Iinför det amerikanska presidentvalet 1944 hade Demokratiska partiet en tydlig uppmaning till president Franklin D. Roosevelt: Han skulle göra sig av med den vänsterorienterade vicepresident han haft och i stället ta den moderate senatsledamoten Harry S Truman.
På skrivbordet i ovala rummet ställde han en förpliktigande skylt: ”The Buck Stops Here” – ansvaret är mitt.
Sextioårige Truman var son till farmare i Mellanvästern och hade haft flera jobb, innan han gick in i politiken. Endast tre månader in i sin fjärde ämbetsperiod dog emellertid Roosevelt av en hjärnblödning – och Truman blev plötsligt USA:s 33:e president.
Andra världskriget var ännu inte slut, och Truman fick fatta det svåra beslutet att fälla atombomber över Japan. Efter kriget tog han på sig ansvaret för att bygga upp Europa igen samt grunda FN och Nato.
Få amerikanska presidenter har fattat så långtgående beslut som Truman, men han ryggade inte för efterkrigstidens problem. På hans skrivbord stod en skylt med orden: ”The Buck Stops Here!”.
Månaderna efter att Harry S Truman blivit president kunde han avsluta andra världskriget.
Tyskland skulle renas från nazismen
I slutet av juli 1945 möttes krigets segrare för en konferens i Potsdam i Tyskland. Stalin deltog för Sovjet, Churchill för Storbritannien, och Truman för USA.
På slottet Cecilienhof drog parterna upp riktlinjerna för ockupationen av Tyskland. Först och främst skulle befolkningen avnazifieras och den tyska staten skulle demokratiseras och decentraliseras.
Som kompensation för krigets förödelse i Sovjetunionen fick Stalin lov att montera ner fabriker i östra Tyskland, så att de skulle kunna användas för att återuppbygga landet.
Kriget i Asien pågick ännu, och på mötet formulerades en skarp varning till Japan: Ge upp eller gå under.
Atombomben: Trumans svåraste beslut
Som vicepresident hade Truman inte invigts i det enorma forskningsprogram som under namnet ”Manhattan-projektet” höll på att utveckla atombomben. Först efter tillträdandet i april 1945 informerades han om projektet.
Månaden därpå kapitulerade tyskarna, men i Stilla havet stred Japan envist vidare – trots att kriget var förlorat. Där skulle atombomben kunna sättas in.
Under de allierades toppmöte i juli i den tyska staden Potsdam antydde Truman för Josef Stalin att USA skulle använda ett helt nytt, förödande vapen mot japanerna.
Stalin lyssnade utan att visa tecken på förvåning. Via sina spioner visste han redan mer om USA:s kärnvapenprogram än presidenten.
I augusti var det upp till Truman att besluta om bomben skulle fällas: ”Jag tänker inte göra det om det inte är absolut nödvändigt”, skrev han.
”Jag vet att i krig är Japan en förfärligt ond och ociviliserad nation, men jag kan inte förmå mig att tycka att vi ska bete oss som bestar bara för att de är bestar.”
“Little Boy” fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.
Presidenten hade flera andra möjligheter: att fortsätta kriget med konventionella medel och gå i land på de japanska öarna – en betydligt större och blodigare operation än D-dagen – eller att demonstrera atombombens förödande effekt på en obebodd ö.
Truman valde att fälla den över en större japansk stad. Den första bomben träffade Hiroshima, där 80 000 omkom omgående – utan att Japan gav upp.
”När du har att göra med en best, måste du behandla honom som en best”, konstaterade Truman och gav order om att Nagasaki skulle bombas. Nästa stad skulle bli Tokyo, meddelade han. Till slut kapitulerade Japan.
Skrev under FN-pakt med kulspetspenna
Idén om ett internationellt forum, som skulle kunna lösa alla möjliga konflikter, uppkom redan under första världskriget.
Men Nationernas förbund blev ingen succé, eftersom USA inte ville vara med – och för att församlingen inte hade möjlighet att införa sanktioner mot länder som bröt mot freden.
Under andra världskriget var president Franklin D. Roosevelt en av förespråkarna för en ny världsorganisation. Det förberedande arbetet var långt framskridet, när Roosevelt plötsligt avled.
Därför var det Truman som avslutade förhandlingarna om Förenta nationerna å USA:s vägnar.
”Om vi försöker tillämpa den egoistiskt – till förmån för en enskild nation eller en liten grupp av nationer – är vi skyldiga till förräderi”, manade han i ett tal inför organisationens grundare.
FN-stadgan trädde i kraft den 24 oktober 1945 och dess huvudsakliga mål var att upprätthålla freden samt skapa respekt för mänskliga rättigheter.
Ceremonin vid grundandet genomförde Truman helt utan bombastiska gester – och typiskt för honom använde han en vanlig kulspetspenna för tio cent, när han skrev under.
Den ceremoniella reservoarpenna som lagts fram lät han ligga.
Järnridån – Truman gav Churchill ordet
Påståendet att ”en järnridå har sänkt sig tvärs genom Europa”, gjordes av Winston Churchill 1946 – men det var Truman som gav honom megafonen, så att han kunde höras.
Truman hade bjudit in Churchill till USA för att låta britternas – just då före detta – premiärminister tala om den nya världsordningen.
Året innan Churchill talade i Fulton hade han förlorat valet i Storbritannien.
Under sin föreläsning på universitetet i Fulton i delstaten Missouri använde Churchill ordet ”järnridå”, vilket gjorde frontlinjen mellan de båda samhällssystemen väldigt konkret.
Men järnridån var mer än en symbolisk skiljelinje – det var en sjuhundra mil lång och mycket påtaglig gräns, som delade Tyskland och sträckte sig ner genom Europa.
På järnridåns östra sida rullade man ut taggtråd och byggde vakttorn, och soldater sköt mot alla som försökte ta sig ut.
Churchill uppskattade mötet med Truman. ”Min käre Harry. Jag kan inte låta bli att beundra vad du har gjort för världsfreden och friheten sedan vårt möte på Fulton”, skrev han i ett brev till presidenten.
USA skulle enligt Truman stoppa Sovjets expansion med ekonomiska, politiska och militära medel.
Kommunismen skulle begränsas
Amerikanerna såg med ogillande på att Östeuropas länder efter andra världskriget förvandlades till kommunistiska lydstater styrda av Moskva.
Truman ansåg att kommunismen skulle hejdas i åtminstone de länder som Stalin ännu inte hade lagt under sig. Denna inställning ledde till en ny dogm inom amerikansk utrikespolitik.
Under ett tal i Kongressen den 12 mars 1947 fastslog Truman nödvändigheten av att ingripa – med militär makt om det behövdes – om ett land riskerade att hamna under sovjetisk kontroll.
Talet var samtidigt riktat åt det amerikanska folket och resten av världen. Den så kallade Trumandoktrinen bröt med den strävan efter att hålla sig utanför världspolitiken, som härskat i USA efter kriget.
Nya traktorer från USA lossades i Europas hamnar och kördes direkt ut på åkrarna.
Truman godkände Marshallplanen
Den krigshärjade världsdelen hade svårt att komma på fötter igen, och ingen hade råd att köpa amerikanska varor. Lösningen var att pumpa in pengar i de europeiska länderna.
Under andra världskriget hade general George Marshall organiserat den amerikanska krigsinsatsen, och när freden kom gjorde Truman honom till utrikesminister.
Under sina resor i Europa blev Marshall bestört av förödelsen, svälten och bristen på framtidsutsikter i världsdelen. Industriproduktionen hade minskat kraftigt, och lantbruket kunde inte mätta befolkningarna.
Marshall föreslog därför ett omfattande hjälpprogram, som skulle få Europa på fötter igen och samtidigt ge amerikansk industri nya civila uppgifter nu, när kriget var slut.
Truman gick med på planen – trots att den slukade cirka tio procent av USA:s statsbudget under perioden 1948–53. Sammantaget gick omkring tretton miljarder dollar, varav Sverige mottog drygt 107 miljoner, till Europas återuppbyggnad.
Pengarna gick till import av viktiga varor som foder till lantbruket och ny, tidsenlig teknik till industrin.
Marshalls plan fungerade: länderna i Västeuropa kom på fötter igen, så att de kunde handla med varandra och därmed även knöts närmare varandra.
De östeuropeiska länderna erbjöds också att vara med, men de var tvungna att tacka nej, för Moskva ville inte riskera att förlora greppet om Östeuropa.
Flera miljarder dollar
Marshallplanen pumpade in pengar i Europa, så att länderna kunde köpa reservdelar och livsmedel från USA – och komma på fötter.
Tyskland
skulle efter förlusten i kriget integreras i Europa. Landet fick 1,4 miljarder – cirka tio procent av den totala Marshallhjälpen. Största mottagare var Storbritannien och Frankrike med 3,44 respektive 2,8 miljarder dollar.
Danmark
hade klarat sig relativt lindrigt genom kriget, men mottog ändå 276 miljoner dollar i amerikanskt stöd under åren 1948–1953.
Finland
drev efter kriget en strängt neutral utrikespolitik, och för att inte provocera Stalin avstod finländarna från Marshallhjälpen.
Stadens barn samlades vid flygplatserna, för piloterna kastade ofta ner godsaker. I folkmun kallades planen därför för ”russinbombare”.
Truman beordrade luftbro mot Stalins blockad
Den första farliga konfrontationen mellan öst och väst kom 1948, när Sovjetunionen skar av Västberlin. Truman räddade staden.
Den 24 juni 1948 inledde Stalin en blockad av Västberlin, så att storstaden mitt i den sovjetiska ockupationszonen inte längre kunde försörjas med tåg och lastbilar.
Stalins mål var att svälta ut Västberlin, tills invånarna anslöt sig till det sovjetiskt kontrollerade Östberlin, men så lätt skulle det inte gå.
Trumans svar kom direkt: efter bara två dagar hade han arrangerat en luftbro för att försörja de 2,2 miljoner invånarna.
En armada av amerikanska, brittiska och franska plan flög sammanlagt 200 000 turer. När trafiken var som tätast, landade ett plan i Berlin var trettionde sekund.
Sovjet vågade inte stoppa luftbron av rädsla för en öppen konflikt, och den 30 september 1949 gav Stalin upp: blockaden hävdes. Trumans luftbro hade räddat staden med totalt 486 891 ton livsmedel och 1,44 miljoner ton kol till värme och el.
Truman ville ha jämlikhet
Under andra världskriget tjänstgjorde 125 000 svarta soldater i USA:s försvarsmakt. De hade stridit i särskilda, svarta förband – och hade till exempel inte tillgång till samma vård som vita soldater.
När de svarta veteranerna kom hem fortsatte rasismen. Det fick Truman att ta tag i frågan om jämlikhet. Han började med att avskaffa rasåtskillnaden inom försvaret. Det skedde den 26 juli 1948 med presidentdekret nr. 9981.
Redan två år tidigare hade han tillsatt en kommission, som skulle utreda svarta amerikaners medborgerliga rättigheter och hur de skulle kunna stärkas.
Det var denna strävan som president John F. Kennedy byggde vidare på nästan tjugo år senare.
Gandhi ville hålla ihop landet, men det ville inte den pakistanske ledaren Muhammad Ali Jinnah.
Erkännande gav nya stater säkerhet
Den store indiske frihetshjälten Gandhi försökte förhindra att Indien efter sin självständighet skulle delas i två stater – en hinduisk och en muslimsk.
Men muslimerna ville annorlunda, och dagen före Indiens officiella självständighet den 15 augusti 1947 rev pakistanierna sig loss från Storbritannien.
Truman var en av de första som skickade sina lyckönskningar till pakistaniernas ledare och såg till att ingen kunde ifrågasätta Pakistans status som en suverän nation.
På samma sätt gratulerade Truman staten Israel 1948. Telegrammet skulle visa de arabiska grannarna att USA stod bakom den nya staten.
För Danmark undertecknade ambassadör Henrik Kauffmann.
Nato: Musketöreden mot Sovjet
I mars 1948 inledde USA och Kanada möten med tio västeuropeiska nationer i Pentagon Mötena ledde till grundandet av Atlantpakten – senare Nato.
Utöver USA och Kanada var det Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Island, Italien, Luxemburg, Norge, Portugal och Storbritannien.
Syftet var och är att skydda frihet och stabilitet i alliansens länder. Västtyskland gick med 1955.
Alliansen bygger på en så kallad musketöred: om främmande makt angriper ett land, försvaras det av samtliga Nato-länder.
Nordkorea hann erövra nästan hela Sydkorea, innan USA vände kriget.
Oavgjort på Koreahalvön
När det kommunistiska Nordkorea 1950 försökte ta över Sydkorea, sattes det nyetablerade Förenta nationerna (FN) för första gången på prov på allvar.
”Vi kan inte svika FN”, sa Truman och fick medlemsländernas mandat att ingripa militärt för att driva tillbaka nordkoreanerna. Sovjet och Kina ställde sig på Nordkoreas sida, och kriget rasade i tre år.
År 1953 ingick parterna en vapenvila, som drog gränsen vid 38:e breddgraden – ungefär där den gick när kriget bröt ut.
Truman skapade två Kina
Innan det kinesiska inbördeskriget mellan nationalistledaren Chiang Kai-shek och kommunisterna under Mao Zedong var avgjort, erkände USA på 1940-talet nationalisterna som Kinas legitima regering.
Men efter andra världskriget drevs Chiang Kai-shek ut till ön Taiwan, medan kommunisterna tog över fastlands-Kina.
Vis av erfarenheterna från Korea förklarade Truman i juni 1950 att det låg i USA:s intresse att sundet mellan Taiwan och fastlandet var neutralt.
Därefter beordrades den 7:e amerikanska flottan till Taiwansundet för att förhindra ett kinesiskt angrepp på Taiwan.
Därmed kom Truman att garantera öns självständighet, medan Kina i sjuttio år har insisterat på att Taiwan är en kinesisk provins.