Europas spindel: Kvinnojägare skapade fred på kontinenten

Metternich har arrangerat talrika baler med dans och musik, vackra kvinnor och kaskader av champagne, allt i ett försök att lösa de låsta positionerna. De europeiska monarkerna är dock oense om nästan allt, så efter snart ett halvårs arbete går förhandlingarna trögt.

Den här natten har emellertid situationen tagit en oväntad vändning. Metternich har just fått veta att Napoleon har flytt från sin exil på Medelhavsön Elba.

Nyheten skapar snabbt enighet bland de församlade monarkerna. Efter bara några dagars förhandlingar enas stormakterna England, Preussen, Österrike och Ryssland om att bekämpa Napoleon.

Medan alla får fullt upp med att vässa sablarna har Metternich insett att Napoleons flykt är hans gyllene tillfälle att rädda monarkernas Europa undan krig, folkliga resningar och självständighetsrörelser.

Diplomat i vardande

Klemens von Metternich kom till världen den 15 maj 1773 i den tyska staden Koblenz vid floden Rhen. Hans far, greve Franz Georg Karl von Metternich, som tillhörde en gammal adelssläkt, tjänstgjorde som diplomat i Tysk-romerska riket.

Fadern valde omsorgsfullt ut två lärare, som förutom i ridning och simning undervisade den unge Klemens i latin, grekiska, franska, tyska och engelska. Lärarna följde med när Klemens från år 1788 studerade juridik i först Strasbourg, sedan Mainz och slutligen Bryssel.

”I en ålder av 17 år var jag min egen herre. Min far gav mig absolut frihet efter att ha konstaterat hur obenägen jag var att begå dumheter”, skrev Klemens i sina memoarer.

Full av självförtroende skapade den unge adelssonen sin politiska världsbild. Europas gamla imperier var i dåligt skick, men deras överlevnad var avgörande, ansåg Metternich. De behövde nämligen hålla stånd mot samtidens farliga liberala och revolutionära krafter.

Oroligheter pyrde efter franska revolutionen år 1789, och medan Klemens avslutade sin utbildning i Bryssel förklarade Frankrike krig mot Tysk-romerska riket år 1792.

Ledda av general Napoleon trängde franska styrkor långt in i Rhenlandet och erövrade stora områden, även familjen Metternichs gods i Koblenz. På flykt undan Napoleons trupper kom Klemens föräldrar till Wien, där sonen en kort tid senare gjorde dem sällskap.

Metternich gifter sig till inflytande

Wien styrdes av kejsar Frans II av Tysk-romerska riket, som även var Österrikes härskare. Storstadens högsta adelskretsar betraktade familjen Metternich som stackars flyktingar från en av Tysk-romerska rikets många småstater.

Klemens mor, Maria Beatrix, lät emellertid inte hunsa sig. Under en karneval såg hon till att hennes 22-årige son presenterades för Maria Eleonore von Kaunitz-Rietberg, ett barnbarn till Österrikes avlidne statskansler Wenzel Anton von Kaunitz. Klemens var en stilig ung man och Maria Eleonore föll pladask för honom. Själv var hon ingen skönhet, men äktenskapet skulle säkra familjen Metternich tillgång till Wiens översta samhällsskikt.

Klemens och hans familj hade förlorat sin förmögenhet, medan brudens far var rik som ett troll. När förhandlingarna om äktenskapet höll på att gå om intet skickade därför Klemens ett kärleksbrev till Maria Eleonore: ”Tusen, tusen, tusen gånger kysser jag dina händer.”

I brevet låg även en lock av Klemens gyllene hår. Den sanslöst förälskade Maria Eleonore skickade tillbaka en lock av sitt eget hår och plågade därefter livet ur sin far, tills han slutligen gick med på äktenskapspakten.

Bröllopet stod den 27 september 1795, varefter det nygifta paret flyttade in i en överdådig villa i centrala Wien som ägdes av brudens far. Där kom hovets inre krets på parets bröllopsmiddag. Familjen Metternich var därmed inne i värmen och Klemens karriär kunde ta fart.

Ambassadör på lakan

Den nyutbildade juristen hjälpte sin far med det diplomatiska arbetet – och Klemens talang väckte uppmärksamhet. När Tysk-romerska riket led ännu ett nederlag mot Napoleon bytte kejsar Frans ut sina diplomater, och år 1801 utsågs Klemens till ambassadör i kungariket Sachsen.

Hovet i huvudstaden Dresden visade sig vara en antikverad tidsficka där inga viktiga beslut fattades. I stället ägnade Metternich sin tid åt att odla förbindelser med de övriga ländernas diplomater, frekventera stadens fina salonger och skaffa ett oäkta barn med sin älskarinna, den vackra, 19-åriga hustrun till den ryske fursten Pjotr Bagration.

År 1803 skickades Metternich slutligen vidare till Preussens huvudstad Berlin, där toppdiplomater ofta behövde förhandla om krig och fred mellan kontinentens stormakter.

Efter sin ankomst till Berlin förstod ambassadör Metternich snart att kung Fredrik Vilhelm III av Preussen styrdes av sin rädsla för Ryssland och Frankrike. Likt Österrike låg Preussen inklämt mellan de båda tungviktarna.

Metternich, som menade att Frankrike utgjorde det största hotet, verkade för att skapa en sammanslutning mot Napoleon som förutom Preussen, Österrike och England även skulle inkludera Ryssland. Först efter långa förhandlingar lyckades Metternich i november 1805 få Fredrik Vilhelm att underteckna avtalet.

I Wien var kejsar Frans så nöjd med sin ambassadör att han hedrade Metternich med en orden – bara för att senare finna att Preussen inte höll sitt avtal. I december led koalitionen nederlag i slaget vid Austerlitz.

Metternich möter Napoleon

Nederlaget vid Austerlitz fick stora konsekvenser. I augusti 1806 tvingade Napoleon kejsar Frans II att abdikera som tysk-romersk kejsare, varefter det tusen år gamla riket upplöstes. Under Napoleons överhöghet ingick de tyska småstaterna i stället Rhenförbundet, som skulle förse den franska armén med soldater.

Före abdikationen hade den försmådde kejsaren, som nu bara var kejsar Frans I av Österrike, skickat Metternich till Paris, där diplomaten skulle möta Europas mardröm i egen hög person.

”Ödet har ställt mig ansikte mot ansikte med den man som i denna era styr över världens angelägenheter”, konstaterade Metternich.

Den 3 augusti presenterade sig Metternich i Paris för den franske utrikesministern Charles Maurice de Talleyrand.

Metternich talade franska som en infödd, till och med enligt de kräsna parisarna, och sedan sin tid i Dresden och Berlin stod han på god fot med flera av de franska toppdiplomaterna.

Napoleon Bonaparte, Frankrikes självutnämnde kejsare, träffade Metternich vid en ceremoni den 10 augusti. Stående mitt i en sal i Marie-Antoinettes gamla slott Saint-Cloud, omgiven av sina viktigaste generaler och diplomater, tog kejsaren emot honom. Han var iklädd infanteriuniform och en hatt – en bicorne, som kejsaren vikt upp brättet på och nu bar på tvären, så att den såg extra stor ut.

Det tog bara bråkdelen av en sekund för Metternich att inse vad det var som fick Napoleon att stå med den opassande hatten på huvudet: Mannen var inte av ”motsvarande social status” som de övriga i rummet. Han var inte född adlig. Därför behövde han blåsa upp sig, resonerade Metternich.

”Liten och fyrkantig”, löd den österrikiske diplomatens beskrivning av den franske härskaren, som, påstod Metternich, gick på tå för att se längre ut. Efter att ha upptäckt Napoleons ömma punkt kände sig Metternich lugn när han stod inför den man som hela världen fruktade.

Fredsförhandlingar kräver list

Metternichs analys av Europas framtid var enkel: Napoleon kunde bara besegras av en stabil sammanslutning mellan de övriga stormakterna.

”Den som inte vill erövra kommer att bli erövrad”, skrev han i ett brev till en vän.

Sanningen i dessa ord bekräftades året efter, då Napoleon lyckades besegra ännu en sammanslutning – den fjärde i sitt slag – bestående av Preussen, England och Ryssland. Först ingick fransmannen ett fredsavtal med tsaren och sedan med den preussiske kungen, som tvingades avträda stora landområden.

Metternich observerade hur hänsynslöst Napoleon behandlade sina svagare motparter, och han fruktade för Österrikes sårbara position. Landet stod ensamt och var geografiskt placerat mellan Frankrike och det nyligen ingångna Rhenförbundet.

I Paris försäkrade visserligen Napoleon Metternich om att han inte avsåg att inta den habsburgska tronen i Österrike, men samtidigt var de franska krigsförberedelserna uppenbara. Metternich var på sin vakt; när skulle Napoleon slå till, och var någonstans var hans trupper placerade?

Bekantskapen med Talleyrand visade sig vara användbar. Under ett våldsamt raserianfall hade Napoleon inte bara avskedat sin utrikesminister, utan även kallat honom en ”skit i silkesstrumpor”. Nu erbjöd sig den franske politikern att bli österrikisk spion.

Metternich bad omgående kejsar Frans I avsätta 400 000 franc till inköp av information. I juli 1808 skickade han hem Talleyrands listor över de franska truppernas utplacering i kod. Det hjälpte dock föga. Napoleon besegrade Österrike och Metternich greps och utväxlades mot två franska diplomater.

År 1809 återvände Metternich till det ockuperade Wien, där kejsar Frans bad honom leda fredsförhandlingarna med Napoleon i Altenburg. Inför förhandlingarna läste Metternich flera rapporter om den österrikiska arméns eländiga skick.

Metternich, som nu var fullt på det klara med rikets militära underlägsenhet, använde sig av en smart strategi. Han skulle rädda Österrike genom att ge sken av medgörlighet och ödmjukhet inför Napoleon. På så vis hoppades han kunna undvika att Österrike blev en fransk vasallstat.

Metternich censurerar pressen

Bland stora delar av Österrikes adel väckte Metternichs strategi ilska, men kejsaren stod bakom honom och i juli 1809 befordrade han sin toppdiplomat till utrikesminister.

När Metternich avslutade fredsförhandlingarna i Altenburg i september var han redan i färd med att effektivisera den österrikiska regeringsapparaten.

Med kejsarens godkännande avskaffade han ett stort antal byråkratiska regler och centraliserade mer eller mindre statens makt kring sin egen person. Samtidigt tog han itu med den lilla fria press som fanns i landet. Politiskt utnyttjande av medierna hade han sett i Paris och han ville använda pressen för att få fram sina egna budskap.

Metternich gjorde allt för att undvika att provocera Napoleon med klagomål eller invändningar och han krävde att allt som skrevs i tidningarna om Österrikes syn på Frankrike skulle vara positivt. Han fick även sin far att bygga upp en effektiv censurapparat, som dels skulle påverka den allmänna opinionen med franskvänlig propaganda, dels samla in information om invånarna.

Metternich lät också inrätta en hemlig polis, som rapporterade direkt till honom. Lugn skulle råda i Österrike och inga kritiska yttranden om Napoleon var tillåtna. Metternichs nedslående analys löd: ”Dagen då Ryssland vaknar är alltför avlägsen.”

Innan den ryska björnen var beredd och en stark allians mot Napoleon kunde ingås, var Österrike tvunget att skrapa med foten för den franske härskaren.

Bröllop för Metternich till Paris

När källor vid det franska hovet i december 1809 började sprida rykten om att den franske kejsaren letade efter en brud från någon av Europas mäktiga furstedynastier som kunde föda hans barn, såg Metternich en chans. Han hann före den ryska dynastin Romanov när han erbjöd Napoleon kejsar Frans 19-åriga dotter Marie Louise.

Bröllopet skulle stå den 11 mars 1810 och Metternich följde personligen Marie Louise till Paris. Han stannade i staden i över ett halvår. Under tiden växte kritiken i Wien, där många ogillade att landet fortfarande skrapade med foten för Napoleon. Gång på gång tvingades därför Metternich försäkra kejsar Frans om att han inte fraterniserade med fienden, utan bara stannade i Paris för att försöka ta reda på vilka Napoleons avsikter var.

Omsider vädrade Metternich morgonluft. Napoleon hade tillsatt en av sina marskalkar på den svenska tronen och därmed förflyttat sig in i den ryska intressesfären. Ett krig mellan Frankrike och Ryssland tycktes oundvikligt.

”Vilken sida kommer du att ställa dig på?” frågade Napoleon Metternich i september 1810. Metternich undvek att svara direkt på frågan genom att påpeka att han ju bara var Frans utrikesminister och inte fattade några beslut.

Den 25 september återvände Metternich till Wien. Hans redan minskade popularitet i huvudstaden sjönk ytterligare i mars 1812, då han av rädsla för en ny fransk invasion ingick en allians med Napoleon.

Nätet stramas åt om tyrannen

Österrikes allians med Frankrike tog slut i februari 1813, då Metternich och kejsar Frans trädde in på ryssarnas sida i striden mellan Frankrike och Ryssland. Kriget hade nått en vändpunkt under andra hälften av år 1812, då Napoleon invaderade Ryssland.

Napoleons armé ryckte fram snabbt, men tsarens styrkor hade bränt alla åkrar och förråd. Till slut satte ryssarna även eld på Moskva, som fransmännen kom till i oktober. Under sitt återtåg förlorade Napoleon större delen av sin armé till svält och kyla.

Driven av bitterhet över Moskvas öde ville tsar Alexander I se ryska soldater bränna Paris, så han surnade till över Metternichs ständiga förhandlingar med Napoleon. Inte desto mindre tog Metternich den diplomatiska ledningen och i bildandet av den sjätte koalitionen mot Napoleon fick han med sig alla: Österrike, Preussen, Ryssland, England och Sverige. Genom sex bilaterala avtal säkrade hans traktat samtliga deltagare militär hjälp om en av dem blev angripen.

Mitt under rasande krig förhandlade Metternich med Napoleon. I november 1813 erbjöd han Napoleon att sitta kvar som kejsare av Frankrike, förutsatt att riket återgick till en gräns bakom Rhen, Alperna och Pyrenéerna. Napoleon väntade med att svara, eftersom han fortfarande hoppades kunna vinna kriget.

I början av år 1814, då de allierade närmade sig Paris, tackade Napoleon omsider ja till Metternichs erbjudande. Vid det laget hade emellertid erbjudandet skärpts. Nu förväntades Frankrike återgå till sina förrevolutionära gränser och avträda både Nederländerna och de tyska staterna väster om Rhen.

Napoleon sjöd av raseri och tiden för förhandlingar löpte ut. Alliansen intog Paris och Napoleon togs till fånga och skickades i exil till Medelhavsön Elba.

Metternich vilade dock inte på sina lagrar, för man behövde röja upp efter kriget och Frankrike måste fås upp på fötter igen. Utan fransmännen i alliansen skulle nämligen Ryssland bli en alltför stark makt för Europa, insåg han. Därför såg Metternich till att en kung från den gamla härskarsläkten Bourbon placerades på Frankrikes tron.

Därefter kallade Metternich till en ambitiös kongress i Wien, där alla Europas ledare samlades i september 1814. Metternich var mest orolig för att tsar Alexander I skulle ställa till med problem.

”Han är det största barnet på jorden”, kommenterade han.

Metternich skapade fred i Europa

Spindeln samlar ihop trådarna

På Metternichs order hade Wien högglanspolerats – till och med bordellerna – så att staden strålade i kapp med de förnäma delegaterna. För första gången i historien samlades härskare och diplomater från i princip alla Europas stater för ett gemensamt toppmöte och i spetsen för det enorma arrangemanget stod Metternich.

Under kongressen dök Metternich upp överallt. De viktigaste, emellanåt hemliga, mötena hölls i hans egen villa i Rennweg, medan andra, större möten hölls i statsministeriet vid torget Ballhausplatz.

Kongressen delades in i olika arbetsgrupper. Redan från första början blev det gräl om vem som skulle bestämma vad. Metternich tvingades arbeta dag och natt, för konflikterna var många.

Lyckligtvis hade den österrikiske utrikesministern en särskild förmåga att få motståndare att se varandra som samarbetspartner. Det var en förmåga som behövdes. Med sin lugna, analytiska förmåga gjorde Metternich invecklade problem överskådliga och han fick parterna att inse att de hade flera möjligheter att välja mellan. På så vis blev det möjligt att ingå kompromisser, vanligen sådana som rekommenderades av Metternich.

I Wiens tjusiga salonger och balsalar sammanförde Metternich – omgiven av cigarrök, vackra kvinnor och musik – viktiga personer. Med rätt omgivningar och dyr champagne gick även besvärliga förhandlingar i många fall enklare. Metternich hade också anlitat en berömd ceremonimästare från Napoleons gamla hov, som iscensatte överdådiga fester med mimartister, luftballonger och eldhjul i stadens nattsvarta palatsträdgårdar.

Metternich var dock inte felfri. Utmattad av förhandlingarna med den ryske tsaren, som krävde hela Polen, tappade han i december självkontrollen och skällde ut honom. Den kränkte tsar Alexander krävde både en duell och Metternichs avsked.

Misstaget blev det stora samtalsämnet i Wien, men kejsar Frans vägrade avskeda sin utrikesminister. Omsider nåddes en kompromiss om en delning av Polen, men stämningen var tryckt och nya problem behövde lösas. Preussarna var exempelvis mycket bestämda med att de ville ha hela Sachsen. I mars 1815 hade förhandlingarna kört fast – men så kom nyheten om Napoleons flykt från Elba.

Likt en spindel i sitt nät slog Metternich blixtsnabbt till. Han använde hotet om Napoleons återkomst för att få monarkerna att gå samman, sopa sina meningsskiljaktigheter under mattan och övertyga alla om att Europas framtid hängde på att de kunde enas.

Manövern fungerade. Under de följande månaderna skapade Metternich kongressens mästerverk. Alla de olika besluten samlades i ett slutdokument, Acte du Congrès de Vienne, en traktat som skulle säkra freden i Europa.

När Metternich på kvällen den 9 juni 1815 stod med det undertecknade dokumentet i handen hade kongressens övriga deltagare just lämnat Wien. Nio dagar senare besegrades Napoleon slutgiltigt vid Waterloo.

Efter två årtionden av död och förödelse hade Metternich lagt grunden för en varaktig fred i Europa. Hans traktat säkerställde att endast ett fåtal blodiga krig utkämpades i Europa på 1800-talet. På det stora hela förblev kontinentens gränser stabila fram till första världskrigets utbrott.