Gandhi fick aldrig fredspriset
Flera av 1900-talets främsta fysiker, författare och fredskämpar fick aldrig Nobelpriset. Den största skandalen var att ignorera Mahatma Gandhi.
Mahatma Gandhi var den främste profilen i Indiens kamp för självständighet. Indira var dotter till Indiens förste premiärminister Nehru, och alltså inte släkt med Mahatma, utan fick efternamnet Gandhi när hon gifte sig. Hon blev Indiens tredje premiärminister.
Nobelinstituttet i Oslo har vid flera tillfällen gått ut offentligt och hävdat att den största försummelsen i institutets historia utan tvekan är att Mahatma Gandhi aldrig erhöll Nobels fredspris.
"Gandhi klarade sig säkert utan, men frågan är om Nobelkommittén kan klara sig utan Gandhi”, sade direktör Geir Lundestad 2006.
Mahatma Gandhi var nominerad till fredspriset hela fem gånger, sista gången bara några dagar innan han mördades år 1948. Nobelkommittén övervägde senare att tilldela honom priset postumt, men förslaget avvisades då det stred mot riktlinjerna. I stället lät man bli att dela ut fredspriset det året.
Nobelinstituttet i Oslo har förnekat att man underlät att ge Gandhi priset av rädsla för Storbritanniens reaktion. Det råder dock ingen tvekan om att britterna inte skulle ha blivit särskilt förtjusta. Gandhi var ju mannen som ledde Indien till självständighet.
Far med stort inflytande
Mahatma Gandhi föddes i den lilla furstestaten Porbandar i västra Indien år 1869. Gandhis far var en högt uppsatt ämbetsman, och vägen till en attraktiv politisk karriär låg öppen. Men Gandhi ville något annat.
År 1893 flyttade han till Sydafrika där han hade fått arbete. Raslagarna i landet retade den unge Gandhi. Hans första upplevelse i landet var att han kastades av ett tåg, eftersom han vägrade låta sig tvingas in i tredje klass, trots att han hade köpt en förstaklassbiljett. Senare blev han misshandlad för att han vägrade lämna sin plats till en vit man.
När Sydafrika år 1906 införde en lag som tvingade alla indier att registrera sig, organiserade Gandhi en stor olydnadskampanj som pågick i sju år. Tusentals indier blev slagna, piskade eller skjutna. Men myndigheterna tvingades inse att de brutala metoderna inte knäckte de fredliga demonstranterna. Samtidigt väckte övergreppen sådana massiva protester att regeringen blev tvungen att förhandla med den rebelliske Gandhi.
Indierna gör uppror
När Gandhi återvände till sitt fädernesland år 1915, drömde han om att förbättra förhållandena för fattiga och förtryckta indier. Hans filosofi om att besegra sina motståndare utan våld var nu fullt utvecklad, och han hade sett hur effektiva hans maningar till civil olydnad var som vapen mot en starkare motståndare.
Det fick snart de lokala makthavarna erfara, när Gandhi tog upp kampen för de fattiga bönderna, som fick alldeles för lite betalt för sina skördar. När myndigheterna arresterade Gandhi gick mer än 100000 rasande indier ut och protesterade på gatorna. Även här tvingades makthavarna förhandla med Gandhi.
Snart hamnade han också i direkt konfrontation med den brittiska kolonialregimen: efter en brittisk massaker år 1919 insåg Gandhi att Indien måste frigöra sig från det brittiska herraväldet. Det blev inledningen till en nästan 30 år lång kamp för ett självständigt Indien. Gandhis kamp avbröts emellertid av flera fängelsevistelser, som dock aldrig fick indierna att glömma bort Gandhi – vilket britterna hoppats.
Senare valdes Gandhi till och med till ledare för partiet Indian National Congress som hade självständigheten som en punkt i sitt partiprogram. Storbritannien tvingades acceptera Gandhi som indiernas förhandlingsledare.
Gandhi blir skjuten
Den mest berömda av alla Gandhis aktioner ägde rum 1930, då han beslöt att protestera mot britternas skatt på salt. Gandhi marscherade över 40 mil till kuststaden Dandi för att själv tillverka salt. De häpna britterna kunde konstatera att projektet som de först hånade och skrattade åt, utvecklades till en folkmarsch som utmanade det brittiska herraväldet starkare än någonting tidigare.
Den andra stora kampanjen utspelade sig under andra världskriget, då Gandhi under parollen ”Quit India” pekade på Storbritanniens hyckleri, när landet å ena sidan krigade mot nazisterna i kampen för frihet, och å andra sidan vägrade att låta indierna bli självständiga.
Till sist tvingades britterna, i augusti 1947, ge indierna deras självständighet. Men Gandhi hade svårt att glädjas; han kunde varken hindra muslimerna från att bilda en egen stat – Pakistan – eller förhindra att delningen blev kaotisk och våldsam. Det var hans öppna attityd gentemot muslimerna som år 1948 fick en extremistisk hindu att skjuta Gandhi när han var på väg till ett bönemöte.