blivit Tysklands diktator, och historiens mest våldsamma fascistiska stat är en realitet.

Valaffisch for Adolf Hitler.

Hitler lovar jobb. Löftet om full fart på fabrikerna säkrar Hitler positionen som diktator för en fyraårig period.

© Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Hitler gör Tyskland till historiens mest fascistiska stat

Precis som Mussolini förbjuder Hitler snabbt alla andra partier än det egna. Han avskaffar även yttrande- och mötesfriheten för sina politiska motståndare.

Överallt bombarderas den tyska befolkningen med propaganda.

Propagandan hyllar Hitlers styre, krigets nödvändighet och den vite, ariske mannens överlägsenhet, medan den samtidigt fördömer Tysklands demokratiska motståndare – Frankrike, Storbritannien och USA – och framställer etniska minoriteter som undermänniskor.

Allt för att hjärntvätta det tyska folket att acceptera Hitlers hårdföra regim, som förbrukar alla landets resurser på krig i stället för på den utlovade välfärden.

Den tyska ekonomin blir en krigsfabrik, som ska underhålla nazisternas expanderande armé i dess angreppskrig. Hela samhället baseras på den våldsbejakande krigarmoral som fascismen bygger på, och som nazisterna driver till sin yttersta spets.

Hitler vill ha stora familjer, så att han kan få soldater till sina krig. Kvinnans huvudsakliga uppgift blir därför att föda och ta hand om barn, medan männen ska gå ut i krig eller arbeta i fabrikerna.

Homosexualitet förbjuds, och dömda homosexuella skickas till koncentrationsläger tillsammans med många andra som Hitler inte har plats för i sitt Tredje rike: romer, svarta, politiska motståndare och, såklart, judarna.

Nazisternas aggressiva rasism kostar omkring sex miljoner judar livet i Förintelsen.

Samtidigt inleder nazisterna andra världskriget, då omkring 80 miljoner människor dödas i det blodigaste kriget i världshistorien.

Francos fascistiska Spanien

Francisco Franco och Adolf Hitler vid ett möte i Hendaye 1940

Francisco Franco var den mest framgångsrike av mellankrigstidens fascistiska diktatorer. Han var enväldig diktator med starka fascistiska drag från 1939 och fram till sin död av naturliga orsaker 1975.

© Wikimedia Commons

Från totalitär stat till organisk demokrati

Efter tre år av blodiga strider och en halv miljon döda är spanska inbördeskriget slut 1939. Den republikanska vänsterregeringen orkar inte längre stå emot generalen Francisco Franco och hans högerorienterade falangister.

I februari erkänner till och med de liberala demokratierna i Frankrike och Storbritannien att Spanien nu kontrolleras av Franco. Det blir början till fyra decennier av diktatur, som flera kritiker har beskrivit som ett fascistiskt styre.

Franco själv föredrog att kalla sin regering för en ”totalitär stat”, tills fascisterna förlorade andra världskriget, och beteckningen föll i onåd. Därefter kallade francoisterna sin stat för en ”organisk demokrati”.

Både Hitler och Mussolini stöttade aktivt Franco under spanska inbördeskriget, och det fanns flera likheter mellan de tre ländernas diktatoriska ledare.

Efter inbördeskriget lät Franco avrätta tusentals av sina politiska motståndare och gjorde sig själv till enväldig diktator. Andra partier förbjöds, och flera hundra tusen flydde från den nyblivna diktaturen.

Spaniens tolkning av fascismen

Liksom Hitlers och Mussolinis länder var Francos Spanien extremt konservativt med avseende på könsroller, familjeliv och sexualitet. Hans styre hade stöd av stora delar av den katolska kyrkan i Spanien.

Franco införde även en sträng censur mot liberala, kommunistiska och andra idéer, som inte överensstämde med hans extrema konservatism. Politiska motståndare och fackföreningar förföljdes och förbjöds, ofta av den gråklädda politiska polisen.

Som andra fascistiska stater främjade Spanien en ultranationalism, som utnyttjades i propaganda för diktaturen, och Franco framställde sig själv som en närmast gudomlig ledare.

Men Franco utökade inte Spaniens territorium, som både Hitler och Mussolini lade stor vikt vid under sin tid vid makten. Den spanske diktatorn försökte dock envist – men förgäves – hålla kvar landets afrikanska kolonier.

Ett annat icke-fascistiskt drag i Francos Spanien var att hans parti FET y de las JONS inte var lika likriktat som de italienska fascisterna eller de tyska nazisterna. Det förekom intern oenighet i flera politiska frågor, framför allt ekonomiska.

Francisco Franco avled 1975, och Spanien blev på nytt en monarki under kung Juan Carlos I. Men kungen införde snart demokratiska reformer och överlämnade makten till folket.

Sju andra exempel på fascism

Från fascism till neo-fascism och semi-fascism

Medan fascism fram till andra världskriget var ett föga anstötligt namn på en politisk ideologi bland många andra, som liberalismen eller socialismen, föll ordet snabbt i onåd efter att världskrigets grymheter hade avslöjats.

De flesta fascistiska stater styrdes inte längre av fascister – eller så beskrev de sig inte längre som sådana.

Sedan slutet av andra världskriget har världen inte heller sett något land som kan beskrivas som helt och hållet fascistiskt, som Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland var.

I dag använder journalister och experter därför begreppet ”neo-fascistiskt” om länder vars regimer har stora likheter med historiens fascistiska stater.

Ordet ”fascism” är i dag ett politiskt skällsord – en synonym för rasism, diktatur och folkmord – och något av det värsta experter eller kritiker kan kalla ett land eller en ledare.

Under 1930-talet och vidare under efterkrigstiden vann fascistiska eller semi-fascistiska rörelser mark i ett antal länder, i synnerhet i Europa och Sydamerika. Här är ett representativt urval av sju länder.

Det rumänska Järngardets symbol
© Wikimedia Commons

Järngardet i Rumänien

Fascistiskt inspirerad rörelse, som kämpade om makten i Rumänien från 1927 till 1941. Järngardet var antidemokratiskt, antikapitalistiskt, antikommunistiskt och antisemitiskt.

Gyula Gömbös
© Wikimedia Commons

Gyula Gömbös i Ungern

Gyula Gömbös var premiärminister i Ungern från 1932 till sin död i cancer 1936. Han knöt allianser med både Hitler och Mussolini och var väldigt inspirerad av den italienske ledaren. Det parti han ledde kallades för ”rasbeskyddarpartiet".

Symbol för Parti Populaire Français
© Wikimedia Commons

Fasciströrelsen under Jacques Doriot i Frankrike

Jacques Doriot var ledare för Parti Populaire Français (PPF) – Franska folkpartiet. Han förespråkade samarbete med Italien och Tyskland före och under andra världskriget. Stred i tysk tjänst på östfronten.

Den grekiska juntans symbol
© Wikimedia Commons

Den grekiska juntan

Flera militärdiktaturer har efter andra världskriget kallats för fascistiska. Det gäller bland andra juntan i Grekland, som styrde landet mellan 1967 och 1974. Dessa regimer har inte på samma sätt präglats av antisemitism och en strävan att expandera, men hänsynslösheten mot politiska motståndare har varit lika brutal.

Symbol för den brasilianska rörelsen integralisterna
© Wikimedia Commons

Integralisterna i Brasilien

Fascistiskt inspirerad rörelse i Brasilien. Under ledning av Plinio Salgado försökte integralisterna 1938 genomföra en statskupp. De misslyckades emellertid och Salgado fick gå i exil i Portugal.

Augusto Pinochet
© Wikimedia Commons

Pinochet i Chile

I september 1973 störtades den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende i en statskupp. Augusto Pinochet tog över som ledare för en militärjunta. Liksom i Grekland följdes maktövertagandet av en skoningslös jakt på politiska motståndare. Minst 3 000 personer miste livet, och tortyr förekom flitigt. Den chilenska juntan drev en ultraliberal politik, som ledde till stor fattigdom. Antisemitism och territoriella anspråk hade juntan i Chile dock inte gemensamt med fascismens grundare under mellankrigstiden.

Ratko Mladić
© Wikimedia Commons

Serbien under kriget i före detta Jugoslavien.

Under inbördeskriget i Jugoslavien användes ordet ”fascism” flitigt i nyhetsmedierna. Det var i synnerhet det expansionistiska Serbien som kallades fascistiskt. Folkmord och etnisk rensning påminde om de klassiska fascistiska staternas metoder.

Ukraina eller Ryssland – vilket land är fascistiskt?

I kriget mellan Ryssland och Ukraina beskyller båda ländernas ledare motparten för att vara fascistisk.

Vladimir Putin motiverade Rysslands invasion av Ukraina med att grannlandet var ”uppenbart nynazistiskt”. Putin har även kallat Ukrainas revolution 2014 för ”en fascistisk kupp”.

I april 2022 snappade den ukrainska underrättelsetjänsten upp ett telefonsamtal från en rysk mor till sin son vid fronten i Ukraina. Kvinnan sa att sonen inte behövde ha dåligt samvete över att döda civila, inte heller kvinnor och barn, eftersom de är fascister.

Samtidigt kallar den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky Putin för en fascistisk diktator.

Kanske har ordet ”fascism” blivit urvattnat, och kanske används det slarvigt. Men få tvivlar nog på vad fascism är när de stöter på den.

Man kan ju fråga sig vem som är mest inspirerad av fascistiska föregångare: Ukraina eller Ryssland?