Så förvandlade Pinochet Chile till en terrorstat

Flygplan och stridsvagnar kuvar huvudstaden

Pinochet har redan skickat upp två av flygvapnets Hawker Hunter-plan i luften nu på förmiddagen den 11 september 1973, och nu kommer de mullrande på låg höjd över Santiago. Från alla infartsvägar kommer tunga stridsvagnar rullande mot palatset.

Soldater har intagit strategiska positioner på gator och torg och omringat ”La Moneda”. Stämningen i huvudstaden är mycket spänd. Presidentens död närmar sig för varje minut, men Salvador Allende låter sig inte skrämmas. Det vet det chilenska folket:

”Detta kommer med säkerhet att bli mitt sista tal till er. Dessa ord uttalas inte i bitterhet, men i besvikelse. Jag tänker inte avgå. Placerad i denna historiska brytningstid kommer jag att betala med mitt liv för folkets lojalitet”, har han sagt i ett radiosänt tal strax efter klockan nio samma morgon.

Nu har det gått ett par timmar sedan talet och alla statskontrollerade radio- och tv-stationer har tystats, enligt Pinochets order. Strax före klockan 12.00 börjar Hawker-planen fälla bomber över palatset, och snart följs bomberna av skottsalvor och tårgasgranater som krossar fönstren och förvandlar ”La Moneda” till ett rykande inferno.

Salvador Allende tänker försvara sig in i det sista. Han greppar sin AK-47, ­automatvapnet han fått av sin vän Fidel Castro, Kubas president. Allende och hans trogna livvakter besvarar elden från palatsets fönster men attacken är överväldigande.

Strax före klockan 14.00 på eftermiddagen råder han sina män att kapitulera. Därefter drar han sig obemärkt undan kaoset till en sal i byggnadens nordöstra flygel. Han sätter sig i en röd sammetssoffa, placerar automatvapnet mellan knäna, trycker på avtryckaren och avlossar en dödlig salva mot sitt eget huvud.

Några minuter senare hittar militären ett blodigt lik. ”Uppdraget är slutfört. La Moneda har intagits och presidenten har påträffats död”, meddelar en av soldaterna via radion till arméchef Augusto Pinochet. Från sin kommandopost i utkanten av Santiago har han lett angreppet mot den byggnad som under 130 år har symboliserat den chilenska demokratin.

USA rycker undan mattan

Pinochet är en man utan någon uppseendeväckande karriär. Han föddes i hamnstaden Valparaiso som äldste son till en tulltjänsteman, och vid 16 års ålder inledde han sin militära karriär. Mellan 1932 och 1936 genomförde han en officersutbildning i huvudstaden Santiago.

Sedan dess har han stigit i graderna och utmärkt sig som läroboksförfattare och föreläsare vid militärakademier i flera länder. Han har aldrig uppfattats som något lysande geni, men å andra sidan är han lydig och lojal. När marxisten Salvador Allende kommer till makten och blir president år 1970 är Pinochet, precis som sina kolleger, trogen författningen och demokratin – detta trots att den chilenska armén traditionellt sett haft anknytning till den yttersta högerkanten.

Men från hösten 1972 har det börjat knaka i fogarna. Regeringens genomgripande försök att förstatliga Chiles industri, skänka mark åt de jordlösa och införa strikt priskontroll har gjort Allende impopulär i breda borgerliga kretsar, inte bara inom landet utan även i USA med president Richard Nixon och utrikesminister Henry Kissinger i spetsen.

Amerikanerna är rädda att Chile är på väg att utvecklas till en kopia av det kommunistiska Kuba, och utifrån Nixons devis ”make the economy scream” – ungefär: låt ekonomin blöda – kapar USA alla handelskontakter med Chile i ett försök att underminera den socialistiska regimen.

Via underrättelsetjänsten CIA finansierar amerikanerna en strejk bland chilenska åkerier, vilket medför att varorna inte längre kommer fram till butikerna.

Samtidigt pumpar USA in flera miljoner dollar i ett antal propagandakampanjer där tre av Chiles ledande tidningar smutskastar Allende och till och med talar om för läsarna att presidentens omfattande nationaliseringar direkt strider mot författningen.

Stora delar av befolkningen har också svårt för Allendes vänsterorienterade projekt. Både små och stora företags­ledare är oroliga för att just deras verksamhet ska bli den nästa som fastnar i statens klor.

Snart gapar hyllorna tomma i butikerna, både på grund av åkeriägarnas strejk och till följd av att butiksägarna rent allmänt inte lyckas möta efterfrågan. De fattiga har fått mer pengar på fickan och har nu råd med varor som de tidigare bara kunnat drömma om. Nu råder det brist på de mest basala livsmedlen.

Husmödrar ur medelklassen anordnar regelbundet massdemonstrationer utanför presidentpalatset. Kvinnorna saknar först och främst nötkött, en basvara inom borgarklassen, men det är även ont om andra varor, bland annat konserver, toalettpapper och cigarretter.

Arga kvinnor jagar armén

Chile befinner sig i en djup kris, både ekonomiskt och politiskt. Inflationen är galopperande, produktionen störtdyker och på hösten 1972 är situationen i landet synnerligen spänd.

Den politiska högern verkar för en militärkupp och samtidigt drar kvinnor ur samhällets övre skikt igång en intensiv brevkampanj där de försöker pressa de väpnade styrkorna till att störta Allende. I breven bifogar de vita fjädrar, en traditionell symbol för feghet, till officerarna och kastar sädeskorn på golvet i kasernerna för att antyda att soldaterna är ena fega kycklingar.

Dessutom försöker en grupp extremt liberalistiska ekonomer påverka militärerna och låter en plan för Chiles ekonomi efter en kupp ­cirkulera bland officerarna. Så småningom blir missnöjet så stort att de militära ledarna bestämmer sig för att agera.

Den 29 juni 1973 försöker delar av armén genomföra en kupp mot president Salvador Allende, men den högste befälhavaren Carlos Prats och hans närmaste medarbetare Augusto Pinochet ingriper och avstyr den dåligt förberedda kuppen. Båda har svurit trohet gentemot regeringen och demokratin, och det löftet tänker de hålla fast vid. Åtminstone ett tag till.

Pinochet byter sida

Under månaderna som följer tvingar högerflygeln och flera officerare Prats att avgå, och i hans ställe utnämner Allende den lojale Pinochet till överbefälhavare. Men missnöjet med den socialistiska regimen kvarstår och högt uppsatta militärer smider planer för en slutlig statskupp. Pinochet är dock orubblig: Han vägrar att delta i någon kupp.

Det dröjer inte länge förrän officerarna börjar kalla den nye överbefälhavaren för fegis. Enligt elaka rykten är han så överdrivet försiktig att han inte ens vågar sätta sig ned utan att ha torkat av stolen först. Flygvapenchefen, general Gustavo Leigh, känner igen den beskrivningen. I augusti 1973 försöker han övertala sin chef att medverka i en kupp.

”Inser du att vi kan bli dödade allihop?” blir Pinochets första reaktion.

Under ett möte med arméns överkommando den 9 september 1973 märker den försiktige generalen emellertid att han är ensam om sin tvekan – och låter sig motvilligt övertalas till att agera.

Bara 36 timmar senare sätter han igång militärkuppen och ger order om att allt motstånd ska slås ned. Än i dag vet man inte varför Pinochet plötsligt väljer att byta sida, eller om han verkligen stödde demokratin och Allende från första början. Kanske har hans främsta prioritering varit att hålla sig kvar där makten finns – och vara beredd att byta sida om det blir nödvändigt.

Säkert är dock, att lika tveksam som Pinochet har varit inför tanken på en kupp, lika brutalt hänsynslös visar han sig nu vara så snart Allende röjts ur vägen. Även om den nya militärjuntan består av en fyrklöver av toppmilitärer, betraktar sig överbefälhavaren som självskriven ledare.

På kuppdagen den 11 september utlyser han undantagstillstånd i landet och beordrar totalt krig mot fientligt inställda civila och politiker.

Under dagen som följer uttalar han sig i radio och säger att ”detta är ingen statskupp utan en militär rörelse som har till syfte att rädda landet”.

I talet försäkrar överbefälhavaren Chiles 11 miljoner invånare om att han varken vill hämnas eller få absolut makt. ”Det kommer inte finnas vare sig för­lorare eller vinnare”, garanterar han – men händelserna under dagen säger något helt annat.

Redan innan solen går ned över Santiago den här septemberdagen har sönderskjutna och lemlästade kroppar börjat hopa sig i stadens bårhus, och under 17 år framöver kommer ingen medborgare att kunna känna sig trygg någonstans.

”Det finns en hel flock svin där ute. Allt smuts, det var på väg att förstöra landet. De ska gripas, sätt dem i ett flygplan, utan kläder och ägodelar, och kasta ut dem!” vrålar Augusto Pinochet till en assistent vid sin sida.

Direkt efter kuppen har militärjuntan förbjudit politiska partier och all fack­föreningsaktivitet, medierna har belagts med sträng censur och all rättssäkerhet är som bortblåst. Samtidigt har Pinochet varnat för att alla som uppvisar en ”stridbar attityd” omedelbart kommer att avrättas.

Militären anser att landet är proppfullt med ”stridbara element”.

De som stöttar Allende, eller bara vill ha demokrati, är fiender och Pinochet inleder en skoningslös klappjakt på både inbillade och verkliga motståndare. Diktatorn ser fiender överallt och fruktar ständigt attentat eller kuppförsök.

På direkt order från honom genomför militären massarresteringar i rasande fart över hela landet. Personer som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt grips och interneras i något av de hundratals koncentrationsläger av olika storlekar som militären upprättat i all hast.

Dödens karavan mördar allt i sin väg

Den stora idrottsarenan i Santiago, Estadio Nacional, blir snart ett av de mest ökända lägren. Dagen efter kuppen, den 12 september 1973, sitter 600 studenter och lärare från stadens tekniska högskola inspärrade och hopträngda i provisoriska celler på stadions gräsmatta, i omklädningsrummen och i källaren.

Fångarna – som ska visa sig vara de första av totalt 40 000 på Estadio Nacional – förses med ögonbindel och hämtas till timslånga förhör när som helst på dygnet. Militären utsätter dem för grov tortyr.

De ger fångarna elektriska stötar, sparkar dem och slår både barn och vuxna blodiga med piskor och påkar. Det är inte många som kommer levande där­ifrån. Högar av lik fraktas till stadens bårhus eller dumpas på gatorna – eller försvinner spårlöst från jordens yta.

Men blodbadet har bara börjat. I slutet av september 1973 skickar Pinochet en delegation med höga militärer på ett uppdrag i en Puma-helikopter.

Under drygt tre veckor flyger den från stad till stad i norra och södra Chile i en straff­expedition som får namnet Dödens karavan.

På Pinochets order hämtar kommandoenheten ut uppemot hundra fångar ur fängelseceller i hela landet. De förs iväg till ödsliga platser och avrättas; antingen skjuts de ihjäl, huggs ned med machete eller bränns till döds.

Fångarnas enda brott är att de tillhör regeringspartiet, och dödspatrullerna gör ingen skillnad mellan ung och gammal. De yngsta offren är tonåringar, de äldsta är över 70 år. Många av dem får ögonen utskurna och flera ben brutna före avrättningen, som inte sällan slutar med att de ­döda kropparna slits i bitar av kulsprutesalvor. Vissa av liken grävs ned, kastas på soptippen eller försvinner spårlöst.

Andra blir inte ihjälskjutna, utan intvingade i helikoptrar. Från hög höjd blir de sedan knuffade levande ut i havet.

Hemlig polis sprider skräck

Syftet med straffexpeditionen är först och främst att ingjuta skräck – eller med Pinochets ord ”statuera exempel” – både hos folket och bland Pinochets egna män. Alla inom militären sympatiserar nämligen inte med de brutala övergreppen. Många officerare försöker protestera mot likvidationerna, men det är farligt. Om de har tur får de sparken, men i flera fall blir de själva fängslade, torterade eller brutalt avrättade:

”Expeditionen skulle bryta ned den vilja att kämpa emot som förmodligen fanns hos det chilenska folket. Men den skulle även ingjuta fruktan och skräck bland ledare och förhindra att militär personal, ända ned till den lägst rankade officeraren, gjorde något felaktigt: Detta kan hända dig!”, förklarar Oleguer Benaventes Bustos senare i sitt vittnesmål.

Han var andrebefäl i ett av arméns ­regementen. Straffexpeditionen är emellertid inte tillräckligt för Pinochet, som ser fiender överallt. För att ytter­ligare kontrollera och terrorisera folket grundar Pinochet en hemlig säkerhetspolis, DINA (Dirección de Inteligencia Nacional), som har sina egna experter på bland annat mord och tortyr.

Det nitiska DINA jagar tongivande ­Allende-sympatisörer tvärs över hela landet, däribland den avsatte över­befälhavaren Carlos Prats som vägrade delta i militärkuppen. År 1974 mördas han av en bilbomb i Buenos Aires i Argentina. Därmed slipper han åtminstone den utdragna misshandel som tusentals vänstersympatisörer, studenter och konstnärer utsätts för i till exempel ”Villa Grimaldi”, ett av landets flera hundra tortyrcentra.

Inte förrän 1978 stängs ”Villa Grimaldi”. Då har omkring 4 500 män och kvinnor suttit inspärrade i klaustrofobiskt små celler med våldtäkter, vattentortyr, elchocker och brutalt våld som en del av vardagen. Ofta tvingas fångarna se på när deras medfångar blir misshandlade, t.ex. får benen överkörda av en bil.

En av de mest barbariska varianterna av den statliga tortyren drabbar de kvinnliga fångarna, som får levande, utsvultna råttor eller spindlar uppstoppade i underlivet, eller tvingas låta sig betäckas av hundar eller av manliga släktingar.

På bara några år förändrar Pinochet det chilenska samhället till oigenkännlighet. Chile har blivit en nation av fiender som lever i ständig skräck och otrygghet.

Grannar anger varandra, familjemedlemmar anger varandra, och utanför polisstationerna står folk i kö för att lämna in långa listor över misstänkta personer.

De hoppas att själva kanske slippa undan förföljelserna genom att visa sin goda vilja gentemot regimen.

Den utvecklingen tycker Pinochet om. Han betonar gång på gång vikten av att tysta de vänsterorienterade rösterna. Som han säger: ”Om man har kallbrand i en arm måste man skära av den.”

Motståndet mot diktaturen växer

Ekonomiskt går det snabbt framåt: Militärregimen lyckas få landet på fötter ­genom en chockbehandling. Men det blir bara kortvarigt.

Å ena sidan växer det nämligen snabbt fram en mängd nya finansimperier som håvar in pengar och gör de rika ännu rikare. Å andra sidan leder chockbehandlingen till social nedgång med extrem fattigdom och arbetslöshet.
I början av 1980-talet börjar ekonomin att spricka. Flera av de stora före­tagen går i konkurs och plötsligt får Pinochet motståndare på alla sidor. Nu kräver även kyrkan och de gamla högerpartierna, som tidigare stöttat honom helhjärtat, alltmer högljutt att diktaturen ska avskaffas.

Protesterna väcker upp­seende internationellt. Pinochet har blivit en paria, och till och med hans gamla­ vän USA vänder honom ryggen efter regimens många brott mot de mänskliga rättigheterna.

Trots de ökande protesterna är Pinochet optimist. Han är övertygad om att majoriteten vill ha honom som statsöverhuvud, och utlyser självsäkert ett val i oktober 1988.

Det blir ett bakslag: Till sin förvåning förlorar Pinochet valet mot en gammal sympatisör, advokaten och kristdemokraten Patricio Aylwin.

Motvilligt erkänner sig diktatorn besegrad, och när han framträder i tv dagen efter valet konstaterar han bittert att han ”erkänner och accepterar majoritetens dom”. Men i nästa andetag varnar han för att ”det inte kommer att ske någon som helst förändring i regimens konstitutionella ordning”.

Efter valförlusten blir Pinochet trots allt tvungen att släppa sitt järngrepp om makten, och efter 17 års diktatur återgår landet till demokrati igen. Men Chiles före detta envåldshärskare har vidtagit sina mått och steg.

Före valet har han sett till att han oavsett valresultat ska kunna behålla sin plats som chef för de väpnade styrkorna i åtta år. Därmed har han skaffat sig en perfekt position för att kunna förhindra minsta försök att
ut­reda alla de brott som militären har gjort sig skyldig till.

Oavsett vilka anklagelser som riktas mot honom visar Pinochet inte minsta sympati med vare sig offren eller deras anhöriga. Han säger bara att han är stolt över att ha räddat sitt land undan en ekonomisk kollaps. Pinochet reagerar inte heller när gravar med försvunna chilenare hittas efter flera decennier.

Offrens anhöriga är frustrerade över att kistorna inte sällan innehåller kvarlevorna av två personer i stället för en.

Men den forne diktatorn är helt oberörd av chilenarnas öde.

”Den person som lade dem i samma kista borde hyllas; han sparade in på statens kostnader för fler spik”, slår Pinochet fast.