Mullret från de anfallande grekernas kanoner hördes i centrala Ankara. Så långt in i det turkiska hjärtlandet hade fienden alltså nått. Gång på gång hade de turkiska styrkorna fått ge vika för angriparna, som nu var inställda på att ge dem dödsstöten.
Året var 1921, månaden september. Vid floden Sakarya hade den turkiska armén samlats för en sista desperat strid. Numerärt var de grekiska styrkorna bara något fler, men deras eldkraft var betydligt större, vilket under året som gått avgjort drabbning efter drabbning till Greklands förmån. Nu var den avgörande stunden inne.
År 1921 hade de turkiska styrkorna kämpat i stort sett utan avbrott i sju år.
Den redan hjälteförklarade generalen Mustafa Kemal, som skulle gå till historien under namnet Atatürk, hade under kriget varit de turkiska nationalisternas politiska ledare. Nu hade han också fått överta det militära kommandot, vilket var ett vågspel.
I efterhand skulle det visa sig att åtskilliga av hans rivaler inom ledningen för den turkiska frihetsrörelsen faktiskt hoppades att han skulle misslyckas, så att de själva kunde ta över.
Alla fick vänta på Atatürk
Mycket stod på spel under slaget vid Sakarya. Ytterst gällde det möjligheterna för de nationalistiska turkiska styrkorna att rädda sitt land från att helt styckas upp av första världskrigets segerherrar. Den grekiska armén anföll, understödd av tungt artilleri. Striderna blev våldsamma och oerhört blodiga. De turkiska styrkorna tvingades sakta bakåt.
Till sist erövrade grekerna det strategiskt viktiga berget Cal – och deras seger tycktes definitivt vara inom räckhåll. Enligt vissa källor ska Mustafa Kemal i det läget ha varit nära att beordra armén att överge sina ställningar. Förlusten skulle därmed ha varit ett faktum.
”Han var klok nog att vänta, och stark nog att få andra att vänta med honom.” Winston Churchill om Kemal Atatürk.
Men till slut beslöt han sig för att hålla positionerna, och i stället gå till ett försiktigt motanfall. Det visade sig då att den grekiska armén i själva verket var utmattad. Dess underhållslinjer var för utdragna, och soldaterna led brist på såväl mat som ammunition. Resultatet blev i stället att det var den grekiska armén som drog sig tillbaka.
De flesta väntade sig att Mustafa Kemal genast skulle gå på offensiven, för att jaga bort fienden ur landet en gång för alla. Men han valde att avvakta. Förråden fylldes på, en allmän mobilisering genomfördes. En av hans samtida, Winston Churchill, skulle senare berömma Mustafa Kemal för denna strategi:
”Han var klok nog att vänta, och stark nog att få andra att vänta med honom”, skrev den brittiske politikern.
År 1919 invaderade den grekiska armén resterna av Osmanska riket i hopp om att kunna erövra den västra delen, som under antiken hade tillhört Grekland.
Grekerna krossades
Först den 26 augusti året därpå slog Mustafa Kemal till. En storskalig offensiv inleddes, som inte slutade förrän de grekiska styrkorna i grunden var besegrade.
En propagandaskribent förklarade i högtidliga ordalag att den stadiga reträtt som ägt rum ända sedan de turkisk-osmanska styrkorna besegrades utanför Wiens murar år 1683 äntligen hade hejdats.
Referensen var tydlig – Mustafa Kemal var en hjälte i klass med grundarna av det osmanska rike som han själv vuxit upp i, men också varit med om att se gå under. De som trodde att han hade planer på att försöka återskapa det fallna imperiet skulle dock bli besvikna.
En enormt envist pojke
Den blivande hjälten föddes i maj år 1881 som son till en tulltjänsteman, i staden Selânik (Thessaloniki i dagens Grekland), belägen i den europeiska delen av det mäktiga Osmanska riket. Redan som liten gjorde sig Mustafa känd för att vara envis, viljestark och övertygad om sin förmåga och betydelse.
Han blev tidigt faderslös, och intog platsen som familjens överhuvud redan i tioårsåldern. Utan att fråga någon om råd hoppade han av från den skola hans mor placerat honom i, för att i stället börja i en militär grundskola. Där utmärkte han sig snart, särskilt som en duktig matematiker.
Det var då han började kallas ”Kemal”, vilket kan översättas med ”fullkomlig”. Enligt senare hyllningsberättelser ska han ha fått detta epitet av sin mattelärare just för att han var så briljant. Mustafa Kemal lämnade skolan som en av de bästa i sin klass, och gick genast vidare till en högre militär utbildning.
Som ung officer i Istanbul fann han sig snart inblandad i ett dramatiskt skeende. Detta var en tid då Osmanska riket, som under sin storhetstid härskat över stora delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och norra Afrika, sedan länge befann sig på kraftig tillbakagång.
Riket pressades utifrån av fiender som steg för steg erövrade dess provinser, och inifrån av reformivrare och revolutionärer. Särskilt betydelsefulla var de västinspirerade unga som ville göra upp med den gamla regimen, där viktiga titlar ofta ärvdes och där sultanen i Istanbul ytterst hade all makt. De ville få in ny teknik, ny kunskap, ofta inspirerade av den europeiska upplysningen.
Mustafa Kemal var en av dessa reformivrare, som hölls under uppsikt av säkerhetspolisen, samtidigt som de gjorde snabb karriär inom armén. För dessa unga tycktes det uppenbart att det gamla, vidsträckta och mångkulturella Osmanska riket var dömt att gå under. Vad skulle då komma i stället? För många blev det naturliga valet att satsa på en mer avgränsad nationalstat, enbart för det turkiska folket.
Den amerikanska sjuksköterskan Emma Cushman räddade mer än tusen armeniska barn, vars föräldrar mördats.
Kristen minoritet fick ingen plats i Turkiet
När första världskriget bröt ut utgjorde kristna minoriteter omkring 20 procent av befolkningen. När lugnet sänkte sig över den nya turkiska nationalstaten tio år senare var i stort sett alla kristna grupperingar försvunna.
År 1915 inledde de så kallade ungturkarna, som hade tagit makten i Osmanska riket, en brutal förföljelse av de kristna armenierna i det som i dag är östra Turkiet. Ungturkarna anklagade armenierna för att konspirera med fienden, och resultatet blev ett folkmord, då omkring 1,5 miljoner armenier dödades. Samtidigt blev även de så kallade assyriska kristna dödade eller bortdrivna från de östra regionerna.
Det är oklart om Kemal Atatürk hade någon del i det som hände. Han stöttade vid den tidpunkten ungturkarna, men hade ingen ledande position. Det hade han å andra sidan, när turkiska styrkor år 1920 besegrade franska styrkor i staden Marash (i dag Kahramanmaras), dit ett stort antal armeniska flyktingar tvångsförflyttats. Efter turkarnas seger dödades omkring 12 000 civila armenier.
År 1923 drevs den sista stora kristna minoriteten bort, när 1,5 miljoner grekisk-ortodoxa invånare utvisades till Grekland. Därmed var de etniska turkarna det nya Turkiets dominerande befolkningsgrupp.
Atatürk blev krigshjälte
En turknationalistisk rörelse växte fram och 1908 slog medlemmarna till och genomförde en statskupp. Sultanen kastades ut, och en ny sattes på tronen. De verkliga makthavarna blev dock ledningen för de så kallade ”ungturkarna”. Mustafa Kemal ingick i denna rörelse, men hade ingen ledande position, och skulle senare komma att ta avstånd från den.
Under ungturkarnas tid försvagades riket ytterligare, samtidigt som olika politiska grupperingar slogs för sin version av dess framtid. För Mustafa Kemal blev första världskriget tillfället då han på allvar kunde visa vad han gick för som soldat.
För Osmanska riket som helhet var kriget en katastrof, men man vann trots allt vissa segrar. Inte minst vid det berömda slaget vid Gallipoli, då en stor allierad armé besegrades. Under detta slag stod de osmanska styrkornas frontlinje under befäl av ingen mindre än Mustafa Kemal, som därigenom fick status som krigshjälte.
Turkarna skulle moderniseras
Men inget kunde hindra att första världskriget innebar Osmanska rikets undergång. De allierade hade gjort upp hemliga planer på att dela upp riket mellan sig. Soldater från England, Frankrike och ärkefienden Grekland intog Istanbul. Det var då som Mustafa Kemal steg fram och samlade armén kring sig.
Så inleddes striderna, som till omvärldens stora häpnad slutade med att de krigströtta allierade besegrades och de grekiska styrkorna kastades ut. Det så kallade befrielsekriget var över, och Mustafa Kemal var det nya rikets oomstridde ledare. Han lät utropa republiken Turkiet, och såg till att driva igenom en stor mängd reformer, i häpnadsväckande takt.
I sin iver att modernisera Turkiet efter västerländsk förebild bytte Kemal Atatürk (t.h.) ut de traditionella arabiska bokstäverna mot det latinska alfabetet, som alla därefter var tvungna att lära sig.
Som militär ledare hade han varit framgångsrik; som politisk ledare visade han sig vara i det närmaste revolutionär. Snart lät Mustafa Kemal avskaffa sultanatet, och kapade därmed en gång för alla banden med Osmanska riket. Men än mer omtumlande var den radikala sekularisering han stod för.
Det så kallade kalifatet, den religiösa maktstrukturen, avskaffades. Religiösa grundskolor och sharialagstiftningen likaså. Inspirerad av västerländska demokratier gav Mustafa Kemal landet ett nytt statsskick. Även en ny civil lagstiftning stadfästes. Men de västerländska influenserna sträckte sig längre än så. Huvudbonaden fez förbjöds för statsanställda, som i stället instruerades att bära hatt.
Kvinnor skulle frigöras, slöjförbud infördes och alla medborgare uppmanades att lära sig västerländsk etikett. Det latinska alfabetet infördes, och Koranen översattes till turkiska. I grunden fanns en idé hos Mustafa Kemal att ”civilisera” Turkiet, och snabbt ta språnget in i det moderna samhället.
Till skillnad från de osmanska härskarna insisterade Atatürk på måttlighet och lät sig bland annat köras omkring med en motorcykel med sidovagn för att spara pengar.
Bara så, tänkte han, skulle Turkiet kunna lämna fattigdom och underutveckling bakom sig. För kopplat till denna vilja att lära från väst fanns en stark inriktning på turkisk nationalism. Många av idéerna kom utifrån, men tanken var att de skulle tillämpas på ett särskilt turkiskt sätt.
Allt motstånd kvästes
Alla dessa reformer mötte förstås protester, men Mustafa Kemal drev sin linje stenhårt och diktatoriskt. Ett revoltförsök slogs ner med kraft, och ett mordförsök misslyckades. Inget fick den nya republikens ledare att sakta ner på reformivern. Det intensiva inrikespolitiska arbetet pågick samtidigt som han vann en serie diplomatiska framgångar.
Mustafa Kemal, som snart tilldelades hedersnamnet Atatürk, ”turkarnas fader”, av parlamentet, slöt fred med alla landets grannar. Inte minst viktigt var fördraget med ärkefienden Grekland. Snart hade det moderna Turkiets gränser slagits fast och säkerställts.
Visst förekom opposition, även inom landet. Särskilt religiösa grupper reagerade med förskräckelse på reformerna. Men ingen kraftfull opposition tilläts. De kurdiska separatisterna behandlades hårt.
En del inslag i Atatürks nationalistiska program framstod också som löjeväckande, inte minst när han stödde forskning som påstod att Turkiet var all civilisations vagga, och att det turkiska språket i dess äldsta form var i stort sett alla andra språks urkälla.
Samtidigt blev det allt tydligare att den starke ledaren hade sina egna, personliga problem. Han var gift en kort tid på 1920-talet, men fick inga biologiska barn. I stället adopterade han tolv döttrar och en son.
Atatürk adopterade tretton barn. Ett av dem var Sabiha Gökçen, som blev stridspilot och fick Istanbuls flygplats uppkallad efter sig.
Sin tid ägnade han åt sitt arbete, och intressen som att läsa, rida, dansa och spela schack, samt åt sin stora svaghet – alkoholen. Kemal Atatürk var alkoholist sedan unga år och missbruket tilltog ju äldre han blev. Vid ett tillfälle sa han att raki, det traditionella turkiska brännvinet, var det enda som fick hans hjärna att vila.
Den tionde november 1938 avled Turkiets grundare, 57 år gammal, i sviterna av skrumplever.
”Nationer som inte hittar sin nationella identitet blir rov för andra nationer.” Citat tillskrivet Atatürk, 1923.
På väggen i Atatürks mausoleum i Ankara står bland annat ett citat tillskrivet honom:
”Nationer som inte hittar sin nationella identitet blir rov för andra nationer.”
