George Washington: Mannen som vägrade bli kung

Dödsfall ledde till framgång för George Washington

George Washington kom från en släkt plantageägare som hade levt i Virginia sedan 1690-talet. Han föddes i februari 1732 och i en koloni utan adel var hans släkt så nära blått blod man kunde komma.

Endast elva år gammal förlorade George sin far och en akademisk utbildning var utesluten på grund av familjens dåliga ekonomi. Istället såg hans älskade storebror Lawrence till att han fick en plats som kadett i Storbritanniens flotta. Men innan pojken hann gå till sjöss stoppades karriären av moderns veto. Hennes motivering var att de brittiska officerarna föraktade folk från kolonierna. Istället blev George lantmätare.

Som 20-åring förlorade han också sin bror Lawrence. George hade nu varit med om två smärtsamma förluster. Dödsfallen skulle få avgörande betydelse för resten av Georges liv.

George Washington ärvde plantagen Mount Vernon och blev därmed en stor markägare.

Samtidigt blev han familjen Washingtons överhuvud och behövde inte anpassa sig till normerna för hur en ung gentleman från Virginia borde uppföra sig. Enligt oskrivna regler skulle ungdomar hålla sig i bakgrunden medan de erfarna herrarna fattade de viktiga besluten. Men George Washingtons nya status gjorde att han kunde jaga välstånd och ära bäst han ville.

Den unga mannen beslutade sig för att bli major i Virginias milis. Han hade i och för sig ingen erfarenhet av det militära men brodern Lawrence hade varit major fram till sin död, och det var ett rimligt argument i 1700-talets Nord­amerika. Med hjälp av lite lobby­arbete fick han posten och han hade knappt hunnit beställa sin uniform av skräddaren då franska trupper marscherade in i Ohiodalen.

George Washington ville vara brittisk

Striderna mot fransmännen blev avgörande för George Washington: Han mötte den brittiska armén och kände sig i egenskap av kolonisatör ringaktad av dem. Han var övertygad om att han kunde besegra den brittiska armén.

Washington hade återvänt från sin första strid mot fransmännen då 1 400 professionella brittiska soldater förberedde en marsch in i Ohios skogar sommaren 1755. De leddes av den nyanlända general Braddock som ville ha med sig Washington som vägvisare.

Det visade sig behövas en del övertalning innan amerikanen lät sig rekryteras. Han hade nämligen upptäckt att han som överstelöjtnant i milisen hade lägre rang än den simplaste löjtnant i armén. Braddock erbjöd rangen som brittisk kapten, men det räckte inte för den ärelystna Washington. Till sist accepterade amatörofficeren att följa med som generalens personliga rådgivare vilket placerade honom utanför den militära hierarkin.

Fransmännen i Ohio visste att Braddocks armé var på väg och att de var för få för att vinna ett slag i öppen terräng. ­Istället låg 250 franska soldater och 600 från ursprungsbefolkningen i bakhåll.

Krigsvrålen ekade plötsligt i den täta skogen omkring britternas styrkor.

"Det fruktansvärda ljudet kommer plåga mig till den dag jag dör", berättade en överlevande efteråt. Så hördes muskötskotten som fällde ett stort antal britter. Braddock ville besvara elden men hans mannar hade inget mål att ta sikte på eftersom fienden gömde sig bakom träden.

Brittiska soldater var tränade för strid i slagformation men visste inte vad de skulle sätta mot fiendens taktik i skogen. Officerarna försökte pressa sina trupper framåt men fälldes av välriktade skott och snart inleddes flykten tillbaka.

"De engelska soldaternas fega beteende dömde dem som var redo att göra sin plikt till en säker död", skrev Washington i sin rapport efter striden.

Braddock fälldes av en kula i bröstet och då resten av generalens stab redan hade sårats tvingades Washington leda reträtten.

Amerikanen satt på en häst som hade en imponerande höjd på 1,83 m och var därmed ett givet mål för fiendens skyttar. Fyra muskötkulor gick igenom hans jacka och två av hans hästar stupade under honom, utan att han själv träffades.

"Inget annat än högre makters beskyddande hand skonade honom från det öde som drabbade allt runtomkring honom", skrev ett vittne senare. Washington följdes av enorm tur genom hela sin karriär och även om han nästan alltid gick främst i trupperna skadades han aldrig.

Washington räddade en tredjedel av Braddocks armé från dödsfällan och som enda officer stärktes hans anseende.

Kolonisatörerna ville representeras

Kriget fortsatte år efter år men Washington spelade bara en liten roll. Han vägrade fortfarande att lyda under brittiska officerare av lägre rang medan arméns generaler inte ville låta en otränad och oerfaren ung man få en hög position, oavsett hur modig han var.

År 1763 ebbade striderna till slut ut och Frankrike tvingades ge upp sina kolonier i Nordamerika. Washington återvände till sitt liv som plantageägare och han hade stora planer som krävde pengar.

Därför gifte han sig med den rika änkan Martha Dandridge som redan hade två barn från sitt tidigare äktenskap. Med hennes förmögenhet kunde Washington köpa jord och slavar och på några få år blev han den största markägaren i kolonin Virginia.

Washington hade sedan länge gett upp sin dröm om en karriär i kungens armé. Men han ansåg sig fortfarande vara en brittisk gentleman och det irriterade honom att han inte behandlades lika väl som ämbetsmännen från London.

Därför reste Washington år 1774 till Philadelphia där utsända från alla 13 kolonier i Nordamerika skulle avtala om en gemensam politik gentemot moderlandet. Många av Nordamerikas skarpaste hjärnor och största talare var på plats och i denna folksamling var Washington med sin korta utbildning en bifigur.

Ändå gjorde godsägaren från Virginia starkt intryck med sin längd, sitt orubbliga lugn och sina enkla, men självsäkra ord. Han talade för alla då han avskrev alla tankar om självständighet:

"Jag är helt övertygad om att inget av den karaktären önskas av någon tänkande människa i hela Nordamerika", sa den 42 år gamla Washington, då han intog talarstolen. Regeringen i London blev till slut tvungen att ge amerikanerna samma rättigheter som alla andra britter – bl.a. representation i parlamentet.

George Washington tog på sig uniform

Utvecklingen i Nordamerika höll på att spåra ur. Krav från den brittiska guvernören möttes av motkrav från kolonisatörerna. Och samtidigt började kungens mest lojala sälja sina egendomar för att flytta till Storbritannien. Några av dem var Washingtons nära vänner, men själv kände han bara en växande ilska.

En del av missnöjet berodde på att hans egen ekonomi höll på att drabbas. Den brittiska guvernören i Nordamerika menade att några av Wa­shing­tons markaffärer varit felaktigt utförda och därför skulle annulleras. Han skulle då förlora en areal på 93 km².

Mitt under denna konflikt skedde det som skulle göra att kolonisatören från Virginia och många andra gick från att vara brittiska gentlemän till att bli amerikanska upprorsmän. I Boston försökte soldater att frånta milisfolket deras vapen och mer än 100 personer omkom i den blodiga uppgörelsen som följde.

Kriget var nu ett faktum och Washington tog på sig sin uniform och anslöt till upproret.

Beväpnade amerikaner tog sig mot Boston där britterna hade barrikaderat sig. Samtidigt träffades de ledande patrioterna för att utse en överbefälhavare. Valet föll snart på Washington, även om andra kandidater hade mer militär erfarenhet. Den spydiga John Adams, som skulle komma att bli Washingtons vice president, lade fram flera argument för valet:

"Han hade ett vackert ansikte, en lång figur, en elegant framtoning och graciösa rörelser." Washington hade dessutom självkontroll och förmåga att bevara hemligheter. Men först och främst kom han från Virginia. Hittills hade alla strider ägt rum norröver och upprorsmännen ville ha hjälp från Sydstaterna genom att låta deras kandidat leda de trupper som skulle slå Storbritannien.

Amatörer stod över de professionella

Washington stod inför en nästintill omöjlig uppgift då han tog kommandot utanför Boston. Han skulle forma en armé av civila, ledda av stolta, men oerfarna officerare. Och armén saknade allt: Kanonerna var få, gamla och alla i olika storlekar. Soldaterna hade inga bajonetter vilket hindrade all typ av närkamp och dessutom saknades krut.

Washington hade tur då Boston visade sig omöjlig att försvara och britterna gav sig av efter en tio månader lång belägring. Men under sommaren 1776 dök en stor invasionsflotta upp och landsatte trupper utanför New York.

Washington samlade 10 000 man på Brooklyn Heights där de skulle stoppa fiendernas framryckning mot den viktiga storstaden. Han uppmuntrade trupperna, hotade med att skjuta kujoner på plats och slängde sig med förvirrande order. Han var helt oförberedd för att leda en så stor styrka i strid.

Försvarslinjen på höjderna blev också så lång och gles att tusentals britter kunde ta sig igenom i nattens mörker utan att bli upptäckta.

Nästa morgon angreps amerikanska styrkor bakifrån och fler än 1 000 soldater kapitulerade.

"Generellt utmanövrerades våra generaler", kommenterade John Adams giftigt. Washingtons mål var inte längre att försvara New York utan att rädda armén från total utplåning. Den uppgiften löste han strålande. Medan britterna gjorde sig redo för att storma de sista amerikanska fästena drog Washington diskret till­baka sin armé och tog den över floden East River utan att mista en enda man.

"Vi bör alltid undvika större slag och att ta risker”, skrev han till politikerna efter reträtten. Hans ord vittnade om en övergående pessimism och år 1777 ställde han upp sin armé två gånger för att mäta deras krafter mot fiendens – bara för att se sig besegrad bägge gånger.

Därefter insåg Washington att han, hans soldater och hans officerare inte kunde mäta sig med Storbritanniens vältränade styrkor. Han såg det nu som sin viktigaste uppgift att hålla armén intakt. Strategin var inte populär bland politikerna och några lyssnade till lömska generaler som ville överta posten som överbefälhavare.

"Jag kan försäkra dessa herrar om att det är mycket lättare att framföra kritik i ett behagligt rum med en eldstad än att leda trupper på en kall, oinbjudande höjd och sova i frost och snö", skrev Washington förnärmat.

I regel präglades hans ord mot konkurrenterna av värdighet och det var endast i undantagsfall det heta temperamentet gjorde sig påmint. Washingtons självkontroll, hövlighet och självförtroende gjorde att han aldrig byttes ut. Ingen annan kunde hålla ihop en armé som främst var beväpnade civila och inte soldater.

##

Frankrike tvingade fram en lösning

Kriget såg inte ut att få något slut och ingen av de två parterna hade krafter nog för att vinna. Istället stod britternas rival Frankrike för den avgörande insatsen.

De skickade tusentals vältränade soldater till Nordamerika. Washington var fortfarande formellt sett den som ledde styrkorna, men i verkligheten styrde nu den franska greven Jean-Baptiste Rocham­beau. Och amerikanen hade inget att sätta emot då de franska trupperna var oumbärliga. Det var greven som år 1781 beordrade att trupperna skulle marschera söderut till Virginia där krigets avgörande slag ägde rum.

9 000 brittiska soldater stoppades vid staden Yorktown och efter några dagars bombningar tvingades de kapitulera. Efter detta svidande nederlag stod det klart att Storbritannien hade förlorat kriget. Därefter följde två år av förhandlingar innan ett fredsavtal kunde slutas och amerikanernas självständighet var ett faktum. Segern gjorde den redan mäktiga Washington till nationens hjälte. Snart stod han vid ett vägskäl där han skulle behöva välja vad han skulle använda sin status till.

I och med freden avvecklades den segrande arméns trupper. Statskassan var tom och soldaterna hade utlovats pengar. Kongressen övervägde att låta annullera sina skulder men då gick officerarna ut med en gemensam skrivelse som i hotfulla ordalag krävde att ­varenda dollar betalades ut.

Washingtons lojala anhängare upp­manade honom att leda de missnöjda. Han skulle hota med en militärkupp för att pressa politikerna att gå med på deras krav.

"Armén är ett farligt instrument att leka med", löd Washingtons svar. Han tänkte inte upphöja sig själv till diktator och under ett möte med arméns officerare var han tydlig med vad han tyckte om deras förslag.

"Jag ber er, mina herrar, om att inte företa er något som förminskar den ära och besudlar den heder ni hittills har uppnått", sa Washington till de samlade männen. "Jag uppmanar er att ha total tillit till Kongressens hederliga uppsåt."

Genom hela sitt liv hade Wa­shing­ton vetat med sig att han var en man med höga ambitioner och vilja att leda andra. Men för de sammansvurna officerarna framstod han som en orubblig demokrat. I hans värld var det ohederligt att ta makten från ledare som folket valt som sina representanter.

George Washington tackades av

Washingtons krig var över och en ny fas i hans liv kunde börja. I London frågade kungen sina rådgivare om den amerikanska upprorsgeneralen nu skulle bli arméchef eller statsöverhuvud. Svaret löd att Washington tänkte dra sig tillbaka och leva ett stillsamt liv på sin plantage.

"Om han gör det är han den största mannen i världen", utbrast kung George III förbluffat. I december 1783 infann Washington sig i Kongressen för att ta avsked.

"Då jag nu har avslutat mitt uppdrag drar jag mig tillbaka från händelsernas centrum", meddelade han när känslorna fick hans händer att skaka. "Och önskar ett varmt farväl till denna upphöjda församling under vars order jag lytt. Jag frånträder härmed min post och lämnar offentlighetens tjänst."

Ett rungande bifall följde och tårarna rann. Washington kunde ha haft mer makt än någon annan i den nya nationen men lämnade den frivilligt.

Washington begav sig hem längs landsvägen till Virginia och plantagen Mount Vernon. Nationen var dock inte färdig med den före detta generalen som knappast var immun mot smicker.

Först blev Washington ledare för den grupp som utformade USA:s konstitution. Och därefter åtog han sig år 1789 rollen som landets första president.

George Washington avskydde politik

Det var upp till Washington själv att fylla sin nya post med innehåll och han kunde inte härma andra länder då USA var ett politiskt experiment. I brist på andra förebilder beslutade han att fungera som Storbritanniens kung som främst hade en symbolisk funktion och låta professionella politiker göra arbetet. Därför fann han det passande att tilltalas "Ers Höghet".

Som statsledare intog Washington en upphöjd, men ceremoniell roll. Även om konstitutionen gav honom rätt att lägga in veto mot lagar använde han sig av privilegiet endast två gånger. Första gången mot en lag som skulle ge fler platser till USA:s nordliga stater i Kongressen. Andra gången handlade det om nedskärningar i militären.

Utan presidentens hjälp tvingades ministrarna att själva fastlägga regeringens politik och oenigheter ledde till problem. Finansministern och utrikesministern stred om ledarskapet och om huruvida USA skulle ha en stark eller svag förbundsregering.

I motsättningarna mellan dem föddes USA:s första politiska partier, något som gjorde presidenten frustrerad. Washington önskade att landets ledare skulle resonera sig fram till lösningar och därefter tillsammans stå bakom genomförandet. Partipolitik var ett ofog som efter åtta år fick honom att lämna presidentposten med en viss bitterhet.

"Partipolitikens många och ofta förekommande skador är stora nog och det är kloka mäns plikt att tygla den." Två år senare dog George Washington. Han hade levt sitt liv för hedern. Och som tur var för amerikanerna ansåg deras älskade frihetshjälte att det var en hederssak att värna om demokratin i den nyfödda nationen.