Lenins väg till makten
Lenin grep chansen när den kom. Trots att han ledde ett mindre parti när den ryska revolutionen bröt ut var det han som tog över makten i det väldiga Ryssland.
Vladimir Iljitj Lenin.
På annandag påsk, enligt den ryskortodoxa kalendern, rullar ett tåg in på Finlandsstationen i Petrograd. Stationen är smyckad i rött och guld, musikkårer spelar och en förväntansfull folkmassa trängs på perrongen. Festligheterna har organiserats av bolsjevikpartiet för att välkomna partiets ordförande Vladimir Lenin som efter många år i exil nu återvänder till hemlandet.
Drygt en månad tidigare har våldsamma folkliga uppror tvingat tsaren att abdikera och en provisorisk regering har tillsatts. Februarirevolutionen har genomförts av flera socialistiska grupperingar men även av reformvänliga liberaler som tröttnat på det ålderdomliga enväldet.
Många av revolutionärerna är inställda på att samarbeta över partigränserna för att skapa ett mer modernt och jämlikt samhälle i Ryssland.
Lenin mot samarbete
Men den lille mannen i skärmmössa som stiger av tåget uppskattar inte det överdådiga mottagandet. Han betraktar blomsterdekorationerna och triumfbågarna som borgerligt bjäfs och anser att folket än så länge har mycket lite att glädjas åt. Redan på perrongen låter han åskådarna förstå att han definitivt inte tänker samarbeta med andra politiska grupper.
När en av välkomsttalarna pratar om att ”sluta de demokratiska leden för att försvara revolutionen” blir han rasande. ”Den provisoriska regeringen kommer att förråda er!” ropar han till åhörarna.
Lenin gör klart för dem att han verkligen inte har återvänt till Ryssland för att samarbeta med några borgarbrackor eller försiktiga socialdemokrater. Enligt honom är februarirevolutionen bara inledningen till en världsomfattande omvälvning, ett blodigt klasskrig där arbetare och bönder en gång för alla ska ta makten ifrån kungar, adel och kapitalistiska utsugare.
Februarirevolutionen
Vladimir Lenins återkomst till Ryssland blev inledningen till en febril maktkamp vars utgång kom att påverka Rysslands – och hela världens – framtid för många år framöver.
Det som hade utlöst februarirevolutionen var att kvinnliga arbetare inom textilindustrin gick ut i strejk och demonstrerade på Petrograds gator under paroller som ”Ner med kriget!”, ”Ner med tsaren!”, ”Bröd åt arbetarna!”.
Den unge Vladimir Iljitj Uljanov sitter längst ner till höger på denna familjbild. Lenin växte upp i en välbärgad familj i Simbirsk vid Volga. Staden bytte 1924 namn till Uljanovsk för att hedra Lenin.
Kerenskij fortsatte första världskriget
Första världskriget som rasat sedan 1914 hade orsakat stor brist på livsmedel i hela landet och framförallt i storstäderna. Omkring 1 700 000 ryska soldater hade redan stupat i kriget och missnöjet med hur tsarregimen skötte krigsansträngningarna var en av de viktigaste orsakerna till att upproret fick ett så brett stöd. Snart anslöt sig många av tsarens soldater till revolten och den 15 mars 1917 tvingades tsar Nikolaj II att abdikera.
En provisorisk regering bildades i Petrograd samtidigt som så kallade sovjeter, revolutionära arbetar-, bonde- och soldatråd organiserades över hela landet.
Regeringen leddes först av furst Georgij Lvov, som snart ersattes av advokaten Aleksander Kerenskij från det socialistrevolutionära partiet. Trots det folkliga motståndet mot kriget valde Kerenskij att inleda en offensiv mot Tyskland.
När denna misslyckades minskade förtroendet för den provisoriska regeringen bland den krigströtta befolkningen, vilket gynnade Lenins bolsjevikparti, som var det enda parti som utlovade en omedelbar fred.
Bolsjeviker mot mensjeviker
Lenins parti hade bildats 1903 när Rysslands socialdemokratiska arbetareparti splittrades i två fraktioner. Mot bolsjevikerna (majoritetsmännen) stod mensjevikerna (minoritetsmännen) som strävade efter att, i likhet med västeuropeiska socialdemokrater, genomföra socialismen inom ett parlamentariskt statsskick.
Bolsjevikerna ville däremot skapa en helt ny socialistisk samhällsordning, där arbetarklassens intressen tillvaratogs av en styrande intellektuell elit. Redan vid sin återkomst till Ryssland publicerade Lenin sina ”aprilteser” där han förkastade den provisoriska regeringen och agiterade för att all makt skulle övergå till sovjeterna.
Med slagorden ”Fred, jord och bröd!” växte bolsjevikpartiet från att ha varit en liten och ganska okänd grupp, till att bli ett av Rysslands största partier. Och det var inte bara folket på gatan som slöt upp bakom bolsjevikerna, utan också merparten av de soldater som var stationerade i Petrograd.
Kerenskij underskattade länge Lenins inflytande och trodde att det största hotet mot revolutionen var att konservativa krafter skulle försöka avsätta regeringen för att återinföra tsarväldet.
Bolsjeviker stormar Vinterpalatset i Petrograd under oktoberrevolutionen 1917.
Lenin flydde till Finland
Först efter att bolsjevikerna i juli gjort ett första kuppförsök – de så kallade julioroligheterna – utfärdades arresteringsorder för de ledande personerna inom partiet. Lenin och hans nära medarbetare Grigorij Zinovjev valde att sätta sig i säkerhet i Finland.
De flydde förklädda och med falska pass. Den vanligtvis skäggige och flintskallige Lenin var oigenkännlig med slätrakat ansikte och iförd en blond peruk, medan Zinovjev tvärtom rakat av sig håret och låtit skägget växa.
Från exilen i Finland följde Lenin händelseutvecklingen i Petrograd. Samtidigt som folket på gatorna krävde fred hotades staden både av en tysk invasion och av kuppförsök från de tsartrogna. För varje kris visade sig den provisoriska regeringen alltmer försvagad och ombildades flera gånger.
Oktoberrevolutionen
De fängslade bolsjevikerna släpptes ut ur fängelset och tillskansade sig ett allt starkare övertag. Mensjeviken Nikolaj Suchanov, som skrivit en krönika över ryska revolutionen, har beskrivit händelseutvecklingen:
”Bolsjevikfaran, som från början bara var ett påhitt, hade blivit verklighet. Huvudstadens sovjet, ledningen för de andra sovjeterna, fältarmén och garnisonen bakom fronten – allt föll i Lenins händer. Statens hela auktoritet förkroppsligades av dessa bolsjeviker som var fast förenade med massorna.”
I Finland drog Lenin upp planerna för en ny statskupp och när han ansåg att tiden var mogen återvände han i hemlighet till Petrograd, där hans medarbetare Lev Trotskij skötte den praktiska administrationen av maktövertagandet.
Den 7 november avfyrade de revolutionära soldaterna på kryssaren Aurora ett kanonskott, som signalerade att revolutionen hade börjat. Det enda väpnade motståndet kom från en liten grupp officerare och en kvinnobataljon som satts att försvara regeringen i Vinterpalatset. Men de fick snart ge upp och regeringsmedlemmarna fängslades.
Målning av Lenins återkomst till Petrograd (dagens Sankt Petersburg). Bakom Lenin står Stalin.
Lenin Rysslands ledare
Lenin trädde nu fram som det nya Rysslands ledare. I hela sitt liv hade han varit besatt av tanken att komma till makten. Nu fick han en ny fråga att fundera över: Hur skulle han behålla den?
Redan i juli hade han skrivit en text med titeln "Om de konstitutionella illusionerna", där han framförde åsikten att man under den revolutionära perioden inte kan ta hänsyn till majoritetens vilja. ”Det väsentliga är att det finns en minoritet som är bättre organiserad, mer medveten och bättre beväpnad, och kan påtvinga majoriteten sin vilja och segra.”
Enligt denna devis såg han nu till att utmanövrera – och i vissa fall fängsla – de medlemmar från de övriga socialistpartierna som menade att man borde utforma en demokratisk författning.
Tjekan – Lenins hemliga polis
Han lät också upprätta en ”allrysk extraordinär kommission för bekämpandet av kontrarevolution, sabotage och spekulation”. Känd under förkortningen tjeka blev denna hemliga polisorganisation ansvarig för att spåra upp ”klassfiender” som utan rättegång fängslades, avrättades eller skickades till Sibirien.
För att drabbas av utrensningen behövde man inte ha begått något brott. Det räckte med att man tillhörde ”utsugarklassen” och bland offren fanns allt från verkliga fiender till revolutionen till munkar, nunnor, fastighetsägare och fabrikörer.
Oktoberrevolutionen hade genomförts nästan utan blodspillan. Men för befolkningen som hoppats på att bolsjevikernas maktövertagande skulle ge dem fred och mat på bordet, blev tillvaron ännu svårare.
Freden i Brest-Litovsk
Under de kommande åren slets landet sönder av terror, svält och ett kaotiskt inbördeskrig som krävde miljontals dödsoffer, både militärer och civila.
Bolsjevikerna höll sitt löfte att ta Ryssland ur första världskriget, men det skedde till priset av stora landförluster.
Freden i Brest-Litovsk 3 mars 1918 slöts helt på Tysklands villkor och innebar att Ryssland förlorade Finland, Ukraina, Polen och de baltiska staterna som tidigare ingått i det ryska väldet. Förlusten av det bördiga Ukraina, som fungerat som Rysslands kornbod, bidrog till att förvärra den redan svåra hungersnöden.
Vladimir Lenin under exilen före ryska revolutionen.
Ryska inbördeskriget bryter ut
Situationen blev inte bättre av att flera miljoner soldater och krigsfångar nu återvände till det civila livet, där de möttes av svält och arbetslöshet. I det kaos som rådde i landet ökade missnöjet och bolsjevikernas styre angreps från en mängd olika håll.
Det ryska inbördeskriget som pågick från 1918 till 1922 var i huvudsak en strid mellan ”de röda”, som försvarade revolutionen och ”de vita”, rester av den kejserliga armén förstärkta av frivilliga som ville återinföra monarkin. En rad etniska grupper inom det ryska väldet tog dessutom till vapen för att värna sina nationella intressen.
I Sibirien bildades en tjeckisk legion bestående av före detta krigsfångar som tillsammans med militära expeditionskårer från Frankrike, Storbritannien, Japan och USA slogs på de vitas sida. Dessutom drog flera självständiga krigsherrar och odefinierbara milisgrupper runt på plundringståg i landet och intog ibland hela städer.
Bolsjevikerna befarade att de vita skulle frita den avsatta tsarfamiljen som satt fängslad i Jekaterinburg. För att undvika detta lät man den 19 juli 1918, på Lenins direkta order, arkebusera hela familjen som bestod av tsar Nikolaj II, hans hustru Alexandra, kronprins Alexej och hans fyra systrar.
Fanny Kaplan sköt Lenin
Den 30 augusti 1918 utsattes Lenin för ett attentat efter att ha besökt en fabrik i Moskva, som nu ersatt Petrograd som huvudstad. En ung kvinna vid namn Fanny Kaplan sköt honom med tre skott, av vilka ett träffade axeln och ett gick genom lungan. Lenin återhämtade sig, men hans hälsa försämrades och det anses troligt att skadorna kan ha bidragit till att han senare drabbades av en stroke.
Kaplan – som var en hängiven socialist – uppgav i förhör att hon skjutit Lenin för att hon ansåg att han förrått revolutionen och ledde landet i fel riktning. Hon avrättades omedelbart utan rättegång och efter attentatet skärptes jakten på oliktänkande ytterligare.
Josef Stalin vann maktkampen efter Lenins död och styrde Sovjetunionen diktatoriskt till sin död 1953.
Gorkij kritisk till Lenin och Trotskij
I oktober 1918 skrev den socialistiske författaren Maksim Gorkij:
”Lenin, Trotskij och deras partikamrater är redan infekterade av maktens gift; det visar deras skändliga inställning till den personliga friheten och yttrandefriheten och till alla de rättigheter som demokratin kämpade för att föra fram till seger ...”
Direkt efter maktövertagandet hade Lenin påbörjat arbetet med att förstatliga banker och industrier. Bönderna tilläts att ta över godsens egendomar, vilket de i praktiken redan hade gjort på egen hand under den turbulenta tid som gått sedan februarirevolutionen.
Problemet var att bönderna drog fördel av matbristen i städerna och sålde sina livsmedel till ockerpriser på svarta marknaden. För att klara av matförsörjningen till städerna och Röda armén började bolsjevikerna tvångsrekvirera spannmål från bönderna.
NEP – nya ekonomiska politiken
När inbördeskriget väl var över omprövade Lenin den hårda ”krigskommunism” som han ansett varit nödvändig under kriget och införde en ekonomisk politik med inslag av marknadsekonomi, kallad "nya ekonomiska politiken". Denna hjälpte Ryssland att återhämta sig efter alla år av krig.
I december 1922 grundades Sovjetunionen då Ryssland slogs ihop med Transkaukasien, Ukraina och Vitryssland. Men redan i maj samma år hade Lenin drabbats av en stroke som tvingade honom att dra sig tillbaka för att vila på sin datja, lantstället söder om Moskva. Han återhämtade sig aldrig riktigt och efter ytterligare slaganfall året därpå förlorade han talförmågan.
Maktkampen efter Lenin
Under sin sjukdomstid varnade Lenin för Josef Stalins växande inflytande. ”Efter att ha blivit generalsekreterare [i kommunistpartiet] har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att utnyttja denna makt tillräckligt varsamt”, skrev Lenin i ett brev från sjuksängen.
Men trots varningarna var det Josef Stalin som gick segrande ur maktkampen efter Lenins död och kom att bli Sovjetunionens skoningslöse diktator under nästan trettio år.
Vladimir Lenin dog den 21 januari 1924 vid 53 års ålder. Hans kropp balsamerades och ligger fortfarande till allmän beskådan i Leninmausoleet på Röda torget i Moskva.