Statskupp skulle göra Danmark svenskt

Studenter tog över dagordningen

På 1800-talet gjorde européerna en mental resa. Tidigare hade de varit undersåtar till en furste eller kung, men nu kände många att de förenades av sitt språk och sin kultur, inte bara av sin geografiska hemvist.

Ingen kände denna förbrödring starkare än storstädernas studenter, som var ivriga att förändra världen. Så var det även i Danmark och i unionsriket Sverige–Norge, där välutbildade unga människor upptäckte sina gemensamma skandinaviska band. När de 1843 samlades till ett stort skandinaviskt studentmöte i Uppsala utvecklades det till rena folkfesten, och två år senare upprepades succén i Köpenhamn.

I Norge och Sverige följde orkestrar och jublande åskådare de unga männen till fartygen, och när de anlände till Köpenhamn stod ett brusande hav av människor beredda att välkomna dem.

Höjdpunkten var en sammankomst för 1 600 personer i Christiansborgs ridhus. Där hyllade den danske demokratiförkämpen och glödande skandinavisten Orla Lehmann de unga studenterna. I dag var studenterna hoppfulla ynglingar, men snart skulle de vara professorer, ämbetsmän och ministrar. Då skulle de ha den politiska makt som kunde förena Skandinavien till en gemensam stat, sa Lehmann: ”Därför frågar jag er alla som är här. Jag frågar med det allvar som fyller min själ och lyser mot mig från era ögon. Jag frågar er om ni tillsammans med oss vill ingå ett okränkbart broderskap?”

Studenterna, som lovade att resa från Köpenhamn som agenter för den gemensamma saken, bar ut Lehmann ur ridhuset i en guldstol. I ett slag var skandinavismen inte bara en fråga om broderliga känslor, utan om staters enande.

Frivilliga drog ut i krig för sitt broderfolk

Det var långt ifrån alla i den danska helstaten som kände sig som danskar – för att inte tala om skandinaver. Danmarks kung Fredrik VII härskade över hertigdömena Slesvig och Holstein vid landets södra gräns. Där utgjordes befolkningen av både danskar och tyskar, och den nya tidens nationalistiska tankar drog dem i olika riktningar.

Redan år 1842 hade Lehmann gjort sig bemärkt när han höll brandtalet ”Danmark till Eider”, i vilket han argumenterade för att hertigdömet Slesvig skulle integreras i Danmark, medan Holstein inte längre skulle ingå i deras gemenskap. Tankarna ledde till den nya politiska grupperingen de nationalliberala, men de var absolut inte populära bland den tyska minoriteten i Slesvig.

Stridigheterna mellan danskar och tyskar blev allt våldsammare. År 1848 utvecklades konflikten till det så kallade slesvig–holsteinska kriget, med hertigdömena på ena sidan och Danmark på den andra.

Nu ställdes de högtflygande tankarna om ett gemensamt Skandinavien på prov, men endast 144 norrmän och 243 svenskar tog till vapen för att strida för Danmarks och Skandinaviens sak. Det väckte förakt hos den svenske löjtnanten och diktaren Gustaf Lorentz Sommelius, som skrev ett hånfullt öppet brev till dem som högröstat ”stred med pennan”.

Sommelius själv stupade i juni 1848, efter bara sex dagar vid fronten. Vid det laget hade hertigdömena fått hjälp av flera tyska stater, däribland stormakten Preussen. Som svar skickade Sverige–Norge soldater till Fyn. Där blev de emellertid stående, eftersom politikerna inte ville ha något krig mot preussarna.

Ett nytt krig tornade upp sig vid horisonten

Efter tre års krig tvingade stormakterna igenom en fred som ingen av de stridande parterna var helt nöjd med. Det hindrade dock inte danskarna från att fira freden som en viktig seger, och på nya studentmöten runtom i Skandinavien hyllades de stupade soldaterna som hjältar.

Trots att danskarna inte fick något överväldigande stöd från svenskar och norrmän under kriget dog de storslagna tankarna om skandinavismen inte ut.

De danska politikerna var fullt på det klara med att freden inte skulle vara för evigt. De var i stort behov av stöd ifall hertigdömena återigen skulle försöka frigöra sig. Detta stöd skulle en skandinavisk union kunna bistå med, och år 1857 fick skandinavisterna i de nationalliberala makten i landet.

Två år senare kunde den danska regeringen blicka ut över Öresund och glädja sig åt tanken att det fanns en uppenbar lösning på alla Danmarks småstatsproblem: Sveriges kung Karl XV.

Kungarna blev goda vänner

Fredrik VII och Karl XV blev snart goda vänner. När regenterna träffades dracks det en hel del alkohol. Det drogs även rövarhistorier och fördes samtal om de båda ländernas gemensamma framtid.

Den danske kungen hade inga arvingar, så han visste att dynastin Oldenburg skulle dö ut med honom. Tronen skulle i stället tillfalla hans avlägsne släkting prins Kristian, som Fredrik avskydde. Samtidigt var kungen rädd för tyskarna. Han befarade att de skulle invadera Danmark under förevändningen att de ville hjälpa hertigdömena.

Mellan de höjda glasen lade Fredrik VII därför fram ett radikalt förslag: Sverige skulle ingå en allians med Danmark för att avskräcka tysk aggression och i gengäld skulle Karl få den danska tronen vid Fredriks död.

LÄS OCKSÅ: Bernadottes fantastiska karriär: Från rekryt till kung av Sverige

Den svenske kungen, som själv var en glödande skandinavist, blev eld och lågor över tanken att han skulle regera över ett enat Skandinavien. Ministrarna i den svenska regeringen var dock inte lika entusiastiska inför utsikten till ett krig mot det mäktiga Preussen.

Karl XV kämpade visserligen för idén, men enväldets tid var över, så han kunde inte tvinga igenom alliansen utan sin regering. De svenska politikerna, som gjorde sitt bästa för att försöka dämpa kungens skandinavism, drog ut på alla förhandlingar.

Fredrik VII och de nationalliberala politikerna såg fortfarande Sverige som Danmarks räddning. Efter ännu ett vagt löfte från svenskarna år 1862 kunde dock en viss osäkerhet märkas hos Fredrik VII, som frågade sin konseljpresident Carl Christian Hall: ”Ni tror väl inte att kung Karl kommer att lämna mig i sticket?”

Kungen längtade efter krig

År 1863 började krigsmolnen torna upp sig över Skandinavien, vilket gjorde behovet av en skandinavisk union än mer akut. Preussens ledare Otto von Bismarck krävde att frågan om Slesvigs tillhörighet skulle lösas och han var beredd att avgöra den ”med järn och blod”.

I Köpenhamn gick en livlig trafik till Kronprinsessegade, gatan där Sverige–Norges ambassadör bodde. En av besökarna var Orla Lehmann, som nu var minister. Gästen lockade med officiella förslag om att ge Danmarks tron i utbyte mot en allians.

Som ambassadören senare skrev hem var det i själva verket högförräderi, eftersom Kristian av Glücksborg redan hade utsetts till dansk tronföljare. I Stockholm var Karl XV mer än redo för en dust på slagfältet, vilket han bland annat förklarade för en förvånad brittisk diplomat: ”Jag behöver ett krig, Europa behöver ett krig, och ett krig måste jag ha. Antingen genom polackerna mot Ryssland eller genom danskarna mot Tyskland.”

Enligt britten föreföll kungen inte ens tänka tanken att han skulle kunna förlora. Det gjorde emellertid ministrarna, så diskussionerna drogs i långbänk utan att man kom fram till någon lösning – men så, i november 1863, dog Fredrik VII, endast 55 år gammal. Det gjorde att de besvärliga frågorna om Slesvig och arvsföljden i Danmark krävde omedelbara svar.

Kriget kom för tidigt

Fredrik VII:s död kom alltför plötsligt för att statskuppen – som kunde ha gett Karl kungamakten i Danmark – skulle gå att genomföra. Kristian av Glücksborg, den rättmätige arvingen, fick erbjudandet. Han var dock holsteinare, positiv till att återinföra enväldet och misstänktes dessutom för att planera att göra Danmark tyskt.

De nationalliberala avskydde den tyskvänlige Kristian, som knappt kunde prata danska, och bakband honom med en ny grundlag.

Den så kallade novemberförfattningen förenade Danmark och Slesvig, vilket utgjorde ett brott mot internationella avtal. Det gav Bismarck en ursäkt för att gå till anfall. Lyckligtvis skulle kung Karl ge rikligt med militär hjälp, rapporterade den danska tidningen Fædrelandet i december 1863: ”I ett telegram till oss från Stockholm i dag klockan 2.25 står det: 22 000 man kommer och han själv.”

Nyheten stämde så till vida att Karl själv trodde på den. Hans ministrar hade tidigare gett sitt stöd åt en plan som gick ut på att han skulle gå i krig med 20 000 man ifall Preussen angrep Danmark.

Det var dock under förutsättning att även en av Europas övriga stormakter involverade sig. Varken Storbritannien eller Frankrike ville emellertid sätta Europa i brand över Slesvig, visade det sig. Danmark fick klara sig självt – med lite hjälp av norska och svenska frivilliga, som drog i krig helt på egen hand.

Skandinavismen fick en oväntad vän

Danmark hade inte en chans mot den samlade armén av preussiska och österrikiska soldater. Dansk-tyska kriget 1864 förlorades eftertryckligt, varefter både Holstein och Slesvig blev tyska. Enligt många var den skandinavistiska drömmen nu död, men för de mest orubbliga skandinavisterna visade sig olyckan vara tur i oturen. Nu var nämligen utsikterna till ett enande bättre än någonsin.

Kristian IX var väldigt impopulär bland sina danska undersåtar och det stora problemet med den slesvigska frågan var nu borta, eftersom hertigdömet hade gått förlorat.

När en dansk agent i december 1864 under stort hemlighetsmakeri uppsökte Bismarck för att ta reda på vad Preussen tyckte om ett enat Skandinavien svarade Bismarck till agentens stora förvåning: ”Jag är mycket stark skandinav.”

Kanslern var positiv till tanken, eftersom han betraktade en enad stat under svensk ledning som en naturlig allierad mot Ryssland. Han var till och med beredd att diskutera en framtida delning av Slesvig.

De danska skandinavisterna fick nu blodad tand och började göra upp planer för hur de skulle kunna störta sin kung och låsa in honom.

En femstegsplan för maktövertagandet skickades till och med via mellanhänder till den svenske kungen.

Många av de hemliga dokumenten om kuppen har förstörts, så exakt vilka och hur många det var som stöttade planerna vet man inte, men männen tillhörde utan tvivel de ledande politiska skikten i Danmark. Två bekräftade anhängare var den tidigare konseljpresidenten Carl Christian Hall och den tidigare inrikesministern Hans Rasmussen Carlsen.

Att kidnappa en annan kung och låta revolutionärer placera honom på tronen kunde emellertid Karl XV inte godta. Under de följande åren försökte den svenske kungen och danska skandinavister i stället förmå Kristian IX att avsäga sig kungatiteln. Karl hade till och med danskar på en hemlig avlöningslista i syfte att försvaga den danske kungen med historier i pressen.

Kristian IX blev emellertid kvar på tronen, och med tiden rann idén om en skandinavisk union ut i sanden. Dödsstöten kom när Karl XV dog år 1872, eftersom den nye svenske kungen Oscar II genast började orientera sig mot det nya, enade Tyskland.

Sedan dess har förbrödringen mellan norrmän, danskar och svenskar mest handlat om kultur och ideologisk gemenskap. Tanken att en union var det enda som kunde rädda Skandinavien från att erövras av främmande makter kan kanske kännas avlägsen i dag, men för många människor på 1800-talet framstod det som ett reellt hot – och bland dessa fanns personer som var beredda att göra sig skyldiga till högförräderi för att undvika detta fruktade öde.