Tio dåliga idéer: Ingen vågade säga emot diktatorn

1984: Sedan 1965 leder Nicolae Ceaușescu en av Östeuropas mest hårdföra regimer. Det går utför med ekonomin och i det kommunistiska Rumänien råder brist på nästan allt. Fattigdomen till trots drömmer Ceaușescu om att imponera på världen.

Till en början skilde sig Nicolae Ceaușescu inte särskilt mycket från många andra kommunistiska diktatorer i Östeuropa, men efter ett besök i Nordkorea år 1971 förändrades allt.

Den rumänske ledaren blev så imponerad av den personkult som den nordkoreanske ledaren Kim Il Sung byggt upp kring sig själv att han bestämde sig för att kopiera bedriften.

Nu skulle inte bara rumänerna, utan hela världen se vilken enastående ledare han var. Intensiv propaganda hyllade Ceaușescu som geniet, frälsaren och solen, och år 1984 inleddes bygget av en majestätisk byggnad som skulle slå världen med häpnad: världens största regeringsbyggnad.

Trots Rumäniens katastrofala ekonomi köptes en miljon kubikmeter marmor in för att smycka Casa Republicii, ”Republikens hus”. Sjuhundratusen ton stål och brons, 3 500 ton kristaller och 480 ljuskronor gjorde regeringsbyggnaden till sin tids dyraste.

Det gigantiska bygget, som upptog hela 365 000 kvadratmeter mitt i huvudstaden Bukarest, hade 1 100 rum. Endast 400 av dem inreddes, medan de övriga har stått tomma sedan färdigställandet år 1997.

Ceaușescu fick aldrig se sitt vansinniga livsverk. När han år 1989 beordrade militären att skjuta mot demonstranter som protesterade mot honom ledde det till uppror. Kuppmakare tillfångatog Ceaușescu och hans fru, dömde dem i all hast till döden och arkebuserade diktatorparet framför en mur.

1975: Röda khmererna vinner inbördeskriget i Kambodja. Nu har tiden kommit för att omvandla det fattiga sydostasiatiska landet till ett kommunistiskt paradis, menar landets diktator Pol Pot. Khmererna har sina rötter på landsbygden och det agrara livets idyll inspirerar diktatorn till sin ohyggliga vision om en bondestat.

Stadsbor är korrupta och dekadenta, hävdade Pol Pot. I diktatorns ögon utgjorde befolkningen i storstäderna det största hindret för framsteg och upprättandet av ett paradisiskt Kambodja. Därför närde diktatorn den märkliga idén att helt avskaffa fenomenet stadsbor.

De 2,5 miljoner invånarna i huvudstaden Phnom Penh beordrades ut på landet. Där skulle de odla ris och andra grödor tio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Pol Pots lantliga utopi blev dock inget paradis, utan snarare ett helvete.

Tvångsförflyttningen av miljontals människor visade sig vara en alltför stor belastning på landsbygden, som drabbades av hungersnöd och epidemier.

De tidigare stadsborna trivdes inte heller på landsbygden, där många dog av malaria. Snart flöt lik i risfälten. Att gräva massgravar blev vardag på landsbygden.

Pol Pots vision inskränkte folkets frihet. Ingen fick resa utan röda khmerernas tillstånd och ingen fick säga ”jag”, bara ”vi”. Mellan åren 1975 och 1979 kostade hungersnöd, sjukdomar och massavrättningar av landets intellektuella någonstans mellan 1,5 och 2 miljoner människor livet.

Liken begravdes i många fall vid risfälten för att deras kvarlevor skulle göda marken.

Pol Pot förlorade makten när grannlandet Vietnam invaderade Kambodja år 1978. Från sitt gömställe i djungeln fortsatte han att strida tills år 1997, då han togs till fånga. Året därpå dog den tidigare diktatorn av hjärtsvikt vid 72 års ålder.

1981: Mjölkkor trivs inte i tropikerna. Ändå beslutar Kubas enväldige ledare Fidel Castro att öriket ska förvandlas till en storexportör av mjölk.

Fidel Castro är nog mest känd för sina stora cigarrer och gröna militäruniform, men hans passion var mjölkprodukter. En god middag slutade i regel med att Castro avnjöt 18 skedar glass.

Vid ett tillfälle fick han Kubas ambassad i Kanada att köpa in 28 lådor glass från en amerikansk tillverkare, detta av ren nyfikenhet på tillverkarens smaker.

Diktatorn tyckte också mycket om milkshake, en last som CIA kände till. Vid flera tillfällen försökte den amerikanska underrättelsetjänsten förgifta hans mjölkdryck, dock utan att lyckas.

Entusiasmen för mjölk innebar att Castro, ”El Presidente”, satte sig för att göra Kuba till världens ledande mjölkproducent, de stora klimatutmaningarna till trots. Kor och tjurar från världens främsta jordbruksländer importerades för att kubanerna skulle kunna avla fram en ny koras med hög mjölkproduktion.

År 1982 kunde Fidel Castro fira sin första triumf när kon Ubre Blanca (”Vita juvret”) överträffade till och med den ideologiska ärkefienden USA:s bästa ko, som gav 80 liter mjölk om dagen. Ubre Blanca slog rekordet genom att producera 110 liter, vilket gav kon en plats i Guinness rekordbok.

Förklaringen till framgången var en intensiv avel och, vilket kubanska systemkritiker sarkastiskt konstaterade, att Vita juvret levde bättre än Castros övriga undersåtar.

Kon fick till exempel en varierad kost och åt aldrig samma sak två dagar i rad. Till och med apelsiner fick den stilla hungern med. Den stod i ett svalt stall, där dämpad radiomusik stod för underhållningen, medan 16 medarbetare arbetade i skift med att mjölka kon var sjätte timme.

Dagens totala produktion rapporterades regelbundet i den statskontrollerade kubanska radion, som om det rörde sig om resultaten från en stor fotbollsturnering.

När Vita juvret dog år 1985 blev kon uppstoppad och på ön Isla de la Juventud restes en staty av rekordkon. Vita juvret fick emellertid ingen superavkomma, så Castros diktatordröm om att göra Kuba till en stor mjölkproducent misslyckades.

1353 före Kristus: Många diktatorers galna idéer drivs av storhetsvansinne och eftersom de sällan omger sig med rådgivare som vågar säga sin ärliga mening kan mycket gå fel. Ett skolexempel kommer från Egyptens forntid.

För 3 300 år sedan bestämde sig farao Amenhotep IV för att avskaffa alla Egyptens gudar och ersätta dem med en enda, solguden Aton. Själv kallade sig farao för Akhenaton, som betyder ”den som är välgörande för Aton”.

Farao beordrade att de ”hedniska” templen skulle stängas eller helgas åt Aton, så att alla kunde tillbe den nya guden. Beslutet, som slog ner som en blixt från klar himmel i det forntida Egypten, fick riket att vackla.

Uppförandet av en ny huvudstad dränerade statskassan och snart fanns det inte pengar till att försörja soldaterna som var stationerade längs Egyptens gränser. Riket började därför krympa efter hand som utländska makter vann framsteg.

Tolv år senare dog Akhenaton, varefter rasande präster tvingade hans ännu inte myndiga tronarvinge Tutankhamun att återinföra de gamla gudarna.

1977: Historien om Jean-Bédel Bokassa påminner på många sätt om bröderna Grimms Fiskaren och hans hustru. Den afrikanske diktatorn vill upp till maktens topp och får betala ett högt pris för sitt maktbegär. Olyckan beror på hans beundran för Napoleon.

Bokassa började som sergeant och blev överste i Centralafrikanska republiken innan han år 1966 tog makten i en kupp. Titeln som både general och president för det utfattiga landet söder om Sahara räckte dock inte för Bokassa.

Bokassas gränslösa beundran för Napoléon Bonaparte inspirerade honom till att kopiera sin idols meriter och likt den franske härföraren låta sig krönas till kejsare.

Då var en överdådig kröningsceremoni ett måste. Förberedelserna tömde dock snart statskassan, så år 1976 tvingades Frankrike gå in med ekonomiskt stöd.

Året därpå var allt klart. Då kunde Bokassa ta plats på tronen under en förgylld örn och välja mellan två olika juvelbesatta kronor. En imponerande spira fick han också under kröningen.

Tvåtusenfemhundra prominenta gäster från runtom i världen fick en inbjudan från Hans Kejserliga Höghet, men bara 600 kom. Som ende utländske monark deltog Liechtensteins prins i festligheterna.

Ceremonin, som kostade miljontals dollar, skapade oro i kejsarriket. På den tiden levde två av tre invånare i Centralafrikanska republiken på under en dollar om dagen, så kejsarens frosseri gjorde tiotusentals människor fullkomligt rasande. Ett par år efter kröningen avsattes Bokassa och tvingades fly till Frankrike.

1968: Vad gör en diktator om han känner att hans makt är hotad? I Ekvatorialguinea tänker landets ledare Macías Nguema så det knakar och fattar därefter ett bloddrypande beslut.

När Ekvatorialguinea frigjorde sig från Spanien år 1968 blev Macías Nguema landets förste president. Han visade sig snart vara helt galen och införde ett terrorvälde som kostade mellan 50 000 och 80 000 människor livet, omkring var femte av det afrikanska landets cirka 400 000 invånare.

Listan över presidentens vansinniga och paranoida agerande är lång, men framför allt hans hat riktat mot västliga idéer var en drivkraft bakom många av hans våldshandlingar.

Den galne diktatorn, som ansåg att västlig utbildning utgjorde det största hotet mot sin makt, bannlyste läkarvetenskap, naturvetenskap och mycket annat. Tiotusentals människor avrättades bara för att de hade en utbildning, medan andra välutbildade personer flydde landet.

Inte ens politiker och höga ämbetsmän kunde känna sig säkra. Nguema litade till exempel inte på landets centralbankschef, som han lät avrätta, varefter diktatorn tog med sig alla pengar hem till sitt privata residens.

Nguema blev inte heller glad när chefen för den statliga statistikbyrån presenterade en översikt över den snabbt krympande befolkningen. Som straff styckades chefen ”för att lära honom att räkna”, som diktatorn sa.

När Nguema störtades år 1979 lämnade han efter sig ett land som varken hade någon effektiv förvaltning eller en statsbudget. Hetsen mot utbildning hade dessutom gjort att Ekvatorialguinea bara hade två läkare och ett par dussin ingenjörer.

2010: Turkmenistan ligger norr om Iran och har kust mot Kaspiska havet, där landets diktator vill skapa ett paradis för turister. Han har dock missat en viktig detalj.

När Gurbanguli Berdimuchammedov blev Turkmenistans ledare år 2006 började han genast fundera på nya sätt att skaffa intäkter till sitt fattiga land. År 2010 riktade han blicken mot Dubai.

Det arabiska emiratet var i färd med att förvandlas från oljeproducent till ett turistmecka, och oljeschejkernas projekt inspirerade diktatorn, som kallar sig Arkadag, ”Beskyddaren”.

En kort tid senare påbörjade han projektet Awaza, en ny stad som enligt visionen skulle bli en attraktiv badort och Centralasiens Las Vegas. Planen var att ett 100 kvadratkilometer stort turistområde mot Kaspiska havet skulle locka 17 miljoner turister om året.

Mängder av lyxhotell byggdes längs stranden, men i sin iver hade diktatorn missat en viktig detalj: Turkmenistans visumregler är så strikta att nästan inga turister kan ta sig in i landet.

Trots sin imponerande strandpromenad är Awaza i dag en spökstad. Under högsäsongen är endast 30 procent av bäddarna belagda.

År 39: Alla antikens historiker beskrev romerska rikets kejsare Caligula som galen. Ett av exemplen på hans vansinne orsakar svält bland Roms invånare.

Liksom alla romare var den unge Caligula mycket vidskeplig. När en sierska spådde att han hade lika liten chans att bli kejsare som att korsa Baiaebukten utanför Neapel till häst, gjorde det därför intryck på honom.

År 37 efter Kristus lyckades Caligula trots allt bli romerska rikets kejsare, en triumf som han ville fira genom att utmana spådomen.

Kejsaren beordrade ett stort antal pråmar att samlas i bukten, varefter de bands samman och fylldes med sand, så att de bildade en flytande väg, som sträckte sig de fem kilometerna från Baiae till Porto di Pozzuoli.

I två dagar körde den galne kejsaren triumferande fram och tillbaka i sin stridsvagn. Tyvärr hade Caligula lagt beslag på de pråmar som dagligen försåg Rom med spannmål via floden Tibern. När spannmålsleveranserna plötsligt upphörde började Roms invånare svälta.

1958: Kommunistledaren Mao Zedong vill förvandla kineserna från fattiga bönder till effektiva industriarbetare. Diktatorns stora plan kommer dock att kosta miljontals människor livet.

Mao hade lovat kineserna att kommunismen skulle ge dem gott om mat på bordet. För att uppfylla det löftet måste Kina upphöra att vara ett land av självförsörjande bönder, ansåg diktatorn. I stället skulle miljontals människor på landsbygden få sysselsättning inom industrisektorn.

När han år 1958 beordrade landets provinser att konkurrera med varandra om att producera mest stål, cement och andra industriprodukter närmast kollapsade jordbruket, eftersom bönderna fick fullt upp med att uppfylla den kvot som deras provins hade lovat Mao.

För att nå upp till sin kvot smälte bönderna bland annat ner grytor, pannor och plogar till stål i sina hemmagjorda masugnar. Resultatet blev historiens värsta hungersnöd, i vilken minst 30 miljoner kineser dog. Stålet visade sig vara av så dålig kvalitet att det inte gick att exportera.

2009: När det lilla nordafrikanska landet Eritrea drabbas av hungersnöd står världen beredd med hjälpsändningar, men landets diktator Isaias Afwerki tackar nej. Nödhjälpen är inte välkommen.

År 1993 blev Isaias Afwerki Eritreas starke man. Diktatorn var besatt av tanken på att hans land skulle bli självförsörjande. Lösningen var enligt Afwerki enkel: Bönderna fick inte lov att hamstra någon mat. I stället skulle områden med överskott sända delar av skörden till nödlidande områden.

I praktiken skedde omfördelningen genom att Afwerkis soldater konfiskerade skörden, varefter grödorna såldes i statliga butiker.

När Eritrea drabbades av hungersnöd år 2009 ställdes systemet på prov. Det misslyckades katastrofalt, dels för att stora delar av skörden försvann efter det att soldaterna tagit hand om den, dels för att bönderna började svälta och då inte längre kunde odla marken på något effektivt vis.

När utländska nödhjälpsorganisationer erbjöd sig att komma landet till undsättning avvisade Afwerki dem, eftersom hjälpen skulle ”demonisera lokalbefolkningen och göra människor slöa”.

Snart blev emellertid katastrofen så omfattande att Afwerki inte ens kunde förse sin egen armé med mat. Av rädsla för uppror anlitade den desperate diktatorn då 20 000 etiopiska legosoldater. Hur många liv hungersnöden kostade är fortfarande okänt. Trots kritik från FN är Afwerki fortfarande Eritreas diktator.