Rosa Parks och den historiska bussturen

Montgomery är huvudstad i Alabama, där segregationen i 1950-talets USA genomförts fullt ut.

Av passagerarna i stadens bussar år 1955 var mer än 70 procent svarta. Trots det skulle afroamerikaner sitta längst bak i bussen och dessutom ge sin sittplats till en vit passagerare, om busschauffören sa åt dem.

Denna mer eller mindre oskrivna regel var James F. Blake ökänd för att upprätthålla. Det var han som körde den buss som Rosa Parks klev ombord på, när hon skulle hem från sitt jobb som sömmerska i ett varuhus den ödesdigra dagen den 1 december 1955.

Tolv år senare var det en vit man som inte hade någonstans att sitta i James F. Blakes buss. Blake sa då åt de afroamerikaner som satt på de främre sätena i de svartas del av bussen att resa på sig, så att den vite mannen skulle kunna sitta.

Rosa Parks fördes till polisstationen, där hon fick lämna fingeravtryck och fotograferades. Där kunde det hela ha slutat. Men det började sjuda bland de svarta invånarna i Montgomery.

Året innan hade den 27-årige baptistprästen Martin Luther King jr. flyttat till staden, och han blev en central person i de protester som stadens svarta befolkning började planera.

”Vi är trötta på segregationen och förödmjukelsen, trötta på att sparkas omkring av förtryckets brutala fötter”, rasade King i kyrkan kort efter att Rosa Parks hade gripits.

Tillsammans med andra medlemmar av den afroamerikanska gemenskapen i Montgomery uppmanade den unge baptistprästen svarta att bojkotta bussarna i staden för att pressa bussbolaget ekonomiskt.

Sammanlagt 35 000 flygblad som uppmanade till bussbojkotten delades ut i staden den 5 december 1955 – samma dag som Rosa Parks dömdes för olydnad och fick böta tio dollar, vilket motsvarar 107 dollar i dag.

I kölvattnet på den historiska bussturen 1955 fick Rosa Parks sparken från sitt jobb som sömmerska och hon utsattes för åtskilliga hot från arga, vita amerikaner.

Det var under en period då lynchningar och blodiga attacker från organisationer som Ku Klux Klan utgjorde ett påtagligt hot mot svarta i Södern.

Varken Rosa Parks eller hennes make kunde hitta något arbete i Montgomery, och deras ekonomiska situation blev allt mer desperat. Hon kunde inte ens betala för medicin mot det magsår som hon led av.

En vändpunkt

År 1957 flyttade hon och maken till Detroit i delstaten Michigan. Där behövde hon inte oroa sig för rasistiskt våld, men trots det fortsatte den nedåtgående spiralen.

Det absoluta lågvattenmärket var nog, när en artikel i tidskriften JET, som riktade sig i huvudsak till den svarta befolkningen, 1960 beskrev hur hon bodde i en tvårumslägenhet och led av magsår och cancer i svalget.

Från 1965 stabiliserades hennes liv och tillvaro emellertid, när hon anställdes som sekreterare åt John Conyers, som var en afroamerikansk, demokratisk ledamot för delstaten Michigan i representanthuset. Hon arbetade på samma post fram till 1988.

Rosa Parks fortsatte att kämpa för medborgerliga rättigheter resten av sitt liv.

Med åren växte Rosa Parks anseende, och på ålderns höst framställdes hon ofta som medborgarrättsrörelsens moder.

År 1996 tilldelades hon presidentens frihetsmedalj av president Bill Clinton, och 1999 fick hon kongressens guldmedalj. Samma år gav hon ut självbiografin Rosa Parks: My Story.

Vid hennes begravning i Detroit höll den tidigare presidenten Bill Clinton ett tal.

”Rosa Parks var gnistan som antände den viktigaste sociala rörelsen i modern amerikansk historia”, sa han.

I sitt tal delade Bill Clinton med sig av ett personligt minne: hur han som nioåring i Arkansas – som tillhörde det segregerade Södern – hade inspirerats av Rosa Parks exempel.

Eftersom han var vit var han van att sätta sig längst fram i bussen, men efter Rosa Parks modiga handling beslöt han och två av hans jämnåriga vänner att de hädanefter skulle sätta sig var som helst i bussen och vid sidan av vem som helst.

1. Amelia Boynton Robinson

Amelia Boynton Robinson misshandlades av polis under en fredlig protestmarsch i Selma 1965.

Bilderna av hennes livlösa kropp spreds över världen och i USA bidrog de till det folkliga stödet för medborgarrättsrörelsen.

Liksom Rosa Parks kämpade hon hela livet för att garantera rösträtt för USA:s svarta – en kamp som hon bidrog till att vinna, när lagen Civil Rights Act godkändes 1964.

Lagen förbjöd olika krav för svarta och vita medborgare i samband med att man registrerade sig som väljare.

2. Mamie Till Mobley

Mamie Till Mobley miste sin ende son, 14-årige Emmett, i augusti 1955, när han lynchades av vita män under en semester i staden Money i delstaten Mississippi.

I hemstaden Chicago visade Mamie Till Mobley upp sin döde sons kropp mitt i staden i en öppen kista som vittnesbörd om de brutala konsekvenser Söderns rasistiska samhällssyn och lagar hade för den svarta befolkningen.

Mer än 100 000 kom för att visa den döde pojken sin respekt i vad som då var den största demonstrationen för medborgerliga rättigheter i USA.

3. Coretta Scott King

Coretta Scott King var också politiskt aktiv, när hennes make Martin Luther King levde, och efter hans död 1968 fortsatte hon sin makes kamp för svartas rättigheter.

Coretta Scott King ledde en väldig demonstration genom Memphis fyra dagar efter mordet på hennes man.

Senare arrangerade hon ett antal stödkonserter – ”Freedom Concerts” – som drog in motsvarande flera hundra tusen kronor till medborgarrättsrörelsen.

4. Ella Baker

Ella Baker var liksom Rosa Parks aktiv i National Association for the Advancement of Colored People (NAACP) från 1930-talet och hon blev en av de mest framträdande och högljudda kvinnliga aktivisterna i USA under 1950- och 1960-talet.

År 1960 var hon med och grundade ungdomsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee, (SNCC), som stod bakom bland annat fredliga, direkta aktioner i Södern.

5. Dorothy Height

Dorothy Height var i tonåren, när hon på 1920-talet började viga sitt liv åt att förbättra villkoren för den svarta amerikanska befolkningen, i synnerhet kvinnorna.

Under 1950- och 1960-talet rekryterade hon frivilliga till medborgarrättsrörelsen, organiserade seminarier, koordinerade sit-ins och mycket annat.

Hon var drivande i rörelsens demonstrationer och var dessutom ordförande i den politiska organisationen National Council of Negro Women, (NCNW) i mer än 40 år.