Bismarck

Järnkanslern förenade Tyskland

För 150 år sedan blev Otto von Bismarck kansler i Preussen och deklarerade att de stora frågorna skulle lösas ”med blod och järn”. Den formuleringen gav honom smeknamnet Järnkanslern. Med diplomatisk snillrikhet, rå militär styrka och hinkar med konjak samlade han de tyska småstaterna till en europeisk stormakt: Tyska riket.

För 150 år sedan blev Otto von Bismarck kansler i Preussen och deklarerade att de stora frågorna skulle lösas ”med blod och järn”. Den formuleringen gav honom smeknamnet Järnkanslern. Med diplomatisk snillrikhet, rå militär styrka och hinkar med konjak samlade han de tyska småstaterna till en europeisk stormakt: Tyska riket.

Scanpix/AKG-images & scala/BPK

När en stor statsman ska avsluta en lång karriär på maktens tinnar borde han lugnt kunna luta sig tillbaka och vila på lagrarna. Men inte Otto von Bismarck.

I stället lät han sig förtäras av hat till den man som hade satt stopp för hans lysande karriär: den tyske kejsaren Vilhelm II.

Bismarck hyste ett så djupt förakt för kejsaren att han inte ens tålde att se ett mynt med kejsarens profil på, och han kunde aldrig förlåta kejsaren för att denne tvingat honom att avgå som rikskansler.

Under hela tre decennier hade Bismarck kämpat för tysk storhet – och fått rejäl lön för mödan. Med en enastående politisk skicklighet hade han lyckats ena Tyskland och bygga upp en ny europeisk stormakt.

Och som tack fick han sparken.

Tyskar i krig, 1800-talet

Som kansler såg Otto von Bismarck till att Preussen fick en stark, vältränad armé med moderna vapen, t.ex. bakladdare.

© Scanpix/AKG-images & scala/BPK

Otto von Bismarck blev bitter. Han kände sig oumbärlig men ändå ratad.

I unga år hade han aldrig någonsin drömt om att en dag bli en stor statsman, men nu saknade han sitt politiska liv så mycket att han inte kunde njuta av tillvaron trots att han hade återvänt till den landsbygd där han vuxit upp – men som hans mor hade tvingat bort honom ifrån.

Mor bestämmer Ottos utbildning

Bismarck växte upp på godset Schönhausen utanför Magdeburg i kungariket Preussen, som näst efter Österrike var den största av de 39 stater som på den tiden utgjorde Tyskland.

Hans far Ferdinand von Bismarck var godsägare, men en sorglös, lat och oduglig sådan som ständigt levde på randen till konkurs – till hustrun Wilhelmines stora vrede.

Hon kom från en rik borgarsläkt med många framgångsrika akademiker och ämbetsmän. Hon hade gift sig med Ferdinand redan vid 16 års ålder men trivdes inte med livet på landet.

Hon var ett barn av staden och rörde sig hemtamt bland intellektuella. Hennes stora dröm var att Otto, den yngste och klokaste i barnaskaran, skulle följa den stolta familjetraditionen.

När pojken var sju år flyttade hon med honom till Berlin och satte honom i stadens bästa skola.

Karta över Tyskland, 1852
© Scanpix/AKG-images & scala/BPK

Tyskland 1852

Mellaneuropa är uppdelat i nästan 40 tysktalande länder. De är självständiga stater med egen utrikespolitik men samarbetar genom Tyska förbundet.

Länderna skickar delegater till förbundsdagen i Frankfurt och är skyldiga att ställa upp soldater till förbundsarmén.

Österrike är den mest inflytelserika medlemsstaten i förbundet – och Preussen den ambitiösa tvåan. Tre korta krig gjorde Preussen till en stormakt:

  • Kriget mot Danmark
    – gav Bismarck makten i Preussen.

  • Kriget mot Österrike
    – kastade ut Österrike ur Tyska förbundet.

  • Kriget mot Frankrike
    – enade de tyska staterna kring Preussen.

Otto uppskattade inte alls moderns beslut.

Han älskade att bo på landet och var arg på sin mor för att hon ryckt upp honom med rötterna, men Wilhelmine hade bestämt sig: Hennes son skulle bli akademiker, och därmed basta.

Pojken fann sig aldrig tillrätta i Berlin. Han kände sig ensam och olycklig och avskydde de intellektuella kretsar som hans mor förde in honom i.

Inte ens efter studentexamen fick han bestämma över sitt liv: Hans mor insisterade på att han skulle läsa juridik och år 1832 skickades han till universitetet i Göttingen.

Där var det emellertid inte böckerna som fängslade den unge Bismarck. Han gick hellre till värdshuset än till läsesalen och tyckte mer om flickor än om professorer.

Med sådana vanor drog han snabbt på sig stora skulder, och tvingades snart återvända till Berlin där han kunde bo hemma medan han avslutade sina studier.

Den galne junkern

Bismarck fick ett jobb inom den preussiska statsförvaltningen i Aachen men var motsträvig från första stund.

Han fortsatte med sin utsvävande livsstil, skolkade från arbetet, gick på kasino och jagade alla kvinnor som kom i hans väg – och skulderna började växa honom över huvudet.

Karriären som ämbetsman blev lika kort som misslyckad. När hans mor dog år 1839 flyttade den 24-årige Bismarck hem till ett av familjens gods för att bli bonde.

Under hela sitt liv hade Bismarck känt sig malplacerad och den känslan fanns kvar inom honom. Han hade tråkigt på landet, förförde böndernas döttrar, gav sig ut på vilda jakter och drack som en svamp.

När han vid ett tillfälle släppte lös en räv i vardagsrummet hos en kvinnlig bekant fick han öknamnet ”den galne junkern”.

Otto von Bismarck och Johanna von Puttkamer

Lebemannen och spelaren Otto von Bismarck slog sig till ro när han träffade Johanna von Puttkamer.

© Scanpix/AKG-images

Men 1847 blev det år då lyckan vände och de vilda eskapaderna byttes mot ro i själen. Bismarck gifte sig med den kvinna han ville dela sitt liv med, den djupt troende godsägardottern Johanna von Puttkamer.

Han själv blev också djupt religiös och tog samtidigt de första, trevande stegen in i politiken.

Bismarck blev invald i den preussiska lantdagen och presenterade sig som ärkekonservativ rojalist med målet att krossa de krafter som krävde demokrati.

Han var övertygad anhängare till idén om ett kungadöme av Guds nåde och han stöttade Fredrik Vilhelm IV – kung av Preussen och Bismarcks nära vän – i ur och skur.

Med sin tunna och gälla röst, som utgjorde en lustig kontrast till hans stora och barska yttre, gick han till verbal attack mot alla som ifrågasatte den gamla samhällsordningen.

Och när någon började tala om att förena det löst sammanhållna lapptäcket av tyska stater till en enda nation, en av den tidens hetaste frågor, avfärdade han dem bryskt med orden:

”Vi är preussare och vill förbli preussare!”

De orden skulle han få ångra, men ännu hade han ingen aning – och inga visioner – om att han en dag skulle bli mannen som förenade det tyska riket.

Preussens man i Frankfurt

Från lantdagen fortsatte Bismarck att klättra upp för maktens stege. Som tack för lojalt stöd utsåg Fredrik Vilhelm honom år 1851 att representera Preussen i den alltyska förbundsdagen i Frankfurt.

”Jag ska göra min plikt, och må Gud ge mig den insikt jag behöver”, var hans förtröstansfulla inställning till uppdraget.

Kungen hade gjort ett klokt val när han sände Bismarck till Frankfurt; det gick knappast att finna en mer engagerad förkämpe för preussiska intressen.

I förbundsdagen hade det så smått börjat växa fram en kamp om herraväldet i Tyskland, där de främsta rivalerna var den falnande stormakten Österrike och det framstormande Preussen.

Striden handlade om huruvida en eventuell blivande tysk nationalstat skulle utformas som stortysk och därmed omfatta Österrike, eller om den skulle vara småtysk och domineras av Preussen – och inte inkludera Österrike.

I den preussiska lantdagen hade Bismarck gång på gång förordat samarbete med Österrike, men nu ändrade han plötsligt åsikt.

Han kunde inte tåla att österrikarna betraktade sitt land som den enda stormakten i Tyskland.

Han hamnade ständigt i hetsiga debatter med den österrikiske delegaten och vid ett tillfälle konstaterade han att ”Tyskland är för litet för oss båda”.

Stort fall för Bismarck

Konflikten med Österrike var det enda Bismarck brann för i Frankfurt – och det gjorde han så starkt att han inte hade en enda sjukdag, trots att han dagarna i ända bolmade på havannacigarrer och drack ”svart sammet”: en egenkomponerad drink av porter och champagne.

Men år 1858 såg hans politiska karriär ut att få ett tvärt slut. Det året blev Fredrik Vilhelm så svårt sinnessjuk att hans bror Vilhelm I fick överta makten.

Den nye regenten utsåg en liberal rege­ring och gjorde det klart att han ville samarbeta med Österrike.

Samtidigt skickade han iväg Bismarck långt ifrån händelsernas centrum, till en ambassadörspost först i Sankt Petersburg i Ryssland och därefter i Paris. Men år 1862 behövdes Bismarck igen.

Kungen stod i problem upp till halsen: majoriteten i lantdagen vägrade nämligen bevilja pengar till att utöka och modernisera Preussens armé.

Vilhelm I var i desperat behov av en man som vågade trotsa majoriteten – och denne man var Bismarck. Han var modigare än de flesta och hade en vilja av stål.

1864 målning av efterspelet

Kriget mot Danmark avgjordes i två blodiga slag som kostade mer än 1 500 danskar livet. Efter kriget frigav preussarna 3 500 fångar.

© Scanpix/AKG-images

Vilhelm såg ingen annan utväg än att utnämna Bismarck till preussisk kansler och utrikesminister, och därmed hade godsägarsonen nu vid 47 års ålder nått maktens högsta topp.

Han hade förvisso ingen erfarenhet av ministerrollen, och inte heller några större kunskaper i ekonomi, men han hade en dröm om ett starkt Tyskland under preussisk ledning.

Under ett möte i lantdagens budgetutskott betonade Bismarck vikten av att stärka armén, och i ett profetiskt tal som aldrig skulle komma att glömmas sade han att ”tidens stora frågor löses inte med tal och majoritetsbeslut, utan med blod och järn”.

Genom det uttalandet hade Bismarck lagt korten på bordet. Även om han alltid strävade efter att uppnå sina mål med fredliga medel betraktade han krig som ett nödvändigt ont ”när alla andra möjligheter hade uttömts”.

När majoriteten i lantdagen fortfarande vägrade att godkänna kostnaderna för att utöka armén, gjorde Bismarck processen kort: Han trumfade igenom militärbudgeten utanför författningen och parlamentet
– vilket förstås fick politikerna att koka av ilska.

I krig mot Danmark och Österrike

En stark armé var nu Bismarcks redskap för att kunna förverkliga sina stormaktsdrömmar. Nu behövde han bara ett krig som kunde sätta fart på utvecklingen och ena folket bakom sig själv och kungen.

En kris mellan Danmark och den tyskvänliga befolkningen i hertigdömena Slesvig och Holstein kom som en skänk från ovan.

I strid mot internationella överenskommelser hade den danska regeringen antagit en författning som inlemmade Slesvig i kungariket, vilket väckte ilska i hela Tyskland.

I detta kritiska läge hotade Bismarck att tillsammans med Österrike ockupera Slesvig om inte danskarna upphävde författningen.

Bismarck hade definitivt inte glömt sitt hat mot Österrike men av politiska skäl var det klokt att bortse från de anti-österrikiska stämningarna en tid:

”Senare får vi se om det kommer ett brytningens ögonblick – och vem som framkallar det”, anförtrodde han sin ambassadör i Frankrike.

Den danska regeringen avfärdade Bismarcks krav – och den preussisk-österrikiska ockupationen var ett faktum.

Tysklands krig mot Österrike 1866

Vilhelm I och kansler Bismarck deltog själva i det avgörande slaget vid Königgrätz där österrikiska armén led ett förödande nederlag.

© Scanpix/AKG-images

Striderna slutade snabbt i tysk triumf. Danmark tvingades avstå Slesvig och Holstein till respektive Preussen och Österrike, och kungen och Bismarck hyllades som hjältar.

Bismarcks politiska liv var räddat och nu gjorde han upp planer för den slutliga brytningen med Österrike. Han talade öppet om att ”befria Tyskland från Österrikes dominans”.

Slaget om herraväldet i Tyskland kom att stå år 1866 och utlöstes av konflikter kring Slesvig-Holstein.

Genom skicklig diplomati hade Bismarck på förhand sett till att inga andra stormakter i Europa skulle lägga sig i konflikten, och därefter lät han preussiska trupper rycka in i det österrikiska Holstein och provocera fram ett krig som Österrike förlorade.

Fredrik III, Vilhelm I, Vilhelm II och Fredrik Vilhelm

Tysklands tre kejsare samlade. När den lille prinsen Fredrik Vilhelm blev vuxen gick kejsardömet under.

© Bundesarchiv 102-00625a

Preussen i 245 år

1701:

Fredrik I, kurfurste av Brandenburg låter kröna sig till kung av Preussen. Under 170 år därefter ser hans efterträdare till att Preussen växer till ytan, får en stark förvaltning och en disciplinerad armé med moderna vapen.

1871:

Efter kriget mot Frankrike hade staterna i Tyska förbundet förenats under Preussens kung Vilhelm I. Nu kröns han till kejsare.

1888:

Det så kallade ”trekejsaråret”. Vilhelm I dör och bara 99 dagar senare dör även Fredrik III. Den 15 juni bestiger Vilhelm II tronen.

1890:

Vilhelm II avskedar Bismarck efter ständiga konflikter.

1914:

Första världskriget bryter ut. Tyskland strider tillsammans med Österrike-Ungern och Turkiet.

1918:

Tyskland förlorar kriget och Vilhelm II tvingas i exil i Nederländerna. Landet blir en federation där varje enskild delstat har ett eget parlament. Preussen är federationens största och folkrikaste medlem.

1933:

Nazisterna tar makten i Tyskland. De ser sig som Preussens arvtagare och vidareutvecklar den berömda preussiska disciplinen.

1946:

De allierade segerherrarna upplöser Preussen. De stora landområdena som omfattar större delen av Tyskland övergår till de nybildade delstaterna.

Kanslern i tårar

Vilhelm I hade motvilligt låtit sig dras in i kriget, och efter segern krävde han nu utdelning i form av nytt territorium – eller åtminstone ett preussiskt segertåg genom det besegrade Wien.

Men Bismarck sade nej. Han förutsåg att Preussen snart kunde behöva Österrikes hjälp och tänkte därför göra allt för att inte förödmjuka krigets förlorare.

I två dagar bråkade Bismarck så att det rök om det med kungen och hans generaler. Bismarck skrek, grät, slängde sig på golvet, krossade tallrikar, hulkade och hotade med att hoppa ut genom fönstret.

Kungen var van vid att se kanslern uppföra sig så för att få sin vilja igenom, men till sist gav han med sig.

Faktum var att Bismarck hade stort inflytande över Vilhelm I och om han någon gång misslyckades med att få övertaget över regenten, kunde han fnysa åt honom:

”Det finns vita människor, det finns svarta människor, och så finns det monarker!”

Efter segern över Österrike grundade Preussen år 1866 Nordtyska förbundet som omfattade 22 stater under preussisk ledning.

Bismarck hyllades som hjälte i sitt hemland men det blodiga kriget hade satt sina spår i honom.

Han sade att ”ingen som har sett in i ögonen på en man som ligger och dör på slagfältet kan gå ut i krig igen med ett lätt sinne”.

Det politiska arbetet hade tagit hårt på krafterna och han började tala om att lämna politiken.

Men i stället för att släppa tyglarna helt nöjde han sig med att lämna rampljuset ett tag och dra sig tillbaka till sin röriga tjänstebostad i Berlin.

På golven stod mängder med tavlor som väntade på att bli upphängda, och köket var i ett sådant eländigt skick att maten måste beställas utifrån.

BHans bostad var inte alls lämpad för representation men det struntade Bismarck blankt i.

”Det som inte tillhör mig, intresserar mig inte”, slog han fast när diplomater och andra som kom på besök fick snirkla sig fram mellan boktravar, gammalt skräp och dyrbara gåvor från olika statschefer.

På golven stod mängder med tavlor som väntade på att bli upphängda, och köket var i ett sådant eländigt skick att maten måste beställas utifrån.

Men vinkällaren var det inget fel på: där låg 10 000 flaskor i prydliga rader.

Den imponerande samlingen var helt i linje med Bismarcks uttalade mål: att hinna dricka minst 5 000 flaskor champagne i sitt liv – förutom öl, bordsvin och konjak.

Särskilt konjak var han förtjust i; när han höll tal hade han alltid ett glas konjak i handen, och det kunde han tömma 20 gånger medan han talade.

Karikatyr av Otto von Bismarck

Bismarck blev ofta offer för satirtecknare. Här har spetsen på den preussiska pickelhuvan vuxit fast i pannan på honom.

© Scanpix/AKG-images

Napoleon III provoceras till krig

Hans självvalda time-out blev inte långvarig. Bismarck var en rastlös själ och jagade ständigt nya utmaningar.

Han hade en fantastisk förmåga att skapa en kris när han behövde en, och i juli 1870 provocerade han ärkefienden Frankrike till att förklara krig mot Preussen.

Krigsförklaringen skulle visa sig vara synnerligen ogenomtänkt: Fransmännen var sorgligt underlägsna och krossades snabbt av den tyska hären.

Furstar och politiker i hela Tyskland jublade över framgångarna på slagfältet, och nu hade Bismarck fått idealiska förutsättningar för att ena riket och sätta punkt för en epok där de tyska staterna varit slagpåse för andra nationer.

Nu behövde han bara få de sydtyska staterna att sluta upp kring hans planer.

”Det är inte lätt att vara kejsare under en sådan kansler.” Vilhelm 1.

Likt ett schackgeni som självsäkert flyttar runt sina pjäser på brädet spelade Bismarck ut de olika furstarna mot varandra.

Två av tre insisterade på att förbli självständiga, men genom att förhandla med dem var för sig och skrämma dem med att de andra hade gått med på förslaget, lyckades Bismarck till sist få alla att sluta upp kring en enad nation.

Den 18 januari 1871 blev dagen då Otto von Bismarck kunde se resultatet av sitt politiska livsverk: Vid en ceremoni i Spegelsalen i Versailles utanför Paris lät han Vilhelm I utropas till kejsare över ett enat Tyskland – Tyska riket.

En ny europeisk supermakt hade sett dagens ljus, en dröm hade gått i uppfyllelse och Bismarck blev ”rikskansler”.

Snart började hedersbetygelser och ordnar av alla de slag regna över honom. Han blev såväl greve som furste och hertig – men Bismarck lät sig inte imponeras.

När Vilhelm I förärade honom ett storkors med diamanter på, blev hans kommentar:

”Jag hade hellre velat ha en häst eller en tunna gott rhenvin.”

Men det fanns en sak som Bismarck värderade mycket högt: mark. När kejsaren skänkte honom godset Friedrichsruh utanför Hamburg, ett av de största i Tyskland, var Bismarck en lycklig man.

Bismarck var nu en av de mäktigaste personerna i Europa men Järnkanslern föredrog att hålla en låg profil.

Han ville hellre leva i lugn och ro på Friedrichsruh än att synas på de bonade golven i Berlin, och han började känna att han hade gjort vad han kunde.

”Jag har tråkigt. De stora sakerna är uträttade. Tyska riket har blivit till”, förklarade han.

Bismarck höll sig borta från Berlin i flera månader men när han befann sig i staden träffade han Vilhelm varje eftermiddag för att diskutera sakernas tillstånd.

Relationen dem emellan var som den hos ett gift par där makarna känner varandra utan och innan. Efter en av deras många diskussioner suckade Vilhelm:

”Det är inte lätt att vara kejsare under en sådan kansler.”

Sagoslottet Neuschwanstein

Bayerns kung Ludvig II använde Bismarcks pengar till att bl.a. bygga sagoslottet Neuschwanstein.

© Library of Congress

Bismarck mutade sina motståndare

Förutom förhandlingstalang och råstyrka använde sig Otto von Bismarck även av bestickning för att driva igenom sin politik.

Pengarna hade han skaffat efter kriget mot Österrike då kungariket Hannover stått på förlorarens sida. Kungen tvingades i exil och hans ­förmögenhet på 48 miljoner riksmark konfiskerades.

Genom åren fick t.ex. Bayerns kung Ludvig II miljonbelopp för att stödja Bismarck. Även kritiska journalister köptes – Bismarck föraktade journalister och kallade dem reptiler.

Hans hemliga fond kallades därför bl.a. för ”Reptilfonden”.

Även om rikskanslern fortfarande hade kampviljan i behåll, var hans hälsa inte längre vad den en gång varit.

Hans livslånga kärlek till god mat och alkoholhaltiga drycker hade satt sina spår, och Bismarck såg ut som en gammal man trots att han ännu inte fyllt 60 år.

Han led av kronisk tandvärk och kunde inte sova om nätterna. I stället låg han och grubblade över världsproblemen.

”Jag har ägnat hela natten åt att hata”, anförtrodde han en god vän efter ännu en sömnlös natt.

En ny man på Tysklands tron

Under sin tid som rikskansler ägnade Bismarck all kraft åt att värna om den nationalstat han skapat.

”När vi kommit in i en god hamn bör vi vara nöjda och utveckla och bevara det vi har åstadkommit”, förklarade han.

Bismarck var chef över alltihop och stod bara till svars inför kejsaren – som i stort sett lät kanslern få som han ville. Men när kejsaren avled år 1888 började mörka moln hopa sig över Bismarck.

Kejsarens son, Fredrik III, dog efter bara 99 dagar på tronen, och därefter blev hans son kejsare: Vilhelm II.

Till skillnad från sin farfar insisterade Vilhelm II på att vara herre i sitt eget hus, men Bismarck tog honom inte riktigt på allvar.

Han fortsatte i sin gamla stil som ensam härskare, och om den unge kejsaren kom med något förslag svarade Bismarck med kommentarer fulla av hån och förakt.

”Nonsens”, kunde han fnysa.

År 1890 ledde motsättningarna till en öppen maktkamp. Under många år hade Bismarck kämpat mot socialisterna med alla medel, men i ett val i februari 1890 fick socialdemokraterna fler röster än något annat parti.

Bismarck förordade en statskupp men Vilhelm II sade nej.

Kejsaren ville absolut inte få sina första år på tronen fläckade av blod, och tvingade därför den 74-årige Bismarck att avgå. Bismarck var både skakad och ursinnig, och i sin avskedsansökan gjorde han inget för att dölja att han ansåg sig vara den mest ”oumbärlige mannen” i hela riket.

Efter tre decennier som en av Europas främsta statsmän lämnade Bismarck in sin avskedsansökan den 18 mars 1890 och lämnade Berlin.

Gatorna var fulla av beundrare som ville ta farväl, och alla landets dignitärer – förutom kejsaren – vinkade av honom på järnvägsstationen.

När tåget lämnade perrongen stämde en militärorkester upp en sorgmodig marsch.

”En statsbegravning med alla hedersbetygelser”, konstaterade exkanslern och lutade sig tillbaka i sätet.

Bismarckstaty i Hamburg

Bismarcks död utlöste landssorg i Tyskland och han hyllades med statyer och minnesmärken i hundratals städer. Den 15 meter höga Bismarckstatyn i Hamburg avtäcktes 1906.

© Polfoto/Ullstein bild

Bismarck dör som en bitter man

Bismarck ägnade resten av sitt liv åt att hata Vilhelm II i sin nu ofrivilliga exil på Friedrichsruh.

Han svärtade ned kejsaren i intervjuer, hånade hans politik och lade alltid sina mynt med kejsarens profil nedåt.

”Så slipper jag se den masken”, fnös han, trots att han innerst inne hoppades att kejsaren en vacker dag skulle inse sitt misstag och ta tillbaka honom.

År 1894 avled Bismarcks hustru Johanna, och därefter slocknade hans livsgnista.

”Nu har jag bara en enda lycklig dag i livet att se fram emot: den dagen då jag inte vaknar igen” Otto von Bismarck

”Nu har jag bara en enda lycklig dag i livet att se fram emot: den dagen då jag inte vaknar igen”, skrev Bismarck i sin dagbok.

Den dagen kom den 30 juli 1898. På sin dödsbädd slog Bismarck plötsligt ut med armen och deklamerade: ”Det är omöjligt med hänsyn till statens väl.”

De orden blev bland hans sista. Strax före klockan 23 erbjöds han en sked vatten, men slog ilsket ifrån sig skeden och ropade:

”Framåt!”

Sedan tog han ett glas vatten, drack ur det och drog sin sista suck.