Statskupp skulle göra Danmark svenskt

En union med Sverige var lilleputtstaten Danmarks enda räddning, ansåg många danska politiker i mitten av 1800-talet. De var beredda att göra sig skyldiga till högförräderi för att ge makten till Sveriges kung.

En union med Sverige var lilleputtstaten Danmarks enda räddning, ansåg många danska politiker i mitten av 1800-talet. De var beredda att göra sig skyldiga till högförräderi för att ge makten till Sveriges kung.

Svante Hedin & Shutterstock

Löjtnant Gustav Knorring bär fortfarande svensk uniform när han vandrar genom Sønderborg på sydöstra Jylland, på väg mot fronten vid Dybbøl. Hans eget land befinner sig inte i krig, men liksom 650 andra svenskar och norrmän har han kommit för att hjälpa Danmark mot de preussiska invasionsstyrkorna. Runtom i landskapet har tyskarnas granater slagit ner, vilket han den 15 april 1864 skriver om i ett brev hem: ”Staden såg förfärlig ut. Kyrkan och den norra delen är någorlunda intakta, resten har raserats. Ruinerna ryker fortfarande.”

Knorring har bara varit på plats i fyra dagar när han den 17 april går i spetsen för sin division av danska soldater för att försvara de ramponerade skansarna vid Dybbøl. Morgonen därpå stupar han när preussarna stormar ställningen. Knorring dog i ett främmande land för sin övertygelse om ett gemensamt Skandinavien.

För många danskar, svenskar och norrmän på 1800-talet var ett enande av de tre skandinaviska länderna det enda de kunde se som skulle rädda dem från att övermannas av mäktigare grannar. Vissa av dem var till och med beredda att göra sig skyldiga till högförräderi för att uppnå sitt mål.

Danmark förlorade närmare 5 000 soldater i striderna vid Dybbøl.

© Wilhelm Camphausen

Studenter tog över dagordningen

På 1800-talet gjorde européerna en mental resa. Tidigare hade de varit undersåtar till en furste eller kung, men nu kände många att de förenades av sitt språk och sin kultur, inte bara av sin geografiska hemvist.

Ingen kände denna förbrödring starkare än storstädernas studenter, som var ivriga att förändra världen. Så var det även i Danmark och i unionsriket Sverige–Norge, där välutbildade unga människor upptäckte sina gemensamma skandinaviska band. När de 1843 samlades till ett stort skandinaviskt studentmöte i Uppsala utvecklades det till rena folkfesten, och två år senare upprepades succén i Köpenhamn.

I Norge och Sverige följde orkestrar och jublande åskådare de unga männen till fartygen, och när de anlände till Köpenhamn stod ett brusande hav av människor beredda att välkomna dem.

”Jag frågar er om ni tillsammans med oss vill ingå ett okränkbart broderskap?” Den danske politikern Orla Lehmann till de skandinaviska studenterna, år 1845

Höjdpunkten var en sammankomst för 1 600 personer i Christiansborgs ridhus. Där hyllade den danske demokratiförkämpen och glödande skandinavisten Orla Lehmann de unga studenterna. I dag var studenterna hoppfulla ynglingar, men snart skulle de vara professorer, ämbetsmän och ministrar. Då skulle de ha den politiska makt som kunde förena Skandinavien till en gemensam stat, sa Lehmann: ”Därför frågar jag er alla som är här. Jag frågar med det allvar som fyller min själ och lyser mot mig från era ögon. Jag frågar er om ni tillsammans med oss vill ingå ett okränkbart broderskap?”

Studenterna, som lovade att resa från Köpenhamn som agenter för den gemensamma saken, bar ut Lehmann ur ridhuset i en guldstol. I ett slag var skandinavismen inte bara en fråga om broderliga känslor, utan om staters enande.

De skandinaviska studentfesterna var väldigt stora arrangemang. Fartyg fylldes till bristningsgränsen för att få med alla unga män.

© libris.kb.se

Frivilliga drog ut i krig för sitt broderfolk

Det var långt ifrån alla i den danska helstaten som kände sig som danskar – för att inte tala om skandinaver. Danmarks kung Fredrik VII härskade över hertigdömena Slesvig och Holstein vid landets södra gräns. Där utgjordes befolkningen av både danskar och tyskar, och den nya tidens nationalistiska tankar drog dem i olika riktningar.

Redan år 1842 hade Lehmann gjort sig bemärkt när han höll brandtalet ”Danmark till Eider”, i vilket han argumenterade för att hertigdömet Slesvig skulle integreras i Danmark, medan Holstein inte längre skulle ingå i deras gemenskap. Tankarna ledde till den nya politiska grupperingen de nationalliberala, men de var absolut inte populära bland den tyska minoriteten i Slesvig.

Orla Lehmann var utbildad jurist, men sitt verkliga kall fann han som en av Danmarks bästa talare.

© Det Kgl. Bibliotek, København & Shutterstock

Stridigheterna mellan danskar och tyskar blev allt våldsammare. År 1848 utvecklades konflikten till det så kallade slesvig–holsteinska kriget, med hertigdömena på ena sidan och Danmark på den andra.

Nu ställdes de högtflygande tankarna om ett gemensamt Skandinavien på prov, men endast 144 norrmän och 243 svenskar tog till vapen för att strida för Danmarks och Skandinaviens sak. Det väckte förakt hos den svenske löjtnanten och diktaren Gustaf Lorentz Sommelius, som skrev ett hånfullt öppet brev till dem som högröstat ”stred med pennan”.

Sommelius själv stupade i juni 1848, efter bara sex dagar vid fronten. Vid det laget hade hertigdömena fått hjälp av flera tyska stater, däribland stormakten Preussen. Som svar skickade Sverige–Norge soldater till Fyn. Där blev de emellertid stående, eftersom politikerna inte ville ha något krig mot preussarna.

Ett nytt krig tornade upp sig vid horisonten

Efter tre års krig tvingade stormakterna igenom en fred som ingen av de stridande parterna var helt nöjd med. Det hindrade dock inte danskarna från att fira freden som en viktig seger, och på nya studentmöten runtom i Skandinavien hyllades de stupade soldaterna som hjältar.

Trots att danskarna inte fick något överväldigande stöd från svenskar och norrmän under kriget dog de storslagna tankarna om skandinavismen inte ut.

De danska politikerna var fullt på det klara med att freden inte skulle vara för evigt. De var i stort behov av stöd ifall hertigdömena återigen skulle försöka frigöra sig. Detta stöd skulle en skandinavisk union kunna bistå med, och år 1857 fick skandinavisterna i de nationalliberala makten i landet.

Två år senare kunde den danska regeringen blicka ut över Öresund och glädja sig åt tanken att det fanns en uppenbar lösning på alla Danmarks småstatsproblem: Sveriges kung Karl XV.

På nationalromantiska tavlor som målades efter slesvig–holsteinska kriget betonades ofta skandinavismen, till exempel på det här motivet, där även Sveriges och Norges flagga vajar över de återvändande danska soldaterna.

© Det Nationalhistoriske Museum

Kungarna blev goda vänner

Fredrik VII och Karl XV blev snart goda vänner. När regenterna träffades dracks det en hel del alkohol. Det drogs även rövarhistorier och fördes samtal om de båda ländernas gemensamma framtid.

Den danske kungen hade inga arvingar, så han visste att dynastin Oldenburg skulle dö ut med honom. Tronen skulle i stället tillfalla hans avlägsne släkting prins Kristian, som Fredrik avskydde. Samtidigt var kungen rädd för tyskarna. Han befarade att de skulle invadera Danmark under förevändningen att de ville hjälpa hertigdömena.

Mellan de höjda glasen lade Fredrik VII därför fram ett radikalt förslag: Sverige skulle ingå en allians med Danmark för att avskräcka tysk aggression och i gengäld skulle Karl få den danska tronen vid Fredriks död.

Den svenske kungen, som själv var en glödande skandinavist, blev eld och lågor över tanken att han skulle regera över ett enat Skandinavien. Ministrarna i den svenska regeringen var dock inte lika entusiastiska inför utsikten till ett krig mot det mäktiga Preussen.

Fredrik VII (till vänster) och Karl XV (till höger) knusslade inte med alkoholen när de träffades. Den svenska regeringen var nervös för vad Karl kunde övertalas till när det diskuterades unionsplaner över punschbålen.

© Fritz von Dardel (1860) & Shutterstock

Karl XV kämpade visserligen för idén, men enväldets tid var över, så han kunde inte tvinga igenom alliansen utan sin regering. De svenska politikerna, som gjorde sitt bästa för att försöka dämpa kungens skandinavism, drog ut på alla förhandlingar.

Fredrik VII och de nationalliberala politikerna såg fortfarande Sverige som Danmarks räddning. Efter ännu ett vagt löfte från svenskarna år 1862 kunde dock en viss osäkerhet märkas hos Fredrik VII, som frågade sin konseljpresident Carl Christian Hall: ”Ni tror väl inte att kung Karl kommer att lämna mig i sticket?”

Ursprunget till dansk-tyska kriget 1864 var hertigdömet Slesvigs tillhörighet. Det var delat mellan en tyskvänlig befolkning i söder (orange) och en danskvänlig befolkning i norr (rött).

© Shutterstock

Kungen längtade efter krig

År 1863 började krigsmolnen torna upp sig över Skandinavien, vilket gjorde behovet av en skandinavisk union än mer akut. Preussens ledare Otto von Bismarck krävde att frågan om Slesvigs tillhörighet skulle lösas och han var beredd att avgöra den ”med järn och blod”.

I Köpenhamn gick en livlig trafik till Kronprinsessegade, gatan där Sverige–Norges ambassadör bodde. En av besökarna var Orla Lehmann, som nu var minister. Gästen lockade med officiella förslag om att ge Danmarks tron i utbyte mot en allians.

”Jag behöver ett krig, Europa behöver ett krig, och ett krig måste jag ha. Antingen genom polackerna mot Ryssland eller genom danskarna mot Tyskland.” Karl XV till en brittisk diplomat, år 1863

Som ambassadören senare skrev hem var det i själva verket högförräderi, eftersom Kristian av Glücksborg redan hade utsetts till dansk tronföljare. I Stockholm var Karl XV mer än redo för en dust på slagfältet, vilket han bland annat förklarade för en förvånad brittisk diplomat: ”Jag behöver ett krig, Europa behöver ett krig, och ett krig måste jag ha. Antingen genom polackerna mot Ryssland eller genom danskarna mot Tyskland.”

Enligt britten föreföll kungen inte ens tänka tanken att han skulle kunna förlora. Det gjorde emellertid ministrarna, så diskussionerna drogs i långbänk utan att man kom fram till någon lösning – men så, i november 1863, dog Fredrik VII, endast 55 år gammal. Det gjorde att de besvärliga frågorna om Slesvig och arvsföljden i Danmark krävde omedelbara svar.

Många skandinaver smidde planer på hur Sverige–Norge skulle kunna hjälpa sitt danska broderfolk i kampen mot Tyskland, men när kriget stod för dörren blev hjälpen ytterst begränsad.

© Nasjonalbiblioteket i Oslo & Shutterstock

Kriget kom för tidigt

Fredrik VII:s död kom alltför plötsligt för att statskuppen – som kunde ha gett Karl kungamakten i Danmark – skulle gå att genomföra. Kristian av Glücksborg, den rättmätige arvingen, fick erbjudandet. Han var dock holsteinare, positiv till att återinföra enväldet och misstänktes dessutom för att planera att göra Danmark tyskt.

De nationalliberala avskydde den tyskvänlige Kristian, som knappt kunde prata danska, och bakband honom med en ny grundlag.

Kristian IX var mycket impopulär när han kom till makten i Danmark, men med tiden vann han folkets gunst.

© Kongernes Samling

Den så kallade novemberförfattningen förenade Danmark och Slesvig, vilket utgjorde ett brott mot internationella avtal. Det gav Bismarck en ursäkt för att gå till anfall. Lyckligtvis skulle kung Karl ge rikligt med militär hjälp, rapporterade den danska tidningen Fædrelandet i december 1863: ”I ett telegram till oss från Stockholm i dag klockan 2.25 står det: 22 000 man kommer och han själv.”

Nyheten stämde så till vida att Karl själv trodde på den. Hans ministrar hade tidigare gett sitt stöd åt en plan som gick ut på att han skulle gå i krig med 20 000 man ifall Preussen angrep Danmark.

Det var dock under förutsättning att även en av Europas övriga stormakter involverade sig. Varken Storbritannien eller Frankrike ville emellertid sätta Europa i brand över Slesvig, visade det sig. Danmark fick klara sig självt – med lite hjälp av norska och svenska frivilliga, som drog i krig helt på egen hand.

I slutet av år 1864 får en hovman som står nära Sverige–Norges kung Karl XV ett brev från Köpenhamn. Brevet innehåller en färdig plan för hur danska politiker och makthavare har tänkt avsätta sin kung och överlämna tronen till Karl.

© Flickr/Guillaume Baviere

1. Kungen kidnappas

På våren eller hösten, då nätterna är mörka, ska en styrka sammansvurna skandinavister storma Kristian IX:s sommarresidens, slottet Bernstorff norr om Köpenhamn. Där ska inkräktarna snabbt tillfångata kungen.

© Gentofte Lokalarkiv

2. Ingen hjälp når fram

Andra kuppmakare spärrar vägen till kasernen Jægersborg, som ligger 1,5 kilometer från slottet och hyser de närmaste danska soldaterna. Uppgiften går ut på att försena en undsättningsstyrka tills det är för sent att rädda kungen.

© Shutterstock

3. Kristian spärras in

Den danske kungen förs till Charlottenlund, där ett ångfartyg ligger redo för avfärd. Kristian förs ombord, seglas över Öresund och placeras i en cell på den gamla borgen Malmöhus, som nu fungerar som fängelse.

© Getty Images

4. Motståndare avlägsnas

Motvilliga ministrar och ämbetsmän grips innan de hinner uppbåda organiserat motstånd. En revolutionsregering tar makten med hjälp av en folkmilis av glödande skandinavister, varefter Danmarks tron överlämnas till Sverige–Norges kung.

© Svante Hedin & Shutterstock

5. Ny kung tar makten

Kung Karl XV utser en ny svensk regering, som är villig att ingå union med Danmark. Han seglar till Köpenhamn och låter kröna sig, medan svensk-norska styrkor ockuperar Jylland, där befolkningen är mindre skandinavistisk än Köpenhamnsborna.

Skandinavismen fick en oväntad vän

Danmark hade inte en chans mot den samlade armén av preussiska och österrikiska soldater. Dansk-tyska kriget 1864 förlorades eftertryckligt, varefter både Holstein och Slesvig blev tyska. Enligt många var den skandinavistiska drömmen nu död, men för de mest orubbliga skandinavisterna visade sig olyckan vara tur i oturen. Nu var nämligen utsikterna till ett enande bättre än någonsin.

Kristian IX var väldigt impopulär bland sina danska undersåtar och det stora problemet med den slesvigska frågan var nu borta, eftersom hertigdömet hade gått förlorat.

När en dansk agent i december 1864 under stort hemlighetsmakeri uppsökte Bismarck för att ta reda på vad Preussen tyckte om ett enat Skandinavien svarade Bismarck till agentens stora förvåning: ”Jag är mycket stark skandinav.”

Kanslern var positiv till tanken, eftersom han betraktade en enad stat under svensk ledning som en naturlig allierad mot Ryssland. Han var till och med beredd att diskutera en framtida delning av Slesvig.

De danska skandinavisterna fick nu blodad tand och började göra upp planer för hur de skulle kunna störta sin kung och låsa in honom.

En femstegsplan för maktövertagandet skickades till och med via mellanhänder till den svenske kungen.

Många av de hemliga dokumenten om kuppen har förstörts, så exakt vilka och hur många det var som stöttade planerna vet man inte, men männen tillhörde utan tvivel de ledande politiska skikten i Danmark. Två bekräftade anhängare var den tidigare konseljpresidenten Carl Christian Hall och den tidigare inrikesministern Hans Rasmussen Carlsen.

Efter dansk-tyska kriget 1864 började unionstanken mellan Danmark och Sverige–Norge med tiden förlora stöd. Samarbetet skedde i stället via föreningar och evenemang som Nordiska naturforskarmötet.

© Erik Henningsen

Att kidnappa en annan kung och låta revolutionärer placera honom på tronen kunde emellertid Karl XV inte godta. Under de följande åren försökte den svenske kungen och danska skandinavister i stället förmå Kristian IX att avsäga sig kungatiteln. Karl hade till och med danskar på en hemlig avlöningslista i syfte att försvaga den danske kungen med historier i pressen.

Kristian IX blev emellertid kvar på tronen, och med tiden rann idén om en skandinavisk union ut i sanden. Dödsstöten kom när Karl XV dog år 1872, eftersom den nye svenske kungen Oscar II genast började orientera sig mot det nya, enade Tyskland.

Sedan dess har förbrödringen mellan norrmän, danskar och svenskar mest handlat om kultur och ideologisk gemenskap. Tanken att en union var det enda som kunde rädda Skandinavien från att erövras av främmande makter kan kanske kännas avlägsen i dag, men för många människor på 1800-talet framstod det som ett reellt hot – och bland dessa fanns personer som var beredda att göra sig skyldiga till högförräderi för att undvika detta fruktade öde.

När Nordatlantiska fördraget undertecknades i ovala rummet närvarade både Danmarks och Norges ambassadör.

© National Archives and Records Administration

Nato krossade drömmen

Arbetet för att knyta de skandinaviska länderna närmare varandra fortsatte i många år, tills kalla kriget tvingade in dem på var sin kurs.

Även efter det att tanken på att förena skandinaverna i en och samma stat hade glömts bort fortsatte länderna närma sig varandra, fast på andra sätt. År 1875 ingick de en myntunion, vilket innebar att deras tre olika varianter av dalern ersattes av kronan. Även skriftspråket likriktades när Norge år 1917 införde den svenska bokstaven å. År 1948 gjorde Danmark likadant.

År 1948 fanns det till och med planer på ett militärt förbund. Kalla kriget hade brutit ut och liksom hundra år tidigare befarade länderna att de inte ensamma skulle kunna avvärja en eventuell stormaktsinvasion. Norge och Danmark valde dock att dra sig ur projektet och sökte sig i stället mot det mer slagkraftiga Nato, som var i färd att upprättas under ledning av USA. Sverige höll fast vid sin traditionella neutralitet.

Skandinavien hade slutligen visat sig vara för litet för att stå ensamt. Kursen stakades i stället ut mot bredare samarbeten, först Nato och därefter EU, medan skandinavismen kom att handla om kultur.