”Preussen kläcktes ur en kanonkula.”
Så sa den franske kejsaren Napoleon om sin preussiska ärkefiende. Napoleon var själv en militarist, men det låg något i hans påstående: i flera århundraden var Preussen den mest destabiliserande makten i Europa.
Med preussiska dygder som disciplin och blind lydnad som drivkraft stövlade Preussen fram genom en värld av små tyska stater tills Tyskland 1871 enades under preussisk överhöghet.
Här kan du följa Preussens uppgång från en hednisk baltisk nation till en drivande kraft bakom två världskrig och ett ideal för nazisterna och Adolf Hitler.
Du får även en överblick över det mentala arv som Preussen, på gott och ont, har fört vidare till dagens tyskar.
På morgonen den 6 november 1730 kliver två vakter in i fängelsecellen i slottet i staden Küstrin. Där sitter den 18-årige kronprinsen av Preussen, den blivande Fredrik II.
Han har satts bakom galler av sin far, Preussens kung Fredrik Vilhelm I, eftersom han några månader tidigare försökt fly från den tyska staten tillsammans med löjtnant Hans Hermann von Katte, hans bäste vän – och enligt flera historiker hans älskare.
En av historiens mest tragiska kärlekshistorier? Här är de möjliga älskande: Fredrik den store 1736 som 24-åring och den åtta år äldre Hans Hermann von Katte.
Kronprins Fredriks barndom och ungdom präglades av hård militär träning och fysiska bestraffningar. Den känslige prinsen, som älskar att spela flöjt och skriva poesi, har länge drömt om att undkomma sin fars järngrepp och bege sig till England.
Flyktförsöket misslyckas dock och nu kan prinsen bara maktlöst se på när von Katte torteras på gården utanför cellen.
De båda vakterna i kronprinsens cell har fått instruktioner om att pressa honom ända fram till fönstret så att han med egna ögon kan se alla detaljer i bestraffningen.
”Jesus, ta emot min själ”, skriker von Katte och faller på knä. Bödeln höjer sitt svärd och hugger till.
Kroppen lämnas kvar på gårdsplanen fram till klockan två på eftermiddagen som en varning till kronprinsen om vad som kommer att hända med den som motsätter sig kungen av Preussen.
Svart örn med storhetsvansinne
Fredrik den store med den karakteristiska örnnäsan och innehavare av den preussiska Örnorden. De preussiska nationalfärgerna – svart och vitt – syns ofta som bakgrund till den hotfulla örnen med utbredda vingar. Målning av Anton Graff, 1781.
Avrättningen av Hans Hermann von Katte blev inte bara en vändpunkt i Fredrik II:s liv – den blev även början på Preussens väg mot att bli den mäktigaste delstaten i Tysk-romerska riket.
Synen av den döde vännen sopade bort de sista resterna av uppror mot fadern ur kronprinsen och förvandlade honom till en stenhård ledare.
När Fredrik II tog över tronen efter sin fars död 1740 ledde han flera framgångsrika erövringar, som gav honom tillnamnet ”den store”.
När kungen red ut för att erövra nya länder eller slå tillbaka en fiende bar han sitt vapen med Preussens svarta örn och mottot ”Suum cuique” – ”Åt var och en sitt”.
Två århundraden senare stod samma motto – ”Jedem das Seine” – över ingången till koncentrationslägret Buchenwald.
Att Adolf Hitlers nazistiska imperium inspirerades av det militaristiska Preussen är svårt att missa.
För Preussens dygder fördes vidare till kommande generationer, även efter att riket hade fallit.
Tolerans, ärlighet och andra mjuka värden hörde också till de preussiska dygderna, men det är betydligt mer ödesdigra egenskaper som sträng disciplin och blind lydnad som gjort preussarna berömda och ökända.
Trettioåriga kriget tärde hårt på Preussen
Ett nattligt slag mellan spanska och holländska styrkor under trettioåriga kriget. Även om Preussen inte var inblandat i just den här drabbningen är krigets fasor desamma. Målning av Esaias van de Velde, 1623.
Det var långt ifrån självklart att Preussen genom fanatisk nationalism och en aggressiv expansionspolitik skulle segra i kampen om att bli Tysklands ledande makt.
När trettioåriga kriget bröt ut 1618 drogs Europa in i ett blodigt utnötningskrig mellan framför allt Tysklands protestantiska furstar å ena sidan och den katolske kejsaren och hans anhängare å andra sidan. Men efter hand som kriget drog ut på tiden fick de många stridande parterna en mängd andra maktpolitiska motiv.
Konfliktens slagfält var Tysk-romerska riket, som sträckte sig från Frankrike i väster till Ungern i öster och från Danmark i norr till Italien i söder.
Vid den tiden var Tyskland ännu inte en enhetlig nation utan ett lapptäcke av cirka 300 oberoende grevskap, hertigdömen, kungadömen och fria städer, med en kejsare som sammanhållande överhuvud.
Ett av dessa furstendömen var Brandenburg-Preussen, som omfattade stora delar av Tyskland norr om floden Main.
Brandenburg-Preussen, med staden Berlin som huvudstad, drabbades särskilt hårt under trettioåriga kriget.
På 1630-talet minskade till exempel befolkningen i städerna i Brandenburg-Preussen från 113 500 till endast 34 000 invånare.
Från baltisk stam till hertigdöme
Karta över Preussen är sällan statiska under lång tid: Stater slukas och allianser ingås. Kartan visar Brandenburg-Preussens utbreddning och splittrade karaktär 1714. Den magnetiska kraft som drog det ursprungliga preussiska landet österut mot besittningarna vid Brandenburg (Berlin), går inte att ta fel på.
Preussen har sitt historiska ursprung vid Östersjön i ett område som i dag hyser den ryska exklaven Kaliningrad.
Under medeltiden var området glest befolkat av preussare, ett baltiskt folkslag som var nära besläktat med litauer och letter.
På 1200-talet kristnades preussarna av Tyska orden, en militär katolsk orden som inrättades för att kristna de baltiska folken – och utöka Tysklands kulturella och politiska territorium.
Den kristna missionen genomfördes med våld och ledde till många blodiga konflikter mellan preussarna och Tyska orden.
År 1525 upprättades Preussen som ett hertigdöme av biskop Albrecht av Brandenburg-Ansbach under den polske kungen Sigismund I:s överhöghet.
Biskop Albrecht drev igenom reformationen i Preussen och 1568 gick hertigdömet i arv till hans son Albrecht Fredrik.
Den nye ledaren av Preussen utsåg 1618 sin svärson Johan Sigismund till sin efterträdare.
Sigismund var redan kurfurste av Brandenburg, och när han kom till makten förenades Preussen med Brandenburg.
Ofarlig mask förvandlas till giftorm
Krig och katastrofer kunde dock inte besegra Brandenburg-Preussens härskare, kurfursten Fredrik Vilhelm I.
Efter ingåendet av Westfaliska freden 1648 beskattade kurfursten sitt folk hårt för att dra in pengar för att bygga upp en armé som skulle kunna stå emot framtida attacker.
”En härskare behandlas inte med respekt om han inte har egna trupper och resurser”, konstaterade Fredrik Vilhelm I år 1667.
Preussen skulle inte längre vara en obetydlig mask i Tysk-romerska riket, utan en monstruös giftorm som kunde sätta tänderna i sina fiender.
När Sverige 1675 invaderade Brandenburg-Preussen slog ormen till, och den 25 juni 1675 besegrade Fredrik Vilhelm I en numerärt överlägsen svensk armé vid staden Fehrbellin i Brandenburg.
Preussens tillväxt
Preussen var en armé med ett land
Segern över svenskarna blev en vändpunkt i den preussiska historien. Den tyska staten positionerade sig som en maktfaktor i Tysk-romerska riket.
När Fredrik Vilhelm I dog 1688 hade Brandenburg-Preussen erövrat ett stort antal territorier och var nu den största tyska staten efter Österrike.
År 1701 lät Fredrik I av Brandenburg-Preussen sig krönas till kung av Preussen. Brandenburg-Preussen kallades nu helt enkelt för Preussen och var ett enat kungadöme.
Den 18 januari 1701 kröner kurfursten Fredrik I sig själv till kung över Preussen på slottet i Königsberg (i dag Kaliningrad).
Hans efterträdare som kung, Fredrik Vilhelm I, tog över makten 1713. Fram till sin död 1740 utökade han armén från 40 000 till 80 000 man.
När hans son Fredrik II blev kung 1740 hade Preussen den fjärde största armén i Europa och de militära utgifterna stod för 86 procent av hela statsbudgeten.
Som den franske författaren och filosofen Voltaire (1694–1778) skrev: ”Medan vissa stater har en armé, har den preussiska armén en stat.”
Kult kring kungen
Under sin regeringstid, som varade fram till 1786, förvandlade Fredrik den store Preussen till en europeisk stormakt.
Under de så kallade schlesiska krigen (1740–1763) och sjuårskriget (1756–1763) erövrade kungen den tyska staten Schlesien från de österrikiska habsburgarna och införlivade den tyska staten Sachsen i sitt rike.
Krigen kostade omkring 400 000 människor livet i Preussen – omkring tio procent av befolkningen. Trots det avgudade preussarna sin kung.
De preussiska dygderna
”Siegessäule” i Berlin är ett monument över Preussens tre förkrossande segrar över Danmark, Österrike respektive Frankrike. Monumentet är dekorerat med erövrade kanoner, som förgyllts.
Blind lydnad och tolerans
Den preussiska mentaliteten kännetecknades av villkorslös lojalitet mot kungen, staten och fosterlandet.
Egenskaper som ärlighet, redlighet och tolerans hör dock också till de traditionella preussiska dygderna.
Preussen var därför också – särskilt under Fredrik den store – en stat där upplysningens idéer blomstrade bland poeter och tänkare.
Det är dock mer krigiska egenskaper som Preussen förknippas med – både då och idag.
Här är tre av de centrala dygder som banade väg för Preussens framgångar på slagfältet:
När Fredrik den store dog 1786 var kulten kring hans person enorm, och det närmast fanatiska hyllandet av ”Alte Fritz” påminde om det som växte fram kring Adolf Hitler ett och ett halvt sekel senare.
Detsamma gällde den särskilda mentalitet som genomsyrade inte bara arméns cirka 200 000 män utan även befolkningen i stort.
”Medan vissa stater har en armé, har den preussiska armén en stat.” Den franske filosofen och författaren Voltaire.
Preussens auktoritära styresskick omfattade stenhård militarism, maskulina dygder, stockkonservatism och kadaverdisciplin.
Blind lydnad krävdes av alla i alla situationer, och kungens order och statens okränkbarhet fick aldrig ifrågasättas.
Napoleon halverade Preussen
Preussens väloljade militära maskineri fick dock se sig besegrat när den franske kejsaren [Napoleon] (https://varldenshistoria.se/krig/kanda-krigsman/napoleon/napoleon-pojke-fran-provinsen-blev-fransk-kejsare) i början av 1800-talet invaderade Tysk-romerska riket.
År 1806 besegrade han Preussen vid städerna Jena och Auerstedt – och kort därefter intog han huvudstaden Berlin.
De franska segrarna lämnade djupa bucklor i den preussiska rustningen.
Den 9 juli 1807 undertecknade det besegrade Preussen ett fredsavtal med Frankrike – freden i Tilsit – i vilket Preussen gick med på att avstå alla sina territorier väster om floden Elbe.
Som ett resultat av fredsavtalet förlorade det preussiska kungadömet ungefär hälften av sitt land.
Preussens revansch
Efter det svidande nederlaget mot Frankrike moderniserade Preussen sin armé genom att införa en rad reformer.
Kroppsliga bestraffningar förbjöds och det blev möjligt för vem som helst, oavsett social status, att göra karriär inom armén och bli officer.
Moderniseringen av Preussens militär fungerade.
Kungariket deltog i flera stora slag mot Napoleon, bland annat det avgörande slaget vid Leipzig 1813, som tvingade Napoleon att dra sig tillbaka från Tyska riket.
Året därpå invaderade preussarna Frankrike i en koalition med Ryssland, Sachsen, Sverige och Storbritannien. Napoleon abdikerade i april 1814 och året därpå förhandlades Europas nya gränser fram vid Wienkongressen.
Tysk-romerska riket hade upplösts av Napoleon – nu ersattes det av Tyska förbundet, som omfattade totalt 35 länder och fyra fristäder.
Otto von Bismarcks Europa
Otto von Bismarck dikterar freden för den franske ministerpresidenten Adolphe Thiers efter den tyska segern över Frankrike 1871.
Under de följande decennierna växte Preussens makt i det nya tyska området, delvis tack vare införandet av en tullunion, Zollverein, 1834, som avskaffade tullhindren mellan de tyska staterna och gjorde Tyskland till en gemensam marknad.
Godsägaren Otto von Bismarck, som 1862 utnämndes till Preussens ministerpresident, hade dock betydligt större ambitioner.
Hans vision var att förena de många små tyska staterna till en enda tysk nationalstat, men Österrike och Frankrike stod i vägen. För att nå sitt mål var Bismarck tvungen att väcka liv i det preussiska krigsmonstret.
Först riktade han vapnen mot Danmark, som innehade de tyska besittningarna Schleswig och Holstein. År 1864 krossade Preussen och Österrike den danska armén i dansk-tyska kriget.
Två år senare gick Bismarck i krig mot Österrike för att driva ut landet ur Tyska förbundet och etablera Preussen som den mäktigaste staten i förbundet.
År 1870 var Frankrike det enda kvarvarande motståndet mot ett enat Tyskland. Bismarck samlade de små tyska staterna i ett blixtkrig västerut.
Preussen och Tyskland förödmjukar Frankrike totalt, när kung Vilhelm I av Preussen den 18 januari 1871 utropas till tysk kejsare i Spegelsalen i Versailles. Målning av Anton von Werner, 1885.
Segern över Frankrike var ett faktum 1871, och Tyska riket kunde etableras med Preussens kung Vilhelm I som härskare.
”Det är inte lätt att vara kejsare under en sådan kansler.” Kejsar Vilhelm I om Bismarck.
USA:s president dömer Preussen till döden
Den stenhårda militarismen och den auktoritära statsapparat som hade varit hörnstenarna i Preussens framgångar under tidigare århundraden slutade dock med att bli kejsardömets fall.
Som den tyske historikern Ramsay Muir skrev efter första världskrigets utbrott 1914:
”Den historiska bakgrunden till konflikten är resultatet av ett gift som har spridits i det europeiska systemet under århundraden. Och huvudkällan till detta gift är Preussen.”
Efter första världskriget tvingades Tysklands kejsare Vilhelm II abdikera, och 1918 utropade det socialdemokratiska partiet (SPD) Tyskland som republik – senare känd som [Weimarrepubliken] (https://varldenshistoria.se/samhalle/weimarrepubliken-ett-demokratiskt-experiment-som-nastan-lyckades).
Preussiska dygder som blind lydnad och stenhård militarism återupplivades under nazismen, men efter Nazitysklands fall upplöstes Preussen officiellt som tysk stat.
Som USA:s president Dwight D. Eisenhower uttryckte det fanns det ingen plats för Preussen i den nya världsordningen:
”När Hitler och nazisterna är borta måste den preussiska militära klicken försvinna med dem. Krigsälskande ligor av militarister måste utrotas från Tyskland om vi ska ha någon verklig garanti för framtida fred.”
Hitler hämtade inspiration hos preussarna
Adolf Hitler med kronprinsen av Preussen, Vilhelm I, år 1933.
Den tyske nazistledaren Adolf Hitler hyste en djup beundran för preussarnas gamle kung Fredrik den store.
Som ung man i Wien hade Hitler försökt etablera sig som konstnär innan han gick in i politiken och blev 1900-talets mest brutale diktator.
Nazistledaren såg sin personliga utveckling som en spegelbild av Fredrik den store, som intresserade sig för konst som ung man men som utvecklades till en tuff, militant ledare som vuxen.
Hitler höll fast vid sin idol ända till slutet. Han lät hänga ett porträtt av Fredrik den store på Führerbunkerns råa betongväggar som dekoration.
I sin bok Mein Kampf skrev Hitler att Tysklands existens berodde helt och hållet på det preussiska rikets ”strålande hjältemod” och de preussiska soldaternas ”dödsföraktande mod”.
Beundran gick tydligen även åt andra hållet; en betydande andel av nazistpartiets medlemmar och anhängare kom från det forna Preussen.
När Adolf Hitler på 1930-talet strävade efter makten fick han dessutom stöd av bland annat sönerna till den abdikerade Vilhelm II – kronprins Vilhelm av Preussen och prins August Vilhelm.
Den senare blev 1930 medlem av den nazistiska paramilitära gruppen SA och nazistpartiet NSDAP och var en nyckelperson i nazisternas framgångsrika propaganda.
De fyra mäktigaste preussarna
Tre kungar och en kansler
Det tyska rikets historia formades av krigiska kungar och en järnhård rikskansler. Möt fyra av de mäktigaste männen i Preussens historia.
Fredrik den store – ”Alte Fritz”
Med Fredrik den store på tronen (1740–1786) blev Preussen en stormakt på allvar. Den krigiske kungen lyckades under sjuårskriget (1756–1763) hålla bland andra Frankrike stången och erövra viktiga landområden från Österrike. Under hans regeringstid växte Preussens armé från cirka 80 000 man till nästan 200 000, vilket gjorde den till den tredje största armén i Europa.
Fredrik Vilhelm III – började dåligt
Det började dåligt, men slutade väldigt bra för Preussens monark Fredrik Vilhelm III (1797–1840). Kungen kastade 1806 huvudstupa ut Preussen i krig mot Frankrike och kejsar Napoleons armé. Fredrik Vilhelm III var en oduglig fältherre, och kriget slutade med att Napoleon ockuperade Berlin. Efter Napoleons nederlag 1813 återupprättades emellertid gränserna från tiden före Napoleonkrigen.
Vilhelm I – den förste kejsaren
Vilhelm I (1861–1888) hamnade som ny kung snabbt i konflikt med den liberala majoriteten i parlamentet, när han planerade en kraftig militär upprustning. Vilhelm I utnämnde 1862 Otto von Bismarck till ministerpresident – så att han skulle kunna lösa problemen. Vilhelms makt minskade i takt med Otto von Bismarcks ökade inflytande, och 1871 lät han sig krönas som kejsare utan något reellt politiskt inflytande i det nya, förenade Tyska riket.
Otto von Bismarck - ”Järnkanslern”
När Otto von Bismarck 1862 blev ministerpresident växte Preussens armé kraftigt. Tidens stora frågor skulle lösas med ”järn och blod”. Bismarck utsågs 1871 till den förste rikskanslern i det enade Tyska riket. Kejsaren lät honom i stort sett regera landet som han ville, men när sonen 1888 tog över tronen blev det början till slutet för ”Järnkanslern”, och Otto von Bismarck blev 1890 tvungen att avgå.