Tolv odödliga citat

Många har genom historien försökt att kapa åt sig äran för det berömda citatet, och det har ofta använts för att beskriva hur krig används som ursäkt för politiskt lurendrejeri .

Orden härrör från den grekiske dramatikern Aiskylos (526–456 f Kr). Han deltog som soldat i flera krig, sist under slaget vid Salamis år 480 f Kr, där den persiska dominansen i Grekland bröts.

Slaget gav honom inspiration till skådespelet "Perserna", vilket väckte ilska, eftersom det kunde tolkas som sympatiskt inställt gentemot den persiske fienden.

Redan från början av det andra puniska kriget (218–202 f Kr) visade sig härföraren från Karthago, Hannibal, vara en av sin tids största taktiska genier, som alltid kunde hitta ett nytt och oväntat sätt att anfalla fienden på.

När det visade sig omöjligt att anfalla Rom från havet, överraskade han romarna genom att föra sin här med stridselefanter över Alperna.

Hannibal höll stora delar av Italien besatt i 15 år, och romarna tvingades att grundligt studera hans taktiska tänkande för att kunna påbörja ett motanfall, som var tillräckligt effektivt för att tvinga ut honom ur landet igen.

År 47 f Kr ryckte den romerske härföraren Julius Cesar in i Mindre Asien med en stor här. Den lokale prins Pharnakes hade erövrat delar av landet från romarriket, och detta uppror skulle krossas. Och det snabbt!

Efter ett fälttåg på bara fem dagar riktade de romerska legionärerna dödsstöten mot prinsens styrkor vid Zile, en stad i norra Turkiet. Blixtanfallet beskrevs med orden: "Jag kom, jag såg, jag segrade!

Det är långt ifrån säkert att Cesar verkligen har sagt eller skrivit de berömda orden, men redan den gången fick de stort propagandavärde för den tillsynes oövervinnliga romerska hären.

Den franska drottningen Marie Antoinette skall hånfullt ha sagt att om de fattiga inte hade råd med bröd, kunde de ju i stället bara äta kakor – eller rättare sagt: "Låt dem äta brioche!"

Hon och hennes make, konung Ludvig XVI, avsattes och avrättades 1793 under den franska revolutionen, och yttrandet ansågs illustrera drottningens bristande förståelse för folkets eländiga levnadsvillkor.

Marie Antoinette har emellertid aldrig uttalat de berömda orden.

De härrör från Marie-Thérèse, som var fransk drottning mer än hundra år tidigare, och för henne fick orden inga konsekvenser.

År 1683 kommenterade hennes gemål, konung Ludvig XIV (Kung Sol) i varje fall hennes död med orden: ”Detta är första gången hon har vållat mig bekymmer!”

Maximilien Robespierre var inspirerad av upplysningstidens stora filosofer, när han 1789 blev en av ledarna för den franska revolutionen.

Han svek dock även sina egna frihetsideal. Det var samme Robespierre som från september 1793 stod i spetsen för terrorregimen, som i revolutionens tjänst begränsade fransmännens friheter och rättigheter och kostade inemot 50000 människor livet.

Den blodiga perioden slutade först den 28 juli 1794 med avrättningen av Robespierre, som hade förvandlats från frihetshjälte till tidens värste tyrann.

Carl von Clausewitz var preussisk officer, och hans bok från 1830, "Om kriget", studeras fortfarande av militära teoretiker.

Framför allt avspeglar hans bok emellertid en tid, då hela synen på krig höll på att förändras.

Under upplysningstiden hade man uppfattat krig som kaos, men särskilt under Napoleonkrigen, i vilka Clausewitz deltog, började man betrakta krig som summan av en lång rad faktorer, som innefattade ekonomi, teknologi och truppernas sociala sammansättning.

I enlighet med detta tänkande var det ju naturligt att betrakta politik och krig som besläktade.

Den engelske författaren George Orwell hade förlorat många illusioner om politiska ledare efter att ha deltagit i striderna mot fascisterna i det spanska inbördeskriget (1938-39).

Det blev en tendens under 1900-talet att författare och journalister skrev kritiskt om krig.

Det spanska inbördeskriget fick beteckningen ’historiens första mediekrig’. Skribenter var inte längre bara iakttagare av kriget utan hade blivit aktiva deltagare, och de antikrigsromaner som ofta blev resultatet kom att prägla vanliga människors syn på kriget.

Orwell skrev romanen "Hyllning till Katalonien".

Så skrev den franske biologen Jean Rostand 1939, och han syftade på den tyske diktatorn Adolf Hitlers uppenbara förakt för människoliv, som Europa skulle varsebli under kommande år.

Nittonhundratalets andre store diktator, Sovjetledaren Josef Stalin kan uppfattas som Hitlers ideologiska motpol, men på många sätt var hans tankegångar inte så annorlunda.

Stalin sade: ”En död är en tragedi, en miljon döda är statistik”.

Inte ens de största politiska ledarna vet vart historien bär hän. Den indiske frihetshjälten Mahatma Gandhi såg framför allt den engelska kolonimaktent som sin fiende, när han sommaren 1940 uttalade sig om Englands nazistiske motståndare.

Varken han eller särskilt många andra kände emellertid vid den tidpunkten till den fulla omfattningen av nazismens förbrytelser, och han kunde därför tillåta sig att låta sin egen huvudfråga styra hans syn på förhållandena i Europa.

Efter kriget uttalade Mahatma Gandhi sig på ett helt annat sätt.

Den brittiske premiärministern Winston Churchill kom med sina berömda ord i ett tal i Underhuset den 20 augusti 1940. Slaget om England rasade, och landets ledare syftade på de brittiska piloternas insatser för att möta de våldsamma tyska angreppen från luften.

Till skillnad från den populära uppfattningen syftade han emellertid inte enbart på den lilla gruppen Spitfirepiloter utan också på bombflygplanens besättningar och andra som riskerade livet i luften.

Det var ändå ett relativt litet antal, och Churchills tal hade så stor effekt att piloterna i Royal Air Force därefter kom att kallas "The Few" – "De få".

Harry Truman var amerikansk vicepresident, när president Franklin Roosevelt dog den 12 april 1945.

Han var på många områden dåligt förberedd för uppgiften och hade till exempel bara ytlig kännedom om Manhattanprojektet och planerna på att använda bomben mot Japan.

När andra världskriget kort tid därefter upphörde, ledde hans arbete med att ställa om landets ekonomi efter fredstida förhållanden till politiskt kaos och omfattande strejker.

Det fick honom att dra slutsatsen att man i politiken inte har några vänner.

Den 26 juni 1963 uttalade den amerikanske presidenten John F Kennedy sitt stöd för Berlin, 20 måneder efter att Sovjetunionen hade byggt muren tvärs genom staden.

I ett tal vid rådhuset i Berlin sade han att han – och därmed hela västvärlden – uppfattade sig som berlinare.

Det påstås att han kom på formuleringen, och att den skulle framsägas på tyska, omedelbart före talet, och att borgmästare Willy Brandt lärde honom att uttala orden på vägen upp till podiet.

Undersökningar i efterhand har emellertid lite naggat i kanten myten om att historiens stora ord kommer som plötsliga, geniala infall.

Det verkar som att talskrivarna i Washington nogsamt funderat ut "Ich bin ein Berliner", och att presidenten var väl förberedd i god tid före talet.

Testa dig själv med berömda citat

Detta var endast tolv odödliga citat. Det finns givetvis många fler berömda citat som tagit plats i historieböckerna. Du har säkert hört många av dem, men har du koll på vem som sagt vad? Testa dina kunskaper med fem historiska citat.