Theodore Roosevelt på livsfarlig expedition i Amazonas

Expeditionens ledare träffas

Knappt två månader senare har Roosevelt klarat av hela sin föredragsturné. Nu tar han på sig sin kakifärgade jacka och spänner tropikhjälmen om sin knubbiga haka.

Den 12 december 1913 kan Roosevelt för första gången hälsa på expeditionens brasilianske ledare Cândido Rondon.

Dagen utgör den officiella starten på Roosevelt-Rondon-expeditionen.

För den slanke och hårdföre brasilianen ser den fyllige amerikanske expeditionsledaren ut som en föga lämpad man för strapatserna utanför storstaden.

Trots det visar Rondon stor respekt för Roosevelt. Den garvade upptäcktsresanden har nämligen fått höra att expresidenten är betydligt tuffare än hans utseende ger sken av.

Svaga amerikaner gallras ut

Roosevelt, som ofta kallades ”Teddy”, visar inte heller några svaghetstecken under den långa resan från floden Paraguay i södra Brasilien till expeditionens mål Rio da Dúvida, som Rondon själv upptäckt och namngett på en resa år 1909.

Den gången tvingades han ge upp att segla nedför den okända floden efter att ha förlorat sina krafter på grund av malaria och svält, två av regnskogens stora faror.

Roosevelt har utan problem klarat den över två månader långa resan till Rio da Dúvida, som expresidenten och hans amerikanska expeditionsmedlemmar kallar ”River of doubt”. Med hans landsmän är det emellertid annorlunda.

Sexton timmar långa dagliga strapatser genom lermassor och i gassande sol har gjort en av amerikanerna sjuk, medan flera andra ständigt beklagar sig över de fysiska prövningar som de utsätts för.

I synnerhet deras eviga klagan är enligt Roosevelt oacceptabel:

”Det är en expeditionsmedlems plikt att kämpa sig fram, om så krävs på alla fyra, tills han segnar ned i en hög på marken”, deklarerar han och gallrar ut fem landsmän innan kanoterna sätts i vattnet på ”Tvivlets flod”.

Med sig har expresidenten två robusta amerikaner: den helskäggsprydde naturhistorikern George Cherrie och Roosevelts egen son, 24-årige Kermit.

Inför expeditionen krävde expresidentens hustru Edith att Kermit skulle följa med och se till att maken kom tillbaka hem med livet i behåll.

Kermit har tidigare ledsagat sin pappa på en safari i Afrika.

Förutom de tre amerikanerna och Cândido Rondon sätter sig en brasiliansk navigatör, en läkare och 16 medhjälpare, så kallade camaradas, till rätta i kanoterna den 27 februari 1914.

Roosevelts camaradas börjar paddla och kanoten glider sakta in i den okända regnskogen.

”Lycka till”, ropar de kvarlämnade amerikanerna från flodstranden. Roosevelt kommer att behöva alla lyckönskningar han kan få.

Giftorm attackerar Roosevelt

Bara några timmar senare inser expeditionens medlemmar att resan kommer att bli lång och svår.

Insekterna svärmar runt huvudet på de svettiga männen, vars kläder är fuktiga och klibbiga av värmen och det oupphörliga regnandet.

Luftfuktigheten gör det svårt att andas och för varje paddeltag töms männen på alltmer av sin energi.

”Flodens lopp är extremt vindlande. Den vänder och vrider sig i alla tänkbara riktningar.

Båtkarlarna får i perioder anstränga sig mycket för att styra runt båtarna i svängarna”, skriver George Cherrie i sin dagbok.

Hans huvuduppgift under färden är att samla in exemplar av okända djur och växter.

Därför deltar den 48-årige forskaren inte i det mödosamma arbetet med att kartlägga ­floden, som är huvudorsaken till att expeditionen tillrygga­lägger endast 13 kilometer under de första tre dagarna.

Varje gång den främre kanoten – med Kermit Roosevelt och två camaradas ombord – ser en flodkrök måste de ro in till stranden.

Där hoppar Kermit iland och hugger upp en glänta i djungeln med sin machete.

Först därefter kan han slå ned en observationsstång i marken.

Stången fungerar som en pejlstock för expeditionens navigatör och kartograf João Lyra, som från sin kanot ute på floden tar fram en telemeter för att mäta avståndet till pejlstocken, medan Rondon i sin kanot avläser en kompass för att anteckna flodens riktning.

Samarbetet säkerställer en exakt kartläggning av den okända floden, men med över hundra stopp om dagen är Kermit helt utmattad varje eftermiddag – och översållad av rivsår och insektsbett:

”Massor av myror, rätt hårt arbete”, konstaterar amerikanen kortfattat i sin dagbok.

Den tredje dagen glider expeditionens sju kanoter förbi en indianby som uppenbarligen lämnats i all hast.

Den påminner dem om en av regnskogens största faror: indianerna. I synnerhet Cândido Rondon är på sin vakt, för han minns tydligt ett möte med indianerna under sin upptäcktsresa år 1909.

Då dödade en grupp indianer flera av hans mannar med giftpilar, varefter de begravde liken i upprätt ställning med armarna och huvudena ovanför marken.

Den 48-årige brasilianen befarar nu att indianerna har lagt sig i bakhåll med sina dödliga vapen någonstans inne i skogens täta buskage.

”Om så krävs måste vi sätta livet till, men vi får aldrig själva döda”, förmanar Cândido Rondon gruppen. Han vet att om de besvarar ett indianangrepp så kommer ingen av dem att ta sig levande ut ur regnskogen.

Tursamt nog för expeditionen har de inte sett skuggan av några indianer när de slår läger strax före solnedgången på den tredje dagen.

Medan de är i färd med att hugga upp ett område med sina yxor och macheter skriker en camarada plötsligt till.

En giftig korallorm ringlar sig alldeles intill hans fötter. I panik kastar brasilianen sin yxa efter den svart- och rödrandiga ormen.

Yxan missar, varefter ormen ringlar iväg mot Roosevelt. Han försöker krossa djurets huvud under klacken, men missar. Ormen öppnar blixtsnabbt sitt gap och sätter tänderna i Roosevelts känga.

Roosevelt drar förskräckt till sig foten, medan ormen snabbt försvinner iväg i den gröna vildmarken.

Han vet att korallormens gift kan förlama och döda en människa.

”Jag hade emellertid tjocka kängor på mig och de här ormarnas huggtänder är, till skillnad från huggormars, för korta för att tränga igenom kraftigt läder”, skriver en lättad Roosevelt senare.

Den här gången slapp expeditionsmedlemmarna undan med andan i halsen, men regnskogen ska snart utkräva sitt första offer

Forsar och vattenfall försinkar resan

Den 2 mars börjar som en vacker dag utan regn när männen sätter sig i kanoterna. På Tvivlets flod kan gruppen emellertid ”aldrig veta vad som väntar runt nästa krök”, som Roosevelt skriver i sin dagbok.

Både amerikanerna och brasilianerna njuter av förmid­dagen. De tittar på växterna som hänger ut över det mörka vattnet och lyssnar på alla fågelläten som fyller luften.

Framåt eftermiddagen överröstar ett oroande brus emellertid djurens läten, och floden griper plötsligt tag i kanoterna. Snart glider farkosterna genom oroligt vatten och bruset övergår med tiden i ett kraftfullt dån.

Med viss möda och tack vare flera av expeditionens skickliga brasilianska camaradas lyckas man få in alla de sju kanoterna oskadda till stranden.

Därifrån ser Theodore Roosevelt och Cândido Rondons expeditionsmedlemmar att vattnet längre fram närmast sjuder. Naturfenomenet visar att hårda strömmar och vattenfall väntar längre fram.

Medan expeditionens camaradas slår läger tar sig ledarna mödosamt fram genom regnskogen för att skaffa sig en överblick över situationen.

Längs en cirka kilometerlång sträckning förvandlas Tvivlets flod till ett klippigt inferno där vattnet piskar oregerligt.

Rondon beslutar att gruppen måste hugga upp en stig genom regnskogen, så att de kan släpa kanoterna förbi den farliga sträckningen av floden.

Nästa morgon börjar en grupp camaradas hugga bort buskar och snår tills de får upp en stig. Andra camaradas fäller små träd, som de hugger rena från grenar tills endast stammarna återstår.

De lägger träden på stigens mjuka jord, så att kanoterna kan släpas över de runda stammarna.

Efter två och en halv dags ansträngningar är konstruktionen klar. Badande i svett släpar de brasilianska camaradas kanoterna genom skogen tills samtliga sju farkoster är förbi de vilda strömmarna.

Nu kan expeditionen fortsätta, men under den följande veckan ställs Roosevelt och hans expeditionsmedlemmar inför flera ofarbara sträckningar av floden.

Om och om igen blir männen tvungna att fälla träd och röja regnskog. Vid ett tillfälle krossas två kanoter. De förtöjda båtarna hade under natten slitits loss och fallit nedför ett vattenfall.

”Vi kan inte göra något annat än att bygga en eller ett par nya kanoter. Det tar tid och vi tär ytterligare på vår redan begränsade proviant”, skriver en påtagligt bekymrad George Cherrie den 11 mars.

Brasilian försvinner spårlöst i strömmen

Så snart de nya kanoterna är klara fortsätter färden. Den 15 mars sitter Kermit, som alltid, i den främsta båten med sin hund och sina camaradas Simplicio och João.

Männen ser ett vattenfall längre fram, men Kermit beordrar dem ändå att paddla fram till en liten ö av sten ute i floden, så att han kan få en bättre överblick över det väntande hindret.

Innan kanoten kommer fram till ön för emellertid en strömvirvel farkosten ur kurs. Några sekunder senare åker de nedför vattenfallet.

Mirakulöst nog sitter alla kvar i kanoten efter fallet, men ytterligare en malström vänder runt kanoten och kastar männen i vattnet.

Kermit och João lyckas ta sig in till stranden och även hunden kravlar sig i säkerhet. Skakade blickar de båda männen ut över floden.

Simplicio är borta – liksom kanoten och deras plåtlådor med omkring tio kilo oumbärlig proviant.

Teddy blir lättad när han ser att sonen lever.

Simplicio hittar de emellertid ingenstans, vilket får expresidenten att konstatera att han måste ha ”krossats mot de stora stenarna under den starka strömmen”.

Döden har blivit en fast följeslagare på färden.

Indianerna skjuter dödliga pilar

Efter förlusten av tio kilo proviant är läget kritiskt för expeditionens 21 kvarvarande medlemmar. Efter en inventering beslutar Roosevelt att dagsransonerna måste minskas; ingen vet hur länge expeditionen kommer att pågå.

”Vad som väntar längre fram är okänt. Vi har ingen aning om vare sig var vi kommer att hamna eller hur och när vi kommer ut ur djungeln”, skriver amerikanen.

Som en av expeditionens två ledare kan han inte låta männen vräka i sig av maten för att sedan riskera att de alla svälter ihjäl.

Uteblivna framgångar med att jaga vilt i regnskogen bidrog till matkrisen. Dagen efter Simplicios död beger sig därför Cândido Rondon in i regnskogen med sin hund Lobo i ett försök att förbättra situationen.

Ett par kilometer från lägret hör Rondon läten från apor. På alla fyra smyger han sig närmare de tilltänkta bytesdjuren, medan en överentusiastisk Lobo rusar i förväg genom skogens buskage. Några sekunder senare hör Rondon hur hunden ylar till.

Nervöst spetsar brasilianen öronen. Ljudet av underliga röster får honom att dra slutsatsen att det inte var en ja­guar eller ett navelsvin som attackerade Lobo.

”De här rösterna känner jag igen. Små utrop, energiska och upprepade med en särskild rytm som är typisk för in­dianerna när de gör sig redo att gå till anfall”, sa Rondon.

Pipande återvänder Lobo, men hunden haltar med en pil i vänster ben och en i magen, strax under hjärtat.

Rondon skjuter ett varningsskott i luften för att skrämma indianerna, men rösterna fortsätter att närma sig.

Han ser ingen annan utväg än att fly och låta den döende hunden ligga.

Väl hemma i lägret väntar dåliga nyheter. Av en olyckshändelse har ytterligare en kanot slagits sönder mot en klippa.

Risken för ett indianangrepp gör att männen inte har tid att bygga en ny, så alla tvingas lämna kvar sina personliga ägodelar för att det ska finnas plats för alla män och provian­ten i de återstående båtarna.

Rondon bestämmer sig för att visa sin respekt för indianerna och berätta att de kommit i fred, så han lägger två metallyxor och några pärlor intill ett indianskt fiskeredskap som han hittat vid stranden.

Resan fortsätter. Lyckosamt nog för gruppen attackeras båtarna inte längre nedför floden.

Den 18 mars – den tjugonde dagen på Tvivlets flod – känner Rondon sig tillräckligt säker för att hålla en liten ceremoni inne på land sedan han och Kermit upptäckt en biflod.

För att hedra Teddy och Kermit insisterar Cândido Rondon på att ge den nyfunna bifloden namnet Rio Kermit, medan Tvivlets flod ska heta Rio Roosevelt.

Brasilianen sätter upp en träskylt med flodens nya namn i regnskogen, medan camaradas skrålar: ”Hipp, hipp hurra!”

”Både Kermit och jag bad enträget om att flodens namn inte skulle ändras. Vi tyckte att Rio da Dúvida var ett bra namn.

Men mina kära vänner insisterade och det hade varit ohövligt av mig att komma med invändningar.

Jag var mycket rörd över deras handling och över ceremonin”, skriver Teddy i sin dagbok.

Det är dock långt ifrån frid och fröjd med expeditionen. Flera camaradas är sjuka och för varje dag kurrar magarna alltmer. Även Roosevelt har fått huvudvärk och feber – ett tecken på malaria. Tiden är knapp.

Roosevelt sliter upp ena benet

Hotet från indianerna får Roosevelt och Rondon att placera ut vakter på nätterna.

Det största hotet mot expeditionen finns emellertid inte inne i regnskogen, utan i deras eget läger.

Roosevelt skriver att proviantlagren minskar för varje natt, vilket gör honom rasande:

”På en expedition är stöld av mat ett lika allvarligt brott som mord och bör följaktligen bestraffas på motsvarande vis”, kommenterar expresidenten.

När Cherrie den 27 mars kommer rusande mot Roosevelt medan han sitter och vilar på flodbrädden tillsammans med Kermit och en grupp camaradas glömmer han dock allt om proviantkrisen och sin egen hälsa.

”Två kanoter har kantrat och fastnat mellan klipporna i strömmen. Om de spolas loss kommer de att krossas mot stenarna”, ropar Cherrie.

Teddy är först ned till floden, där han vadar ut i strömmen. I vatten upp till bröstet kämpar han och några camaradas med att försöka få loss kanoterna.

Det tar flera timmar innan man lyckas baxa loss farkosterna.

Båtarna har räddats, men när Teddy kommer upp ur vattnet haltar han. Blod rinner nedför hans skenben.

De vassa stenarna i vattnet har rivit upp hans ben. Expeditionens läkare tvättar och förbinder genast såren, men smärtorna är mycket kraftiga.

Nästa morgon har Teddy svårt att stötta på benet. Situationen blir inte bättre av att Rondon under en rekognosceringstur nedför floden upptäcker sex branta vattenfall.

”Vi måste nog lämna kanoterna. Nu kommer var och en av oss att bli tvungen att ta sig fram genom skogen”, säger Rondon med allvarlig min efter att ha samlat gruppen.

För den skadade och sjuke Roosevelt kan en sådan vandring innebära en dödsdom. Trots det opponerar han sig inte mot Rondons beslut, eftersom det kan förbättra de övriga expeditionsmedlemmarnas överlevnadschanser.

Kermit vill emellertid för allt i världen ha med sin pappa levande hem från expeditionen. D

ärför går den unge Roosevelt till Rondon med ett alternativt förslag:

Tillsammans med en handfull camaradas vill Kermit försöka fira kanoterna nedför vattenfallen med rep – en livsfarlig uppgift.

Rondon är inte särskilt förtjust i idén, men han ger slutligen med sig.

Roosevelt, som har hög feber, kan bara konstatera att hans sår har blivit infekterat. Tidigt nästa morgon, efter 31 utmattande dagar på floden, kallar expresidenten till sig sin son och Cherrie för att berätta något viktigt:

”Jag har kommit till insikten att vissa av oss inte kommer att klara den här resan. Jag vet att jag nu är en börda för resten av er.

Cherrie, jag vill att du och Kermit fortsätter. Ni kan ta er ut. Jag stannar här.”

Roosevelt hoppas att hans son ska ge upp sin livsfarliga plan och acceptera Rondons beslut.

Kermit kämpar sig genom sex vattenfall

Teddys uppmaning följs dock inte av hans son, som vägrar svika löftet som han gav sin mor om att föra fadern säkert hem.

Tillsammans med navigatören Lyra och fyra camaradas beger sig Kermit därför till vattenfallen.

Regnet gör klipporna glashala. Endast ett rep fastspänt runt midjan räddar de modiga männen från att störta ned i vattenmassorna, medan de med hjälp av rep försöker föra kanoterna oskadda genom de dundrande fallen.

”Arbetet var inte bara extremt svårt, utan också riskabelt”, skriver Roosevelt, som själv behövde stöttas av Cherrie på vägen ned till botten av vattenfallen.

Efter fyra dagars strapatser kommer Kermit och hans mannar slutligen ned till lägret vid foten av fallen.

Alla sex lever, men endast fyra av expeditionens kanoter har klarat transporten. Kermit är fullkomligt utmattad när han lägger sig i sin hängmatta på kvällen:

”Männen mycket modlösa, blött hela dagen, halv ranson”, skriver den 24-årige mannen kortfattat i sin dagbok.

Dagen därpå klämmer männen ned sig i de återstående kanoterna och fortsätter färden.

Kilona har rasat av dem och dysenteri och malaria har försvagat flera av expeditionens femton camaradas så mycket att de inte längre klarar av att arbeta för full kraft.

Kex och konserverade bönor försvinner fortfarande från plåtlådorna.

En morgon ertappar camaradas ledare Paixão Paishon en av sina kollegor, Julio, med att stjäla ur en låda. Konflikten eskalerar och plötsligt hörs ljudet av ett gevärsskott i regnskogen.

”Julio har dödat Paishon!” skriker en förfärad camarada när han kommer med nyheten.

”Han som dödar måste dö. Så är lagen i mitt land”, säger Roosevelt upprört. Expresidenten trotsar sina smärtor när han med ett gevär i handen haltar efter den flyende Julio. Mördaren lyckas dock försvinna in i skogen.

I tre dagar ser de 19 expeditionsmedlemmarna inte till Julio under den fortsatta färden. Farliga strömmar tvingar regelbundet upp männen på land, men när de kan segla ligger Teddy på rygg och vilar i den största båten.

Jakten på Julio har förvärrat hans tillstånd. Under flera dygn befarar Kermit att fadern ska dö.

På morgonen den 6 april, dag 39 på floden, ligger Teddy i båten med svettpärlor i pannan när det hörs ett rop från en trädtopp: ”Senhor coronel”, ropar Julio, som bönar och ber Roosevelt om att få lov att komma ombord på båten.

Teddy betraktar mördaren genom sina immiga glasögon. Utan ett ord låter amerikanen kanoten passera förbi trädet. Julio lämnas kvar åt indianerna och de vilda djuren. Ingen i expeditionen ser till tjuven igen.

Tillbaka i civilisationen

Under veckan som följer tittar expeditionsmedlemmarna oroligt runt varje flodkrök för att se vad som döljer sig i form av vattenfall längre fram.

Hälften av sällskapet lider nu av malaria och Teddys ben har blivit så infekterat att alla former av beröring är oerhört smärtsamma.

Trots det klagar expresidenten inte. Han håller god min till och med när expeditionens läkare utan att använda några smärtstillande medel öppnar benet med en skalpell för att kunna avlägsna var från såret.

”Oavsett vad som hände var han alltid på gott humör. Till och med i de allra mörkaste stunderna satt han alltid inne med ett skämt.

Pappas mod var en inspiration som vi aldrig kommer att glömma”, skriver sonen Kermit i sin dagbok.

Även han förses med en daglig dos kinin av expeditionsläkaren.

Den 13 april ljusnar situationen och Cherrie skriver att de ”efter över en månads kamp mot strömmarna nu sitter i ett läger där det inte hörs något brus”.

Samma kväll avnjuter de avmagrade männen en rejäl festmåltid bestående av fisk, apa och en kalkonliknande fågel.

Nästa förmiddag stiger expeditionsmedlemmarnas mod ­ytterligare när Rondon inne på flodbrädden får syn på en träskylt med bokstäverna J och A.

”Det var det första säkra tecknet på att en civiliserad människa befunnit sig på floden”, konstaterar Cherrie, som tillsammans med resten av gruppen blir ett enda stort leende när en främmande man i kanot strax därpå dyker upp.

Efter 47 dygn på Tvivlets flod är äventyrarna för första gången i kontakt med en människa.

Rondon berättar för främlingen vilka de är och att de har rest nedför floden.

”Är han verkligen president?” säger mannen förundrat när han presenteras för Roosevelt.

Rondon förklarar att Roosevelt inte längre är president, men att han har varit det.

”Den som en gång har varit kung har alltid en majestäts rätt”, svarar främlingen, och trots att Teddy inte orkar sätta sig upp i kanoten värdesätter han mannens hövlighet.

Det tar expeditionen ytterligare två veckor att tillryggalägga sträckan till floden Aripuanã, där Rio Roosevelt slutar, men under återstoden av resan träffar männen människor från trakten, och av dem kan Rondon köpa kanoter och mat.

De behöver inte längre vara rädda för att svälta ihjäl eller ställas inför livsfarliga vattenfall.

”Vår farofyllda färd var över. Från och med nu var det rena barnleken”, skrev Roosevelt, vars tillstånd tack vare de rikliga mängderna mat förbättras mycket för varje dag som går.

Teddy dör som en nöjd äventyrare

Officiellt avslutas den strapatsrika expeditionen den 26 april 1914, och den 25 kilo lättare Roosevelt är väldigt stolt över att ha varit med om att ”kartlägga denna stora flod”, som nu officiellt bär hans namn.

De 64 milen genom outforskad vildmark gav också nya kunskaper om växter och djur, för expeditionen återvände med många sällsynta exemplar.

Roosevelt fick emellertid betala ett högt pris för resan. De sista fem åren av sitt liv fick han stå ut med ett dåligt ben och återkommande malariaanfall.

Expresidenten, som har upplevt ett tvättäkta djungeläventyr, ångrar dock aldrig den farofyllda färden, vilket han tydligt ger uttryck för i ett brev till en vän en kort tid före sin död år 1919:

”Jag är en gammal man och jag var med om en mördande resa nere i söder, men den var väldigt spännande.”