Paparazzi manipulerade Bismarcks lik
Historiens första paparazzi anade ett scoop när Tysklands gamle järnkansler låg för döden. I skydd av mörkret smög de sig in på hans gods och tog den bild som kunde göra dem rika. I stället åkte de i fängelse.
Otto von Bismarck låg död i sängen när fotograferna klättrade in genom fönstret. De lyfte upp hans huvud, rättade till lindan och vred tillbaka klockan till tiden för dödsögonblicket.
Otto von Bismarck hyste en djupt rotad aversion mot fotografer. ”När de knäpper vet man aldrig om man blir skjuten eller fotograferad”, sade han en gång.
Och om de var oförskämda och tog en bild som inte passade honom lät han konfiskera den. von Bismarck – den vitale tyske statsmannen – ville bara visa sig från sin bästa sida.
År 1898 gav dock hans krafter vika och nu låg han på godset Friedrichsruh nära Hamburg och väntade på döden.
Det var bara en fråga om dagar och det visste fotograferna Willy Wilcke och Max Priester som började planera en listig kupp: En bild av den döde järnkanslern skulle göra dem rika.
Med en fräckhet som lätt kan mäta sig med våra dagars paparazzi mutade de von Bismarcks kammarherre Pinnow och skogvaktaren Spörcke för att få veta något om 83-åringens tillstånd.
”Det handlar om blå sedlar”, lockade Wilcke. Med ett löfte om 200 riksmark glömde kammarherren snabbt sin lojalitet gentemot den gamle som han hade vårdat och passat upp på.
Max Priester (t.v.) var den tekniskt skickligaste av de båda fotograferna. Efter domen hamnade han på sinnessjukhus och avled endast 45 år gammal. Willy Wilcke (t.h.) drev en liten butik i Hamburg. Efter domen sattes han i fängelse (bilden) och blev ruinerad.
I den dödes rum
Den 30 juli kom meddelandet från kammarherren: Bismarck skulle dö när som helst. De båda fotograferna skyndade sig till Friedrichsruh och tog in på ett värdshus i närheten.
Vid 23-tiden samma kväll drog Bismarck sin sista suck i sängen som stod på bottenvåningen. Skogvaktaren Spörcke såg till att komma med på listan över de personer som skulle stå hedersvakt vid den avlidne.
Strax före klockan fyra på morgonen öppnade han ett fönster och släppte in de båda fotograferna. Medan Max Priester riggade upp sin kamera vid sängens fotända tog Willy Wilcke tag i den döde.
Han ville få upp Bismarcks huvud så att det kom högre upp på kudden. Wilcke ställde tillbaka visarna på den klocka som stod på nattduksbordet så att den visade på dödsögonblicket – en viktig detalj som skulle göra bilden ännu mer värdefull.
Max Priester tände magnesiumpulvret och i blixten från den brinnande metallen tog han den första bilden. De hade nätt och jämt tid att ta en bild till.
Auktion i Berlin
Redan tio minuter senare var de på väg ut genom parken igen. De framkallade bilderna på värdshuset och sedan bar det av till Hamburg där en retuschör stod redo för att försköna motivet. Bland annat skulle pottan vid Bismarcks säng bort.
De skulle få bäst betalt för bilderna i rikets huvudstad, Berlin. Den första augusti anlände de båda fotograferna med tåg.
De tog in på Hotel de Rome på Unter den Linden och lät sedan annonsera att tidningarna kunde få köpa ”de enda bilderna” av den döde Bismarck.
En annons bjöd in Berlins tidningsutgivare att lägga bud när ”den enda bilden av Bismarck på dödsbädden” auktionerades ut. De behövde bara komma till Hotel de Rome en viss dag klockan 10-13.
Intresset var enormt. Nästa dag strömmade journalister och redaktörer till och priset steg.
På eftermiddagen bjöd ägaren till det stora Deutscher Verlag 30000 riksmark för bilderna – det motsvarar drygt 2,8 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Otto von Bismarcks son Herbert hade dock fått nys om bilderna och via telegram larmat polisen i Berlin. Wilcke anade ingenting när han lämnade hotellet för att läsa tidningen på ett kafé och lämnade Max Priester för att vakta bilderna.
”En stund senare kom min kollega tillsammans med en välklädd man. Han presenterade sig som kriminalkommissarie och talade om att bilderna av furstens dödsbädd skulle tas i beslag”, berättade Wilcke senare.
Här tog drömmen om rikedom slut för historiens första paparazzi. Herbert von Bismarck fick bilderna och fotograferna fängslades för olaga intrång.
Först 1952, 54 år senare, offentliggjordes en av bilderna.