Sovjetledarens kropp har inte hunnit kallna förrän striden om att överta hans plats börjar. Tre män kämpar om makten.
© Scanpix/AKG-Images & Getty/All Over Press

Efter Stalin: Toppkommunister kämpar om makten

När Stalin dör vill hans hantlangare ha makten. Berija, Malenkov och Chrusjtjov utkämpar en diskret maktkamp i Kremls korridorer. Den lediga tronen väntar på vinnaren. Förlorarna kan se fram emot landsförvisning eller en kula i pannan.

12 september 2018 av Esben Mønster Kjær
Stalins livvakter tänker inte gärna själva. Arbetet nära Sovjetunionens enväldige ledare har lärt dem att det är farligt att märkas. Men just den här dagen kan det vara farligt att låta bli.

Klockan är över sex på kvällen den 1 mars 1953 och vakterna har inte sett några livstecken inifrån Stalins sommarresidens på hela dagen. Den enda personen som bor i datjan brukar beställa te mellan 10 och 12, men inte den här förmiddagen.

Tanken på att våga sig in på den 74-årige ledarens privata område utan inbjudan gör männen skräck­slagna. Därför blir de lättade när de ser en lampa tändas i Stalins matsal. Vakterna slipper tydligen ingripa.

Men ljuset bakom gardinen följs inte av någon order. Ytterligare fyra timmar går innan vaktchefen Pavel Losgatjev får nog av ovissheten. I stället för att riskera både liv och karriär genom att undersöka hur Stalin mår, försöker han delegera uppgiften till en av vakterna:

”Iväg med dig. Du är förste vakt, det är ditt ansvar”, säger Losgatjev.

”Jag är rädd”, svarar mannen. Han vägrar hellre att lyda order än att riskera livet genom att irritera Stalin.

”Jaja, du är rädd. Men jag tänker inte spela hjälte”, konstaterar Losgatjev. I samma sekund får de äntligen en anledning att gå in till Stalin: det kommer papper från kommunistpartiets centralkommitté. Losgatjev håller dokumenten framför sig som en sköld när han går in. Han gör så mycket väsen av sig som möjligt; diktatorn avskyr att bli överraskad.

På golvet i matsalen ligger lands­fadern, fortfarande klädd i pyjamas.

”Kamrat Stalin, hur står det till?” frågar vakten.
”Dz ... dz ...” svarar Sovjetunionens härskare och kommunismens högste ledare. Han har kissat på sig.

Diktatorns löjtnanter på besök

Efter en hel dags tystnad sjuder datjan plötsligt av aktivitet. Vakterna lyfter upp Stalin i en soffa och kastar sig sedan på telefonen. Men de ringer inte till någon läkare; de är rädda att det ligger utanför deras befogenheter.


Stalin är notoriskt misstänksam mot läkare och hans senaste utrensningar har gått ut över just den yrkeskåren. Därför rapporterar vakterna om situationen i datjan uppåt i den stelbenta sovjetiska maktapparaten.

Klockan tre på natten kommer en bil från Moskva. Ingen läkare finns med, bara Stalins officiella ställföreträdare Lavrentij Berija och Georgij Malenkov.

De båda männen har informerats om Stalins tillstånd men när en golvbräda ljudligt knakar under den korpulente Malenkov tar han ändå av sig skorna. Rädslan för Stalin är djupt rotad. Han och Berija tassar i strumplästen in i rummet där Stalin ligger.

”Varför all denna panik? Chefen sover uppenbarligen djupt”, utbrister Berija när han får se Stalin som snarkar lugnt. ”Vi åker härifrån, Malenkov.”

Vaktkommendör Losgatjev blir förvånad. Han berättar ännu en gång hur han hittade Sovjetunionens ledare på golvet.

”Orsaka inte panik och låt bli att störa oss. Och väck inte kamrat Stalin”, dundrar Berija. Utan att tillkalla någon läkare sätter sig han och Malenkov i bilen och åker tillbaka till Moskva. Vakterna är ensamma igen.

Stalin befinner sig mitt emellan sömn och medvetslöshet. Personalen i Stalins datja ringer alla högre partifunktionärer de kan få tag på. Framåt morgonen har de väckt så mycket uppståndelse att Berija och Malenkov tvingas ta tag i situationen igen. Vid sjutiden kommer de tillbaka i sällskap med en tredje man ur systemets topp: Nikita Chrusjtjov. Han berättar att en läkare är på väg.

Fler partimedlemmar dyker upp i datjan, och till slut även en läkare. Han undersöker diktatorn och ställer en diagnos: en kraftig hjärnblödning. Stalin kanske överlever, men han är delvis förlamad och kommer aldrig att kunna arbeta igen. Sovjetimperiets härskare har förvandlats till en grönsak.

Under dagens lopp vaknar Stalin stundtals ur medvetslösheten. Berija, som nyligen talat föraktfullt om sin fruktade chef, faller på knä och kysser ödmjukt diktatorns hand. Men Stalin för­lorar medvetandet igen. Hela den sovjetiska statsapparaten väntar.

I datjan vakar partitopparna över patienten – två och två, så att ingen ska vara ensam med Stalin om han vaknar. Misstänksamheten brer ut sig. 

LÄS MER: Få reda på mer om Stalin i vårt stora porträtt

Ett gäng goda vänner går arm i arm år 1945. Men bakom leendena är alla toppkommunisterna rädda för knivhugg i ryggen.

© RGAKFD

Styrmannen lämnar bryggan

Den 5 mars kl. 21.50 dör Stalin. En epok är över – den siste av de gamla revolutionärerna från år 1917 är borta.


Tidigt nästa morgon får folket veta vad som hänt, och sorgen sprider sig bland de medborgare som är mer stolta över segern i andra världskriget än tyngda av polisstatens ok. Samtidigt växer oron för framtiden; Stalin har inte någon officiell efterträdare.

Sedan Stalin tog makten på 1920-talet har han eliminerat alla som kunde tänkas bli rivaler. Att tala om världen efter tyrannen har betraktats som högförräderi.

Partitopparna som samlas kring den döde i datjan reagerar på helt olika sätt. Den före dette utrikesministern Molotov är förkrossad, trots att hans liv under Stalin har varit ett pärlband av uppoffringar och förödmjukelser.

Han har nyligen förlorat sin plats i den innersta kretsen och hans namn skulle ha stått på polisens listor under nästa våg av utrensningar. Men för Molotov var Stalin kommunismens själ – en personifiering av allt han kämpat för och trott på.

Andra snyftar mer eller mindre uppriktigt, men Berija strålar. Han är den förste som lämnar rummet.

”Han tänker ge sig iväg för att ta makten”, viskar någon till Chrusjtjov. Snart har alla lämnat rummet och kastat sig in i sina tjänstebilar för att ta upp jakten mot Kreml, två mil därifrån.

Vid Stalins död utlystes officiell landssorg i Sovjetunionen. Många sörjde uppriktigt sin ledare. 
© Polfoto/Corbis

Knivarna kommer fram

Ministrar och partifunktionärer sammanträder för att fatta beslut om fram­tiden. Malenkov tar till orda. På grund av sin ljusa röst kallas han i smyg för flicknamnet ”Malenja” av sina fiender.
”Landet klarar inte en enda timme utan ledare.” Vad han menar är tydligt: Sovjetunionen måste framstå som orubbligt för att avvärja ett angrepp från USA.

Vjatjeslav Molotov verkar vara given som Sovjetunionens nye ledare. Trots att han nyligen degraderats har han ingått i landets styrande skikt längre än någon annan. Men till skillnad från de flesta av sina partikamrater har han inga ambitioner att bli landets ledare.

Berija gör ett snabbt drag och föreslår Malenkov som ny regeringschef. Och innan någon i lokalen hinner protestera gör Malenkov hela församlingen schack matt genom att föreslå Berija som sin ställföreträdare.

Det är uppenbart att de båda männen kommit överens om detta i förväg. Ingen vågar säga emot dem; tillsammans har de väldigt stort inflytande. Berija förfogar över hela terrorapparaten och kan låta arrestera vem som helst.

Formellt är Malenkov Sovjetunionens starkaste man, men Berija blir den som bakom kulisserna styr i praktiken. Han får inrikesdepartementet och knyter ihop det med hemliga polisen. Därmed kontrollerar han alla delar av förtrycksapparaten i Sovjetunionen.

De övriga får samsas om resten. Molotov återfår sin gamla plats som utrikesminister. Nikita Chrusjtjov, som många trott skulle få en central funktion, får ­bara en plats i kommunistpartiets sekretariat. Därifrån kan han emellertid skaffa sig allierade och få stort inflytande.  

En ny Stalin tonar fram

De flesta i Kreml inser att Berija vill ha lika mycket makt som Stalin – och han är på god väg att uppnå sitt mål. Han kan låta säkerhetsstyrkorna få vilken rival som helst att under tortyr erkänna de mest absurda brott.


Men georgiern är ännu inte tillräckligt stark för att kunna utmana hela ­sovjettoppen på en gång. Malenkov blir hans fasad medan han diskret tar kontrollen i bakgrunden.

Nu vänder sig Berija mot det främsta yttre hotet mot hans framtid: USA. Han är en man med överlevnadsinstinkt men med svag ideologisk övertygelse. Därför försöker han förbättra relationen till ärke­fienden. En ny, mjukare inställning till den kapitalistiska västvärlden ska minska risken för ett tredje världskrig.

Men hans försök att avideologisera utrikespolitiken blir en svag punkt som hans motståndare i Kreml vet att utnyttja. Detta märks tydligt när östtyska arbetare går ut i strejk.

Sedan andra världskriget har invånarna i Tysklands östra, sovjetiska ockupationszon levt under Moskvas kommunistiska järngrepp. Nu ger de sig ut på gatorna för att begära sänkta produktionskrav och billigare varor. Vissa av dem kräver till och med fria val.

Berija ser östtyskarnas krav som en provokation. Han frågar den sovjetiske högkommissarien i Berlin varför han ”sparar på krutet”, och snart dundrar stridsvagnar fram på gatorna för att röja motståndet ur vägen. Några demonstranter dödas, andra arresteras och döms till döden.

Berija lyckas återskapa lugnet men hela affären har skadat hans anseende i västvärlden. Rivalerna i Kreml ser sin chans.
Lavrentij Berija var georgier precis som Stalin och precis lika fri från moraliska skrupler. Han härskade över terrorapparaten i all dess fasa med deportationer, utrensningar och GULAG-läger. Ideologi saknade helt betydelse för Berija. Han drevs bara av sina egna ambitioner och av rädslan för att bli näste man att försvinna. 
© Getty/All over press

Berija snubblar på väg mot makten

Den 26 juni 1953 öppnar Malenkov ett möte i presidiet. Redan i den första meningen avslöjar han att det ska bli annat än rutinfrågor som ska avhandlas:

”Innan vi går till dagordningen har vi ett förslag att diskutera fallet kamrat Berija”, säger Sovjetunionens regeringschef.

”Vilket fall? Vad pratar du om?” utbrister en omtumlad Berija.

Tillsammans med Chrusjtjov och Molotov har Malenkov sammanställt en skrivelse om Berija, där han anklagas för att ha försökt bli diktator. Han har satt säkerhetstjänsten över både partiet och regeringen, och dessutom fört sin egen politik.

När Berija en kort stund senare får veta att han är arresterad blir han grön i ansiktet.

Malenkov trycker på en knapp och dörrarna till rummet bredvid öppnas. In strömmar en grupp generaler med dragna pistoler.

Förutom vakterna, som Berija kontrollerar, är det bara cheferna för de väpnade styrkorna som får bära vapen i Kreml. Kuppmakarna har på förhand samlat en grupp högt uppsatta officerare som är beredda att agera poliser under palatsrevolutionen. Generalerna för snabbt iväg den skakade ministern. Han körs till ett militärfängelse utom räckhåll för säkerhetstjänsten. Samtidigt grips även hans närmaste män.

Den 1 juli skickar Berija ett brev till Malenkov för att försöka rädda liv­hanken:

”När kamrat Stalin gick bort pekade jag utan att tveka ut dig som regeringschef, och jag ansåg och anser att det var det enda riktiga valet”, skriver han och tar på sig ansvaret för flera misstag. Men för Berija finns ingen väg ut ur knipan. Han är alltför farlig för att Malenkov och de andra ska kunna släppa honom fri.

I stället möter han samma öde som han själv tilldömt tusentals medborgare: I december 1953 ställs han inför rätta, utan försvarare eller rätt att överklaga.

Berija döms för att ha stöttat de kontrarevolutionära krafterna under inbördeskriget 1917–22, för att ha försvagat armén genom utrensningar på 1930-talet och för förräderi genom kontakter med Tyskland före Hitlers invasion år 1941.

Efter dödsdomen mot Berija och hans sex närmaste män faller Stalins före detta bödel på knä och ber gråtande om nåd.

De övriga dömda avrättas genom arkebusering, men Berija klarar inte att möta gevärsmynningarna med värdighet. Hans dödsdom verkställs i cellen, där han får en kula i pannan.  

Malenkov gör ett misstag

När Berija är ute ur bilden är Malenkov redo att använda den makt han fram till nu bara haft rent formellt. Nu kontrollerar han de viktigaste posterna i stats­apparaten och kan följa i Stalins fotspår.

Samma dag som Berija arresteras gör Malenkov om det sovjetiska kärnvapenprogrammet till ett ministerium som lyder direkt under honom personligen. Han vill stärka regeringen gentemot partiet, som han ännu inte kontrollerar.

Den 8 augusti 1953 offentliggör han en uppseendeväckande nyhet:

”USA har inte längre monopol på framställningen av vätebomber.” Några dagar senare provsprängs bomben RDS-6s i öknen i Kazakstan.

Georgij Malenkovs uppgift under Stalin var att styra kommunistpartiet och föra fram rätt personer i hierarkin. Han var fetlagd, hade ljus röst och blek hy, och var lätt att underskatta – men Malenkov kunde agera både effektivt och skoningslöst. Enligt Stalin var hans främsta förtjänster att han var underdånig och inte särskilt principfast. 
© Getty Images/All Over Press
Det verkar som om Malenkov snart kommer att ha all makt i Sovjetunionen, men i själva verket förlorar han terräng. Regeringschefen är mer teknokrat än kommunist och han har ingen förmåga att skaffa stöd för sin person och sin politik. Dessutom har han inte alls samma sinne för intriger som sin forne allierade men numera störste rival, den drivne Chrusjtjov.


Chrusjtjov är en mästare på att behärska spelets oskrivna regler. Han var den som organiserade Berijas fall, och i egenskap av partiets starkaste profil har han stort inflytande på de unga talanger som är på väg uppåt i hierarkin.

Malenkov blottar sig för sin rival i ett meddelande till det sovjetiska folket i mars 1954. Han hävdar att det är nödvändigt att förbättra relationen med USA eftersom ett världskrig ”utkämpat med moderna vapen kommer att innebära slutet för världscivilisationen”.

Malenkov är den ende i Kreml som förstår sig på kärnvapnens förödande verkan, men hans ord går stick i stäv med officiella doktriner om att ett krig kommer att leda till en kris för kapitalismen – och seger för socialismen.

Regeringschefen är ensam om sin inställning. I april försöker han rädda situa­tionen med ett nytt uttalande där han hävdar att en aggression från västvärldens sida kommer att leda till kapitalismens sammanbrott.

Men skadan är redan skedd. Nu har Chrusjtjov fått verktygen för att underminera Malenkovs inflytande, bit för bit. Efter ett år av tålmodig positionering slår han till.

Malenkovs försök att bli Stalins efterträdare tar slut på ett möte i partiets centralkommitté den 31 januari 1955. Chrusjtjov är nu tillräckligt stark för att öppet angripa regeringschefen.
Malenkov anklagas för maktmissbruk under Stalin och för att ha stöttat Berijas försök att bli Sovjetunionens härskare. Men värst av allt är hans svaga hållning gentemot fienden USA:

”Kamrat Malenkov saknar karaktär och ryggrad”, säger Chrusjtjov hånfullt och får stöd av församlingen. Regeringschefen får lämna sin post men tillåts fortsätta arbeta som minister; de blodiga utrensningarnas tid är förbi. 

Vinnaren utses

Chrusjtjov är därmed Sovjetunionens starke man. Han har trängt ut sina rivaler och kan nu sätta kurs mot total makt.

Vid kommunistpartiets kongress den 20 februari 1956 har Chrusjtjov bestämt sig för att satsa allt. Han går upp i talarstolen för att hålla ett tal som antingen kommer att ta honom ända upp i toppen eller rakt ut ur maktens centrum. Ämnet är den ofelbare Stalin:

”Stalin var en mycket misstänksam man, sjukligt misstänksam.” Åhörarna sitter som lamslagna. ”Överallt såg han fiender, dubbelspel och spioner.”

Chrusjtjov redogör för vad diktatorns härsklystnad har kostat: 1 108 av 1 966 delegater vid partikongressen år 1934 arresterades och sköts till döds. Av dem som valts in i partiets centralkommitté mötte 98 av 139 samma öde.

Stalins utrensningar bland officerarna i Röda armén var enligt ­Chrusjtjov ännu värre och försvagade militären inför det tyska angreppet år 1941.

Chrusjtjovs tal väcker bestörtning bland åhörarna. De som sitter i salen är de som överlevde – som klättrade i hierarkin genom att krypa och foga sig efter Stalins vilja. Några av dem angav rentav sina rivaler som kontrarevolutionärer och spioner för att själva komma fram.

Chrusjtjovs ”fadermord” på Stalin har gått till historien som ”det hemliga talet”. Motstånd inom partiet leder nämligen till att talet inte trycks i officiella medier förrän år 1989. Men Chrusjtjov ser till att innehållet läcker ut redan ­dagarna efter kongressen.

Molotov och resten av det gamla gardet i partiet beslutar att Chrusjtjov måste stoppas. Tillsammans med Malenkov planerar han en komplott som ska få ­ledaren på fall vid ett möte i presidiet den 18 juni 1957. Men armén sluter upp kring Chrusjtjov och efter flera dagars dödläge faller kuppförsöket platt. Den drivne politikern kan nu göra sig av med sina fiender.

Malenkov förlorar alla sina poster och blir chef för ett vattenkraftverk i Kazakstan. Molotov utses till ambassadör i Mongoliet. Vägen är fri för Chrusjtjov.
Nikita Chrusjtjov var son till en bonde och hade inte mycket skolgång i bagaget. Hans snabbt växlande humör gjorde att han verkade opålitlig men å andra sidan hade han en personlig styrka och näsa för politik. Chrusjtjov glömde aldrig sitt ursprung – han har kallats den sista äkta kommunisten i Kreml. 
© Getty Images/All Over Press

Segraren får sju år

Maktspelet i Kreml är över och bondesonen, som Stalins mera välutbildade löjtnanter knappast tog på allvar, står som segrare. Chrusjtjovs personliga makt blir aldrig så stor som Stalins; han är inte lika brutal som sin föregångare. 

Men sovjetledaren visar att han har ett fast grepp när han försöker mjuka upp förhållandet till USA. Det var den politiken som fick både Berija och Malenkov på fall, men Chrusjtjov håller sig kvar på tronen. 

Han styr Kreml med hetsigt temperament och knuten näve fram till 1964, då misstag på den internationella scenen och ekonomisk nedgång på hemma­fronten leder till ett maktskifte. Partifunktionärer, KGB-folk och generaler har beslutat att den impulsive Chrusjtjov måste ersättas med en stabil ledare. 

I en oblodig kupp ger de makten till den konservative Leonid Brezjnev. Därefter lever Chrusjtjov ett lugnt pensionärsliv i Moskva. Hans nekrolog bestod av en enda mening i tidningen Pravda: 

”Med sorg meddelar centralkommittén och ministerrådet att Nikita Chrusjtjov dog den 11 september 1971 efter lång och svår sjukdom, i sitt 78:e år.”

Det politiska maktspelet i Sovjetunionen fortsatte oförtrutet, och du kan fortsätta din läsning i vårt webbuniversum ELLER få tidskriften VÄRLDENS HISTORIA skickad direkt till din brevlåda

Läs mer

Vladislav Zubok & Constantine Pleshakov: Inside the Kremlin's Cold War, Harvard University Press, 1996. Dimitrii Shepilov: The Kremlin's Scholar, Yale University Press, 2007.

Kanske är du intresserad av...