Upplysningstiden: lysande idéer och pyrande missnöje

Mycket av det tankegods som vårt demokratiska samhälle i dag står på härrör från upplysningstiden.

Filosofer som John Locke, Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant började ifrågasätta de grundläggande premisser som samhället vilade på.

I kaffestugorna och salongerna i Paris möttes intellektuella som Denis Diderot och Voltaire för att diskutera hur de skulle kunna göra den vanlige medborgaren mer medveten om sin plats i världen och om sina rättigheter.

Upplysningstidens sätt att ställa frågor – och dess försök att besvara dem – ledde till stora politiska omvälvningar som USA:s självständighet och franska revolutionen.

På det sättet löper det trådar mellan den moderna demokratin och upplysningstidens modiga tänkare och folkliga uppror, och om man vill förstå vår tids maktkamper är arvet från upplysningstiden en bra plats att börja på.

Historiker diskuterar fortfarande vad upplysningstiden var och när den inträffade. Enligt somliga inleds upplysningstiden redan 1637 och slutar 1804, medan andra pekar på perioden från 1715 till 1789.

De flesta uppfattar upplysningstiden som en speciell period, i synnerhet i Europa, då idéer om social rättvisa, demokrati, gemenskap, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och åtskillnad mellan kyrka och stat växte fram.

Samtidigt spreds de nya tankarna snabbare än tidigare, eftersom tryckpressen blivit utbredd, och en större del av befolkningen än tidigare kunde läsa. Det harmonierade perfekt med idéernas syfte – upplysningstidens tänkare ville nämligen inspirera människor att ta ansvar för sitt eget liv och det kollektiva samhället genom politiska handlingar.

Två av västvärldens viktigaste revolutioner – den amerikanska och den franska – hämtade inspiration från upplysningstidens idéer om en rättsstat, som skulle garantera alla medborgares frihet och lycka.

Det är kanske en förhastad slutsats, men idén att basera sin kunskap på sig själv – på en enskild individ – är revolutionerande för filosofin och förändrar hela den västerländska civilisationens världssyn. Nu är det individen som är världens startpunkt, inte stammen, fosterlandet, kungen eller Gud.

En del historiker avslutar perioden med franska revolutionen 1789, medan andra ser den tyske filosofen Immanuel Kants död 1804 som upplysningstidens avslutning. Kant är en av de viktigaste filosoferna inom den västerländska filosofihistorien, och utan tvekan en av upplysningstidens största.

Upplysningstiden uppstår i kölvattnet på 1500- och 1600-talets stora vetenskapliga revolutioner.

Genom att tänka rationellt och ifrågasätta de sanningar som tidigare epoker har tagit för givna, lyckas en ny generation vetenskapsmän som Isaac Newton, Johannes Kepler och Tycho Brahe vända upp och ner på världen.

Deras observationer och metodiska tillvägagångssätt gör att de kan slutgiltigt bevisa att jorden kretsar runt solen – inte tvärtom.

Upplysningstidens tänkare arbetar på en lika djupgående revolution, men de riktar blicken mot människans lagar snarare än naturens.

De försöker gå tillväga på samma kritiska, rationella sätt som sina naturvetenskapliga idoler, när de filosoferar över frågor som individuella rättigheter, plikter gentemot det kollektiva samt kyrkans och kungens makt.

En av de stora idéer som uppstår i sin mer eller mindre moderna form under upplysningstiden är idén om det sociala kontraktet, som politiker än i dag hänvisar till.

Tanken är att det sociala kontraktet ingås mellan härskare och undersåtar.

Ett samhälles styresskick är rättfärdigt och legitimt endast om det inbegriper ett avtal – mer eller mindre formellt – enligt vilket folket i ett land går med på att låta en kung eller ett parlament regera över dem på vissa villkor, som medborgarna själva har haft inflytande över.

Tanken att ett lands styre är legitimt enbart i kraft av de regerades acceptans innebär ett paradigmskifte i politiskt tänkande, som med undantag för de tidiga demokratiformerna i antikens Aten har utgått från kungars och adligas gudagivna rätt att bestämma över undersåtarna.

Upplysningstidens sociala kontrakt vänder upp och ner på det förhållandet på ett lika omvälvande sätt som när Newton slog fast jordens plats i solsystemet.

I USA:s självständighetsförklaring står det att regeringens ”makt vilar på samtycke från dem som styrs”. Detta är direkt inspirerat av exempelvis John Lockes och Jean-Jacques Rousseaus tankar om det sociala kontraktet.

Men för att folket ska kunna ta ställning och göra genomtänkta val måste de även upplysa sig, söka kunskap och information och tänka kritiskt.

Friheten uppnås endast genom upplysning. Det är därför Immanuel Kants uttryck 'sapere aude' eller ”våga veta” ofta har fått stå som paroll för hela perioden.

Gemensamt för upplysningstidens stora tänkare är de utgår från den enskilda människan.

För att den enskilda individen ska kunna leva fritt och lyckligt i ett samhälle tillsammans med andra måste det införas rättigheter, så att var och en kan välja för sig själv – till exempel om hen vill ge upp en del av sitt självbestämmande för att ingå i en stat som i gengäld kan garantera hens säkerhet.

På det sättet bygger det sociala kontraktet och tidens andra demokratiska strömningar på idén om den enskilda individens medfödda värde och rättigheter.

Alla människor har ett värde och bör i största möjliga utsträckning själva välja hur de vill leva sitt liv.

Inom ramen för det politiska nytänkandet ligger även uppgörelsen med den gamla, konservativ tillhörigheten till Gud, konung och fosterland. Enligt upplysningstidens ideal är endast de institutioner som baserar sin makt på fria och upplysta människors samtycke legitima.

Den franske filosofen Denis Diderot fick 1745 en uppgift som skulle visa sig bli hans livsverk och ta de följande 30 åren.

Han ombads att utarbeta, redigera och skriva ett lexikon eller uppslagsverk över mänsklighetens samlade kunskap.

Resultatet fick titeln Encyklopedi med undertiteln Systematisk ordbok över vetenskap, konst och hantverk och blev en inofficiell bibel för upplysningstidens fritänkare.

Diderot och hans medredaktör, matematikern Jean le Rond d'Alembert, ville sprida kännedomen om resultaten och framstegen inom de stora vetenskaperna som naturlära, filosofi, historia och teologi.

På så sätt ville redaktörerna göra det lättare för vanliga medborgare att förkovra och upplysa sig utan hjälp från kyrkan, som dittills haft monopol på utbildning.

Encyklopedin blev en enorm framgång med en upplaga av mer än 4 000 exemplar, vilket var flera gånger större än de flesta andra av 1700-talets bästsäljare.

Det omfångsrika verket gavs ut i 17 band mellan åren 1751 och 1772 med flera senare tillägg och rättelser. Det fanns 18 000 sidor text om mänsklighetens kollektiva kunskap och omkring 44 000 större artiklar att läsa.